Kategori: Utrustning

Vad vet du om din hunds livlina?

Såhär på hösten är det inte ovanligt att det i draghundsportsforum på sociala medier eller i min inkorg dyker upp allehanda frågor kring dragutrustning. Sporten växer, breddar sig och med den växer också de många funderingarna över hur, vad och varför. En av de många återkommande frågorna gäller allt som oftast draglinor – de där oerhört viktiga (liv)linorna mellan oss och våra älskade hundar. Det finns faktiskt fall där skicket och materialet på dina linor kommer vara direkt avgörande för din och hundarnas säkerhet. Så låt oss titta lite närmare på hur draglinor fungerar och vad det finns för vanliga valmöjligheter. 

Linor och åter linor. Lånad bild från Swedish Centerlines.

DRAGLINANS UPPBYGGNAD

Beroende på hur många hundar man tränar så ser givetvis linornas uppbyggnad olika ut, men gemensamt för alla typer av draglinor är att dessa slits över tid och ska klara av hög belastning. När du kör 1-2 hundar har du vanligtvis en en- eller tvåspannslina som är delvis expanderande för att dämpa obehagliga ryck för hundarna när de jobbar framåt. Kör du däremot fler hundar än två så förändras uppbyggnaden en aning då man istället nu bygger linorna i olika många ihopsatta sektioner beroende på antalet hundar i spannet.

I större spann har man närmast fordonet (oftast) en större, segare expander som dämpar rycken för hela spannet och därför är linorna i övrigt ”fasta”. I mitten, mellan alla hundarna utom ledarhundarna, finns en så kallad stamlina/centerlina och det är denna stamlina som är basen i de sektioner man sätter ihop. Utifrån varje sektion går sedan två rumplinor och två nacklinor. I varje sektion kan således två hundar sättas in och du kan alltid plocka isär sektionerna för att göra spannet större eller mindre. Men dessa är inte de enda linorna du har i ett spann när du kör hund och framförallt inte om du kör på snö. Då tillkommer även ofta ankarlinor – de linor som är kopplade till snöankaret som funkar som parkeringsbroms och ska hålla för heta, springsugna hundar som inte alltid vill stå stilla. Många kör dessutom gärna med en säkerhetslina/släplina som fungerar som en extra trygghet om du av någon anledning skulle tappa ditt spann. Även dessa linor görs oftast i något av de material jag snart kommer nämna.

STAMLINAN är direkt avgörande för säkerheten – ju fler hundar desto större slitage och därför är det viktigt att se till att stamlinan är av en kvalité som faktiskt håller för belastningen den ska utsättas för. Det finns flera olika material på stamlinor, men generellt kan vi dela upp det i stamlinor med eller utan en kärna av vajer. Man kan även ha klädd vajer i rump- och nacklinor, vilket kan vara en trygghet om man har väldigt tuggiga hundar. De linor som är utan vajer är lätta, smidiga och enkla att jobba med, men de är inte odödliga och slits betydligt snabbare än en vajerlina. En bra och välpressad vajerlina av hög kvalité däremot tål väldigt mycket belastning och slitage – säkerheten blir således högre. Men inte heller en vajerlina är helt odödlig år ut och år in. Därtill finns olika styrkor och svagheter i en vajer beroende på om den är galvaniserad eller rostfri/syrafast – men det ämnet får vi djupdyka i en annan gång. Jag ska strax berätta mer om de olika linmaterialen i sig, vad de har för för- och nackdelar i olika situationer, men först kommer här ett lästips för dig som är sugen på att läsa lite mer om hur vajrar egentligen fungerar:

[LÄSTIPS: ”Får det bära – eller brista?” av Marlene Karlsson, Yabasta ]

MATERIAL

Det finns som ovan nämnt ett par olika material som man ser i draglinor – säkert finns där fler än de jag vet men här kommer jag att gå igenom de allra vanligaste du hittar både vad gäller linor för 1-2 hundar och linor till större spann. Gemensamt för precis alla linor är att de slits om de används frekvent. Inte bara av själva belastningen utan även sådant som smuts, solljus och fukt spelar in. Linor är därför någonting du regelbundet bör se över och uppdatera; de är en billig livförsäkring både för dig som förare och hundarna du tränar.

