Kategori: Tävling & utställning

Velamsundsdraget 2017

Bild


Efter förra årets debut i tävlingssammanhang så var det ingen tvekan om att även i år delta i Velamsundsdraget. Det är en av de mycket få tävlingarna som går i närheten så vi försöker passa på när det ändå är så nära. Velamsunds naturreservat är dessutom riktigt vackert, vägarna är helt ljuvliga och det är en perfekt ”uppvärmnings-tävling” inför säsongen. 

I år anmälde sig Erik till scooterklass med två hundar; Kit och Ratchel. Sally blir inte ett förrän i november och får ännu inte tävla, men hon var med som moraliskt stöd och för miljöträningens skull. Själv har jag varit i så dåligt skick den här hösten att jag inte vågat anmäla mig till tävlingar, så jag agerar handler och fotograf i höst istället och nöjer mig med att träna på hemmafronten. Det känns lite trist, men samtidigt försöker jag se det som att jag får perfekta tillfällen att istället öva på actionfoton i tävlingssammanhang och att några av hundarna ändå får komma ut och tävla tack vare en sambo som gärna tävlar. Det håller humöret uppe, även om jag önskar jag kände mig bra nog själv att delta. Jag får ladda till Sallys debut istället, nästa höst. 

Dag ett på tävlingen var tuff, både för hundar och förare. Det var varmt och fuktigt i luften, samt det faktum att det regnat nästan oavbrutet i två veckor, vilket märktes på leran som utgjorde tävlingsbanan. Det var bitvis mycket tungt och sörjigt, svårt för både hundar och förare att få ordentligt påskjut i stegen. Tävlingsbanan innebar också två varvningar av starten – en stor utmaning för många! Hundarna trodde ofta att de var färdigsprungna när de skulle varva och flera ekipage fick trassla och stanna för att ta sig förbi. Kit var en utav dessa hundar som inte alls förstod varför Erik manade på FÖRBI när han ju faktiskt var i ”mål”. Det stal mycket av deras tid under första heatet, men runt kom dom. Trötta och leriga i mål. Note to self är att i framtiden träna mer på det där med varvningar. Det är ingenting som kommer av sig självt utan det krävs att hundarna får träna på det, det är tydligt. 

Dag två var solig och skön – spåren hade hunnit torka upp ganska ordentligt och de allra flesta ekipage var snabbare runt än dagen innan. Det var också dryga fem grader kyligare i luften, vilket givetvis gjorde skillnad. Särskilt för de mer pälsade hundarna, såsom våra. Varvningarna var inte helt hundra, men inte alls lika krångliga som dag ett och sluttiden förbättrades. Vi stannade kvar även efter prisutdelningen – Erik o vovvarna fick sig en fin guldmedalj hem – för att fota motionsloppet och det var riktigt roligt att se alla ekipage, med alla möjliga olika hundraser, ta sig runt. 

Bild

Team Raxeira’s; Erik med Kit och systerdotter Ratchel.

Det var en intensiv men mycket trevlig helg i Velamsunds naturreservat och vi kommer utan tvekan att försöka delta även nästa år. Nu väntar Nybrodraget om en och en halv vecka – det blev en spontananmälan när jag såg jag hade helgen fri från jobb – och återigen kör Erik kickbike med Ratchel och Kit. Vi förväntar oss galet tufft motstånd i Nybro! Det blir antagligen inte någon pallplats i den konkurrensen, men det blir ett värdefullt tillfälle att få se hur de står sig mot riktig konkurrens i en ordentlig C-klass 🙂 

Dessutom väntar en härlig reunion med Team Yabasta och co. Det längtar vi efter!

Rasspecialen @ Tånga Hed

I helgen som var besökte vi Tånga Hed och årets rasspecial för siberian husky. För oss var det första gången på rasspecialen och, bortsett från medeldistanstävlingarna där jag varit handler åt Yabasta-teamet, har vi nog aldrig sett så många huskies på en och samma plats. Det var hundra anmälda till utställningen och givetvis många fler hundar på plats därtill. Jättekul att uppleva! 

Vi mötte upp Marlene, Catti och hundarna på vägen och åkte större delen av vägen tillsammans. Min tanke hade varit att själv inte ställa ut hundar den här gången, inte ens mina egna tjejer, utan jag hade lejt Erik samt frågat Catti och Marlene om hjälp med ställandet. Själv hade jag planerat att få ta ett steg tillbaks och fota och på sin höjd värma upp hundar utanför ringen, samt vila kroppen (och knoppen) från stress då jag känt ett enormt behov av det. Jag förstod dock snart att det i praktiken inte skulle hålla; med våra egna plus Yabasta-hundarna så hade vi åtta hundar som skulle in i ringen och vi skulle sannolikt få krockar i programmet. Och fler hundar att ställa blev det, som vanligt. Det var bara till att springa 😉

Först ut av våra hundar var Sally som denna gången ställdes i juniorklass. En ganska stor sådan, varav hälften av hundarna bestod utav kullsyskon och kusiner – b.la. Marlenes tik Dolly som är kusin till Sally på både mammas och pappas sida. Jag hade på känn redan när jag såg alla tikar att Dolly skulle ta hem förstapriset i klassen och visst blev det så. Hon blev faktiskt utställningens bästa junior med CK. Grattis Malle! 

Målet för dagen med Sally var att hon skulle ha en trevlig upplevelse och framförallt att hon inte skulle tycka hantering av domaren var läskigt. När vi ställde på Ånnaboda så ville Sally överhuvudtaget inte hälsa på domare Göran Hallberg; hon hade precis börjat komma in i spökåldern och stora, bullriga karlar var för dagen mycket suspekt i hennes ögon. Sedan dess har Sally hunnit landa samt gå igenom sitt första löp och åter blivit en mycket framåt och social tjej. Kanske ännu mer än tidigare. Jag har dessutom lagt extra mycket tid på hanteringen, framförallt tandvisningen och jag hade på känn att det den här gången skulle gå lite bättre. Det gjorde det! Hon fixade hanteringen hur fint som helst och såg ut att trivas bättre i ringen. Stort tack till Catti som gjorde så fint jobb med att ställa henne åt oss <3

Bild

Hanteringen med domare Annika Uppström gick finfint. Men är tandvisningen verkligen så himla nödvändig ändå? undrade Sally när hon fick syn på matte med kameran 😉

Bild

”En finmejslad juniortik i utveckling. Feminint, välskuret huvud. Bra hals och rygg. Något brant kors. Tillräckliga vinklar runtom. Behöver utvecklas mer i förbröstet. Något styva mellanhänder. Rör sig ännu något obalanserat och löst. Sommarpäls. Trevligt temperament.”

