Kategori: Siberian husky

Åter in i valpdimman

För snart en vecka sedan fick flocken tillökning. På en och samma lördag växte Raxeira-flocken med hela tre individer – och några dagar innan dess dök Kangi upp. Det kommer kanske inte som en nyhet för er som följer oss på daglig basis via sociala medier och i verkliga livet, men nog kom det som en överraskning tror jag. 

Att flocken skulle utökas var ju givet, men att det skulle ske så snart har enbart delats med de människor vi har i vår närmsta krets. Det är ju så att saker och ting sällan är givna förrän de faktiskt hänt. Någonting vi fått erfara flera gånger, men kanske särskilt denna vår. Kullar vi hoppats på och längtat efter har inte kommit – och för mig som lätt blir väldigt emotionellt investerad (på gott och ont) har det kommit som enorma besvikelser som hängt kvar länge. Men så dök någonting annat upp. Möjligheter. Nya perspektiv. Och vi bestämde oss för att ge det en chans.

Så, i förra veckan flyttade det in ett litet syskonpar i vårt hem och flock. Cora och Santi, två energiknippen med stora personligheter som tagit både mig och Erik med storm. Vi träffade dom första gången i maj, efter Ånnaboda-utställningen, då jag, Erik och min mamma for till Orust för att hälsa på Tobias och Sara Eliasson. På gården hade de en valpkull vars föräldrar vi var väldigt intresserade av att kika närmare på. Pappa Nordvikens Bonzo var för mig inte en okänd hund då han en gång i tiden gått i Nisse Uppströms spann, men mamman till valparna var mer av ett wildcard. I flocken fanns också tre äldre unghundar som alla var avkommor till tiken Varga. Vi blev kvar i några timmar för att prata hund och umgås med och få en känsla hundarna, samt avslutningsvis kika lite på kullen. När vi på eftermiddagen lämnade Orust var det med en härlig känsla i kroppen – vi förstod att det här skulle kunna vara något för oss. Man blir ju i princip alltid totalförälskad i valpar men den här gången hade vi dessutom fått träffa och bli förtjusta i båda föräldrarna, samt hundarna från den tidigare kullen. Vi mötte också där två andra tikar jag blev oerhört förtjust i; Hel och Vide. Jag kan lova att jag kommer hålla ögonen på dessa två damer i framtiden.

Cora och Santi

Cora och Santi är otroligt roliga små personligheter. De är lika lika som de är olika. Båda har dom massor av energi – de älskar att springa, brottas och busa. Är framåt och orädda, med en stor tro på sin egna förmåga. Jag älskar att iaktta hur de löser problem (båda är duktiga problemlösare!) och tar sig över hinder utan att låta sig stoppas. Cora är snäppet mer självständig än sin bror. Hon söker gärna äventyr på egen hand och känns väldigt trygg i sig själv. Kavat, utåtriktad och full av åsikter. Hon är en liten tik som tydligt tänker mycket och snabbt. Ja, jag tvivlar inte en sekund på att det ryms en mycket skarp liten hjärna i det huvudet. Hennes ögon är fulla av klokhet och djup. Det ska bli otroligt roligt att se vad det blir utav henne när hon växer upp.

Santi är både lugnare och galnare än sin syster. Han är något mer intensiv i sin energi, liksom han är i sitt kontakt-/närhetssökande. Santi rör sig mycket och jag tror han kommer växa upp till en hund med ett mycket stort rörelsebehov, likt sin far. Men Santi älskar också människokontakt. Han är den mjukare av syskonen, den av valparna som alltid är först framme och med stor iver ska upp i famnen. Han är den som alltid vill vila tätt intill, gärna under ens skinn och söker mycket trygghet i närhet. Han är en valp som gärna sitter länge och tittar en i ögonen. Och han är en valp som väldigt snabbt knyter an till de andra hundarna i flocken, som vill vara nära dom. Santi är också en tuff och modig liten grabb, men det är samtidigt tydligt att han finner mycket trygghet i sin syster och är mer flockbunden än henne. Trots att han nästan alltid är i farten så upplever jag honom inte som en stressad individ, utan hans energi är lika intensiv och stor som den är lugn. Jag kan inte förklara det på annat vis. Men i de där ögonen ryms ett enormt lugn, en ömhet – och massor av bus.

Ja, jag är bottenlöst förälskad i dessa två invider. Vilka fantastiska små väsen de är!

Coras ögon rymmer oceaner av personlighet och vishet. Jag kan med lätthet förlora mig i dom.
Santi, min lilla tyfon. Det ryms så mycket ömhet i den här lilla pojken – det är omöjligt att inte älska honom.

Vi börjar nu hitta in i vardagens rutiner, både valparna och jag. De har tagit flytten och omställningen det innebär otroligt väl, allt ifrån den långa resan mellan Orust och Glöte, till att introduceras för en ny flock. Jag ser så mycket fram emot att få se dessa två växa upp, utvecklas och träna med oss. Det känns också otroligt roligt att så många valpar ur kullen hamnat/blir kvar i kretsen. Tobias och Sara behåller tre, liksom våra nära vänner Sarah och Andreas tagit hem en utav kullbröderna. Det återstår fortfarande två valpar i kullen som ska till nya hem – jag håller tummarna för att även dessa kanske hamnar någonstans så att de blir lätta att följa. Det är otroligt roligt att få se en hel kull utvecklas, både i vardag och som draghundar.