POLYETEN (PE) är kanske det materialet på linor man först och oftast ser som ny i sporten, särskilt när det kommer till spann med få hundar. Linorna är då splitsade av relativt slittåligt, lösflätat polyetenrep oftast i en tjocklek på 6, 8, 10 eller 12 mm. Polyeten är enkelt att hitta, finns i en uppsjö olika färger och går att få med inflätade reflextrådar – därtill är det ett lättsplitsat material som framförallt är väldigt billigt. Då polyetenlinor inte suger upp vätska så är det också smidiga vinterlinor eftersom de inte blir blöta och tunga, utan håller sig lätta. Dessutom tål polyeten ordentligt låga temperaturer.

Nackdelen med materialet är däremot att det ofärgat är känsligt för UV-strålning, slits av mycket smuts och blir kraftigt försvagat/går sönder av värmefriktion. Därför lämpar sig oskyddad PE dåligt för t.ex. skarvar i sektioner eller dylikt, men däremot funkar de ypperligt till sådant som rump-/nacklinor eller linor till cyklar/kickbike.

Lösflätad polyeten – ett av de vanligaste materialen i draglinor vi ser idag. Lånad bild från Google.

DYNEEMA (HMPE) är ett material som jag helt hade missat under mina tidiga år inom draghundsport och fick höra om först för ett par tre år sedan. Dyneema består av ett mycket starkt syntetfiber med en oerhört hög draghållfasthet/slitstyrka och används idag ofta som ersättning för vajer/stållinor inom t.ex. industrier och jordbruk. Faktum är att det inte finns ett annat tågvirke som har en högre brottsstyrka i förhållande till sin vikt än just dyneema. Med andra ord lämpar sig detta material mycket bra för större spann eller t.ex. soft shackles (ett alternativ till karbinhaken) där belastningen på linorna blir mycket hög. Dyneema väger inte mycket, har en låg vattenabsorption, tål kyla mycket bra, har en betydligt bättre UV-tålighet än PE och är lätt att splitsa. Jämfört med PE så tål också dyneema mer när det kommer till värmefriktion och tuggande hundar, men dess fibrer är inte odödliga för vare sig nötningen från tänder eller friktionen från värmen.

Nackdelarna med dyneema är att det är ett ganska dyrt material – dyrare än PE:n och därför kostar draglinor i dyneema vanligtvis mer än polyetenlinor, men för den extra slittåligheten så kan det vara väl värda pengar att lägga. Jag vill också slå ett extra slag för soft shackles i dyneema! Det är så mycket smidigare att jobba med om vintrarna när metall fryser.

Dyneemalina från Swedish Centerlines. (Lånad bild från Qurts.se)

POLYESTERSILKE (PS) har på senare år blivit ett utav mina favoritmaterial på draglinor som jag gärna använder på tävlingsset alternativt rumplinor till mitt barmarks-linset. Det består av många tätflätade polyestersilketrådar och har en hög draghållfasthet, tål UV-ljus bra och har också ganska god nötningstålighet. Detta är ett material med låg vikt som är smidigt och himla lätt att jobba med, det finns i massor av olika färger som gör att du syns bra om dagarna och en av de saker jag älskar mest med det är de inflätade reflextrådarna som gör spannet synligt i mörkret på långt håll. Perfekt för höst- och vintersäsongen! Det är helt enkelt en praktisk, snygg och prisvärd allround-lina som börjat synas mer och mer ute i tävlingsspåren.

Nackdelarna med PS är att det inte är särskilt tuggvänligt. Det drar också åt sig mer vatten än t.ex. PE – men å andra sidan tycker jag inte att det är något som märks av särskilt mycket då materialet redan är såpass lätt.

Polyestersilke kan du hitta i regnbågens alla färger. (Lånad bild från Swedish Centerlines).

PVC (polyvinyl chloride) är en plast som används inom många olika områden och inom draghundsvärlden är ganska vanlig som skyddande hölje när du köper en klädd vajerlina, såsom t.ex. stamlinor eller stake-outs. PVC:n funkar som så att den skyddar vajern från smuts, fukt och slitage.

ACRYLON är ett annat material, av en slags polyeten, som används inom många områden – och som precis som PVC kan användas till att klä vajerlinor i för att skydda den mot smuts, fukt och slitage.

