Kategori: Ut på tur, aldrig sur

Ut på tur, aldrig sur – del 2

Klicka HÄR för att läsa första delen av ”Ut på tur, aldrig sur”.

Plötsligt guppade släden till rejält och samtidigt skar medarna fast i snön. Släden började kantra! Marlene gallskrek om panik och broms, jag skrek ilsket tillbaks att inget tog alltmedan jag frenetiskt försökte få stopp på oss. Kunde hon inte se det!? Vi trampade fel, snubblade över medarna och försökte med adrenalinet susandes i öronen hålla oss kvar på släden. Vi hade tappat kontrollen! Släden åkte nu bara på ena meden och balansen var som bortblåst. Hundarna gick upp i fart. Det var då vi fick syn på bäcken… 


Vi tappade kontroll över släden vid sämsta tänkbara tidpunkt. Spåret girade i en vid sväng runt ett hål där en bäck uppenbarade sig. Öppet vatten. Men vi hade redan lämnat spåret. Släden gled rakt fram och vi hade tappat balansen så vi bara stod på en av medarna. Jag kämpade för att nå skotermattan eller den kraftiga nödbromsen men båda bromsarna hade redan sjunkit djupt ner i den djupa snön. 

Hundarna drog med full kraft med effekten att släden fortsatte sin sväng mot vattnet, så som en wakeboard reagerar på kraften från den dragande båten. Vi skulle snart behöva ta ett riktigt stort hopp om vi skulle klara oss från att dyka med huvudet före ner i det djupa vattenhålet. Jag såg hur det gapade mot oss. Det svarta vattnet djupt där nere bakom den överhängande snön. 

                                                                                     Marlene


Det gick fort sedan. Så fort att vi inte hann hejda det, men samtidigt så otroligt långsamt att tusen tankar hann tänkas. På en halv sekund hade släden vält och det var med hjärtat i halsgropen jag såg hur släden tog rak kurs mot den öppna bäcken. Jag minns jag någonstans i bakhuvudet hann tänka att jag verkligen inte ville bli dyngsur – vi hade ju timmar kvar att köra och jag skulle aldrig nånsin få upp värmen igen om jag blev blöt nu. Men oavsett hur blöt jag skulle bli så fann det en röst, en tanke som överröstade alla andra där vi släpades i snön; ”SLÄPP INTE TAGET!! Vad som än händer nu får jag inte släppa taget!”

”Lägg dig!!!!!”

Jag ropade rakt ut åt Nicole. Vi hade ingen chans att få stopp på hundarna om vi inte lade oss ner. Det var liksom sista möjliga utväg i den djupa snön. Släden hade redan blivit betydligt mycket tyngre för hundarna då den hade sjunkit djupt. Kanske vi kunde få stopp ändå? 

”Släpp inte taget!!!!”

Jag vet inte vem jag ropade mest åt, Nicole eller åt mig själv. Vi måste hålla fast vid släden, annars är hundarna tappade. De här spåren går hur långt som helst… Jag hann inte ens börja tänka på vart hundarna skulle kunna ta vägen. Vi låg nu djupt nersjunkna som två sandsäckar i snön. Släden hade stannat och jag kunde dra en djup suck av lättnad.

                                                                                   Marlene


Jag vet inte när eller hur det hände, men plötsligt tog det tvärstopp och jag fann oss ligga där på sidan. Bara någon decimeter från den öppna bäcken! Jag kommer ihåg hur jag lyfte på blicken och insåg att hade vi bara fått stopp på spannet en millisekund senare hade vi vid det här laget legat därnere och simmat. Hade jag bara sträckt ut min arm hade jag kunnat röra vid det iskalla vattnet. Det var när jag låg där – full av adrenalin i kroppen – som jag plötsligt tog in det faktum att Marlene återigen skrek på mig att inte släppa taget om släden. Jag var på vippen att svara något syrligt tillbaka, humöret började tryta igen, men jag bet mig i tungan då jag i samma sekund kände ett ordentligt ryck i släden. Hundarna var klart otåliga, försökte ta sig framåt – och det enda som höll oss borta från det där iskalla vattnet var det faktum att vi låg tunga och djupt nedsjunkna i snön. 