Cora och Santi har såklart, precis som alla våra andra hundar, fått nya personliga sidor här på bloggen. Ni hittar dessa uppe i huvudmenyn. Som alltid kommer det tillkomma text och information allteftersom valparna växer upp.

Söta lilla Zam som flyttat till Andreas och Sarah <3 En otroligt go liten grabb!

Jag nämnde ju att vi fått tre nya hundar i flocken i lördags. Och jag har givetvis inte räknat fel! Men jag kommer att spara inlägget om hund nummer tre till nästa gång. Hunden som dök upp som en riktig överraskning – i dubbel bemärkelse. Blue Neptune’s Sureprice <3

Stugliv och en nykomling

Dagarna känns på något vis längre häruppe. Kanske är det ljuset och det faktum att det aldrig någonsin blir mörkt. Kanske är det att jag nästan helt slutat titta på klockan och för varje dag alltmer hittar tillbaks till min egen rytm. Eller kanske handlar det om att jag samlar så mycket intryck och hinner tänka så många långa tankar att det helt enkelt fyller dagarna med känslan av att ha haft fler upplevelser per dag än tidigare. 

Men det är inte alltid helt smärtfritt eller utan problem att leva här nu när allt är nytt – det är mycket anpassning som behövs och mycket ska ordnas med under sommaren. Hundgårdsbyggena har dragit ut på tiden då virket och leveranser inte dykt upp i tid, hundarnas magar/ljumskar blir sönderbitna av knotten som vaknat till liv med våldsam kraft, Rackarn har hunnit rymma en gång (ÅNGEST) och många av de saker man är van att kunna lösa i ett nafs kräver plötsligt mycket mer tankekraft och jobb. Som att tvätta bautatjockt, långt hybridhår när man inte har rinnande vatten. Eller bara en sådan sak som att anpassa sig till det faktum att de öppettider som står på en butiks hemsida inte alltid gäller – för man måste komma ihåg att läsa lappen på entrén där sommartiderna står också och har du inte gjort det så är det inte mer att göra än att sätta dig i din bil och glatt köra hem igen. Men för varje liten utmaning och fnurra som dyker upp lär vi oss också någonting nytt. Om vilka fantastiska, välkomnande och hjälpsamma människor det finns i byn, människor som bjuder in till brännbollshäng och följer impulser att nyfiket knacka på dörren för att hälsa. Människor som släpper allt vad de har för händer och kommer till undsättning när något krisat – OCH tar sig tid att faktiskt samtala och skratta en stund istället för att skynda iväg, trots att de egentligen har 101 andra saker att göra. Jag slås av ständiga insikter om hur anpassningsbar människan ändå är och hur mycket man kan lösa med fantasins hjälp, även när kunskapen haltar.

Någonting jag verkligen har längtat efter under den här tiden, det är en ordentlig dusch. Inte ett dopp i sjön, inte en så kallad raggardusch och inte tvätta sig ren med våtservetter. Utan en riktig allt-schampoo-sköljs-ur-håret-dusch. En stå-under-rinnande-vatten-dusch. Vi har ju varken avlopp eller vatten i stugan än, men vi har en egen brunn man kan hinka upp vatten ur. Så jag satte mig att söka efter enkla och billiga sätt att bygga en utedusch på. Och voilà – det bidde en dusch bestående av några brädor, plåtskivor vi hittat på gården, en campingduschpåse för 59 riksdaler (se bild), två hinkar vatten från brunnen (det är tydligen vad som krävs för att mitt knasiga hår 1 – ska bli blött och 2- ska bli ursköljt), en helt fenomenal liten uppfinning som i princip är en portabel liten duschslang med tillhörande vattenpump (ÄLSKAR Biltema!) och hederlig gammal solvärme.

Duschset – däribland min fantastiska lilla kompis från Biltema. Den slangen stoppar man ned i närmsta hink med vatten och simsalabim! Rinnande vatten! Bra tryck = lyckligt hår!

Det var faktiskt riktigt härligt att stå utomhus i den egensnickrade duschen. Solen värmde skönt och himlen var blå. Det snålblåste förvisso, var inte mer än 15-16 plusgrader ute och vattnet var definitivt inte särskilt varmt, men efter tre dagar i solen var det åtminstone inte dödligt kallt 😉 Och det var helt underbart att få känna sig sådär riktigt, riktigt ren igen! Och dofta något annat än byggdamm och djungelolja. Jag bestämde mig efter duschen att klättra upp på logrampen utanför ladan, den där jag ofta sitter och dricker mitt kaffe, för att helt sonika låta kropp och hår soltorka medan jag njöt av utsikten och solens värmande strålar. Nedanför rampen kunde jag höra hundarna sucka förnöjt där de låg utsträckta i de provisoriska hundgårdarna.

