Kategori: Surprise

Omplacering och stress hos hund

Surprise har nu bott hos oss i Raxeira-flocken i en månads tid. Det är, som de flesta av er vet, inte första gången jag tar över en vuxen hund. En så kallad omplacering. I draghundskretsarna är det kanske vanligare än i andra hundkretsar att omplaceringar sker och jag tror faktiskt att de allra flesta jag idag känner inom draghundsvärlden har tagit en eller flera hundar som de inte tingat som nyfödda valpar. Ibland har det varit omplaceringar som handlat om hundar som farit illa på olika vis, hundar som hamnat i fel händer eller på olika hundstall. Ja, att huskies har en tendens att hamna på Blocket i unghundsåldern är ingenting jag längre höjer på ögonbrynen åt. Jag vet faktiskt inte hur ofta det sker, men det är sorgligt ofta. Men inte alla omplaceringar ser ut på det viset.

Många av de omplaceringar man ser i draghundskretsarna handlar om hundar som kanske inte passar eller trivs i flocken, som inte matchar/kommer till sin rätt i spannet, eller – vilket är vanligt förekommande – tävlingshundar som pensioneras. Hundar som inte längre orkar med de yngre hundarnas fart, men som ännu har massor kvar att erbjuda och uppleva i sina liv. Ibland sker också omplaceringar på grund av att en hund kommit tillbaks till uppfödaren av olika skäl. Och ibland kan omplaceringar ske för att en draghundsförare bestämmer sig för att avveckla sin kennel eller dra ned på hundantalet. Ja, anledningarna kan helt enkelt vara många. Liksom anledningen att välja att ta hem en omplaceringshund kan vara vitt skilda. En god gärning för vissa, en ”trygg” start för andra där grunder redan är lagda. Kanske söker man en färdigutbildad draghund med mer rutin än man själv eller de redan befintliga hundarna hemma har. Kanhända söker man en individ med ett stort avelsvärde för att själv bruka i avel. Kanske känner man att man inte är rätt hem för en valp/unghund, men har massor att erbjuda en aktiv pensionär. Ja, som sagt. Anledningarna ser olika ut för olika människor. Oavsett anledning och oavsett hur man väljer att se på det där med omplaceringar så är det ett faktum att jag och många draghundsentusiaster med mig på något vis varit med om minst en.

I vårt egna fall så är vi nu uppe i fyra hundar som tagits in i vårt hem och som inte tingats som liten valp. Eller kanske fem, beroende på om man vill räkna in Kangi. Sex stycken om man sedan vill räkna in Turbo, som var hos oss under förra vintern. Ja, vad jag vill komma fram till är att dessa hundar haft som gemensam nämnare att de inte kommit till oss som veckogamla valpar. Ingen utav dessa hundar har egentligen kommit till oss som en ”problemhund”, utan det har nästan uteslutande handlat om medvetna val där vi valt en individ med en mycket tydlig tanke bakom. Individer som fungerat bra i sina tidigare hem och som draghundar. Kangi är kanske undantaget, då han trillade in på ett bananskal då husse hade behov av avlastning och återhämtning en tid, men ville se till att Kangi fick sina behov tillgodosedda samtidigt.

Fugitive’s Smella – min första omplacering. Den fantastiska lilla tiken som lärde mig så mycket om livet och om tillit. Hon var en hund med ett omättligt behov av närhet och kontakt, av att känna sig sedd. Hon hade också stort behov av både motion, arbetsuppgifter av olika slag och födoberikning/grejor att tugga på för att hantera stress. Det är just denna lilla Smella som är Surprises mamma.
Världens snällaste Turbo – min första ”fostervovve” som bodde hos oss en vinter. Turbo behövde mycket stimulans i form av ”pysselvänlig” berikning och fysisk aktivitet för att hantera stressen det innebar med tillfälligt nytt hem, ny flock och ”flickvännens” löp mitt i det. Under löpet var hans ”powernaps” schemalagda och placerade inomhus, med avslappnande musik strömmandes ur högtalarna.

