Kategori: Swedish Centerlines

Studiebesök @ Swedish Centerlines

För drygt 1,5 vecka sedan hamnade jag, högst spontant, i verkstan hos Swedish Centerlines på Orust. En tid dessförinnan hade Tobias, som driver företaget tillsammans med sin fru Sara, halvskämtat med mig om att gå som lärling hos dom då de befann sig i en period av ett galet högt ordertryck. Jag tror inte att Tobbe riktigt hade räknat med att jag skulle ta inbjudan på fullaste allvar, men i min värld var det givet. Klart jag skulle gå lärling!

Känner man mig så vet man att jag är en person som absolut älskar att nörda ned mig i pyssliga ting. Att lära mig nya saker. Jag älskar både att arbeta med händerna och att få svar på mina tusentals ”varför” och ”hur” – vill gärna förstå samband bakom teorier, val och åsikter. Får jag chansen så kommer jag ytterst sällan tacka nej till chanser som innebär att jag kan öka min förståelse för och kunskap kring någonting jag är intresserad av. Och nu såg jag chansen att inte bara lära mig mer kring tillverkningen av den utrustning jag nästintill dagligen använder i egenskap av draghundsförare och är beroende av – utan jag såg också chansen att få komma behind the scenes och lära mig mer kring det företag och de människor som valt att satsa på ett samarbete med mig. Att sätta mig in i deras processer, kunskap och tänk. Att utvecklas i min roll som ambassadör och bli duktigare på att förstå den utrustning jag ju faktiskt valt att använda mig av, redan innan Swedish Centerlines blev en oerhört uppskattad samarbetspartner. Ett studiebesök gav mig möjligheten att måna om min trovärdighet, öka min produktkännedom och sätta mig in i den utrustning jag valts att testa. Investera tid i människor som i sin tur valt att investera i mig/oss.

För mig är det otroligt viktigt att kunna ge något tillbaks och att ett samarbete ska vara ett utbyte där vi kan lära av varandra och utvecklas tillsammans – därför väljer jag samarbetspartners med omsorg. Jag vill känna lika starkt för människorna bakom, som för företaget och det de står för och säljer. Och jag vill verkligen kunna göra ett bra jobb när jag väl ger mig in i ett samarbete, vill känna att jag har något att bidra med – i min värld är därför det enda sättet att göra ett bra jobb som ambassadör att verkligen tro på företaget. Att känna sig stolt över det man respresenterar och promotar.

Sara och Tobias i rasthägnet med sin harmoniska flock. Den ljusa tiken ni ser är faktiskt Santi och Coras kullsyster, Vaiana. Det är lite häftigt att det som startade som ett sponsorsamarbete med tiden också kom att ge mig två himla fina uppfödare – och jag vågar nog påstå, vänner! 🙂

Jag är av naturen en individ som blir alldeles lyrisk av att besöka människors verkstäder och ateljéer. Att få botanisera fritt kring verktyg, redskap och material. Sätta mig in i hur saker fungerar och hör samman. Det var precis samma sak när jag var liten och älskade att hänga i pappas frisörsalong. Jag kan inte riktigt förklara vad som sker i mig, men jag tror att det är ungefär samma fysiologiska reaktion som hos ett barn som går in i en godisbutik med 1000 sorters godis i regnbågens alla färger. Att besöka Swedish Centerlines högkvarter var inget undantag. Och precis som en unge som måste smaka på varje godissort; salt, surt och sött; så var jag tvungen att ta ett varv för att klämma och känna på precis allt, medan jag försökte ta tillfället i akt att ställa de nyfikna frågor dom dök upp gällande material och arbetsprocesser. Tack, fantastiska Tobbe och Sara, för ert tålamod och för att ni generöst delade med er av era kunskaper och tankar med så stor passion! Jag har aldrig någonsin varit med om att en människa kan prata så mycket, ingående och varmt om vajrar, brottstyrka, galvaniska strömmar och presslåsprocesser, som Tobbe. Hans gedigna spetskompetens som han samlat på sig efter alla åren inom offshoresektorn märktes lång väg i de pedagogiska förklaringarna och svaren på alla mina ”varför det?”. När en människa talar om någonting med så mycket passion har jag svårt att inte lyssna – även om klockan tickar och visarna pekar på dygnets småtimmar.