Inte så pjåkigt ändå att torka till den här vyn
Soltorkning pågår.

Den här sommaren är det inte enbart arbete på gården som pågår, utan även många förändringar i flocken. Framförallt är det nya hundar som kommer till i sommar – det blir en riktig huskyboom! Nu när vi inte längre begränsas av ytan vi bor på så kan nämligen både jag och Erik investera i att verkligen bygga egna spann. För det är trots allt lite trist och tröttsamt att alltid behöva dela på hundarna för att man helt enkelt har för få för att båda ska kunna köra varsitt spann på släde samtidigt. Och vi vill ju trots allt kunna åka ut på äventyr och dela upplevelser tillsammans ibland. Att utöka flocken är således inget nytt påhitt (men det vet nog de flesta av er redan) – men det går lite snabbare än vi kanske först planerat för. Så är det ibland, när möjligheter dyker upp framför fötterna på en.

Jag ska berätta mer allteftersom, men vi börjar med den nykomling i flocken som faktiskt redan flyttat in: Kangi. Eller Bengt, kort och gott, som han heter i stamtavlan. Kangi är en unghund på drygt ett år som vi i ett år framöver kommer ha inackorderad hos oss. Han kommer byggas upp, köras in och gå i unghundsträning med våra andra unghundar under dessa månader. Att Kangi skulle komma hit var inte planerat sedan särskilt långt tillbaks, utan förfrågan kom väldigt plötsligt men var intressant nog för att säga ja hyfsat direkt. Det är nämligen så att jag är ganska nyfiken på den här hunden – han har spännande hundar bakom sig från linjer jag tycker om. Och han visar sig vara kusin till min Sally – hennes mamma Yoyo är kullsyster till Kangis mamma, Koykoy. Och Kangis pappa Neimans Skurk är kullbror till hundar såsom Lilla Fridolf och Finnen, två hanhundar jag verkligen gillar. Så möjligheten att lära känna, köra in och träna en valp ur denna kombination ville jag inte tacka nej till.

Kangi har nu bott hos oss i fyra dygn och har visat sig vara en härlig filur. Lite som en stor kalv som spritter av glädje och energi åt alla de håll. Den typen av energi är för mig väldigt attraktiv och känns lovande när vi talar om en hund som ska komma att bli draghund. Han är lättsam, öppen och social, vilket har gjort att han kommit in i flocken på nolltid och är uppskattad av alla. Särskilt uppskattad är han kanske av Déjà, som just kommit in i sitt första löp och därför fått nöja sig med att vistas på andra sidan hundgårdsgallret från honom. Men det betyder inte att hon inte kämpar hårt för att få hans uppmärksamhet 😉

Kusinerna röjer loss
Kangi är en riktigt uttrycksfull grabb 😉

Det kommer mer nyheter så småningom, men tills dess vill jag tipsa om fliken vid namn Härjedalsflytten som nu flyttat in på huvudmenyn. För alla er som uttryckt en önskan om att få följa med på och bli uppdaterade kring vårt stora äventyr har jag nu sett till att ni via den fliken kommer direkt till alla de inlägg som handlar mer specifikt om flytten och livet här i stugan. Tack för alla jättefina, värmande, peppande kommentarer som redan trillat in både på blogg, Instagram och Facebook gällande vår stora livsförändring. Det är SÅ uppskattat!

Påskhelg hos Yabasta

Ända sedan påsken då vi först mötte Marlene och Yabasta-gänget har det blivit något av en tradition att spendera påskdagarna samman. Även i år höll traditionen i sig och vi åkte ned till Motala för att spendera en långhelg på Yabastas hemmaplan. En långhelg fylld av byggprojekt, hundkörning, knasiga påhitt och otroligt efterlängtad tid med fantastiska vänner. Och med en lite dramatisk början på skärtorsdagskvällen…