Jag tror att det ibland är lätt att glömma att en omplacering ofta är ett ganska stort projekt. Även om och när man tar sig an en ”bra” hund som fungerat bra i sitt förra hem och flock. Det finns nämligen egentligen inga garantier att en bra hund ska fungera friktionsfritt i sitt nya hem. Sannolikheten må vara större att den gör det, än om man tar sig an en hund som bär på mycket bagage, men där är så många faktorer som spelar in och ska stämma överens för att en hund på riktigt ska landa i ett nytt hem. Ibland kan dessa faktorer stämma på en gång, allt bara klaffar och det är ju helt fantastiskt när fallet är så! Men jag tror ärligt talat att det är vanligare att omplaceringar bjuder på en och annan utmaning.

Att flytta från sin hem och sin familj är för en hund en väldigt stor omställning. Nu är hundar otroligt anpassningsbara varelser som kan vänja sig vid det allra mesta, tack och lov. Vissa anpassar sig snabbare än andra, men det sker ytterst sällan utan viss stress hos individen. Kruxet är ju att våra hundar faktiskt inte väljer själva. De är så totalt utelämnade åt vad vi människor bestämmer åt dom. Så tänk dig själv att någon annan än du bestämmer att du en dag ska lämna den familj, det hem och de rutiner du är van vid. Hur skulle du känna dig om du själv inte satt på kontrollen? Jag gissar att du skulle känna viss stress och oro, ja förvirring kanske. Flytten i sig behöver inte innebära något dåligt, utan kanske är det för ditt allra bästa, men du har fortfarande inte bestämt det själv. Inte haft ett val. Noll kontroll över ditt egna liv. Det är en nyttig tanke att själv sätta sig in i dessa känslor, om ni frågar mig.

Det finns individer som till synes tar en flytt med en klackspark. De finner sig snabbt, är trygga i sig själva och har lätt för att bygga nya relationer. Ibland märker man knappt att hunden ens bär på stress, för den verkar så glad och är lättsam nästan jämt. Men för individer som är extremt bundna till sin flock/familj, till sin matte/husse och till sitt hem kan en flytt vara så omskakande att den förlorar fotfästet. Helt. Jag upplever det ibland som att så stor del av tryggheten och identiteten sitter i det tidigare hemmet. I den tidigare relationen med flocken/ägaren, i ett specifikt, personbundet ”vi”. Plötsligt står nu hunden inför något helt nytt – och den står helt utan (upplevd) trygghet eller känslan av kontroll. Utan sin partner in crime. Utan flockens trygghet.

Kangi, som vi haft hos oss sedan juni och ett år framåt, tog det lite tid för att verkligen landa även om han varit mysig och snäll alltid. Främst tyckte han det var rätt jobbigt med hantering, var otroligt yvig och hade i början lite svårt att komma ned i varv i hundgården. Han går nu i full träning och har gjort stora framsteg under dessa veckor. Det är en ynnest att få se honom växa som individ.
Kit, min fantastiska klippa som flyttade hem till oss våren 2017. Första tiden hos oss ville Kit, vår mest rutinerade kommandoledarhund, inte alls springa för Erik som han då inte kände så väl. För Kit är relation med föraren oerhört viktigt – han är en försiktig herre vars stress tar sig ett mer inåtvänt uttryck. Kit behöver känna förtroende för sin omgivning för att verkligen blomma ut.
Min Rackarunge <3 Ratchel kom till oss när hon var halvåret gammal, alltså inte liten valp men inte heller vuxen. Det var en känslig period och samtidigt som hon kom hem till oss hamnade hon i en riktigt spökig utvecklingsfas där hon blev jätteskygg för främmande och barn. Den fasen är VERKLIGEN över nu, hon är nämligen hunden som kelsjukt charmar varenda besökare 😉

Att förstå att det kan komma att ta tid – ibland väldigt mycket tid – för hunden att landa är en mycket viktig faktor för att en omplacering ska slå väl ut. Många hundar börjar landa inom de första 2-3 månaderna, det är åtminstone min upplevelse, men för vissa hundar kan det ta väldigt mycket mer tid än så. Jag tror personligen att det är oerhört viktigt att vara medveten om att en omplacering initialt kan innebära stora utmaningar såsom oönskade beteenden, kommunikationssvårigheter mellan hund/människa, osämja/oro i en eventuell flock, hanteringssvårigheter, separationsångest och ”stissighet” hos hunden. Saker som i en människovärld och i människoögon är mindre önskvärda.