Vi gjorde ett gemensamt försök att resa oss upp tillsammans med släden – men fick omedelbart lägga oss ned igen. Hundarna var för starka. Fullt beredda att fortsätta framåt och dra oss rakt ned i bäcken. Jag insåg snabbt att vi omöjligen skulle kunna ta oss upp på medarna, få upp släden utan att tappa taget och samtidigt få fatt i bromsarna snabbt nog för att undvika ett dopp. Ungefär samtidigt måste Marlene ha insett detsamma för våra blickar möttes strax därpå och jag kunde se hur hennes hjärna arbetade febrilt. Hur fan undviker vi vattnet!?


Vår första plan visade sig vara helt fel metod. Hundarna var för heta. Det var som att de blängde på oss med retsamma ögon och bara väntade på att få höra ett ”plask”.. Nej, vi måste hitta ett annat sätt.

Förutom de vanliga bromsarna och den just uppfunna levande-sandsäcksmetoden så finns det bara ett till sätt att få en släde att stå still. Längst bak i stamlinan, linan som alla hundarna är fastkopplade i, sitter två stycken kraftiga metallklor fast. Dessa trycks ner i spåret när föraren av någon anledning behöver lämna släden. Det kallas ankare och de är så kraftiga att de helt fristående kan hålla ett tiospann stilla under en längre tid. Kunde ankarna hjälpa oss komma ut på spåret igen?

Jag hade hört någon berätta hur man kunde flytta en släde i sidled med hjälp av snöankare. Eller hade jag sett någon göra det? På något sätt så måste det i alla fall gå. Vi hade två ankare att jobba med. Släden hade hamnat några meter utanför spåret och ankarlinan är inte fullt så lång. Jag kom på benen och fäste ett ankare så nära spåret som jag kunde. Satt det fast ordentligt i den djupa snön? Vi lyfte släden försiktigt. Den gled fram en liten bit men sedan högg ankaret fast i snön och linan spändes. Spannet satt nu fast med ankaret och släden var fri att flytta.

Förutom kraften från spannet, som givetvis är den största tänkbara kraften på en släde, finns det även en annan kraft som vi dock inte hade räknat med. Tyngdkraften. Snön var djup, det fanns ingen botten där släden låg. Att lyfta och flytta en släde utan att själv ha något som helst markfäste, är en ganska stor utmaning. För Nicole alltså. Jag själv hade redan crawlat mig upp till spåret där jag stod med fast mark under fötterna. Nu skulle hon bara lyfta upp släden och flytta den närmare mig.

Bara.

                                                                                  Marlene       


Jag svär att jag kunde se hur någonting hände i Marlenes huvud. Som om det tändes en såndär liten glödlampa över huvudet på henne, som det gör i tecknade serier när någon får en idé. Plötsligt var hon på benen – eller ja hon kröp snarare över den mjuka snön – och jag iakttog henne medan hon letade rätt på slädens snöankare. Jag såg henne leta efter fäste i den lösa, djupa snön alltmedan jag väntade på att hon skulle låta mig veta vad det var som försiggick i hennes huvud den här gången. Jag tror att jag i samma sekund som jag såg den där glödlampan tändas förstod att vad det än var för idé hon fått, så skulle den innebära något skrattretande jobbigt för mig. Jag visste inte hur rätt jag hade. 

”Du måste lyfta hit släden, Nicole!” Hon var fullkomligt allvarlig, det förstod jag. Men jag undrar om hon märkte hur jag måste ha fånstirrat på henne som ett enda stort frågetecken. Hur tänkte hon att jag skulle lyckas med det där själv? Samtidigt som jag satt fast i den djupa snön och inte fick minsta fotfäste? Släden var ju fullpackad! Hon måste ju förstå att jag inte kommer lyckas på egen hand?

Likförbannat visste jag med mig att jag måste försöka lösa det. Hitta någon form av övernaturliga krafter inom mig. Marlene trodde ju uppenbarligen att jag hade sådana… Så jag räknade till tio – och tog sats med varenda fiber i min kropp.