När jag och Marlene på torsdagskvällen skulle ordna med hundarnas kvällsmat i hundhuset så lyckades Sally på något vis ta sig ur den mycket väl inhägnade tomten. Jag har funderat många varv över varför och hur det egentligen gick till; Sally har aldrig varit en rymmare eller visat några som helst tendenser av att ha ett intresse av att rymma tidigare. Inte ens hemmavid, trots att skogen bakom hundgårdarna är full av rådjur och andra smådjur som kan kicka igång jaktlusten hos hundarna. Jag har funderat i banor som att om det enbart varit vilt som motiverat henne att ta sig ur tomten, ja då borde de andra hundarna (flera med större jaktlust än henne) ha hängt på. Vi borde ha hört något, tror jag. Hundarna borde ha varit mer uppe i varv, inte suttit utanför dörren och lugnt väntat på mat. Det enda jag gång på gång kommer fram till är att Sallys motivation måste ha varit stor och att det sannolikt har handlat om att hon velat ta sig in till oss. Hon kan nämligen öppna dörrar och vid ett tillfälle gjorde hon just det – och jag tog ut henne på tomten igen för att vi skulle få dona med maten ifred. Jag låste därefter dörren och kanske kan det ha lett till att Sally börjat leta efter en annan väg in? För det går ju att komma in via garaget.. Om man först tar sig ut ur tomten… Kanhända gjorde hon just det, tog sig ut för att söka efter en annan väg in i byggnaden och kanske fick hon då korn på nåt vilt? Ja.. vem vet. Det är bara spekulationer och jag kommer aldrig riktigt veta vad som hände, mer än att Sally aldrig dök upp när vi ropade in våra hundar för kvällsmat. Först trodde vi att hon gömt sig någonstans på den stora tomten. Det finns gott om finurliga gömställen i Björkliden så jag, Erik och Marlene sprang runt med våra pannlampor och letade i varje vrå alltmedan vi lockade på Sally. Vi letade inomhus med, för hon kunde ju faktiskt ha öppnat dörren. Men nej, hon var absolut ingenstans. Och ingenstans kunde jag hitta tecken på att någon försökt bryta sig ut i stängslet – ändå var den enda logiska förklaringen till hennes försvinnande just den att hon måste ha tagit sig ut. Min gissning är via grinden; att hon lyckats öppna den tillräckligt för att slinka ut och att den sedan gått igen på nytt. När vi väl förstått att hon inte var på tomten så gav sig Erik ut för att leta i skogen som omger tomten. Själv höll jag mig kvar runt huset och fortsatte att ropa och kalla in henne medan jag spejade längsmed vägen och åkrarna på andra sidan. Min förhoppning var att hon skulle höra mig och komma tillbaka. Marlene startade ATV:n vilket hon visste skulle framkalla ett högt ylande från hela flocken som vi hoppades skulle locka tillbaks Sally hem – och sedan körde hon iväg för att söka efter henne.

Jag vet inte hur länge vi letade där i mörkret. Sannolikt över en halvtimma, kanske fyrtio minuter eller närmare en timme. Det kändes så jäkla hopplöst när jag gick runt där ensam, visslandes och ropandes hennes namn. Och jag vet verkligen inte hur jag kunde hålla mig så iskallt lugn. Jag kände tydligt Marlenes oro över situationen, jag kände Eriks med, men för mig var det som om jag gick in i någon form av krisberedskap. Som att jag gick runt alldeles bedövad, känslomässigt, men med varje sinne på helspänn. Lugn på ett nästan skrämmande vis. Jo, jag förstod nog någonstans i bakhuvudet att känslorna skulle komma ikapp så småningom, att någonstans där bak rasade katastroftankarna och rädslan fram i 180 knyck… Jag kunde bara inte låta allt det ta över innan jag funnit Sally. Hon måste dyka upp. Ibland tyckte jag mig höra henne, höra det prassla till inne i skogen på ett vis det bara gör när ett relativt lätt och snabbt djur rör sig mellan träd och buskar, över skaren. Lika ofta tänkte jag modfällt att det var inbillning. Till slut, efter att nästan ha ropat mig hes, gick jag in på tomten igen för att försäkra mig än en gång om att hon inte var där någonstans ändå. Jag hann inte vara inne på tomten i mer än två-tre minuter när jag hör något bakom mig – och där får jag syn på henne i slussen innanför grinden! Hon stod på bakbenen och viftade på svansen när hon såg mig, gnydde när hon försökte ta sig in till mig. Jag var framme hos henne på en millisekund. Kan inte ens förklara hur hårt hjärtat slog i mitt bröst och hur tårarna genast började bränna bakom ögonlocken av lättnad när jag lyfte upp henne i min famn och höll henne hårt intill. I just det ögonblicket var det enda jag kunde känna en överväldigande kärlek, tacksamhet och glädje över den nätta lilla tiken i mina armar. Herregud, som jag älskar den hunden! Jag vet inte vad jag hade gjort om något allvarligt hade hänt henne..!

Några minuter senare dök Erik och Marlene upp, varpå jag lättat ropade åt dom att Sally hade dykt upp. Det tog inte någon lång stund innan jag såg Charlie och Philips blå bil köra upp på parkeringen – de körde sakta eftersom jag hade sms:at dom om att Sally var på rymmen. Allting som hände därefter är fortfarande lite luddigt för mig; känslorna kom plötsligt ikapp mig när jag satte mig ned i soffan och jag kröp slutligen ned fullt påklädd i sovsäcken, invirad i två tjocka täcken, för att råda bot på frossan och kölden som härjade i min kropp som ett uttryck för den starka ångest som grep tag om mig när adrenalinet hade avtagit. Jag somnade snabbt den kvällen.