Båda materialen är rätt lättskötta men ska vi jämföra dessa två olika material mot varandra så är acrylon ofta det dyrare alternativet – men troligen det mest prisvärda om man ser mer långsiktigt på saken. Acrylon är tåligare än PVC både när det kommer till solljus och trauman såsom t.ex. hundtänder, skav och annan nötning. Helt enkelt slits eller spricker det inte sönder lika lätt eller snabbt som PVC gör vilket är av vikt då du inte vill att fukt ska leta sig in till din vajer – eller att vajern ska bli exponerad och riskera att knäckas. Återigen spelar typen av och kvalitén på vajern in, men kontentan är densamma: du vill att ditt skyddande hölje ska hålla så länge som möjligt och för så mycket som möjligt.

Klädd vajer lämpar sig extra bra för barmarksträning där det ofta blir blött, grusigt, smutsigt och slitaget på linor är stort. Själv har jag idag gått över från PVC-klädda vajersektioner till acrylonklädda när jag tränar storspann under barmarksperioden, helt enkelt på grund av ovanstående skäl. För mig är det tveklöst det mest prisvärda alternativet om man kör väldigt mycket hund och längre distanser. Jag kombinerar personligen gärna med rumplinor som är till hälften i acrylonklädd vajer i kombination med polyestersilke som syns bra i mörkret.

I stort är valet av linor och material ändå en smaksak och olika lösningar funkar bäst för olika människor – precis som med allting annat. Det som är rätt för mig är inte alltid rätt för dig – vi kör olika hundar och stilar, olika distanser, olika fordon och på tusen och en olika vis. Alla dessa faktorer spelar in när material och lösningar för draglinorna ska väljas. Men min förhoppning är att du som läser detta inlägg ska känna att du har lite mer kött på benen och lättare kan navigera i utrustningsdjungeln nästa gång du funderar över att uppdatera ditt linset eller köper din allra första draglina.

Mitt träningslinset från Swedish Centerlines: stamlinor i acrylonklädd vajer, rumplinor i hälften acrylonvajer och hälften gul polyestersilke med reflex. Eskimåkulor istället för metallhakar är min favorit – dessa sitter med tunna men starka dyneematampar från selarna. Ett linset jag satte ihop tillsammans med tillverkare Tobias som lät mig vara med i verkstaden under processen och hjälpte mig navigera i mina val av material.

Det finns väldigt mycket mer att lära sig kring ämnet draglinor och det jag gått igenom nu är egentligen en basic genomgång av de vanligaste materialen du hittar hos din lintillverkare. Det bästa du kan göra när du är osäker på vad som egentligen passar dig, ditt spann och er träning, det är att ställa frågor till just de människor som tillverkar linorna. En duktig, seriös lintillverkare kommer kunna förklara för dig varför och hur – och de bör ha en mycket god kännedom gällande de material de använder, men även hur de används i kombination till varandra och hur man har jobbat när man gjort linorna. De ska kunna förklara processerna och berätta för dig om både för- och nackdelar. Så ställ frågor!

Och glöm inte att draglinor är utrustning som slits hårt på och behöver ses över ofta – helst varje säsong. 

Är du nyfiken på att skaffa dig mer kunskap gällande utrustningen som används inom draghundskörningen?  Vill du veta mer om hakar och krokar? Kanske undrar du över hur en släde utrustas och är uppbyggd? Jag är nyfiken på din nyfikenhet! Lämna gärna en kommentar och berätta vad just du skulle vilja veta mer om.

Studiebesök @ Swedish Centerlines

För drygt 1,5 vecka sedan hamnade jag, högst spontant, i verkstan hos Swedish Centerlines på Orust. En tid dessförinnan hade Tobias, som driver företaget tillsammans med sin fru Sara, halvskämtat med mig om att gå som lärling hos dom då de befann sig i en period av ett galet högt ordertryck. Jag tror inte att Tobbe riktigt hade räknat med att jag skulle ta inbjudan på fullaste allvar, men i min värld var det givet. Klart jag skulle gå lärling!