Very good, juniorklass. Domare: Annika Uppström


Dagens stora överraskning och glädjebud var Ratchels bedömning i ringen. Ratchel har ställts en gång tidigare i Västerås i våras och kritiken då var väl sådär. Inte dålig, men lämnade mycket att önska. Hon fick ett Good och domaren skämtade om att hon knappt såg ut som en husky; Ratchel var ordentligt urfälld efter löp och de märkliga temperaturväxlingar vi haft under vårvintern. Denna gång lät det annorlunda! 

Trots att Ratchel även nu var i kraftig fällning så berömde domaren hennes pälskvalité, som hon tyckte var alldeles utmärkt. När hundarna skulle placeras tog det väldigt lång tid för domaren att bestämma sig och det var ett par mycket spännande minuter innan hon slutligen bestämde sig för att placera Ratchel på en tredjeplats. Hon förklarade för Marlene – som ställde Ratchel – att hon gärna hade placerat Ratchel högre men för dagen så var de tikarna som placerats etta och tvåa i något bättre form. Jätteroligt att höra, då det faktiskt är någonting vi kan jobba med! 

Ratchel skötte sig alldeles utmärkt i ringen och hade en riktig proffshandler i Malle (tack!). Det var väldigt roligt att få vara publik och se Ratchel på ett annat sätt än jag är van att se henne. Hon är en hund jag annars mest ser rumpan eller knasiga ansiktsuttryck i närbild på 😉 

”Feminin tik av trevlig modell. Välskuret huvud, något brett ansatta öron. Bra hals, rygg, kors och svans. Något framskjuten skuldra. Goda vinklar bak. Bra ben och tassar. Rör sig med ett bra steg. Utmärkt pälskvalité, men i kraftig fällning. Trevligt temperament!”

Excellent, 3:e placering i unghundsklass. Domare: Annika Uppström

Det verkligen roligt att få se så många fina hundar både i och utanför ringen, samt träffa vänner och bekanta vi inte ser så ofta. Det var också väldigt kul att få träffa uppfödare Marie och Niklas och hela deras lurviga gäng, inklusive en drös släktingar till Sally. Dödstrött var jag när allting var över och vi satte oss i bilen för att resa hem, men vi lämnade Tånga Hed väldigt nöjda med dagen. Jag passade även på att handla in en superfin stakeout och en ny stamlina/fyrspannslina från Swedish Centerlines. Stort tack till Sara och Tobias för fantastisk service, superprodukter och en trevlig pratstund 🙂 Ett varmt tack ska såklart även Marlene och Catti ha för hjälpen med ställandet – och för att ni är världens bästa sällskap. 

Sist men inte minst vill jag också rikta ett stort TACK till rasklubben för det fina arbetet med årets rasspecial. Det är mycket arbete som ligger bakom event som dessa och under den korta tid jag suttit med i Mälardalens styrelse har det blivit allt tydligare hur mycket alla dessa eldsjälar verkligen betyder för att skapa en levande klubb! Det är lätt att underskatta alla de timmar av planering, organisering och fysiskt arbete som läggs ned ideellt av dessa människor som är med och arrangerar tävlingar, utställningar och andra aktiviteter. Så tack för att ni finns, ni som med passion arbetar för vår ras och våra medlemmar! 

Ånnaboda

Tidigt i torsdags morse blev det så dags att fara ned mot Ånnaboda för den årliga SPHK-utställningen. Det blev en intensiv men härlig dag i sällskapet av goda vänner, nya och gamla bekantskaper som alla hade polarhundsintresset gemensamt. Jag lärde mig mycket nytt, både kring att arrangera en utställning och vad gäller att själv ställa hund. 

Innan utställningen öppnades så hjälpte jag till att få ordning på tält och priser, för att sedan hamna i sekretariatet ett tag. Ring två, där siberian husky skulle visas, öppnades inte förrän kl. 11 då jag skulle vara först ut med Sally i valpklass. Däremellan var min huvuduppgift att agera fotograf under dagen. 

Det var bara Sally jag ställde utav mina egna hundar, men jag hjälpte som vanligt till att ställa andras hundar när min hjälp behövdes. Det är ett bra sätt att vänja sig vid att springa i ringen med hund, det blir liksom lite mindre jobbigt för varje gång. 

Bild

Sally och jag i ringen.

Sally var ensam valp i siberian husky-ringen och dömde gjorde Göran Hallberger. Det var en vänlig, men stor och ”bullrig” karl, vilket jag anade kunde bli lite läskigt i Sallys ögon. Hon är vanligtvis en väldigt tuff tjej, men har ju precis börjat spöka lite smått; hon reagerar på saker hon vanligtvis inte gör och blir lite mer osäker på vissa främlingar än vad hon egentligen är. Sally ställde upp sig fint och viftade glatt på svansen, men ville inte alls hälsa på domaren. Han bedömde därför att hon skulle slippa hanteringen med tanke på den känsliga åldern och att det viktigaste var att ge henne en trevlig upplevelse i ringen. Det kändes skönt, men jag förstod också att det antagligen skulle innebära att vi missade HP:t vilket jag måste erkänna kändes lite tråkigt. Såklart det hade varit roligt att få ett HP! Men det var utan tvekan helt rätt beslut, för Sallys skull. Det går alltid först.

Göran var som domare väldigt tydlig och verbal, vilket är skönt när man själv inte är vidare erfaren som utställningshandler. Springandet kändes ganska kaosigt;  Sally var full av bus och ville gärna upp i galopp och skutta runt som en liten vildhäst, helt klart extra exalterad över hundarna som stod vid sidan av ringen. På film däremot (Catti filmade) ser det väldigt annorlunda ut gentemot hur jag upplevde det, vilket är väldigt intressant. Det blev väldigt tydligt för mig att min inre upplevelse verkligen inte alltid stämmer överens med hur saker egentligen är. Jag kan vara ganska (mja, väldigt) hård mot mig själv… Det är väldigt lätt för mig att bli besviken på mig själv när jag känner att jag inte gör hundarna rättvisa eller lyckas stötta dom på rätt sätt, vilket ibland kan vara ganska tungt att bära runt på. Det är faktiskt ganska sällan jag blir besviken eller skyller på hundarna när något inte går som önskat, men på mig själv desto oftare. På så vis är jag väldigt tacksam över att jag fick se det där klippet på när vi sprang. Det gav mig lite distans till mig själv. 