Déjà och Pila i morgonsolen

Nästa morgon vaknade vi upp till en trädgård som badade i helt fantastiskt ljus. Den härliga känslan blev dock kortlivad när jag upptäckte att Sally hade en blågrå ”fläck” på hornhinnan. Genast kände jag en gnagande oro i magen, en kall hand om hjärtat. Ni som följt Yabasta en längre tid vet att Marlene vid det här laget har blivit ganska duktig på det här med skador på ögon, så när hon bekräftade mina tankar om att åka in akut till veterinären så var det inte mycket snack om saken. Hon ringde och förvarnade veterinärerna i Kumla, som väl känner till Malles huskygäng, och Erik for under förmiddagen iväg med Sally för en undersökning. För min del var ångesten skyhög vid det laget och jag var oerhört trött mentalt efter känslostormen kvällen innan, så det var skönt att få fokusera på de andra hundarna medan Erik var iväg. Tillsammans med de andra packade vi in både Charlie/Philips, Malles och våra hundar i bilarna och for ut i skogen för att träna dom. Ja, det blev faktiskt en heldag ute.

Det är alltid lika lärorikt och roligt att köra tillsammans med andra – och man vet verkligen aldrig riktigt vad för utmaningar som kan dyka upp längsmed vägen. För varje gång vi gör en start med flera ekipage på det här sättet så kommer jag till nya insikter. Under fredagen körde vi fyra olika spann; Marlene och Philip körde ett sexspann med ATV, jag ett fyrspann på vagn, Charlie ett trespann med trehjuling och Amanda körde ett trespann med ännu en trehjuling. Att få starten att gå smidigt till – utan att köra ifrån varandra – var inte helt lätt. Hundarna var galet heta och jag som startade först försökte hålla nere farten så mycket som möjligt för att vänta in de andra ekipagen, men det var allt annat än en enkel uppgift. Till slut kom dom andra ikapp, men någonstans därefter körde jag och Charlie lite vilse. Det resulterade i att vi körde leriga 22 km istället för de tänkta 16, men vi tog oss tillbaks till startplatsen till slut och det lagom till att Jörgen (som varit kvar hemma och jobbat på ett byggprojekt) startat en brasa. Alla hundarna fick vila på stake out och kom snart till ro i granriset och solen, medan vi andra grillade över öppen eld och fyllde på med energi. Erik gjorde oss sällskap efter att de kommit tillbaks från Kumla och hade med sig både Sally och Déjà. Och efter lunchen sattes strax över hälften av hundarna ihop i ännu ett storspann som jag och Charlie tog på ytterligare en tur med ATV:n. Totalt gick de 40 kilometer den dagen – vilket är rekorddistans för Ratchel på en och samma dag. Jag är verkligen glad över hennes utveckling i år! Hon har i vinter äntligen börjat hitta en bra balans i selen och börjat springa mer fokuserat igen, efter en period av att ha huvudet lite i det blå. Men nu börjar jag känna igen henne i arbete igen och det är fint att se att vår träning den här säsongen verkligen gett resultat <3 Även Kit sprang distansen riktigt fint; han kändes stark och pigg. Nästa helg kommer Amanda Gardelin ut för att känna igenom hundarna och jag ser fram emot att bolla med henne kring hundarnas fysiska form.

Långfredagstur no. 2 tillsammans med Charlie
Kitten myser i granriset mellan träningspassen

Hos veterinären hade man kommit fram till att Sally fått en rispa på hornhinnan, vilket var precis vad jag misstänkt. Utlåtandet blev att det mycket sannolikt skulle läka utan större komplikationer med rätt omvårdnad och vi fick således med oss recept på återfuktande droppar, en ögonsalva och smärtlindrande. För säkerhetsskull ska Sally på återbesök i veckan för att se så allting läker ordentligt. Under helgen har hon fått vila från samtliga träningspass; jag har inte velat riskera att förvärra någonting. Spannhundar får lätt grus och lera i ansiktet under den här tiden på året och efter skrapningen av hornhinnan har Sally dessutom varit lite extra ljuskänslig. Vi verkar ha haft lite tur med att såret inte blivit alltför djupt, men jag måste ändå erkänna att där bor en oro i mig över att där ska bli några bestående men på hennes öga. Min älskade lilla tjej, vilken olycksfågel hon varit i vinter. Det gör så ont i mig att veta där inte går att skydda hundarna från precis allting som kan skada dom. Att där finns en gräns för hur mycket jag kan kontrollera, hur mycket jag än försöker. Att veta någon av dom mår dåligt eller har ont, det påverkar mig starkare än jag kan finna ord till. Jag önskar så att jag hade förmågan att skydda dom från precis allt negativt, alltid…

Sally – en mycket speciell hund för mig.

Resten av påskhelgen förflöt med betydligt mindre dramatik, tack och lov. Vi byggde kök, körde mer hund, spelade spel och lekte filmstjärnor. Åt lite för mycket godis och lite för lite riktig mat – precis som småungar när föräldrarna är bortresta. Det var ljuvligt att få umgås med goda vänner utan att behöva titta på klockan eller ha bråttom iväg någonstans. Det är ju trots allt det som jag saknar mest av allt när där är sådana avstånd mellan oss alla; att ha utrymme att verkligen spendera kvalitetstid ihop. Det blir lätt att vi ses på tävlingar och utställningar, vilket givetvis är helt underbart, men samtidigt innebär det alltid begränsat med tid och fokus på umgänge. Vi är liksom alltid på väg någonstans. Det är därför påsken blivit mig så kär; den innebär att vi verkligen avsätter tid för varandra. Tid att bara vara oss själva. Oborstade och avslappnade och tillsammans med varandra och, givetvis, hundarna.