Det är så lätt att avfärda en sådan hund som ”problematisk”, sätta någon form av  stämpel på den. ”Defekt hund” med röda kursiva boksträver. Vi människor är otroligt duktiga på att sätta stämplar på sådant vi inte riktigt förstår för att göra det mer lättbegripligt för oss själva. Det är enklare så. Och det är ofta det som sker med stressade hundar. De kallas snart för ”problemhundar”. Vi behöver inte ta så mycket ansvar då, behöver inte rannsaka oss själva eller sättet på vilket vi håller hund. Behöver inte fråga om det kanske är så att det är vår kunskap, brist på förståelse/empati/kommunikationsskills eller inkänningsförmåga det egentligen handlar om. Eller kanske ifrågasätta huruvida vi är det bästa för just den hunden, för dess utveckling, tillväxt och mående. Vi glömmer kanske att fråga oss själva hur mycket vi egentligen är villiga att ändra på våra liv, uppfattningar, vanor och egna beteenden för att tillgodose hundens behov. Jag tror inte att vi gör detta med flit alla gånger, men jag tror att det är lätt att falla i fällan.

Min upplevelse efter alla de år jag levt nära djur är att de allra flesta s.k. ”problematiska” individer egentligen är individer som inte blir hörda. Missförstådda djur. Vars behov inte blir tillgodosedda, vars röst inte tas på allvar, som inte blir lyssnade på och som av ett eller annat skäl inte kan nå de människor de lever med. De människor de ju faktiskt är beroende av. Som kontrollerar hela deras liv, på gott och ont. Som talar ett helt annat språk.

Personligen tänker jag att det är viktigt att förstå och göra skillnad på symptom och orsak i ett fall där en hund inte fungerar ”som den ska”. Symptomen kan se ut på så många olika sätt; hunden rymmer ständigt, skäller/ylar oavbrutet, tuggar sönder saker, hamnar i slagsmål, bits, flyr från dina händer, verkar oförmögen att ta det lugnt, är extremt klängig, lyssnar inte på nåt man säger, käkar sten… Ja, listan kan göras hur lång som helst. MEN trots alla dessa beteenden så handlar det ytterst sällan om att hunden är konstig, knäpp, omöjlig eller elak. Jag vill faktiskt påstå att det däremot nästan alltid handlar om stress/oro och/eller under-/överstimulans. Känslor som för en hund kan vara otroligt svåra att hantera utan vår hjälp. Orsaken bakom dessa känslor kan skilja sig beroende på situation och hund, men det dessa känslor gör med en levande varelse ser likadant ut för hundar som för oss människor. Rent fysiologiskt.

Jag ska alldeles strax berätta om hur jag jobbar med den här typen av hund och stress. Men först, låt mig berätta lite om Surprise.

Söta Suppiluren. Hon fann snabbt en trygghet i att få eget utrymme i hundgården vi byggde till bara henne.

När Surprise kom hem till oss – för nu en månad sedan – var det för mig oerhört tydligt att jag hade att göra med en individ som bar på stor ackumulerad stress/oro och en otrygghet. Det handlade inte bara om att hennes kropp konstant tycktes vibrera av återhållen stress, som vore hon ständigt nära en explosion, utan det var också hennes sätt att söka min uppmärksamhet och närhet. Det var nästintill maniskt, som att hon försökte krypa under skinnet på mig för att gömma sig där. Men kanske handlade det framförallt om blicken. Hennes vackra bruna ögon var uppspärrade, runda som tefat och blicken flackade ständigt. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag fick en sådan stark känsla av vilsenhet inom mig när jag åter mötte Surprises blick där i slutet av sommaren, strax innan hon flyttade hit. Jag tog en bild den dagen och jag vet faktiskt inte riktigt varför, för det var inte en bild som gjorde mig glad utan det motsatta. Det var någonting med hennes utstrålning som fyllde mig med en djup, smärtsam sorg som jag inte riktigt kunde förklara och som jag inte alls väntat mig, det kom så intuitivt. Slog mig som ett hårt knytnävsslag jag inte varit beredd på. Och det må låta märkligt det jag skriver, men jag har lärt mig att lita på den typen av intuitiva känsla. Den är oftast något på spåren.

Surprises energi var för mig svår att verkligen känna igen för en månad sedan (bilden till vänster). Skillnaden i hennes blick och i hennes utstrålning tre veckor senare (högra bilden) är så otroligt tydlig för mig.