Att läsa kritiklappar och lära sig tyda dessa är en sport i sig självt, men jag börjar bli bättre på det tack vare min översättare Marlene 😉 Sallys kritik blev ändå rätt bra, utifrån vad jag förstår. Hon är trots allt en växande valp som har mycket kvar vad gäller utveckling, både fysiskt och mentalt och kritiken blir ju givetvis därefter.
​Den några månader äldre kusinen Dolly (Team Yabasta) ställdes också, med nästan identisk kritik (de är väldigt lika varandra både fysiskt och mentalt) och blev bästa SH-juniortik med CK, vilket känns jättekul! När jag träffar Dolly är det som att få en glimt av framtidens Sally. Dollys pappa är nämligen kullbror till Sallys pappa, liksom Dollys mamma är kullsyster till Sallys mamma. Så ja, de är otroligt lika och inte är det så konstigt kanske. 

Team Israelsson Sally, 6 månader. Domare: Göran Hallberger
”Feminint huvud med något stora öron. Ok kropp och benstomme. Kunde vara något bättre vinklad. Goda rörelser, päls och färg ok. Bra tassar. Behöver mer ringträning.”

Bild

Sallys kusin Team Israelsson Seppalas Dolly. Hennes kritik – i princip identisk med Sallys – står här nedanför.

Team Israelsson Seppalas Dolly, 10 månader. EXCELLENT, CK, JKK1. Domare: Göran Hallberger. 
”Huvud som har något vitt ställda öron. Kunde haft ett bättre stop. Bra kropp och benstomme. Ordinärt vinklad. Fina rörelser. Päls och färg utan anmärkning. Bra tassar.” 

Jag ser fram emot att se hur Sally utvecklas. Jag måste erkänna att jag redan är lite sugen på att åka iväg på nästa utställning, kanske lite längre fram i sommar när Sally hunnit få lite mer träning och framförallt landat lite mer i sig själv igen. Då kanske jag vågar mig på att ställa både henne och Ratchel! 😉

Film: Sally tränar utställning

Det är alltid intressant att filma när vi tränar. Sally börjar helt klart fatta galoppen! Ja, hon börjar till och med förstå att hon ska stå still även när jag flyttar lite på mig för att kika på henne. Just nu är jag inte överdrivet noga med exakt hur hon står, utan det viktiga är för mig att hon förstår att hon ska stå någorlunda vettigt och att vi får en viss stadga i det. Jag har valt att försöka få hundarna att ställa upp sig på egen hand – mitt mål är att kopplet ska kunna vara avslappnat och att jag själv inte ska behöva ”hålla upp” dom för att de ska visa upp sig för domaren. Det går faktiskt hyfsat enkelt ändå, även om jag som handler fortfarande är grön och under utveckling! De förstår snabbt vad jag vill åt, även om jag sen kanske får finslipa lite mer vad gäller positionering av ben för att göra det mesta utav uppvisningen och verkligen få fram vinklarna. Det var lite liten yta att springa ordentligt på, så det ska vi göra lite mer nere på vändplan nu dagarna innan utställningen. Ni ser också det jag skrev om igår; tandvisningen som Sally just nu tycker är lite sisådär. Det ska vi pilla vidare lite med, framförallt  för att hon ska känna igen sig så mycket som möjligt i situationen och känna sig hyfsat trygg i det. Det viktigaste av allt för mig med utställningen är ju att hon ska få en trevlig upplevelse, allt annat är sekundärt. I mina ögon är hon ju ändå en riktig guldklimp, oavsett resultat! 

Jag har testat lite olika varianter på koppel med Sally i helgen, både för tränings skull men också för att jag velat känna av vad hon känner sig mest bekväm i. Vi hittade helt klart rätt i det svarta kopplet i filmen, som har en ställbar och lite mer fast ögla för halsen. 

Hon är duktig ändå, min tokfia. Hon ser väldigt lugn ut här på film (hon var lite trött) men låt er inte luras 😉 Det är en helgalen liten dam jag har där i mitt koppel. Vild som en liten mustang 🙂

Ånnaboda närmar sig

Nu är det knappa fyra dagar kvar till innan vi far mot SPHK-utställningen i Ånnaboda. Jag åker dit inte enbart i egenskap av hundägare som ska ställa ut och hänga med vänner, men också som en del utav den organiserande styrelsen med uppgift att jobba runt omkring. Och det finns faktiskt ännu en stor anledning till varför vi åker dit… Men den håller jag lite på 🙂

Det är således med förväntan, en hel del nerver och med lust att lära som jag ser fram emot Kristi himmelsfärds-helgen. Det är första gången som jag är med och arrangerar en utställning, ja rent utav arbetar praktiskt med styrelsen och inte bara i teorin, vilket känns väldigt spännande. Det kommer vara mycket som är helt nytt för mig. På så vis känns det också lite skönt, lite hemma, att en utav mina största uppgifter kommer vara att befinna mig bakom kameran och dokumentera. Där trivs jag oerhört bra.

Den här gången är det bara Sally som är anmäld. Ratchel har ju sett så trist ut i pälsen att jag velade in i det sista vad gäller anmälningen och till slut missade datumet för efteranmälan, men jag kände å andra sidan att det kunde vara lite skönt att bara behöva koncentrera mig på en hund när det redan är så mycket annat nytt för mig. Såhär fyra dagar innan ångrar jag mig en gnutta, för lagom till nu har Ratchel gått och blivit riktigt fin i päls och hull igen. Bytt om till sommarklädsel, men utan att se tråkig, torr eller glanslös ut så som de ofta gör direkt efter fällning och löp. Hon har också fått tillbaks lite av hullet hon tappat kring löp/skendräktigheten tidigare i vår. Nåväl, nu vet jag det till nästa gång! Likväl blir det fin social träning för Ratchel – och nog kan vi ju använda alla störningar för att träna lite utställning vid sidan av ändå 🙂

Bild

Nog är det skillnad alltid på hur Ratchel såg ut dagarna efter Västerås-utställningen och på hur hon ser ut just nu. Huskyns päls är en stor faktor som utan tvekan påverkar helhetsintrycket!