Påsken innebar också att Turbo flyttade hem igen efter att ha spenderat vintermånaderna hos oss. Det kändes oerhört bitterljuvt att inte ta med sig Tubbe tillbaks till vårt hem. Såpass att jag faktiskt inte riktigt fixade säga hejdå till honom när vi skulle åka, utan medvetet valde att strunta i det. Kände liksom att jag behövde distansen. Det är dock oerhört skönt att veta jag kommer träffa honom med jämna mellanrum hos Malle – han är ju en del av min utökade familj, även om vi inte längre har honom runt oss i vardagen. Tubbe är en grabb vars närvaro märks väldigt tydligt och jag en person som fäster sig väldigt snabbt vid andra levande varelser jag tycker om, så det är inte utan att det känns lite tomt när han inte längre ränner runt i trädgården med Déjà, i färd med att hitta på nya hyss och kreativa projekt. Fina killen <3

Turbo – en social grabb som på rekordtid blev en oerhört omtyckt flockkamrat. Särskilt mycket bondade han med ”sin” valp Déjà.

En grabb må ha lämnats i Motala i helgen, men en annan herre följde med oss hem – nu som permanent flockmedlem. Innan vi lämnade Björkliden skrev vi nämligen papper på Kitten, som numera även rent juridiskt tillhör Raxeira’s. Ärligt talat, det fanns väl aldrig något annat alternativ? Kit har varit en given pusselbit hemma hos oss ända sedan dag ett och innerst inne har vi alla vetat om det hela tiden. Jag har faktiskt svårt att föreställa mig att det inte ens är ett år sedan han följde med oss hem från Ånnaboda, det känns som om han alltid funnits här. Kanske för att han varit mig så väldigt kär redan innan jag visste han skulle hamna här. Ibland när jag iakttar honom för tankarna mig tillbaks till värmestugan där i Nornäs, mitt under Vildmarksracet 2016, där jag och Kit satt på golvet. Jag kan riktigt se framför mig han hade lagt sig tillrätta där i mitt knä och dragit en riktigt djup suck innan han somnat, alltmedan jag masserade honom ömt. Minns hur jag exakt där och då förnam den där alldeles speciella värmen i bröstet. Ni vet den som indikerar på att man känner sådär riktigt starkt för någon… Fina lilla gubben, jag är så glad att han hittade hit <3

Nu är det ett år kvar till nästa påsk – och vem vet. Kanske firar vi den i Härjedalsfjällen och vårt framtida hem nästa gång 🙂

10 orsaker att älska siberian huskyn

För varje år som jag får leva och vistas bland siberian huskies blir det allt tydligare för mig varför min kärlek till huskyn som ras bara växer sig starkare. Det är en ras jag upplever passar mig väldigt väl och vars nackdelar i mina ögon med råge övervägs av fördelar. Ja, jag känner verkligen att jag har hittat hem i mitt val av ras.
Vad är det då som gör att jag fallit pladask för rasen? Här kommer 10 av mina anledningar, utan inbördes ordning:
Bild

Fugitive’s Smella och Eldar på toppen av Lillskarven, Tänndalen. Alltid redo för äventyr.

ETT:

Huskyn är en oerhört anpassningsbar, atletisk och tålig hund som klarar såväl extrema väderförhållanden som mycket krävande aktiviteter. Den älskar fart och fläkt, besitter stora mängder energi, samt en fantastisk återhämtningsförmåga. Det är en ras som verkligen passar den aktiva människan som älskar att äventyra tillsammans med sin fyrbenta vän. Joggingrundor, skid-/slädturer eller klövjevandringar i skog och fjäll – ja, huskyn är inte sen att hänga på!


​TVÅ:

Jag har alltid uppskattat självständigt tänkande, både hos människor och djur. Jag har därför av naturen alltid känt en större dragning till hundraser där det tydligt finns en självständighet; något du hittar med råge hos siberian huskyn. Självständigheten hos en husky är en egenskap som är väldigt användbar och viktig i dragarbetet, men som också kan kräva en hel del av matte/husse! 

I mina ögon är självständigt tänkande ett uttryck för hög intelligens och jag personligen välkomnar den utmaningen det innebär. Självständigheten, tillsammans med en stor portion kreativitet, innebär också att huskyn är duktig på att roa sig på egen tass. På gott och ont 🙂


​TRE:

Man kanske inte tror det, men huskyns päls är galet lättskött! Den behöver inte trimmas och inte heller badas mer än vid behov. Jag upplever att pälsen är ganska smutsavvisande, liksom de sällan blir blöta in på skinnet av lite regn. Jag har dessutom aldrig varit med om en husky som verkligen stinker ”blöt hund”…! Helt fantastiskt, om du frågar mig. Ja, de må fälla kopiösa mängder säsongsvis, varken kläder eller mat klarar sig undan tussarna och dammsugaren går varm – men i mina ögon vägs det helt klart upp av hur minimal pälsvården är.
Bild

Tio minuters borstning av liten huskytik. Ja, vi har bara börjat..!