Surprise är inte en problematisk hund som kommer från svåra förhållanden i sitt tidigare hem. Jag vill verkligen poängtera det. Tvärtom har hon varit en mycket uppskattad, rutinerad och värdefull tik med fina meriter från tidigare hem. Men jag upplever henne som typexemplet av en hund som förlorat en stor del av sin trygghet i och med flytten från sin förra flock och ägare. Som förlorat känslan av kontroll. Ett typexempel på när människans goda plan för hunden inte riktigt gick i linje med hundens.

Som jag tidigare nämnde är en omplacering alltid förenat med viss stress för hunden. Även en ”bra” omplacering. För Surprise blev den stressen väldigt stor och svår att hantera när hon i början av sommaren flyttade in hos Marlene och Yabasta-flocken. Vi köpte henne nämligen tillsammans, Marlene och jag. Skrev delägaravtal med en tydlig strategisk tanke kring vårt samarbete och en plan om att Surprise under 2018/2019 skulle bo och gå i träning med Yabastaspannet innan hon flyttade hem till oss året därpå. Men under sommaren gick inte riktigt saker som planerat; Surprise hade svårt att landa i sitt nya hem och i sin nya flock, vilket ökade hennes inneboende stress så till den grad att det började få negativa konsekvenser. Därtill var det en rekordvarm sommar med rekordlite (kvalificerad gissning!) fysisk aktivitet för Sveriges polarhundar.

Intensiva och energiska individer, likt Surprise, har ofta en mycket lägre stresströskel än individer som är raktigenom lugna. Det är åtminstone så jag rent generellt upplever det. Det innebär inte per automatik att det alltid handlar om negativ stress – utan det jag menar är att de tenderar ha lättare att gå upp i varv. De känner och gör allt i stora bokstäver. Sådana individer behöver väldigt tydliga och kvalitativa utlopp för sin energi. Sätt att hantera den intensitet och energi de sitter inne med för att det inte ska slå över till något negativt. Det är när den ackumulerade stressen blir långvarig och övervägande negativ, utan att den hanteras riktigt eller får ett utlopp, som man snart hamnar i en snabbt nedåtgående spiral. Ibland märks den tydligt då hunden agerar ut mest hela tiden, andra gånger kommer det till synes mer smygandes. Byggs upp under ytan för att plötsligt explodera. Eller implodera.

Surprise började efter en tid i sitt nya hem uppvisa en rad symptom – beteenden – som i mina ögon vittnade tydligt om att hon bar på alldeles för mycket stress i kombination med brist på trygghet. Det är en kombination som snabbt kan bli väldigt destruktiv i fel kontext. Och för Surprise resulterade det i att hon lätt råkade i konflikter, hade svårt att slappna av, svårt att knyta an, blev nervös och lättantändlig. Vi hamnade i ett läge där vi behövde göra ett aktivt val; låta henne åka tillbaks till sitt tidigare hem hos Charlotta eller göra drastiska förändringar för att hjälpa Surprise finna fotfäste på nytt.

Så den 14 september for jag och Erik för att hämta hem henne till vår flock. Kanske kunde vi få rätsida på detta med hjälp av en noga uttänkt strategi, en mindre flock med lite annorlunda dynamik och med den erfarenhet vi har av hundar som fungerar likt Surprise genom att vi levt ett par år med hennes mamma. Jag ville väldigt gärna försöka, ge det och henne en ärlig chans. Så starkt kände jag för Surprise redan innan hon kommit hit – hon var för mig inte enbart ett strategiskt val av hund att köpa, utan även ett starkt känslomässigt. Surprise är en individ jag följt sedan jag första gången träffade henne som unghund, alltid haft i bakhuvudet. Jag var inte redo att släppa henne.

Såhär lyder Marlenes ord och tankar kring tiden med Surprise:

Sup var ett helt strategiskt val att köpa in. Hon har gjort bra resultat, är en intensiv tjej med mycket driv. Precis den typen av hund som jag gillar! Vi köpte henne tillsammans, Nicole och jag. Nicole har ju egna band till henne genom Smella. För mig handlade det mer om att få testa en linje och en hund som jag har sett göra resultat. Sånt är alltid intressant för mig.