För Sallys del blir det utställningsdebut i valpklassen 6-9 månader då hon (idag faktiskt) blivit sex månader gammal. Det är ju inte alltid att kroppen växer helt i proportion i den här åldern, så det blir spännande att se hur bedömningen lyder. Jag hade dock önskat att vi kunnat komma iväg på en ordentlig ringträning innan utställningen, att hon fått vara i den stimmiga miljön och fått uppleva hanteringsbiten med en okänd ”domares” händer istället för enbart mina. Mitt jobbschema har dessvärre inte stämt överens med ringträningarna de senaste veckorna och därför har det inte blivit av. Kanske är det mest jag själv som tycker det är lite jobbigt, eftersom jag lätt blir lite nervig av att inte veta vad jag ska förvänta mig i situationen. Det vill säga hur Sally kommer att reagera. Jag brukar föredra att ha testat först, doppat tårna lite liksom, för att kunna ha en strategi. Kanske är det en ”arbetsskada” efter åren med Eldar, det där med att känna jag måste vara i beredskap hela tiden för att inte hamna i en slags känslospiral av oro.

Vi har i alla fall fortsatt träna hemmavid, med utställningskoppel, ståendet och springandet. Sally är ju i en ålder nu där hon är FULL av energi och bus, så ärligt talat förbereder jag mig för att lite vadsomhelst kan hända på torsdag. Det är ju trots allt en valpklass 😉 Just nu har hon bestämt sig för att det där med tandvisning är drygt och onödigt, trots att vi tränat på det ända sedan hon flyttade hit utan konstigheter. Men nu har hon minsann ändrat åsikt och har inte tid med sådana dumheter. Så på tandvisning ska vi lägga lite extra träningstid nu fram tills att det är dags att åka ned till Ånnaboda. Vi kommer vara på plats tidigt på morgonen och hon (och jag) kommer ha god tid att vänja sig vid miljön då vår ring öppnar först vid 11l. Även Erik och de andra hundarna är med, så det ska nog gå alldeles finfint. 

Vi kommer även ha med oss Elise och Cattis, samt Ratchels kullbror Danny på utställningen. Jag ser mycket fram emot en rolig, lärorik och hundig dag med goda vänner och andra likasinnade. Jag börjar känna av nerverna, men oj så jag ser fram emot det nu! Efter utställningen i Västerås känner jag mig lite mer härdad. Jag hoppas innerligt att Sally tar det med lika stor ro som Ratchel gjorde. Det gör hon säkert – det är en tuff liten fröken med skinn på nosen, den där Sally!

Bild

Sally har växt rätt ordentligt sedan vi hämtade hem henne i slutet av januari.

Bild

Sally ställer ofta upp sig rätt fint på egen hand och har en oerhört härlig trav när hon får ta ut sina rörelser ordentligt. Förhoppningsvis syns detta även på utställningar framöver.

Anmälda till Västerås

Igår anmälde vi oss till vår första officiella utställning, Rackarn och jag.

I slutet av april åker vi till Västerås och får dessutom sällskap vid ringen av Ratchels kullbror Danny, som också ska ställas för första gången. Det är inte helt utan nerver som jag tänker på det, men samtidigt ser jag fram emot både att få komma ur min egen comfort zone, ställa min egna hund för första gången och träffa vänner. Det ska bli spännande att se hur Ratchel bedöms och om det stämmer med mina egna tankar kring hennes rörelser och exteriör. Nu har vi ett par veckor på oss att fortsätta öva, kanske framförallt på att springa bra så att hon visas upp på bästa sätt. Det är med andra ord helt klart mest matte som behöver träna, även om det gör Ratchel gott att få träna i utställningskoppel och på ringträning bland andra hundar också. 

Jag siktar på att ställa i Ånnaboda senare i vår också, då kanske även Sally. Vi får se helt enkelt – först ska vi ta oss igenom Rocklunda!

Bild”Vadå visa mig från min bästa sida, matte? Såhär eller?”

Klicka här när du vill redigera.

Ringträning

Förra veckan var jag och Ratchel på vår första ringträning för instruktör. Jag har ju som jag nämnt inte mycket erfarenhet utav utställning, mer än ett fåtal gånger som åskådare och en gång som handler, så det var oerhört lärorikt att få ”leka utställning” på en instruktörledd ringträning. Lärorikt för både mig och Ratchel.

Jag är av naturen en människa som har lätt till oro och prestationsångest, har alltid varit. När jag ska göra någonting som är helt nytt för mig – som inkluderar andra människor och en social kontext – är det ofta väldigt jobbigt för mig fram tills det att jag passerat ”tröskeln”. Jag menar jobbigt på ett vis som kräver enorm mental energi. Energi för att vända på negativa känslo- och tankespiraler, rationalisera min oro och se lösningar, möjligheter istället för problem och hinder. Just det här är ju någonting som blev tio gånger värre efter min senaste utmattning och även om jag idag förstår det bättre, samt har bättre verktyg för att vända på mina tankar och känslor, så påverkar det mig ännu väldigt starkt i stunden.  

Just i ett sådant tillstånd av oro befann jag mig timmarna innan ringträningen. Ja, faktiskt fram tills det att klockan slog ett och det var dags att gå ut i ”ringen”. Ratchel är världens mest tacksamma hund att ha med sig i sådana lägen. Hon fungerar som en mycket stark ångestdämpare för mig, liksom Smella en gång gjorde. Ju oroligare jag är, desto lugnare har dom blivit. Sökt sig närmare, känt in och liksom hjälpt mig att jorda mig själv igen. Ratchel är dessutom en fröken som i sig själv är väldigt sansad (när hon inte har en sele på sig) och mycket lätt att lära sig nya saker tillsammans med. Hon har en väldigt fin av-/på-knapp som är otroligt behändig.