Vi lyckades på något vis till slut få den halvvägs tillbaka till spåret. Där var det helt och hållet stopp. Enda utvägen var att försöka ta hundarnas kraft till hjälp den sista biten. Någon måste riskera att få ett dopp på kuppen.

Eeeh… Jo, du, Nicole..

Släden var nu riktad upp mot spåret. Min plan var att Nicole skulle ställa sig på den, jag lossa ankaret och släden förhoppningsvis dras i en rak linje upp på spåret igen. För säkerhets skull så bad jag Nicole att tynga lite extra på den meden som var närmast spåret. Nu fick det bära eller brista.

​                                                                                     Marlene


”Okej, jag kommer ta loss ankaret  – men du får INTE släppa handtagen!! Och du MÅSTE stå på medarna hela tiden och var beredd med bromsen när ankaret släpper!” 

Herregud, hon var galen! Jag kunde känna hundarnas otåliga tryck framåt. Hur de ivrigt vrålade och hoppade och slet framför oss. Dom skulle aldrig hålla igen om de inte blev bromsade! Och jag satt fortfarande med ena låret djup ned i snön, sjönk igenom så fort jag försökte resa mig. Hur i hela friden skulle jag resa mig upp, på snö utan botten och utan att släppa fotfästet från medarna?! Insåg hon själv det ologiska i det hon just sagt? Att jag skulle hamna i vattnet på mindre än en halv sekund om något gick fel!? 

Någonstans mitt i allt det här blev anspänningen alldeles för mycket för mig. Hela turen hade hittills varit alldeles för mycket! Så mycket känslor och adrenalin så att det till slut inte fick plats mer i min hundrasextiofyra-centimeters-kropp där jag låg i snön. Och med ens hörde jag mig själv skratta högt. Tänk om någon såg oss nu! Tänk om det kom skoterförare förbi oss just, precis nu och fick se oss såhär! ​​Åh herregud..!

”Okej… Ta dig samman. Let’s give this a good try!” tänkte jag till slut. Jag visste ju att hur galet och omöjligt det än lät alltihop så måste jag försöka. Jag kastade en sista blick på det vattenfyllda hålet som gapade hånfullt framför mig. Det skulle vara på håret, det visste jag. Så jag tog ett djupt andetag – och samlade återigen mina superkrafter… ”Jag tänker fan inte simma!” 


Hon förstod förhoppningsvis inte hur nära det var. Men det bar. Herregud, det gick! Släden slets upp på spåret och missade bäckhålet med någon centimeter. Jisses.. Det var nära ögat! 

Nu kunde vi äntligen fortsätta vår tur – något omtöcknade men torra och vid liv…

                                                                                   Marlene


Fortsättning följer…

Ut på tur, aldrig sur – del 1

Ibland på sin väg genom livet möter man människor som på något vis kommer att påverka ens liv mer än man anar. Det kan vara på gott, det kan vara på ont, men faktum kvarstår; de har en förmåga hjälpa (ibland tvinga) en till personlig utveckling. 

Marlene (Yabasta) har ända sedan vi första gången möttes (ja faktiskt redan innan, genom sin blogg) varit en sådan person. En person som snubblat in i mitt liv och som från första stund tvingat mig att tänka och känna efter. Marlene har dessutom alltid haft en stor förmåga att pusha mig ut ur min så kallade comfort zone. Ibland helt utan att jag märkt av det – andra gånger har det skett med en smärtsam (mm, på riktigt) medvetenhet från min sida. Med hjärtat bultandes i halsgropen och den panikslagna rösten i huvudet skrikandes ”men jag är ju inte redo!”. 

Ett av mina starkaste minnen från den gemensamma resan till Jämtlandsfjällen i påskas bär jag med mig från den dagen Marlene och jag körde tiospann över Harafjället. Ståendes drygt fyra timmar på en och samma släde. Min första körning någonsin med tiospann på släde, tillika min första gång någonsin på en Danler European Open; en lätt tävlingssläde med aktiv styrning istället för den gamla Björkis Tobogan jag är van vid. En upplevelse vill jag lova. 