Jag har ju tagit några och vuxna hundar de senaste åren. Både Nitro och Karma trillade in i flocken helt oplanerat. Det var så klart också strategiska val, de kommer ifrån varsin av de två olika linjer som jag särskilt intresserat mig för. Men det har också handlat om personkemi. Jag har fallit för det här tjejerna. De har inte varit enkla, de kanske inte ens är enkla hundar nu heller. Men jag har hela tiden känt en helhjärtad och tveklös kärlek, en tilltro till deras kapacitet och en djup känsla av samhörighet.

På något sätt känns det lika sorgligt som att avsluta en känslosam relation, att erkänna det här för mig själv. Det gör ont inuti. Men i min relation med Sup så klickade det aldrig. Mina ögon mötte aldrig hennes och fann den där djupa samhörigheten. Hennes närvaro påverkade mig inte med den där underbara energin. Någonstans på vägen mellan oss omvandlades energin till stress. Båda vägar.

Jag vet inte om åren har gjort mig hård. Kanske jag är klok. Eller kanske jag ger upp för lätt. Men jag kände där djupt inuti att vi stod inför en återvändsgränd. Vi behövde båda någonting från den andra, som vi inte kunde ge. Kanske bara just där och då. Eller kanske aldrig. Men situationen påverkade oss båda negativt, på ett sådant sätt att jag gick in i min rationella sinnesstämning och tog kontakt med Nicole.”

Fysisk aktivitet – en oerhört viktig pusselbit för intensiva hundar som Surprise. De behöver få utlopp för energin någonstans.

När jag jobbar med stressade hundar så finns det tre saker jag alltid gör först:

1. Kvalitativ återhämtning. En kropp och ett sinne under stark stress behöver kvalitativ sömn/vila för att kunna varva ned och komma i balans igen. Den här typen av återhämtning behöver ske regelbundet och ostört. Därför ser jag alltid till att ordna någon form av ”frizon” för hunden där den får en chans att vila ostörd. Det ska vara en plats som hunden själv också upplever som trygg, där den kan slappna av.

Med Surprise innebar det att bygga en helt egen hundgård, men också att få spendera extra mycket tid inomhus. På så vis kunde hon komma till ro utan att behöva känna ett ständigt behov av att ha koll på sin omgivning. Den första veckan sov Surprise inne med oss om nätterna och om dagarna sov hon onormalt mycket, det var som att hon inte sovit på hundra år. Med Surprise har jag också varit väldigt medveten kring hur jag placerat kojor i hundgården, då jag märkt att hon ofta velat vila lite skymd undan andra de dagar då hon känner sig mer orolig.

2. Ett säkert utlopp. Att bära på mycket stress och oro blir extremt svårt att hantera – det kräver förr eller senare ett utlopp. Någon form av ventil för att lätta på trycket. Här kan man ibland se olika typer av överslagshandlingar hos hundar, som är ett sätt att lätta på trycket, om än sällan ett konstruktivt sådant. När jag jobbar med stressade hundar försöker jag snabbt hitta åtminstone två olika sätt att erbjuda hunden en säker ventil. Jag väljer en ventil som är mer fysisk för att göra av med energin som sitter i kroppen, samt en ventil som är mer mental och gärna ganska lugn. En som inte drar upp hunden i varv på nytt utan snarare tvärtom. Jag tänker ofta hellre berikning snarare än aktivering, men berikning kan också se väldigt olika ut beroende på vilken individ jag jobbar med.

I Surprises fall har motion (drag/klövjning främst) varit oerhört viktigt, men minst lika viktigt har det mentala varit. Utav alla hundar jag har här i flocken så skulle jag vilja påstå att Surprise är den som behöver jobba mest med huvudet för att må riktigt bra. Shaping har visat sig vara något hon har stor fallenhet för och har blivit ett fantastiskt verktyg för att hjälpa henne ned i varv. Mer än jag hade kunnat ana.

3. Relation, tillit och trygghet. Jag lägger mycket tid på att lära känna hunden. Vara med den, vara nära den (om den vill det), ge den av min tid och odelade uppmärksamhet. Stor energi läggs på att bygga relation och trygghet – men utan att ställa krav eller pressa hunden in i något den inte är redo för eller klarar att hantera. Att inte försätta hunden i situationer den inte är redo för är en enormt viktig pusselbit. Den ska kunna lita på att jag tar rätt beslut. Att jag är stadig och trygg och alltid på dess sida. När jag jobbar med relation och trygghet låter jag känslan styra mer än något annat. Observerar, känner in. Därför kan jag inte alltid säga att ”exakt såhär gör jag”, för det ser olika ut varje gång. Beror helt på individ och situation.