[VILL DU VETA MER OM VAJER? LÄS INTERVJUN MED TOBBE: ”Får det bära eller brista?” av Marlene Karlsson, Yabasta.se ]

På tur med Tobbes spann och min första gång någonsin med ett hundspann parkerad utanför en bensinmack 😉 Blev många nyfikna blickar vill jag lova. I det här spannet hittar vi Santi och Coras föräldrar, samt hela tre stycken halvsyskon – jätteroligt att få lära känna dom ännu närmare. Mamma Varga ser ni jämte tiken (Vide) som ligger ned och dricker.

Givetvis vart det inte enbart tid i verkstan på Orust – hundarna skulle ju tränas med! Att följa med andra förare med spann ut på träning är alltid lika intressant och lärorikt. Jag tycker verkligen det är spännande att iaktta hur andra gör med rutiner, hur de pratar med och jobbar med sina hundar. Att se andra hundar arbeta och kunna se på det hela lite mer objektivt än vad man ibland ser på sina egna hundar. Jag älskar att höra andra berätta om tankar och hur/varför de gör det de gör. Och jag älskar det som sker när man ställer frågorna som innebär att någon måste stanna upp och fundera, reflektera över det den gör. Jag älskar när andra vågar ställa de frågorna till mig med – även när det är obekvämt – för det får mig att tänka. Hjälper mig att utvecklas och finna nya perspektiv. Ibland är det inte ens i själva samtalet det händer, det där att insikterna kommer och tankarna kommer i rullning, utan efteråt. När man börjar processa.

Att köra med Tobbe och hans spann gjorde mig väldigt medveten kring hur tydligt det syns när en förare har en stark relation till sina hundar och har jobbat mycket med att utbilda individerna och bygga tydliga arbetsrutiner. Hur mycket extra hundarna svarar när man talar till dom på det där alldeles speciella sättet som man egentligen bara utvecklar med just sitt egna spann, även om de går framåt även för en ny förare. Det märks när en förare lyckas ta fram det där ”lilla extra” i hundarna. När de kanske börjar bli trötta, har en sämre dag eller bara behöver en extra push. Man kan liksom inte slarva med relationer, med det där som bara utvecklas genom oändliga timmar av träning och umgänge. Av att lära känna varandra – och jag tror nog det gäller även i relationen sinsemellan hundarna.

Jag kan inte låta bli att längta efter att få chansen att följa med fler mushers på tur, få iaktta ekipage och hur de samarbetar. Se fler hundar i rörelse, i arbete och i flock.

Extra roligt med att följa med just Tobbes spann ut var ju såklart också att få lära känna Bonzo och Varga – föräldrarna till våra småttingar – ännu närmare och se mer av dom i arbete. Dessutom sprang valparnas tre halvsyskon Masse (i led), Noah och Svala med i spannet. Allihopa individer jag fattat stort tycke för.

Fina Noah – en sjukt trevlig hund och halvbror till våra valpar.
Nordvikens Bonzo – en hund jag blivit riktigt förtjust i. Han är lika härlig som individ och spännande som draghund, som hans öron är fula 😉
Nordvikens Bonzo, som tidigare levt och tävlat för Nisse Uppström. Pappa till Santi och Cora.
Varga (Aleduns Idun) – mamma till Cora och Santi. En riktigt trevlig och social tik!

Som slutprov på mina två intensiva lärlingsdygn hos Swedish Centerlines fick jag i uppdrag att göra mina egna kickbikelinor och färdigställa det linset jag skulle ha med mig hem. Så himla roligt och uppskattat! Har man livlig fantasi och dessutom lätt till ångest, som jag, så ser man ofta väldigt lätt en mängd olika [skrämmande] scenarion framför sig. Man ser varenda liten risk och varenda fallgrop – vilket kan vara otroligt jobbigt och hämmande ibland, en stor svaghet, men det är ju på sätt och vis också en av mina stora styrkor i många situationer. Det är väldigt sällan jag är med om olyckor, just för att jag är typen som helgarderar. Som omedvetet felsöker och hittar svagheter, som ser problemen redan när de är små istället för när det redan är försent. Men den här egenskapen gör mig också till något av ett kontrollfreak som bara helhjärtat litar på de saker jag själv varit med och noggrant planerat, gått igenom och säkrat. Man märker det tydligt när jag ska ut och träna hund; jag är otroligt fast i mina rutiner med att titta igenom utrustningen innan start. Se så att allting ser ut som det ska. Det är inte alltid så charmigt vill jag lova (fråga Erik, haha) men det är mitt sätt att känna mig trygg med att jag gjort allt jag kan för att förhindra en olycka där en hund ska fara illa. Mitt sätt att tackla eventuella hjärnspöken. Vill inte lämna något åt slumpen.