Första riktiga fjällsemestern med bästa vännerna.. Vi gjorde helt rätt val av plats! De djupaste Jämtlandsfjällen var perfekta i sena mars. Allt bäddade för sol och långa härliga dagar i snön! Vi hade redan tagit några kortare turer med mindre spann men nu var det dags för det första långa passet. Ni vet, man vaknar av att solstrålarna tränger in genom fönsterrutan och det känns nästan som julafton! När vi satt där vid frukostbordet och resonerade inför träningspasset så var det med stor glädje och förväntan som vi gemensamt kom överens om att köra alla tävlingshundarna i ett enda stort spann – och stå två stycken på släden.

                                                                                       Marlene


Bild

Förmiddagsfix utanför vår lilla stuga och förväntansfulla hundar på stakeout.

Vi startade precis utanför vår lilla stuga nedanför fjället, tillsammans med Erik som körde ett femspann innehållandes våra unghundar och motionärer. Tanken var att göra sällskap de första 3-4 kilometerna och att Erik sedan skulle vända sitt spann hemåt igen medan jag och Marlene fortsatte dryga 40 kilometer till med tiospannet. Starten var stressig och bökig – vår kommunikation bristfällig.  Jag kände mig stundvis helt blockerad av ångest och har faktiskt lite minnesluckor från den starten.  En sideffekt av utmattningen jag dragits med de senaste åren; jag reagerar oerhört starkt på negativ stress.

​Hur det än nu är med den saken så lyckades vi på något vis tillsammans lösa problemen som uppstod och rätt som det var fann jag mig ståendes där bakom Marlene, i full färd med att hålla mig kvar på medarna när tiospannet satte av. Jag minns att adrenalinet och stressen från starten satt kvar i min kropp ganska länge efteråt.


Jag visste ju att Nicole hade kört en del släde innan, men eftersom det var min släde som vi skulle använda så kändes det naturligt att jag stod framför och skötte styrningen. Nicole fick stå bakom och åka. Och herregud vad det blev åka av..

Att köra en tävlingssläde med aktiv styrning, det kräver en speciell teknik. Jag erkänner att det inte är någonting som finns medfött i den mänskliga kroppen, att stå bakom en aluminiumram på två längdskidor bakom tio tävlingshuskies. Men, ni vet, solen sken, vi hade gjort varm choklad och såg fram till att spendera tid tillsammans i spåret så jag hade väl kanske inte den där högsta nivån av konsekvensanalys med mig när jag lyfte ankaret och det bar iväg.
Men jag hann knappt ta mitt första andetag innan verkligheten kom ikapp.

Spåret gick bara ett par hundra meter framåt innan det kom en kraftig nittiograderssväng, följd av en smal bro över en djup ravin. Hundarna var heta och drog med full kraft i den svaga uppförslutningen. När kurvan kom förde jag försiktigt över tyngden till den vänstra meden samtidigt som jag försökte att luta styrbågen på släden. Ingenting hände. Bakom mig stod Nicole och höll fast sig för kung och fosterland. Hundarna började svänga och jag kände hur släden planlöst började glida åt sidan som en rallybil i en kurva med rullgrus. 

Jag kvävde ett skrik medan jag knep ihop ögonen och kände släden ryckas över den smala bron precis innan vi skulle ha slirat ner i ravinen. Shit!! Shit, shit, shit! Det fanns inte en chans att varken styra eller bromsa. Adrenalinet pumpade ut med full kraft i kroppen. Tio hundar är starka. De kan med lätthet dra en personbil. Nu stod vi, jag och Nicole, på en fjorton kilo tung släde bakom tio hundar. Enda kontakten mellan oss och verkligheten var ett par längdskidor. Man kan säga att den lugna och pedagogiska Marlene var tämligen långt borta i just denna stund. 

