Kategori: Throwback

Fyra år har gått

…sedan en ullig och småbutter liten krabat nästlade sig in i mitt hjärta på millisekunder. Sedan jag fick nyheterna om hur mamma Sot födde fyra små valpar och att det däribland dom fanns en som med stor sannolikhet skulle komma att bli min. 

Är det inte märkligt hur man kan minnas någonting som hände det igår, men hur det samtidigt kan kännas som ett helt annat liv? Exakt så känns det med Eldar och hans tid som valp. Tiden innan vi flyttade ut i huset och på många sätt började förändra vårt liv tillsammans. De här åren har varit en sådan otrolig resa! En utmanande och många gånger svår resa, men otroligt lärorik. En resa som lärt mig stora läxor kring kärlek och tålamod. Om förståelse, ödmjukhet och ansvar. Kanhända hade jag kunnat få en lättare hund den där gången, men jag vet faktiskt inte om jag hade velat spola tillbaks och ge upp alla de lärdomar jag tagit till mig genom allt vi gått igenom. För varje år som går blir den känslan starkare och tydligare. 

Grattis på fyraårsdagen älskade skrutt!

Throwback Thursday: And they call it puppy love

Det är som julafton fast bättre de gånger jag finner mig sitta och bläddra i fotoarkivet och kommer över glömda skatter. Det är så mycket bilder – minnen – som faller i glömska. Och jag är så glad att dom finns där att återupptäcka!

För nästan precis ett år sedan nu var vi förbi nere hos Marlene och Yabasta-flocken för tredje gången efter det att valparna hade fötts. Valparna som jag varit med och nappflaskematat, vägt, socialtränat, oroat mig och gråtit över. Accelerating-kullen kommer alltid vara sådär extra speciell för mig. De var mitt första riktiga möte med aveln och det enorma arbete en seriös avel innebär. Ett arbete som många gånger innebär både glädjeämnen och sorger – mycket av det fick jag en chans att erfara genom både genom Marlene och de veckor jag bodde hos henne för att bistå med min hjälp. Jag minns så otroligt väl hur jag första gången plockade upp en otroligt liten Kite i famnen. Jag minns ljudet, känslan och doften av mjölkersättning och valpmagar som vore det igår. Hur hon alltid somnade på rygg efter maten, med ansiktet fullt av mjölkmustasch och drömde så tassarna sprattlade. Och jag minns den helt makalösa kärlek som överväldigade mig där jag för första gången skulle försöka få en mycket envis liten valp att ta nappflaskan. Mitt i frustrationen kom den. Stormen av känslor och en kärlek som gjorde det svårt att andas.

Det är något väldigt visst med att få vara med sådär, från den allra första början. Inte bara från det att valpen är leveransklar – utan jag menar från början. Att få se dessa individer utvecklas, formas till personligheter och växa upp till kraftfulla draghundar. Att få vara med första gången de öppnar ögonen, när första tanden kommer, när de första gången får känna gräs under sina tassar… Och att sen få uppleva samma individer växa upp och göra det dom är avlade till. 

I påskas under vår gemensamma semester i fjällen fick jag äntligen chansen att själv köra både Kite och Aviar (de två valpar som blev kvar i Yabasta-flocken) i spannet. Det var en otroligt sällsam, ja rent mäktig känsla att stå där på medarna och se dom arbeta. Att veta att desamma hundar som springer där i spannet – som om de aldrig gjort annat – är de hundar som jag följt från mer eller mindre första parkett ända sedan de föddes. Som jag varit med och matat, vägt och tagit hand om. Mina bonusvalpar, som jag älskar som vore de mina egna. 

Det är inte utan att jag känner en enorm ödmjukhet inför det stora jobb som en seriös uppfödare lägger ned i aveln. Allt ifrån det gedigna förarbetet till det att valparna kommer – och de ibland oundvikliga motgångar och sorger som kommer med uppdraget. Det är långt ifrån ett litet jobb, ens när allting går precis som det ska.

Och vem vet, en dag kanske jag får chansen på nytt. Att få komma så nära. Vara med från början igen. Tills dess lever jag på vänners avelsplaner och alla de bonusvalpar jag kan roffa åt mig. 

Ut på tur, aldrig sur – del 2

Klicka HÄR för att läsa första delen av ”Ut på tur, aldrig sur”.

Plötsligt guppade släden till rejält och samtidigt skar medarna fast i snön. Släden började kantra! Marlene gallskrek om panik och broms, jag skrek ilsket tillbaks att inget tog alltmedan jag frenetiskt försökte få stopp på oss. Kunde hon inte se det!? Vi trampade fel, snubblade över medarna och försökte med adrenalinet susandes i öronen hålla oss kvar på släden. Vi hade tappat kontrollen! Släden åkte nu bara på ena meden och balansen var som bortblåst. Hundarna gick upp i fart. Det var då vi fick syn på bäcken… 


Vi tappade kontroll över släden vid sämsta tänkbara tidpunkt. Spåret girade i en vid sväng runt ett hål där en bäck uppenbarade sig. Öppet vatten. Men vi hade redan lämnat spåret. Släden gled rakt fram och vi hade tappat balansen så vi bara stod på en av medarna. Jag kämpade för att nå skotermattan eller den kraftiga nödbromsen men båda bromsarna hade redan sjunkit djupt ner i den djupa snön. 