Det finns ett skäl till varför jag inte listar relations-punkten som nummer ett eller två. För att överhuvudtaget kunna möta hunden, möta individen bakom symptomen, är det direkt avgörande med de två förekommande punkterna. Med återhämtning och utlopp. Därför börjar jag alltid där. Med att bygga en grund och förutsättningar för att vi ska kunna mötas. Har ni någonsin försökt komma nära och nå en oerhört stressad människa, vars huvud går i högvarv och som har så hög ångest att den inte förmår fästa blicken, så förstår ni kanske min poäng.

För Surprise – som är en väldigt människobunden individ – är punkt tre väldigt lätt om man förstår hur hon fungerar. Hon svarar oerhört bra på socialt beröm, söker otroligt mycket kontakt och finner trygghet i att vara nära. Det är så viktigt för henne att få vara nära att en hel dag kan bli förstörd för henne om hon inte får känna sig sedd, blir rörd vid och pratad med. Det absolut snabbaste sättet att få henne att bli lugn är att lugnt och mjukt röra vid henne. Det är som att trycka på en knapp.

Dessa tre punkter är ingen quick-fix. Inte heller en universallösning som kommer ta hand om varenda litet problem eller gupp i vägen. De är bara början på vägen. MEN alla punkterna berör behov som är absolut essentiella för alla hundars välmående, oavsett sort eller situation. Därför gör de skillnad. Därför kan de inte ignoreras utan att det får konsekvenser. 

Första tiden sov Surprise en stor del av dygnets timmar. Hon sov som om hon aldrig tidigare sovit i sitt liv. Djupt, ofta och länge. För varje dag minskade hennes stressnivåer.
Surprise i led under ett sent kvällspass. Att få jobba med både huvud och kropp svarar hon på med att bli harmonisk och glad. Dagen efter ett pass som ledarhund är Surprises stressnivåer som absolut lägst.

Det har nu gått snart en månad och saker har börjat hända. Snabbt. Jag har varit förberedd på en stor utmaning som kanske skulle komma att ta lång, lång tid – men jag har blivit så otroligt positivt överraskad av hur snabbt Surprise svarar på mitt sätt att jobba med henne. Det är otroligt givande att få jobba med en individ som ger så tydlig och direkt feedback. För varje dag som går märker jag hur hon mer och mer finner fotfäste, hittar tillbaks till den fantastiska individ som gömt sig bakom väggen av stress och oro. Symptomen har avtagit markant, vissa andra är spårlöst borta. Jag märker hur hon blir lugnare, andas och rör sig annorlunda – men framförallt har jag den senaste tiden sett en helt ny lyster i hennes blick. En lyster och en glädje som rör mig till tårar när jag tänker tillbaks på den där bilden jag tog på henne i Drevsjö, med de stora oroliga ögonen. Och den känslan är verkligen oslagbar. Jag är så oerhört stolt över henne, över de framsteg hon gör och hur hon släpper in mig så totalt utan att tveka. Det är så otroligt värdefullt att få uppleva med egna ögon.

Det är inte lätt alla gånger, att jobba med stressade och oroliga hundar. Att ta in omplaceringar, med bagage eller utan. Men det är oerhört lärorikt och givande. Hittills har jag aldrig varit med om ett tillfälle då det inte varit 100% värt jobbet, det ärliga försöket. Sen händer det ibland att det likväl inte slår väl ut i längden, att saker inte går som man önskat eller enligt plan. Att man inte finner varandra. Och så är livet. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland får strategier ändras och planer revideras. Men även en plan B kan visa sig bli bättre än man först hade anat 🙂

Om mening, längtan och oskrivna kontrakt

Utanför mitt fönster singlar snöflingorna sakta ned över ett landskap höljt i tjock, mystisk dimma. Det har hunnit bli oktober och där vi bor har den första snön lagt sig som ett vackert, vitt täcke över fjälltopparna. Det dröjer inte länge nu innan resten av vidderna, skogarna och byn kläs i vinterskrud. Där jag sitter i min kökssoffa vid fönstret, i skenet från levande ljus på bordet och ljudet av brasans trygga sprakande, får jag ett plötsligt behov av att nypa mig själv i armen. Än en gång slår det mig plötsligt – detta är faktiskt på riktigt. 