Ringträningen bestod av väldigt många ekipage – fler än jag väntat mig – och vi blev uppdelade i två stora grupper utifrån storleken på våra hundar. Det drog igång utan vidare krusiduller och vi gick igenom samtliga moment som man gör på en riktig utställning; att visa upp hunden i rörelse från olika vinklar, ställa upp våra hundar både medan vi väntade, mot ”konkurrens” och framför intruktörerna som agerade domare. Hundarna kändes igenom, klappades och hälsades på, man lyfte på tassar, kikade i ansiktet och på tänderna. Under tiden fick det ekipage som visades upp hela tiden konstruktiv kritik och tips på hur vi bättre kunde visa upp och stödja våra hundar som handlers. Det var saker som att förlänga våra steg när vi sprang för att få ett tempo med mer flyt, hur vi kunde öva på att hundarna skulle stå upp och hur man kunde stötta en hund som var osäker. 

Jag hade redan i förväg nämnt att vi var nybörjare, både jag och Ratchel, samt att jag gärna ville ha kritik efterstom jag kände mig väldigt osäker på vad jag gjorde. Men jag måste säga att det verkligen gick över förväntan för oss och att det inte dröjde länge förrän vi började slappna av. Ratchel ställde upp sig fint på egen hand, hade inga problem alls med att där rörde sig ekipage runt om oss och struntade helt i om någon gjorde utfall. Hon brydde sig bara lite halvt om godiset, men växte hundra gånger om av mitt verbala/sociala beröm. Jag är ju sådan rent generellt att jag kuttrar, viskar och pratar mycket med mina hundar och de tenderar att svara väldigt bra på det. Ratchel är också en hund som älskar fysisk kontakt – en mjuk smekning över ryggen eller gos i pannan är värt väldigt mycket för henne. Så det var en oerhört lättjobbad liten husky jag hade med mig. Det var inte utan att en varm stolthet spred sig i bröstet – och jag tänkte än en gång att vilken himla tur jag har som får leva med den här lilla fröken. Vilken klippa hon är, både för mig rent mentalt, på träningar och för att inte tala om i vår lilla flock där hon spelar en stor roll idag.

Så blev det vår tur att visa upp oss lite närmare för ”domaren”. Man talar ofta om att ”gå in i bubblan” när man gör saker och precis i den bubblan befann vi oss, jag och Ratchel. Det är en otroligt härlig känsla när man känner det starka samspelet med hunden – en känsla jag verkligen älskar. Vi fick också väldigt fint beröm av instruktören, som tyckte vi såg bekväma, vana och samspelta ut. Vi sprang tydligen jättefint och de tyckte att Ratchel var en oerhört trevlig liten tik – vilket såklart alltid är roligt att höra. Annars var det smågrejer, som tips på hur jag bäst skulle hålla och placera kopplet för att underlätta för oss, samt få det att se bättre ut. Utöver det så matade jag mest så mycket information jag kunde, inför framtiden.

Det var himla fint att få lämna ringträningen bärandes på en mycket positiv känsla; både för min egen del och vad gäller samspelet med Ratchel. Hon var tydligt trött i huvudet, jag likaså, men vi var båda på gott humör. Just den biten är det som är absolut viktigast för mig; att vi ska ha roligt tillsammans och att min fyrbenta vän ska få en bra upplevelse när jag försätter henne i en ny situation. Jag kände verkligen att vi hade nått det målet när vi lämnade lokalen med en känsla av att vilja komma tillbaka och av att ”det här fixar vi ju faktiskt!”.  Plötsligt kändes steget till en riktig utställning inte lika stort och skrämmande längre, vilket ju faktiskt var hela poängen med att gå på ringträningen. Nu är jag snarare riktigt taggad! Så vi får se vad våren bär med sig för möjligheter, men någon utställning lär det garanterat bli framöver. 

Bild

En hemskt kass men omtyckt bild på oss två trötta men glada tjejer.

Ratchel tränar utställning

Från det att Ratchel trillade in i våra liv har jag så smått försökt lära mig det här med utställning. Jag har inte mycket erfarenhet vare sig i teori eller praktik, men jag prövar mig fram som vanligt. Det hjälper att ha varit på ett par utställningar som åskådare, samt har jag någon enstaka gång varit handler och fått snabbgenomgångar.  Jag tittar också mycket på hur vänner gör när de ringtränar. Men handen på hjärtat så lär jag mig bäst när jag får göra saker på egen hand. Trial and error, det är min grej. 

Nu är jag betydligt mer intresserad av draget än av utställning, men jag kan se fördelar med att åka på lite utställningar här och var med. Fördelar som att det är ett fint tillfälle till socialisering och miljöträning (både för hund och människa) och att det dessutom är lärorikt att titta på många olika exemplar inom rasen. Att lära sig se objektivt på vinklar, rörelser och vad som egentligen är eftersträvansvärt och rastypiskt. Men visst finns det också en nyfikenhet kring att få bedömningar på de egna hundarna, rent exteriört. 

Så, mest som en kul grej, tittar jag nu lite på vad för utställningar runt om i landet som skulle kunna vara intressanta för oss att besöka det här året. Tills dess behöver vi träning, både jag och mina fyrbenta. Som ett steg i vår träning har jag börjat filma litegrann när vi tränar, vilket är mycket nyttigt för mig. Det ger mig en chans att se hundarna från en annan vinkel än den när jag står som handler, samt synliggör det sådant som jag behöver göra annorlunda eller träna mer på för att göra det tydligare för hunden vad jag vill uppnå.

Såhär såg det ut senast vi tränade – med en busig Sally som störning 😉

Nybrodraget – vår första officiella tävling

Det har nu gått några dagar sedan Nybrodraget ägde rum. Vår första officiella tävlingsstart, någonsin. Det har gått några dagar och jag känner hur jag har börjat landa igen. Det är med en paradoxal mix av känslor som slåss om rum i min kropp nu; känslor ur trötthet och ur lyrisk energi. 

Vi körde den strax över fem timmar långa vägen till Svartbäcksmåla på fredag eftermiddag och var således framme ganska sent på kvällen, trötta och lite slitna från resandet. Väl framme togs vi emot i mörkret av Marlene och Kent, som var ute och rastade sina hundar – som alltid var det enormt skönt att tas emot av välbekanta ansikten och varma kramar. Vi hade packat med oss tält och sovsäckar, men Kent hade ordnat så att vi fick sova i Orienteringsstugan i Svartbäcksmåla, vilket var superskönt. Tanken på ett riktigt kök, en varm dusch och att få sova inomhus efter en lång resa var faktiskt skönare än jag ville erkänna för mig själv.