                                                                                        Marlene


Bild

Vårt tiospann med snabba tävlingshundar. Hundarna, från vänster led: Hero-Pakwa, Galen-Sauron, Pila-Gantu, Diva-Folke och Hilda-Vide. (Foto: Marlene Karlsson)

Vi hade ganska många kilometers brant stigning på de snirkliga skoterspåren framför oss, innan vi skulle nå upp över trädgränsen och ut på fjällens vidder. Marlene instruerade mig att följa med i hennes rörelser och viktfördelning av kroppen – något som inte visade sig vara helt lätt till en början. För er som inte åkt på skoterspår i fjällen kan jag tala om att de bitvis är fruktansvärt guppiga. Kanske ännu guppigare när man åker släde bakom ett toktaggat tiospann tävlingshundar och inte skoter över dom. Som att alldeles för snabbt åka med en liten motorbåt på väldigt stora vågor, ungefär. Och för er som aldrig någonsin stått på en släde ska jag förklara en sak: att stå på en robust och stabil träsläde i stil med den Björkis Tobogan jag är van vid är INTE detsamma som att stå på en lätt sprintsläde med aktiv styrning!

Allt det här blev jag smärtsamt varse om där jag klängde mig fast som en orangutangbebis. Är man en förhållandevis liten och lätt person (som jag) krävs det, till skillnad från på en lätt sprintsläde likt Marlenes, ganska rejäla viktförflyttningar för att styra en Tobogan rätt i svängarna. Det är ganska ofta som jag behövt stå med båda fötter på ena meden och mer eller mindre hänga med hela kroppen långt ut åt ena hållet för att ta en snäv kurva. Är det inte så snävt och snirkligt, ja då åker man snarare än kör släden. Det är inga problem att stå kvar där – medarna är stabila och jag skulle i princip kunna stå och läsa en bok samtidigt. Kanske till och med sova en stund.


”DU MÅSTE FÖLJA MED MIG NÄR JAG LUTAR MIG!!”. I samma sekund som jag gallskrek detta så kände jag ett sting av skuld inombords. Herregud vi skulle ju ha gått igenom detta innan vi startade spannet såklart. Vi hoppade över så sjukt många viktiga steg på vägen till denna, något impulsiva, gemensamma tur med tävlingsspannet. Vad tusan skulle jag göra? Vi måste klara detta på något sätt, trots de minimala marginaler vi hade skapat genom vår brist på planering.

                                                                                     Marlene


Bild

Kort stopp på skoterspåret upp mot fjället. Ledarhundarna Hero och Pakwa väntar in startsignalen, alltid redo att fortsätta framåt.

Min erfarenhet av slädkörning är tämligen begränsad. Att köra med en Björkis Tobogan var vad jag hade att relatera till, min referensram när jag klängde mig fast där bakom Marlene och tiospannet på hennes Danler. Så när Marlene sade åt mig att fördela min vikt åt höger, då fördelade jag min vikt åt höger. Ganska ordentligt. Och när Marlene sade åt mig att flytta mig åt vänster, ja då flyttade jag större delen av min vikt åt vänster. Med resultatet att släden inte hamnade rätt och hon började skrika som en vettvilling “Men hööööger sa jag! HÖGER!!” och jag frustrerat röt tillbaka “MEN JAG GÖR JU DET!” och flyttade mig ännu mer till höger i tron om att det inte var tillräckligt stor rörelse. Marlene trodde väl jag stod och dansade jigg där bakom.

​Ni förstår, den här lilla sprintsläden med aktiv styrning krävde så väldigt lite viktfördelning för att svänga att jag hade behövt höra instruktionen “lyft bara på vänstra stortån” för att förstå. En liten millimeter åt höger och Danlern gör en total u-sväng, jag överdriver bara litegrann. Dessutom kunde jag knappt se någonting alls av vägen framför oss då Marlene är nästan en decimeter längre än mig och således utgjordes mitt synfält av hennes ryggtavla och granarna vi svischade förbi på sidorna.