Igår när jag rensade i mitt arkiv av bilder och videoklipp jag dokumenterat under 2018 snubblade jag över mappen jag gjorde i vintras, strax efter VM i Sveg. En mapp fylld av snabba, atletiska draghundar, snöklädda fjäll och slädturer kring Hovärken. Och så mitt bland filerna en egen mapp, märkt Glöte. Bilder och filmer från den dag då vi på nytt besökte torpet vi idag bor i. Och från den dag då vi fick samtalet från mäklaren om att budgivningen startat. Och filmen från dagen då vi sålde – och visste att vi nu äntligen på fullaste allvar kunde köpa torpet vid Glötesjön. Att återupptäcka alla de där filmklippen och bilderna, höra mig själv prata kring mina tankar och förhoppningar, och idag sitta här i kökssoffan i torpet – det är en oerhört speciell och mäktig känsla. Jag vet inte hur många gånger jag tittat igenom samma filmklipp, om och om igen. Jag kan liksom inte sluta. Det är så otroligt märkligt – mäktigt – att så mycket kan förändras på så kort tid!

Jag ser så väldigt fram emot den första vintern i vårt nya hem. Efter att få upptäcka alla nya träningsmöjligheter med allt vad det innebär för hundkörningen. Jag längtar efter att få uppleva hur hundarna får sina tjocka vinterpälsar, efter att få gräva ned fingrarna och ansiktet i den och dra in doften. Jag längtar efter timmarna på släden, de där tystna, vackra turerna då allt jag hör är vindens sus, våra synkroniserade andetag och medarna som glider mot spåren. Och det rytmiska ljudet av mitt hårt bankande hjärta. Det är fantastiskt att köra hund även med ATV:n på barmark, att köra hund med cykel och vagnar med vinden piskandes mot ansiktet, men det finns verkligen ingenting som mäter sig med att se polarhundarna i deras rätta element. I en vit fjällvärld framför en mjukt glidande släde i vitgnistrande guld. Och i år kommer jag få uppleva det på en nivå jag aldrig upplevt förr. Vetskapen gör mig så själaglad att jag kan gråta. Trots vetskapen om blåfrusna fingrar och tår och all ändlös skottning som säkret väntar oss och alla de andra utmaningar som sannolikt kommer med kylan när man lever som vi nu gör.

Spontandejt med fin vän och spannet.

Den här säsongen har vi valt att inte fara iväg för att själva delta på tävlingar, utan helt lägga tid och energi på att bygga upp spannet. Unga hundar går nu sin första säsong, valparna som kommer köras in i vinter och vi har en flock som på kort tid ökat dubbelt upp i antal individer och som behöver tid att jobbas och växa ihop. Det flocken behöver mest av allt just nu är just det. Tid, tålamod, växtutrymme och uppbyggnad. Utöver det att vi personer som står bakom hundarna i flocken också behöver av detsamma. Tid att komma ikapp. Tid att landa i allt nytt, i studier och i jobb. Det känns oerhört skönt att ha tagit beslutet att inte fara land och rike runt den här säsongen. Vi kanske kör någon turklass senare i vinter, om andan faller på och hundarna känns redo, men inga krav eller stora förväntningar på prestationer. Vi gör det vi känner för, men tränar på som om vi förbereder oss. Kanske åker vi till Polardistans och Vildmarksracet, bara för att titta och mysa och insupa energin. Men vi låter det förbli obestämt just nu – går på lust och känsla.