Lördag morgon och jag vaknade långt innan klockan, full av nerver. Den stund som var kvar innan alarmet skulle ringa låg jag och förberedde mig mentalt inför morgonens start. Först skulle vi uppt till värmestugan på tävlingsplatsen för att lämna in papper på sekretariatet innan första tävlingsstart klockan tio. Tolv minuter över tio var jag listad att starta – Kent och Marlene kort därefter i sina respektive klasser och på eftermiddagen skulle Erik springa i motionsloppet med en av Marlenes hundar. Jag låg där på morgonen och gick igenom alla stegen innan min tävlingsstart. Hade jag all utrustning samlad? (Ja, jag hade ju förberett allting dagen innan.) Hade jag mina papper i ordning? (Ja, det har jag alltid när det gäller hundarna.) Klockan sju ringde alarmet.

Erik och jag gick tillsammans ut för att rasta hundarna när vi klätt på oss. Till min enorma lättnad hade jag inte hört dom klaga alls under natten, trots att jag sovit ganska lätt, och de verkade nöjda och utvilade. Jag hade extra vatten i Ratchels mat och hon åt allt med stor aptit, vilket alltid gör mig märkligt lugn. Det är samma sak när jag är med Marlene som handler… Ätande och drickande hundar är bra för nerverna. När våra hundar ätit upp fick de sedan vila en stund till medan vi tvåbenta åt frukost och gjorde oss i ordning för att åka den korta biten bort till tävlingsplatsen. 

Bild

Älskade lilla rackarunge! Det ska bli så roligt att se vad erfarenhet, mognad och rutin gör för den här tjejen. Jag ser fram emot den dagen hon på tävling går som hon gör på träning!

Parkeringen hade redan börjat fyllas av bilar när vi 8:30 klev ur vår bil och stegade upp mot sekretariatet. Luften riktigt vibrerade av tävlingsnerver – både från hundar och människor – och jag plockade givetvis upp varje uns av de känslor som fanns i atmosfären. Jag märker inte ens när det händer. Hur pulsen plötsligt stiger, händerna börjar darra och tankarna rusa.

Så fort jag lämnat in mina papper var jag tvungen att sätta mig i väntan på att förarmötet skulle börja, så svag kände jag mig plötsligt i knäna av den nervositet som for runt i kroppen och gjorde mig illamående. När jag hamnar i den typen av nervositet så kan det ganska fort bli en nedåtgående spiral; det är min stora prestationsångest – den jag haft sedan jag var ett litet barn – som ger sig till känna. Som griper tag i mig och med lätthet slår ut mig mentalt. Jag kände ett enormt behov av att fly situationen, men satt kvar för genomgången av banan och den allmänna informationen. Jag visste att prestationsångesten skulle finnas där oavsett vad jag gjorde och att jag måste samla krafter för att fokusera min energi på rätt saker.

Ca 9:30 – mindre än 45 kvar till start – gick vi ned till hundarna för att förbereda. De fick tillgång till vatten, rastades av Erik och jag passade på att värma upp lite. Det är en balansgång för mig med uppvärmningen. Jag har så begränsat med fysisk kraft nuförtiden att det lätt gör mer skada än nytta om jag värmer upp för mycket och jag har ännu inte riktigt lärt mig vart gränsen går, vilket jag blev väldigt varse där på lördagsmorgonen. För att försöka göra det tydligare för er; tänk er att ni går omkring med konstant mjölksyra. Även i vila. En mjölksyra som snabbt ökar vid fysisk aktivitet och särskilt vid ett repetativt rörelsemönster. Och som väldigt lätt slår ut dig…
Sju minuter innan start selades Ratchel och vi knatade bort för att stå redo i startområdet.

10:10 – två minuter innan min start. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte i den stunden, jag tror jag febrilt försökte finna någon form av fokus och lugn inom mig. Men tankarna skenade, utan att jag överhuvudtaget kunde greppa en enda av dom. Jag har ett vagt minne av att människor omkring mig önskade mig lycka till, att Sverker Björk skojade med mig om att inte springa om Ida Björk (som startade innan mig) och att Marlene tog hand om min tjocktröja medan hon pratade om banan. Ratchel var ivrig och full av energi. Och så blev det vår tur att ställa oss vid startlinjen och invänta startsignal…

10:12 – Vi får klartecken att starta. Ratchel blev något förvirrad i starten (antagligen för att hon inte fick sticka efter Ida med hund direkt utan blev tillbakahållen) men vi kom iväg uppför backen och över på andra sidan. Jag insåg inte förrän senare hur skyhög min puls var redan då. Inte av den fysiska ansträngningen, men av nerverna. Av känslan i kroppen vid start – som på många sätt liknar en stark ångestattack i antågande – och av andningen som var allt annat än normal. Vi hade inte sprungit långt alls när vi möttes av en superbrant backe som gick rakt upp och mitt i den blev Ratchel distraherad; hon fick syn på Kent och Diser som promenerade på ängen en bra bit nedanför oss och blev alldeles till sig över det. Med lite verbal stöttning kom hon på rätt köl igen och vi tog oss hela vägen upp, men hon hade tydligt tappat fokus och börjat fundera på lite annat som kan tänkas viktigt i en unghunds värld. Att hon är en orutinerad och nyfiken ettåring blev med ens väldigt tydligt 😉 Mellan mina ansträngda andetag försökte jag stötta henne verbalt; vi tappade en del tid och det blev ett bajsstopp, men så småningom kom vi igång igen. 

Banan visade sig vara betydligt tuffare än jag förväntat mig. Inte för Ratchel, som tog det med en klackspark och knappt var trött efteråt, men för mig. Distansen var inte problemet, men det faktum att jag inte är särskilt van vid att springa i ordentliga backar blev tydligt; banan var idel backar som fullkomligt sög musten ur mig på uppvägen och genererade höga smärtor i kroppen på nedvägen. Och jag, som nästan nått maxpuls redan på startlinjen, tog ut mig alldeles för tidigt. Vi blev så småningom passerade av tjejen som startade bakom oss, i B-klassen med sin BC och det var en enorm lättnad att kunna ta rygg på dom! Det är någonting med att ha något framför sig att fokusera på som gör allting så mycket lättare. Det var skönt, mentalt, att känna jag hade någon att jaga, snarare än att bli jagad. Även om vi tävlade i olika klasser. Och för Ratchel blev det en välkommen hare; hon lade i en extra växel och sprang de resterande 2/3 av banan med jättefint fokus. Jag gjorde mitt bästa för att hänga med alltmedan jag kämpade med det mentala. Med det faktum att jag inte hade en aning om hur långt vi sprungit eller hur mycket tid som gått, att kroppen värkte för varje steg och att mina lungor kändes totalt sönderslitna. 