Känner man mig så vet man att jag är en person som absolut älskar att nörda ned mig i pyssliga ting. Att lära mig nya saker. Jag älskar både att arbeta med händerna och att få svar på mina tusentals ”varför” och ”hur” – vill gärna förstå samband bakom teorier, val och åsikter. Får jag chansen så kommer jag ytterst sällan tacka nej till chanser som innebär att jag kan öka min förståelse för och kunskap kring någonting jag är intresserad av. Och nu såg jag chansen att inte bara lära mig mer kring tillverkningen av den utrustning jag nästintill dagligen använder i egenskap av draghundsförare och är beroende av – utan jag såg också chansen att få komma behind the scenes och lära mig mer kring det företag och de människor som valt att satsa på ett samarbete med mig. Att sätta mig in i deras processer, kunskap och tänk. Att utvecklas i min roll som ambassadör och bli duktigare på att förstå den utrustning jag ju faktiskt valt att använda mig av, redan innan Swedish Centerlines blev en oerhört uppskattad samarbetspartner. Ett studiebesök gav mig möjligheten att måna om min trovärdighet, öka min produktkännedom och sätta mig in i den utrustning jag valts att testa. Investera tid i människor som i sin tur valt att investera i mig/oss.

För mig är det otroligt viktigt att kunna ge något tillbaks och att ett samarbete ska vara ett utbyte där vi kan lära av varandra och utvecklas tillsammans – därför väljer jag samarbetspartners med omsorg. Jag vill känna lika starkt för människorna bakom, som för företaget och det de står för och säljer. Och jag vill verkligen kunna göra ett bra jobb när jag väl ger mig in i ett samarbete, vill känna att jag har något att bidra med – i min värld är därför det enda sättet att göra ett bra jobb som ambassadör att verkligen tro på företaget. Att känna sig stolt över det man respresenterar och promotar.

Sara och Tobias i rasthägnet med sin harmoniska flock. Den ljusa tiken ni ser är faktiskt Santi och Coras kullsyster, Vaiana. Det är lite häftigt att det som startade som ett sponsorsamarbete med tiden också kom att ge mig två himla fina uppfödare – och jag vågar nog påstå, vänner! 🙂

Jag är av naturen en individ som blir alldeles lyrisk av att besöka människors verkstäder och ateljéer. Att få botanisera fritt kring verktyg, redskap och material. Sätta mig in i hur saker fungerar och hör samman. Det var precis samma sak när jag var liten och älskade att hänga i pappas frisörsalong. Jag kan inte riktigt förklara vad som sker i mig, men jag tror att det är ungefär samma fysiologiska reaktion som hos ett barn som går in i en godisbutik med 1000 sorters godis i regnbågens alla färger. Att besöka Swedish Centerlines högkvarter var inget undantag. Och precis som en unge som måste smaka på varje godissort; salt, surt och sött; så var jag tvungen att ta ett varv för att klämma och känna på precis allt, medan jag försökte ta tillfället i akt att ställa de nyfikna frågor dom dök upp gällande material och arbetsprocesser. Tack, fantastiska Tobbe och Sara, för ert tålamod och för att ni generöst delade med er av era kunskaper och tankar med så stor passion! Jag har aldrig någonsin varit med om att en människa kan prata så mycket, ingående och varmt om vajrar, brottstyrka, galvaniska strömmar och presslåsprocesser, som Tobbe. Hans gedigna spetskompetens som han samlat på sig efter alla åren inom offshoresektorn märktes lång väg i de pedagogiska förklaringarna och svaren på alla mina ”varför det?”. När en människa talar om någonting med så mycket passion har jag svårt att inte lyssna – även om klockan tickar och visarna pekar på dygnets småtimmar.

[VILL DU VETA MER OM VAJER? LÄS INTERVJUN MED TOBBE: ”Får det bära eller brista?” av Marlene Karlsson, Yabasta.se ]

På tur med Tobbes spann och min första gång någonsin med ett hundspann parkerad utanför en bensinmack 😉 Blev många nyfikna blickar vill jag lova. I det här spannet hittar vi Santi och Coras föräldrar, samt hela tre stycken halvsyskon – jätteroligt att få lära känna dom ännu närmare. Mamma Varga ser ni jämte tiken (Vide) som ligger ned och dricker.