Kanske hade Tobbe plockat upp den detaljen vad gäller min personlighet, där när vi åkte de många milen till Orust mitt i natten och samtalade nonstop, kanske förstod han på något vis hur mycket det därför skulle betyda för mig att själv få vara med i tillverkningen av min egna utrustning. Jag vet faktiskt inte – men nog undrar jag 🙂

Linsetet hade jag och Tobbe diskuterat sedan tidigare – valet hade fallit på acrylonklädda vajerlinor och dragtampar som var delvis acrylonklädd vajer, delvis tampar av polyestersilke. Därtill ville jag ha de ”spridare” i trä som tidigare sett och testat hos Marlene när vi tränat tillsammans. Och givetvis – eskimåkulor! De där kulorna som jag suktat efter att få testa själv, med någon form av skräckblandad förtjusning. De ser liksom inte så himla mycket ut för världen. Hur ska de egentligen kunna hålla när mina galna unghundar härjar i starterna? Tänkt om jag tappar någon av hundarna som är sådär extra svårfångad om den kommer lös? Tänk om…. Jag ska inte ljuga. Jag har varit livrädd inför de första turerna med eskimåkulor! Men de har ju samtidigt verkat så otroligt smidiga och lätthanterliga.

I slutändan har jag ändå kommit fram till och lutat mig mot tanken att om de nu funkar för så många andra därute – folk som kör mycket och hårt och länge i olika discipliner – då borde de ju tamejtusan hålla även för oss!? 

Eskimåkulorna – givetvis i blått eftersom jag fått välja själv 😉 Herregud så smidiga de är att hantera och jobba med!
Riktigt förtjust i vårt nya linset! Hållbart, lätt att hålla rent, lätt att jobba med och anpassat efter just våra behov. I de gula dragtamparna av polyestersilke är det dessutom reflexer – något jag inte kan få för mycket av såhär i mörkertider.

Efter drygt tretton mil med vårt nya linset och eskimåkulor – och noll tappade hundar trots trassel – har jag insett att jag nog aldrig återvänder till pistolhakar igen. Det är otroligt skönt och smidigt att kunna sela in/ut hundar med vantarna på när det är kallt! Men det absolut största gisslet med de hakar vi tidigare använt har framförallt varit att jag vid tre olika tillfällen sedan jag börjat köra hund varit med om att hakarna fryser sönder mitt under träning, trots att det inte varit -10 ens. Kanske har det varit måndagsexemplar, men det har ändå vart ”bra” hakar. Ni kan ju tänka er hur hjärnspökena löper amok när en sådan sak sker och man inser att det enda som håller hunden kvar är nacklinan – en nacklina som sitter med ett fixlock gjort för att kunna gå sönder om olyckan är framme. Jag måste faktiskt erkänna att jag känner mig otroligt mycket tryggare idag med eskimåkulorna, vilket nog säger en hel del om man känner mig 😉 Jag har även testat andra typer av krokar, gjorda i plast, vilka också funkat bra – men får jag välja mellan de olika sorterna så tycker jag smidigheten med just dessa eskimåkulorna väger himla tungt! De sparar tid och energi – särskilt när hundarna är heta i starterna.

Eftersom snön låter vänta på sig måste jag också säga det är jäkligt skönt med ett linset som är lätt att hålla rent och som låter oss synas i mörkret, tack vare reflexerna i de gula dragtamparna.

Jag ska skriva lite mer om dessa linor – varför jag valt den typ jag valt och vad det finns för alternativ på material, fördelar samt nackdelar med dessa – i ett separat inlägg inom kort. Kikar ni i huvudmenyn häruppe på hemsidan så ser ni snart länken vid namn ”Draghundstips” där jag kommer att samla inlägg och information kring just utrustning och annat matnyttigt som kan vara trevligt att veta när man är ny inom draghundssporten eller helt enkelt bara nyfiken på att lära sig mer. Så stay tuned!

Slutligen vill jag bara än en gång rikta ett stort och varmt JÄTTETACK till Tobbe och Sara med familj. Tack för att ni delat med er så himla generöst och transparent av både ert hantverk och era kunskaper, såväl som av ert hem. Tack för många fina samtal, skratt och för god mat. Och tack än en gång, för att ni valt att investera i mig och mitt gäng. Jag är så otroligt stolt över att få vara en av Swedish Centerlines utvalda ambassadörer – att få vara en del utav någonting jag helhjärtat tror på.