Slutspurten var hemsk – jag var så fruktansvärt trött! Ratchel fick några meter från mållinjen syn på Erik som stod vid sidan av och fotade, vilket gjorde henne lite fundersam. Hon ville till husse och matte babblade om att fortsätta framåt, det är inte lätt att vara en oerfaren unghund i det läget. Jag är så väldigt glad att där stod människor på andra sidan mållinjen och hejade på oss (TACK, Maria Pålsson – din stämma hördes högt och tydligt!) för jag är övertygad om att det är den peppen som fick mig att orka lyfta benen hela vägen in i mål, där vi sedan hamnade i en liten hög på marken. Jag hade satt som mål att försöka komma runt på i alla fall femton minuter, men jag var övertygad om att det tagit längre tid än så. 

Döm min förvåning när jag fick veta det tagit oss mindre än femton minuter! 14:21 sprang vi på – drygt två minuter efter de andra i klassen och således ingen fantastisk tid – men en personlig framgång för mig. 

Bild

Marlene Karlsson med egenuppfödda Roc (inlånad från Jörgen och Maria Pålsson) och Kite.


Resten av tiden den dagen gick åt till att hjälpa andra i starten, umgås med goda vänner, lära känna nytt folk och givetvis fota många av de tävlande ekipagen, när vi inte tog hand om våra egna hundar. Erik sprang motionsloppet med duktiga Sauron (Marlenes hund) på eftermiddagen och så småningom packade vi ihop och for tillbaks till vårt tillfälliga boende. Det var så otroligt skönt att ta en varm dusch, sitta den korta stunden jag uthärdade i bastun och ro om kroppen. Jag gick i säng tidigt den kvällen, alldeles slut, trots att det kändes tråkigt att jag inte orkade sitta uppe och socialisera. Jag visste att det skulle krävas mycket av mig för att fixa vår start under söndagen – och att min återhämtningsförmåga inte är vad den en gång varit och att jag rent mentalt var alldeles utmattad av dagens alla intryck. I det läget har jag inte längre så mycket val. Jag måste sova. Jag minns att min sista tanke den kvällen var tvivel. Hur sjutton skulle jag fixa att göra om det här under morgondagen?
Bild

Vilse, husse Andreas och Zeke (som förresten är släkt med Eldar). Fina vänner vi fick umgås med under tävlingshelgen 🙂

Bild

Mycket valpmys blev det med Seppalas Dolly (uppfödd av Marie Israelsson), Marlenes senaste tillskott i flocken.

Bild

Finaste Sarah och Zeke
Morgonen därpå vaknade jag med en smärtsam medvetenhet om att min kropp tagit mycket stryk dagen innan. Ryggen värkte såpass att jag fick be Erik tejpa den, skenben och vader krampade något fruktansvärt och jag kände mig stel i lederna som en reumatisk åttioåring. Jag minns att jag var så trött mentalt att jag fick hålla tillbaks tårar, för tröttheten gjorde det så svårt att hantera problemen med kroppen. Tejpningen dämpade det värsta, kompressionskläderna gjorde det något skönare att röra sig och jag var noga med att hålla mig väldigt varm hela morgonen innan tävlingsstarten klockan 9:10 för att inte lederna skulle bli ännu stelare. 

Hundarna däremot kändes glada och utvilade. Rent generellt tog dom helgen med ro och jag är så himla glad över det! Till och med Eldar anpassade sig väl, trots de många intrycken och den stress han lätt bygger upp inombords. Han kändes glad, framåt och lätthanterlig. Och inte alls särskilt brydd av att få vila medan vi grejade runt på tävlingsplatsen. 

Jag var så trött där på söndagsmorgonen att jag inte riktigt orkade oroa mig över tävlingen ifråga, där fanns inte energi nog till det. På sätt och vis tror jag att det var bra – det höll nerverna i schack och jag var mycket lugnare inombords vid starten. Jag ville bara komma runt, även om det så skulle ta hundra år. Det kändes också mycket lättare mentalt att jag nu redan sprungit banan en gång och visste hur den såg ut; jag visste vilka backar som skulle suga kraft ur mig och vart det var värt att lägga energin. Jag valde att värma upp på ett annat sätt än dagen innan; istället för att höja pulsen lade jag tiden på att mjuka upp kroppen med snäll stretching och mjuka, lugna rörlighetsövningar. Det visade sig vara mycket mer effektivt för mig. 

9.10 – vi får startsignal och kommer iväg.  Återigen blev Ratchel lite distraherad på samma plats som dagen innan, men den här gången var jag förberedd och vi kom snabbt vidare. Jag upplevde henne dock som ganska trött i huvudet och hon var riktigt full av bus periodvis. Exakt på samma ställe som vi blev omsprungna av tjejen med BC:n dagen innan, fick Ratchel för sig att hon skulle leka, och det var återigen en enorm lättnad att höra hur teamet bakom närmade sig. Hon såg att vi stannat upp och berättade senare att hon tänkt att vi kanske kunde få lite draghjälp framåt av henne om hon svischade förbi – vilket stämde fint. Vi fortsatte framåt riktigt fint och jag kände mig, trots den mycket tröttare kroppen, mentalt starkare än dagen innan. Att ha en strategi för hur jag skulle ta banan hjälpte helt klart. 