Givetvis vart det inte enbart tid i verkstan på Orust – hundarna skulle ju tränas med! Att följa med andra förare med spann ut på träning är alltid lika intressant och lärorikt. Jag tycker verkligen det är spännande att iaktta hur andra gör med rutiner, hur de pratar med och jobbar med sina hundar. Att se andra hundar arbeta och kunna se på det hela lite mer objektivt än vad man ibland ser på sina egna hundar. Jag älskar att höra andra berätta om tankar och hur/varför de gör det de gör. Och jag älskar det som sker när man ställer frågorna som innebär att någon måste stanna upp och fundera, reflektera över det den gör. Jag älskar när andra vågar ställa de frågorna till mig med – även när det är obekvämt – för det får mig att tänka. Hjälper mig att utvecklas och finna nya perspektiv. Ibland är det inte ens i själva samtalet det händer, det där att insikterna kommer och tankarna kommer i rullning, utan efteråt. När man börjar processa.

Att köra med Tobbe och hans spann gjorde mig väldigt medveten kring hur tydligt det syns när en förare har en stark relation till sina hundar och har jobbat mycket med att utbilda individerna och bygga tydliga arbetsrutiner. Hur mycket extra hundarna svarar när man talar till dom på det där alldeles speciella sättet som man egentligen bara utvecklar med just sitt egna spann, även om de går framåt även för en ny förare. Det märks när en förare lyckas ta fram det där ”lilla extra” i hundarna. När de kanske börjar bli trötta, har en sämre dag eller bara behöver en extra push. Man kan liksom inte slarva med relationer, med det där som bara utvecklas genom oändliga timmar av träning och umgänge. Av att lära känna varandra – och jag tror nog det gäller även i relationen sinsemellan hundarna.

Jag kan inte låta bli att längta efter att få chansen att följa med fler mushers på tur, få iaktta ekipage och hur de samarbetar. Se fler hundar i rörelse, i arbete och i flock.

Extra roligt med att följa med just Tobbes spann ut var ju såklart också att få lära känna Bonzo och Varga – föräldrarna till våra småttingar – ännu närmare och se mer av dom i arbete. Dessutom sprang valparnas tre halvsyskon Masse (i led), Noah och Svala med i spannet. Allihopa individer jag fattat stort tycke för.

Fina Noah – en sjukt trevlig hund och halvbror till våra valpar.
Nordvikens Bonzo – en hund jag blivit riktigt förtjust i. Han är lika härlig som individ och spännande som draghund, som hans öron är fula 😉
Nordvikens Bonzo, som tidigare levt och tävlat för Nisse Uppström. Pappa till Santi och Cora.
Varga (Aleduns Idun) – mamma till Cora och Santi. En riktigt trevlig och social tik!

Som slutprov på mina två intensiva lärlingsdygn hos Swedish Centerlines fick jag i uppdrag att göra mina egna kickbikelinor och färdigställa det linset jag skulle ha med mig hem. Så himla roligt och uppskattat! Har man livlig fantasi och dessutom lätt till ångest, som jag, så ser man ofta väldigt lätt en mängd olika [skrämmande] scenarion framför sig. Man ser varenda liten risk och varenda fallgrop – vilket kan vara otroligt jobbigt och hämmande ibland, en stor svaghet, men det är ju på sätt och vis också en av mina stora styrkor i många situationer. Det är väldigt sällan jag är med om olyckor, just för att jag är typen som helgarderar. Som omedvetet felsöker och hittar svagheter, som ser problemen redan när de är små istället för när det redan är försent. Men den här egenskapen gör mig också till något av ett kontrollfreak som bara helhjärtat litar på de saker jag själv varit med och noggrant planerat, gått igenom och säkrat. Man märker det tydligt när jag ska ut och träna hund; jag är otroligt fast i mina rutiner med att titta igenom utrustningen innan start. Se så att allting ser ut som det ska. Det är inte alltid så charmigt vill jag lova (fråga Erik, haha) men det är mitt sätt att känna mig trygg med att jag gjort allt jag kan för att förhindra en olycka där en hund ska fara illa. Mitt sätt att tackla eventuella hjärnspöken. Vill inte lämna något åt slumpen.