Det är inte helt lätt det där med olika referensramar och att dessutom vara blind. Leder lätt till frustration. På något vis började vi ändå kommunicera såpass att jag började förstå hur mycket eller lite som krävdes av min viktfördelning för att det skulle bli rätt i svängarna och guppen. Vi blev duktigare på att känna in varandra. Jag hade visserligen lite svårt att hålla i handtagen – för korta armar helt enkelt – men försökte så gott jag kunde göra som jag blev tillsagd. Nämligen att hålla i mig i de främre handtagen (för att inte störa Marlenes styrning) men inte stå för nära samtidigt. 


Men Nicole var lugnare än jag. Hon flyttade fram sig så hon stod tätt bakom mig och jag kände att hon var väldigt koncentrerad på körningen. Skönt! Snart sluttade spåret svagt nedåt, hundarna ökade farten och lite längre ner i backen kom en svag vänsterkurva. Med en gran. En stor härlig gran, ni vet sånna där som kommunen hämtar och ställer mitt på torget varje år. Grenarna sträckte ut sig i en stor båge runt hela trädet och hängde ut över spåret. Under granen var det nästan bar mark..

Det går inte att åka på en tävlingssläde med aktiv styrning. Man måste köra. Man måste svänga med både viktfördelning och armkraft. Och man måste ha sträckt lina. Linan fram till hundarna måste vara sträckt. Hela själva svängandet bygger på den centrifugalkraft som spannet orsakar när de flyger framåt i full kraft. Med sträckt lina.

Men spåret sluttade nedåt och släden gled fint. Så fint att den spända stamlinan fram till hundarna började slaka.. Detta är fullständigt normalt. Därför så bromsar man släden lätt. Då sträcks stamlinan upp och styrkraften blir total. Vant förflyttade jag hälen till bromsmattan. Eller det var i alla fall min tanke. Hela foten var dock, till min stora överraskning, fastlåst mellan slädens aluminiumstomme och Nicoles jordnära fötter. Bromsen förblev orörd och släden störtade nu mot granen medan jag kände paniken rusa i kroppen. Granar är hårda. Människor är mjuka. Sparkade jag bort Nicoles fot? Herregud.. Jag har förträngt hur jag gick tillväga för att komma till bromsmattan till slut..
                                                                                                                        
​                                                                                      Marlene


Bild

Korta stunder blev spåren lite bredare och stigningen mindre brant. Välkommen återhämtning för både hundar och oss på släden.

Okej, nu måste jag förklara ännu en sak för er som nog är av ganska stor betydelse i den här berättelsen: jag och Marlene är väldigt lika varandra. Och för det mesta nästan läskigt synkade. Till ungefär nittionio procent. Vi kan utan problem avsluta varandras tankar och meningar. Ja, ibland tänker en utav oss på någonting som ska göras – och upptäcker att den andra hunnit före med att göra just precis det. Våra emotionella liv och mående är på något vis också väldigt sammanflätade; är en utav oss stressad, på dåligt humör eller översvallande glad, kan ni ge er tusan på att det är som en smittsam sjukdom som spritt sig till även den andre. Vi kan dessutom vara lika fantastiskt duktiga på att kommunicera pedagogiskt – som vi kan vara alldeles usla på det. Och vi är båda väldigt stora kontrollfreak när det väl kommer till kritan – kanske särskilt vad gäller hundarna. Vi måste känna ett visst mått av kontroll för att inte tappa det, rent ut sagt. 

Nicole var fantastiskt följsam. Precis som våra hjärnor alltid tycks gå hand i hand, så fungerade även våra kroppar. I varje kurva kände jag hur vi höll på att välta. Jag är van att köra min släde. Det sitter så djupt som i ryggmärgen numera. Jag tänker inte längre när jag kör, jag bara gör det. Släden är en förlängd del av min kropp. En kropp som nu, under denna tur, plötsligt vägde dubbelt så mycket. All kraft som jag normalt fördelar, blev nu dubbel kraft. På en så lättstyrd släde får det enorma konsekvenser. Jag kände paniken rusa i kroppen och kunde inte tänka klart. Släden flög fram som en störtloppsåkare med stora skär från höger till vänster..

Vi måste byta plats. Jag måste stå bakom för att få kontroll över viktfördelningen..