Vi tränar ändå stadigt och flitigt nu, med mål och noggrant uppdaterad loggbok. Hundarna växer både mentalt och fysiskt allteftersom veckorna går – vilket privilegie det är att kunna spendera så mycket av min tid med dom nu när jag studerar på distans och jobbar allt mer hemifrån. Att kunna sela på och fara ut på träningstur eller andra spontana äventyr som när det passar oss om dagarna. Att kunna följa impulser. Känslan av att i så stor mån kunna styra min egna tid är verkligen oslagbar. Det är inte alltid enkelt det heller, det har sina fallgropar som allting annat i livet, men gud vad jag älskar friheten i det. Av att (för det mesta) inte styras av någon annans klocka än min egen och hundarnas. Av årstider och säsonger. Att sätta mina egna ramar. Att i stort kunna gå upp när jag är utvilad, äta när jag är hungrig, sova när jag är trött. Ligga raklång på backen i en timme om jag känner för det. Ta ansvar för det jag själv gör eller inte gör. Vara min egen, på riktigt. Inte alltid rosenskimrande, inte utan massor av slitsamt jobb – för ingenting sker om jag själv inte ordnar det, men så otroligt mycket enklare att finna mening i. Det är vi som får skörda frukterna, de smakar så mycket sötare nu när vi sår och skördar själva. Och det är ju egentligen precis det jag längtat efter hela tiden. Att finna en mening i sådant jag gör. Att leva meningsfullt, i mina egna ögon. 

Att vakna upp långsamt efter hundmatning, sittandes i kökssoffan med denna vyn är en fin start på dagen.
Spontana fjällturer är en av de många förmånerna med att kunna styra sin egna tid <3

Avslutningsvis; sist jag skrev här så hade Surprise nyligen flyttat in i flocken. Det har nu gått snart tre veckor och lilla fröken energibomb har börjat landa. Den här första tiden har vi prioriterat att lära känna varandra, bygga trygghet och relation, samt få utlopp för energin och jobba mycket stressreduceringen. Surprise var väldigt uppe i varv när hon först kom hit, vilket lätt blir en tickande bomb med en som redan bär på så mycket energi och som nyss flyttat till ett helt nytt hem, ny flock, nya människor. Därför har det varit av största vikt att ge henne utrymme och hjälp att varva ned med hjälp av tydliga ramar, lagom mycket aktivitet, kvalitativ sömn/vila och väldigt mycket närkontakt. Det är inte alla huskies som verkligen kräver gedigen människokontakt sålänge de har sällskap av flocken, men jag upplever att Surprise är en individ vars behov av mänsklig kontakt är otroligt fundamentalt. Det är inte främst i flocken eller hos de andra hundarna jag ser henne söka trygghet hittills, utan i oss människor. Det har sina stora fördelar, för det gör henne väldigt lättmotiverad och följsam. Hon vill verkligen vara nära och slår gladeligen knut på sig själv för att göra oss nöjda. Men det innebär också att hon blir beroende av oss, sina människor, på ett vis som de andra hundarna inte riktigt blir. På gott och ont. Jag ger henne gärna det; den extra tiden av närhet, den extra energin och kärleken jag upplever att hon behöver. Kanhända är det ett behov som är extra starkt just precis nu, när hon är ny här och att det med tiden avtar något. Kanhända är det ett behov som alltid kommer vara lite extra stort i jämförelse med de andras. Det spelar ingen roll, för oavsett hur det är med den saken så är det vad hon behöver. Och vårt jobb är att ge henne det hon behöver för att må bra och trivas. Vårt jobb är att älska henne, villkorslöst. Med hull och hår, styrkor och svagheter. Som den levande, kännande, tänkande individ hon är. Det är det oskrivna kontrakt vi skrev med henne när vi valde att ta in henne i vårt hem.

Och jag vet att vi får igen det. Alltihop. Att vi får direkt feedback och betalt för precis all energi och extra tid vi nu lägger ned på henne. Jag ser hur hon växer för varje dag, ser hur hon finner allt större trygghet i oss, i sina flockkamrater och sitt nya liv. Jag ser att hon ger allt och lite till i träning, gör sitt yttersta för att göra alla glada, göra rätt och bara vill bli älskad. Sedd. Känna sig önskad. Hon jobbar oerhört hårt på att nästla sig in i våra hjärtan, krypa under våra skinn (bokstavligen) och överösa oss med all sin intensiva kärlek. Vi tar emot. Vi tar emot och gör vårt yttersta för att hon ska känna sig älskad och sedd. För att hon ska känna att vi verkligen, verkligen vill ha henne hos oss. För att det i hennes ögon är det värsta av straff som rimligtvis finns att bli ignorerad, vara osynlig. Och jag kan nog känna igen mig i det.

Lilla sprättan. Räkan, tokan, snurran, Smella-klonen, Duracell. Välkommen in i våra liv. I våra hjärtan.