Jag tror vi hade avklarat ungefär 2/3 av banan när där plötsligt dyker upp en löpare ur tomma intet. En äldre man som kom från skogen och tydligt inte tillhörde tävlingarna. Både jag och Ratchel vart lite förbryllade, särskilt som han stod mitt i spåret och inte vek undan en tum ens när vi kom. Vi kom förbi relativt lätt, men hon vände på huvudet ett par gånger för att titta efter honom. Återigen tappade vi lite tid där och när det var en knapp kilometer kvar hörde jag ett ekipage komma bakom mig, från B-klassen, som ropade åt mig att stanna då de ville springa om mig. Vi tog sällskap resten av vägen, jag och en mycket taggad Ratchel strax bakom dom. Upploppet var tungt – men jag hade betydligt mer krafter kvar än dagen innan och vi tog oss över mållinjen med en helt annan energi. Och en helt enorm glädje över att ha kommit runt! Vi gjorde en repris av högen på marken, där vi gosade loss och andades ut. Trots att Rackarungen ingalunda presterat som hon gör hemma på träning, så var jag SÅ stolt över henne! För att hon lyssnat och sprungit med mig – och framförallt för att hon tagit hela helgen med en sådan klackspark. En helg som inneburit väldigt många ”första gånger” och stora mentala utmaningar för henne. 

Återigen var jag helt säker på att vi sprungit väldigt långsamt – särskilt som vi blivit passerade av två av B-ekipagen – men det visade sig att jag bara var sekunder långsammare än dagen innan. Och fortfarande under 15 minuter! Jag insåg senare att det helt enkelt måste varit så att ekipagen bakom hade varit väldigt mycket snabbare under andra loppet, än dagen innan. Det var en ganska trevlig tanke; att dom presterat bättre, snarare än att vi presterat mycket sämre. 

Bild

Viggo Jorgenssen med sitt femspann på upploppet. Ett av de mycket trevliga team vi hjälpte i starten.

Återigen spenderade vi ett par timmar med att hjälpa andra i starten, umgås och Erik passade på att ta en springtur med Eldar. Vi bestämde oss dock för att påbörja resan hem tidigt med tanke på den långa vägen. Efter att ha rastat hundarna, fått i oss ett mål varm mat och sagt hejdå till vänner, packade vi sedan ihop oss i bilen och for hemåt. 

Så trötta – och orutinerade – var vi visst att vi helt glömde bort där skulle vara en prisutdelning! Haha.. Faktum är att jag inte hade en tanke på det ens. Nog blev jag lite förvånad alltid när Marlene några timmar senare skickade ett meddelande och undrade om jag inte hade glömt något. Inte ens då kopplade jag. Istället började jag febrilt leta i min hjärna efter saker jag kunde ha glömt; kläder, kameran, utrustning eller kanske en av hundarna? 

Bild

”Du har inte glömt något?” – Bronsmedaljen jag råkade köra ifrån.

Den där bronsmedaljen och tredjeplatsen säger egentligen inte så mycket. Medaljen fick jag per default – vi var inte fler startande i klassen. Och jag var aldrig där för en medalj, utan för erfarenheten. Men det har visat sig att den där plåtbiten ändå betyder någonting. En personlig framgång. Ett minne och en milstolpe. 

Den där plåtbiten är en fin påminnelse om rädslor som överkommits; jag har alltid varit livrädd för att tävla och utsätta mig för den prestationsångest det innebär, särskilt när förutsättningarna är allt annat än perfekta (om de någonsin är det). Det är en påminnelse om vår absolut första tävling. En tävling som jag och Ratchel debuterade på tillsammans. Det är en påminnelse om det faktum att jag tog mig igenom den personliga utmaningen trots de hinder vi haft på vägen – och kommit ur det starkare, modigare och rikare på erfarenheter. Det är en påminnelse om att vi haft fantastisk stöttning på vägen. Och när jag tvivlar nästa gång ska jag titta på den och komma ihåg den här helgen. Att vi fixade det tillsammans, trots att det inte alltid blåser medvind. 

Och det är en sporre. En morot – nästa gång kommer vi vara starkare och göra bättre ifrån oss. Vara mognare. Bättre förberedda och starkare. För vi kommer våga igen, det är jag övertygad om nu. Jag är inte rädd längre. Och för Ratchel, ja för henne har resan knappt börjat. Jag vet där finns så väldigt mycket att hämta hos den lilla tjejen! Att rutin, erfarenheter och mognad för henne kommer att göra enormt mycket. Jag ser henne jobba på våra träningar och jag tänker att om hon en dag presterar på tävling som hon gör på träning, med samma driv, arbetsglädje och skalle, då dröjer det inte länge förrän vi kör vårt perfekta lopp. Kanske vinner vi inte, kanske kommer det alltid finnas någon snabbare och skickligare, men vad spelar det för roll?
Det här gör vi för vår skull. Och med oss hem får vi alltid samma fantastiska och högt älskade hundar, oavsett prestationer.  

Nybrodraget

Nu när allting äntligen är färdigt och ordnat vågar jag gå ut med det; i helgen gör vi vår första officiella start i barmarksdrag! Det har varit en något guppig väg dit då anmälan var i högsta grad spontan och jag ännu inte hade hunnit färdigt med vare sig grönt kort eller tävlingslicens när jag dagen innan sista anmälningsdagen fick för mig att anmäla. Men med hjälp av världens bästa Marlene och en portion tur så gick det alltså ändå i lås allting! Och idag vågar jag äntligen andas ut över den biten.

Det känns lite overkligt fortfarande och jag skulle väl ljuga om jag sa att jag inte var det minsta nojjig. Jag är faktiskt livrädd. Haha… Helt på riktigt. Inte för Ratchels skull, jag vet att hon säkerligen kommer klara det galant, men för min egen del. För att det för mig är ett eldprov att ställa upp i en officiell tävling. Ja, ett eldprov på fler än ett sätt och jag hoppas innerligt att jag ska lyckas bibehålla min mentala målbild. Det är inte den mest ambitiösa målbilden i ett tävlingssammanhang, men för mig som fortfarande är på väg tillbaks från min krasch, så är det likväl en enorm utmaning. Och för min kropp likaså, då vi tävlar i linlöpning.

Jag vill egentligen bara två saker; att det ska bli en fin erfarenhet för både Ratchel och mig – och att vi ska ta oss runt vid liv, gärna glada och välbehållna med. Det är det enda som spelar någon roll. Och jag ska försöka komma ihåg det när stressen och prestationsångesten i mig börjar riva..!

Jag ska försöka sätta mig ned och samla mina tankar lite mer ordentligt senare i veckan, när tankarna inte spelar så svårfångade längre, men for now så får ni hålla till godo med det här avslöjandet. 

Bild

Tjejen som alltid är sjukt olycklig över att komma ut och arbeta i selen – som ni ser 😉