​FYRA:

Är det någonting jag verkligen uppskattar hos mina hundar så är det deras fantastiska av/på-lägen som hör till rasens egenskaper. Det är full fart när det vankas träning eller andra äventyr, men annars är dom otroligt duktiga på att slappa och njuta av lugna stunder. Hemmavid är de ofta nöjda med att strosa runt, busa med varandra, sola, mysa eller sitta på någon hög utkiksplats och hålla koll på omgivningarna. Det är givetvis under förutsättning att de blivit väl stimulerade och att deras behov blivit tillgodosedda. En välstimulerad husky är en fantastiskt trevlig kamrat att leva och resa med!


​FEM:

Mjuk utan att vara vek – så tänker jag mig ofta huskyn. De är tuffa och envisa hundar med en mycket hård arbetsskalle, men de är mjuka, inkännande och känsliga till temperamentet. Det är en kombination som passar mig oerhört väl – antagligen för att jag är likadan själv. Tuff, tålig, envis men mjuk och högkänslig. 
Bild

Även Eldar, som kan verka hård och strulig utifrån, är i själva verket en riktigt känslig mjukis innerst inne som tar väldigt illa vid sig av en hård förare.

​SEX:

Siberian huskies besitter en oerhört hög intelligens! Många därute rynkar kanske på näsan nu – det är nämligen inte helt ovanligt att man kallar huskyn ”svårlärd” eller ”hopplös att lära saker”. Jag fick höra det senast igår av ett par jag mötte under en promenad och som suckade över sin egna ”osmarta” husky. Men jag vill påstå att det är helt och hållet fel tänkt. En husky är faktiskt, tvärtom, mycket intelligent! De har otroligt lätt för att lära; de är både snabbtänkta, observanta och kreativa; men de är också smarta nog att inte göra sådant som känns trist eller jobba för någon som betalar för dåligt i lön. De vet att deras tid, uppmärksamhet och energi är värd mer än så. På så vis är de ganska kattlika och de är helt klart sina egna herrar. Men en motiverad husky kan lära sig precis vadsomhelst! Se bara på alla utbrytarkungar 😉


SJU:

De skäller inte! Nja, kanske lite sanning med modifikation. Men de skäller väldigt sällan ihållande, som de flesta andra hundar gör när de ljudar. De kan däremot larma och har många andra läten för sig som kan beskrivas som tjattrande, kuttrande, morrande, trumpetande eller ylande. Dock uppfattar jag de som väldigt mycket trevligare (och mer roande!) att lyssna på än ihållande skall. Jag har många gånger fått höra från förvånade grannar att våra hundar knappt hörs, trots att de är ute större delen av dagen. Men de hörs desto mer när det vankas träning… 😉


ÅTTA:

Huskyn är en hund med starkt utpräglad flockinstinkt och en stor social förmåga. Deras känslighet för signaler och strävan efter harmoni och samspel gör att de tenderar att fungera mycket väl i flock/med andra hundar. Givetvis under förutsättning att hunden ifråga fått utveckla sitt språk. ​Rasens generellt stora kommunikativa begåvning är något som tilltalar mig oerhört mycket. Jag upplever att de är väldigt lätta att läsa, tydliga i sin kommunikation och dessutom extremt lyhörda för mina signaler, outtalade såväl som uttalade.
Bild

Flocken och sampelet däri är en mycket viktig del av huskyns liv.

​NIO:

Arbetsmoralen hos den motiverade huskyn är en ren naturkraft! Få saker fascinerar mig så mycket som att iaktta ett duktigt spann under arbete. Hur hundarna besitter en drivkraft, ett fokus och en envishet som ibland nästan känns övernaturlig. Det handlar inte bara om arbetsmoralen, det handlar om den rena och genuina lyckan över att springa. Det är otroligt mäktigt att se och få vara en liten del av – och helt klart en utav de största tjusningarna med rasen!


​TIO:

Det må vara ett tveeggat svärd och en stor anledning till varför så många huskies därute hamnar i fel hem – men faktum kvarstår; siberian huskyn med sitt lite vilda utseende är förtrollande vacker. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte alls spelade in i min kärlek för rasen, även om det ingalunda är en avgörande faktor. I mina (kanske rätt partiska) ögon är det faktiskt få, kanske inga, hundraser därute som kommer i närheten av att vara lika vackra. 
Bild

Älskade, vackra huskies

Valpdimma

Många utav er därute som håller på med hund – och kanske framförallt draghundar – känner säkert igen er i att det här med att bygga upp sin flock och sitt spann är en process som är evigt pågående i ens inre. Att det läggs många vakna (och icke-vakna) timmar varje dygn på att omsorgsfullt planera, hålla ögon öppna och fundera över vad det är man söker, hur man ska uppnå det man drömmer om och få pusslet att gå ihop. 