Hundarna drog med full kraft med effekten att släden fortsatte sin sväng mot vattnet, så som en wakeboard reagerar på kraften från den dragande båten. Vi skulle snart behöva ta ett riktigt stort hopp om vi skulle klara oss från att dyka med huvudet före ner i det djupa vattenhålet. Jag såg hur det gapade mot oss. Det svarta vattnet djupt där nere bakom den överhängande snön. 

                                                                                     Marlene


Det gick fort sedan. Så fort att vi inte hann hejda det, men samtidigt så otroligt långsamt att tusen tankar hann tänkas. På en halv sekund hade släden vält och det var med hjärtat i halsgropen jag såg hur släden tog rak kurs mot den öppna bäcken. Jag minns jag någonstans i bakhuvudet hann tänka att jag verkligen inte ville bli dyngsur – vi hade ju timmar kvar att köra och jag skulle aldrig nånsin få upp värmen igen om jag blev blöt nu. Men oavsett hur blöt jag skulle bli så fann det en röst, en tanke som överröstade alla andra där vi släpades i snön; ”SLÄPP INTE TAGET!! Vad som än händer nu får jag inte släppa taget!”

”Lägg dig!!!!!”

Jag ropade rakt ut åt Nicole. Vi hade ingen chans att få stopp på hundarna om vi inte lade oss ner. Det var liksom sista möjliga utväg i den djupa snön. Släden hade redan blivit betydligt mycket tyngre för hundarna då den hade sjunkit djupt. Kanske vi kunde få stopp ändå? 

”Släpp inte taget!!!!”

Jag vet inte vem jag ropade mest åt, Nicole eller åt mig själv. Vi måste hålla fast vid släden, annars är hundarna tappade. De här spåren går hur långt som helst… Jag hann inte ens börja tänka på vart hundarna skulle kunna ta vägen. Vi låg nu djupt nersjunkna som två sandsäckar i snön. Släden hade stannat och jag kunde dra en djup suck av lättnad.

                                                                                   Marlene


Jag vet inte när eller hur det hände, men plötsligt tog det tvärstopp och jag fann oss ligga där på sidan. Bara någon decimeter från den öppna bäcken! Jag kommer ihåg hur jag lyfte på blicken och insåg att hade vi bara fått stopp på spannet en millisekund senare hade vi vid det här laget legat därnere och simmat. Hade jag bara sträckt ut min arm hade jag kunnat röra vid det iskalla vattnet. Det var när jag låg där – full av adrenalin i kroppen – som jag plötsligt tog in det faktum att Marlene återigen skrek på mig att inte släppa taget om släden. Jag var på vippen att svara något syrligt tillbaka, humöret började tryta igen, men jag bet mig i tungan då jag i samma sekund kände ett ordentligt ryck i släden. Hundarna var klart otåliga, försökte ta sig framåt – och det enda som höll oss borta från det där iskalla vattnet var det faktum att vi låg tunga och djupt nedsjunkna i snön. 

Vi gjorde ett gemensamt försök att resa oss upp tillsammans med släden – men fick omedelbart lägga oss ned igen. Hundarna var för starka. Fullt beredda att fortsätta framåt och dra oss rakt ned i bäcken. Jag insåg snabbt att vi omöjligen skulle kunna ta oss upp på medarna, få upp släden utan att tappa taget och samtidigt få fatt i bromsarna snabbt nog för att undvika ett dopp. Ungefär samtidigt måste Marlene ha insett detsamma för våra blickar möttes strax därpå och jag kunde se hur hennes hjärna arbetade febrilt. Hur fan undviker vi vattnet!?


Vår första plan visade sig vara helt fel metod. Hundarna var för heta. Det var som att de blängde på oss med retsamma ögon och bara väntade på att få höra ett ”plask”.. Nej, vi måste hitta ett annat sätt.

Förutom de vanliga bromsarna och den just uppfunna levande-sandsäcksmetoden så finns det bara ett till sätt att få en släde att stå still. Längst bak i stamlinan, linan som alla hundarna är fastkopplade i, sitter två stycken kraftiga metallklor fast. Dessa trycks ner i spåret när föraren av någon anledning behöver lämna släden. Det kallas ankare och de är så kraftiga att de helt fristående kan hålla ett tiospann stilla under en längre tid. Kunde ankarna hjälpa oss komma ut på spåret igen?

Jag hade hört någon berätta hur man kunde flytta en släde i sidled med hjälp av snöankare. Eller hade jag sett någon göra det? På något sätt så måste det i alla fall gå. Vi hade två ankare att jobba med. Släden hade hamnat några meter utanför spåret och ankarlinan är inte fullt så lång. Jag kom på benen och fäste ett ankare så nära spåret som jag kunde. Satt det fast ordentligt i den djupa snön? Vi lyfte släden försiktigt. Den gled fram en liten bit men sedan högg ankaret fast i snön och linan spändes. Spannet satt nu fast med ankaret och släden var fri att flytta.