Jag visste att Nicole aldrig skulle gå med på att köra. Jag var tvungen att lura henne. Vi stannade och jag sprang fram för att räta ut lite trassel. ”Stå med båda fötterna på bromsen!”. Hon blev lydigt kvar vid släden. Hundarna var fortfarande heta, vi hade bara kört några kilometer. På några sekunder hade linorna rätat ut sig och hundarna var mer än klara för att springa vidare. ”Släpp nu lite på bromsen, Nicole! Bara lite, jag hoppar på släden i farten!” Det funkade. Jag hoppade upp på släden bakom Nicole och innan hon visste ordet av så var det hon som körde. 
                                                                                                                                 
                                                                                       Marlene


Så vi står alltså på den där släden båda två, bakom väldigt taggade och springglada hundar. Det går fort, vi håller bitvis tävlingshastighet får jag veta! Och Marlene får plötsligt för sig att vi ska byta plats där på medarna. Jag tror att hon insåg till slut att det inte riktigt var ett jättebra koncept, det där med en pygmé bakom en nordisk amazon. Eftersom det här nu inte var min idé – jag kände mig inte redo mentalt för att vara den som styrde tiospannet på ett par sladdriga slalomskidor (!!!) – började paniken genast löpa amok. Kunde känna hur hjärtat bultade och hur jag liksom fick kippa lite efter luft när Marlene bestämt bytte plats på oss innan jag hann protestera ens.
”Tror hon verkligen att jag ska fixa det här utan att vi dundrar rätt in i ett träd!?” vill jag minnas att tankarna gick ungefär. Det var träd överallt! Skoterspåren smala! Herregud, det var så himla snirkligt och guppigt allting ju! Och tio hundar!

Jo, det hör väl till att jag har alltid haft lite svårt att lita och tro på min egna förmåga. Där och då inte minst. Och det kändes verkligen fruktansvärt jobbigt; jag hade så väldigt fullt upp med alla katastroftankar i huvudet att det krävdes en helt enorm kraftansträngning för att försöka fokusera på uppgiften. Men så småningom började det släppa; jag började mer och mer förstå slädens styrning och, nu när jag faktiskt kunde se vägen, de mycket små rörelserna som krävdes för att klara svängarna och de större lyften av slädens nos för att ta de otaliga guppen i skoterspåren. Framförallt kunde jag efter en stund ta in känslan av trygghet; Marlene stod ju bakom. Hon skulle inte låta mig göra något som var helt åt skogen. Hon skulle leda mig igenom det här, lugnt och pedagogiskt, som hon ju alltid gör. Trodde jag.

Bild

En bild säger mer än tusen ord…

Såhär långt in i historien hade vi i realiteten bara kommit ett par kilometer på vårt 40+ kilometer långa äventyr. Lugnet höll nämligen inte i sig så länge – ens fast jag tyckte det gick rätt bra. För helt plötsligt var det som om Marlenes hjärna noterade den lilla detaljen att hon inte längre höll i spakarna eller till fullo kontrollerade bromsarna. Att hon inte hade kontrollen. 


Jag var desperat över att få kontrollera viktfördelningen. Men jag hade missberäknat två andra detaljer. Jag kunde nu inte nå ordentligt till styret. Eller till bromsen. Jag måste kommunicera..

Herregud hur beskriver man, i realtid, hur man kör en tävlingssläde? Hundarna var heta och låg på i ivrig galopp. Jag gissar en fart på kring tjugofem kilometer i timmen, en helt vanlig tävlingshastighet på ett medeldistanslopp. Desto värre inte alls en lämplig fart på ett längre träningspass.. ”Nicole, bromsa!!”. Ingenting hände. ”Bromsaaaa!!!” Jag kände ett ryck i släden, ungefär som en Boeing dunsar till i marken innan den landar ordentligt med hjulen på landningsbanan och kan stanna. Men vårt flygplan stannade inte. Vi var, i mina tankar, på väg med full fart rakt in i ankomsthallen. ”Hööööööger!!! Brooomsa!!!”. Herregud, alla mina instinktiva handlingar i slädhundkörningen fick, var och en, genomslagskraft först fem sekunder senare. På fem sekunder hinner ett spann ganska långt.. Jag kunde inte längre tänka rationellt.. Skulle jag hoppa av för att rädda mitt eget liv?