Kanske hade Tobbe plockat upp den detaljen vad gäller min personlighet, där när vi åkte de många milen till Orust mitt i natten och samtalade nonstop, kanske förstod han på något vis hur mycket det därför skulle betyda för mig att själv få vara med i tillverkningen av min egna utrustning. Jag vet faktiskt inte – men nog undrar jag 🙂

Linsetet hade jag och Tobbe diskuterat sedan tidigare – valet hade fallit på acrylonklädda vajerlinor och dragtampar som var delvis acrylonklädd vajer, delvis tampar av polyestersilke. Därtill ville jag ha de ”spridare” i trä som tidigare sett och testat hos Marlene när vi tränat tillsammans. Och givetvis – eskimåkulor! De där kulorna som jag suktat efter att få testa själv, med någon form av skräckblandad förtjusning. De ser liksom inte så himla mycket ut för världen. Hur ska de egentligen kunna hålla när mina galna unghundar härjar i starterna? Tänkt om jag tappar någon av hundarna som är sådär extra svårfångad om den kommer lös? Tänk om…. Jag ska inte ljuga. Jag har varit livrädd inför de första turerna med eskimåkulor! Men de har ju samtidigt verkat så otroligt smidiga och lätthanterliga.

I slutändan har jag ändå kommit fram till och lutat mig mot tanken att om de nu funkar för så många andra därute – folk som kör mycket och hårt och länge i olika discipliner – då borde de ju tamejtusan hålla även för oss!? 

Eskimåkulorna – givetvis i blått eftersom jag fått välja själv 😉 Herregud så smidiga de är att hantera och jobba med!
Riktigt förtjust i vårt nya linset! Hållbart, lätt att hålla rent, lätt att jobba med och anpassat efter just våra behov. I de gula dragtamparna av polyestersilke är det dessutom reflexer – något jag inte kan få för mycket av såhär i mörkertider.

Efter drygt tretton mil med vårt nya linset och eskimåkulor – och noll tappade hundar trots trassel – har jag insett att jag nog aldrig återvänder till pistolhakar igen. Det är otroligt skönt och smidigt att kunna sela in/ut hundar med vantarna på när det är kallt! Men det absolut största gisslet med de hakar vi tidigare använt har framförallt varit att jag vid tre olika tillfällen sedan jag börjat köra hund varit med om att hakarna fryser sönder mitt under träning, trots att det inte varit -10 ens. Kanske har det varit måndagsexemplar, men det har ändå vart ”bra” hakar. Ni kan ju tänka er hur hjärnspökena löper amok när en sådan sak sker och man inser att det enda som håller hunden kvar är nacklinan – en nacklina som sitter med ett fixlock gjort för att kunna gå sönder om olyckan är framme. Jag måste faktiskt erkänna att jag känner mig otroligt mycket tryggare idag med eskimåkulorna, vilket nog säger en hel del om man känner mig 😉 Jag har även testat andra typer av krokar, gjorda i plast, vilka också funkat bra – men får jag välja mellan de olika sorterna så tycker jag smidigheten med just dessa eskimåkulorna väger himla tungt! De sparar tid och energi – särskilt när hundarna är heta i starterna.

Eftersom snön låter vänta på sig måste jag också säga det är jäkligt skönt med ett linset som är lätt att hålla rent och som låter oss synas i mörkret, tack vare reflexerna i de gula dragtamparna.

Jag ska skriva lite mer om dessa linor – varför jag valt den typ jag valt och vad det finns för alternativ på material, fördelar samt nackdelar med dessa – i ett separat inlägg inom kort. Kikar ni i huvudmenyn häruppe på hemsidan så ser ni snart länken vid namn ”Draghundstips” där jag kommer att samla inlägg och information kring just utrustning och annat matnyttigt som kan vara trevligt att veta när man är ny inom draghundssporten eller helt enkelt bara nyfiken på att lära sig mer. Så stay tuned!

Slutligen vill jag bara än en gång rikta ett stort och varmt JÄTTETACK till Tobbe och Sara med familj. Tack för att ni delat med er så himla generöst och transparent av både ert hantverk och era kunskaper, såväl som av ert hem. Tack för många fina samtal, skratt och för god mat. Och tack än en gång, för att ni valt att investera i mig och mitt gäng. Jag är så otroligt stolt över att få vara en av Swedish Centerlines utvalda ambassadörer – att få vara en del utav någonting jag helhjärtat tror på.