Förutom kraften från spannet, som givetvis är den största tänkbara kraften på en släde, finns det även en annan kraft som vi dock inte hade räknat med. Tyngdkraften. Snön var djup, det fanns ingen botten där släden låg. Att lyfta och flytta en släde utan att själv ha något som helst markfäste, är en ganska stor utmaning. För Nicole alltså. Jag själv hade redan crawlat mig upp till spåret där jag stod med fast mark under fötterna. Nu skulle hon bara lyfta upp släden och flytta den närmare mig.

Bara.

                                                                                  Marlene       


Jag svär att jag kunde se hur någonting hände i Marlenes huvud. Som om det tändes en såndär liten glödlampa över huvudet på henne, som det gör i tecknade serier när någon får en idé. Plötsligt var hon på benen – eller ja hon kröp snarare över den mjuka snön – och jag iakttog henne medan hon letade rätt på slädens snöankare. Jag såg henne leta efter fäste i den lösa, djupa snön alltmedan jag väntade på att hon skulle låta mig veta vad det var som försiggick i hennes huvud den här gången. Jag tror att jag i samma sekund som jag såg den där glödlampan tändas förstod att vad det än var för idé hon fått, så skulle den innebära något skrattretande jobbigt för mig. Jag visste inte hur rätt jag hade. 

”Du måste lyfta hit släden, Nicole!” Hon var fullkomligt allvarlig, det förstod jag. Men jag undrar om hon märkte hur jag måste ha fånstirrat på henne som ett enda stort frågetecken. Hur tänkte hon att jag skulle lyckas med det där själv? Samtidigt som jag satt fast i den djupa snön och inte fick minsta fotfäste? Släden var ju fullpackad! Hon måste ju förstå att jag inte kommer lyckas på egen hand?

Likförbannat visste jag med mig att jag måste försöka lösa det. Hitta någon form av övernaturliga krafter inom mig. Marlene trodde ju uppenbarligen att jag hade sådana… Så jag räknade till tio – och tog sats med varenda fiber i min kropp.


Vi lyckades på något vis till slut få den halvvägs tillbaka till spåret. Där var det helt och hållet stopp. Enda utvägen var att försöka ta hundarnas kraft till hjälp den sista biten. Någon måste riskera att få ett dopp på kuppen.

Eeeh… Jo, du, Nicole..

Släden var nu riktad upp mot spåret. Min plan var att Nicole skulle ställa sig på den, jag lossa ankaret och släden förhoppningsvis dras i en rak linje upp på spåret igen. För säkerhets skull så bad jag Nicole att tynga lite extra på den meden som var närmast spåret. Nu fick det bära eller brista.

​                                                                                     Marlene


”Okej, jag kommer ta loss ankaret  – men du får INTE släppa handtagen!! Och du MÅSTE stå på medarna hela tiden och var beredd med bromsen när ankaret släpper!” 

Herregud, hon var galen! Jag kunde känna hundarnas otåliga tryck framåt. Hur de ivrigt vrålade och hoppade och slet framför oss. Dom skulle aldrig hålla igen om de inte blev bromsade! Och jag satt fortfarande med ena låret djup ned i snön, sjönk igenom så fort jag försökte resa mig. Hur i hela friden skulle jag resa mig upp, på snö utan botten och utan att släppa fotfästet från medarna?! Insåg hon själv det ologiska i det hon just sagt? Att jag skulle hamna i vattnet på mindre än en halv sekund om något gick fel!? 

Någonstans mitt i allt det här blev anspänningen alldeles för mycket för mig. Hela turen hade hittills varit alldeles för mycket! Så mycket känslor och adrenalin så att det till slut inte fick plats mer i min hundrasextiofyra-centimeters-kropp där jag låg i snön. Och med ens hörde jag mig själv skratta högt. Tänk om någon såg oss nu! Tänk om det kom skoterförare förbi oss just, precis nu och fick se oss såhär! ​​Åh herregud..!

”Okej… Ta dig samman. Let’s give this a good try!” tänkte jag till slut. Jag visste ju att hur galet och omöjligt det än lät alltihop så måste jag försöka. Jag kastade en sista blick på det vattenfyllda hålet som gapade hånfullt framför mig. Det skulle vara på håret, det visste jag. Så jag tog ett djupt andetag – och samlade återigen mina superkrafter… ”Jag tänker fan inte simma!” 


Hon förstod förhoppningsvis inte hur nära det var. Men det bar. Herregud, det gick! Släden slets upp på spåret och missade bäckhålet med någon centimeter. Jisses.. Det var nära ögat! 

Nu kunde vi äntligen fortsätta vår tur – något omtöcknade men torra och vid liv…

                                                                                   Marlene


Fortsättning följer…