                                                                                       Marlene


Det var ungefär i det här skedet som jag för första gången i vår vänskap verkligen insåg vilken fruktansvärt gäll röst den människan har när man står så tätt intill att man kan känna hennes kroppsvärme och varje hjärtslag. Tänk er när paniken/frustrationen slår till och det börjar sätta sig på rösten, hur den går upp i en konstig och skrikig falsett som riktigt skär i trumhinnorna så man tror man ska få grav tinnitus. Exakt så lät Marlene i vad som säkert var uppåt en timmes tid! Jag undrar om hon upplevde sig vara tydlig och pedagogisk när hon oavbrutet skrek ”BROOOOOMSA! NEEEJ! BROMS!!! HÖGER – MEN DU MÅSTE BROOOOOOMSA!! BROMSA!! NEJ INTE SÅ – JAG SA BROOOOOOMS!!!”. Jag bromsade och bromsade, svängde höger och bromsade, allt enligt hennes högljudda instruktioner. Och Marlene skrek om möjligt ännu mer på mig.

Problemet var, insåg jag senare, att Marlene inte alltid menade att jag skulle hålla nere farten när hon sade åt mig att bromsa; ibland betydde nämligen bromsa att jag skulle stanna helt. Eller bara halvt. Eller stå på piggbromsen (d.v.s. den skarpa bromsen). Eller bara fotbromsa lite lätt. Eller ta ned skotermattan och stå på den. Eller ta upp den. Eller ankra helt och hållet… 

Ja, det var inte helt utan förvirring/frustration jag försökte stänga ute hennes skrik och istället bara gå på känsla. Lita på att jag skulle kunna avläsa situationen och på egen hand avgöra hur bromsandet skulle ske. Och faktum är att jag tycker jag gjorde det bra för att vara rookie bakom tio racerhundar! Trots tinnitus och spräckta trumhinnor, en miljard otydliga signaler och Marlenes fötter och händer överallt när hon i sin panik skulle bromsa eller styra åt mig. Så bra att jag till slut kokade inombords och funderade på om det inte skulle vara en trevligare tur om Marlene kastades av släden så vi fick lite lugn och ro. Och det var med ett lugn som stod i total kontrast med mitt kokande inre som jag till slut vände på huvudet och hörde mig själv säga: ”Marlene, älskling, det är TOTALT OMÖJLIGT för mig att förstå vad du menar när du bara skriker på mig.” 

Bild

Äntligen lite enklare spår – vi hinner till och med ta en bild eller två.

Jag vet inte om det var för att jag sade ifrån eller om det helt enkelt var så att Marlene skrikit så hon tappat rösten, men vi lugnade ned oss. Började samarbeta och kommunicera lite bättre. Kom överens om att vara tydligare med hjälp av vårt nyutvecklade kodspråk; ordet ”broms” hade nu delats upp i ”panik” för piggbromsen och ”stopp!” för stanna, vilket genast gjorde det betydligt lättare för mig att förstå Marlenes instruktioner. Vi började komma upp på de flackare fjällplatåerna nu, vilket underlättade körningen. Ja, det började faktiskt gå riktigt bra! Och äntligen började vi båda slappna av tillräckligt för att kunna njuta av de vackra omgivningarna. 

​Det varade inte länge…

Plötsligt guppade släden till rejält och samtidigt skar medarna fast i snön. Släden började kantra! Marlene gallskrek om panik och broms, jag skrek ilsket tillbaks att inget tog alltmedan jag frenetiskt försökte få stopp på oss. Kunde hon inte se det!? Vi trampade fel, snubblade över medarna och försökte med adrenalinet susandes i öronen hålla oss kvar på släden. Vi hade tappat kontrollen! Släden åkte nu bara på ena meden och balansen var som bortblåst. Hundarna gick upp i fart. 

Det var då vi fick syn på bäcken… 


Fortsättning följer…