Det är en process som till största del är väldigt intern, den pågår på insidan och diskuteras med likasinnade bollplank. Somliga utav oss är duktiga på att verbalisera våra drömmar. Vi pratar och skriver om dom, delar tankar med våra närmaste och när chanserna kommer, då tar vi dom förhoppningvis. Men ändå, på något vis, blir omgivningen förvånade när man sedan gör slag i saken. Som om den missat allting man högt pratat om i många år, eller kanske bara inte fullt ut lyssnat eller tagit på allvar.

Jag själv har, sedan drömmen om ett fullt spann och flytt norrut blivt mer konkret, aldrig hymlat med mina planer på att skaffa fler hundar. Ibland himlar jag rent utav med ögonen över mig själv och tänker att, herregud, det är ju det enda jag pratar om och att det är synd om dom omkring mig som måste stå ut med mitt nördiga prat. Jag längtar och vill realisera drömmarna så intensivt att det liksom sipprar ut i allting jag gör, utan att jag riktigt vet om det. Mina absolut närmaste ser det här. Förvånas föga över de livsval vi gjort och gör, även om de inte förstår dom alla gånger eller själva skulle gjort samma sak. Men de peppar och hejar och är glada å våra vägnar. 

Bild

Ljuvliga, lilla Sally. Så efterlängtad att det är galet.

Inom de närmsta veckorna flyttar vårt senaste tillskott till flocken in. Team Israelsson Sally – en bedårande liten tik med oerhört spännande, ja rent utav lovande, linjer och som jag hoppas kommer bidra till ännu en individ att verkligen bygga kring. För stora delar av vår omgivning verkar nyheten komma oerhört plötsligt och jag kan inte låta bli att undra varför. Det är och har aldrig varit en hemlighet att vi, både min sambo och jag, planerat att utöka flocken under 2017 och haft span på valpar. Att vi sedan tappade en viktig nyckelindivid i vår flock när Smella lämnade oss gjorde inte planerna mindre aktuella, snarare tvärtom. För det är svårt att bygga upp ett spann när där inte finns ett plural i hundantal. Ja, jättesvårt faktiskt. Hela poängen med ett spann är ju faktiskt att där finns mer än en genuint arbetsintresserad hund i teamet. Och det gäller vare sig man vill tävla eller bara ut och köra över fjällen för nöjets skull. 

​Vi är oerhört förväntansfulla och längtar mycket efter hämtningen av Sally! Jag vet inte hur det är för er andra, men känslan av att veta där snart finns en småtting i huset igen är oerhört fantastisk och jag går faktiskt in lite i någon form av valp-dimma. Mina tankar kretsar ständigt kring den lilla individen som gömmer sig bakom fluffet och jag ser så väldigt mycket fram emot att få lära känna henne. Att få upptäcka vilka egenskaper som ryms i den lilla kroppen och att få skapa mig ett alldeles speciellt band till just henne. För så är det – med varje individ i vår flock formas ett alldeles unikt och speciellt band. De har sina olika styrkor och svagheter, sina egenheter och sina tydliga personligheter. Det är också därför det blir ett sådant oerhört tomrum när någon lämnar, för ingen kan någonsin ta någon annans plats. Oavsett hur många gånger man får höra att ”men du har ju fler hundar”. 

Bild

Uppfödare Marie har skvallrat om att det är fart och fläkt i kullen. Det låter lovande, tycker vi!

Nedräkningen har på riktigt börjat. Och även om jag aldrig träffat henne så har hon redan nästlat sig in i mitt hjärta, precis lika snabbt och obarmhärtigt som Ratchel gjorde när jag första gången såg ned på den lilla tik som satt sig vid mina fötter och kikade upp på mig. Hjärtat vet när det är rätt. Och då måste man våga ta språnget. 

Ut på tur, aldrig sur – del 2

Klicka HÄR för att läsa första delen av ”Ut på tur, aldrig sur”.

Plötsligt guppade släden till rejält och samtidigt skar medarna fast i snön. Släden började kantra! Marlene gallskrek om panik och broms, jag skrek ilsket tillbaks att inget tog alltmedan jag frenetiskt försökte få stopp på oss. Kunde hon inte se det!? Vi trampade fel, snubblade över medarna och försökte med adrenalinet susandes i öronen hålla oss kvar på släden. Vi hade tappat kontrollen! Släden åkte nu bara på ena meden och balansen var som bortblåst. Hundarna gick upp i fart. Det var då vi fick syn på bäcken… 


Vi tappade kontroll över släden vid sämsta tänkbara tidpunkt. Spåret girade i en vid sväng runt ett hål där en bäck uppenbarade sig. Öppet vatten. Men vi hade redan lämnat spåret. Släden gled rakt fram och vi hade tappat balansen så vi bara stod på en av medarna. Jag kämpade för att nå skotermattan eller den kraftiga nödbromsen men båda bromsarna hade redan sjunkit djupt ner i den djupa snön. 

Hundarna drog med full kraft med effekten att släden fortsatte sin sväng mot vattnet, så som en wakeboard reagerar på kraften från den dragande båten. Vi skulle snart behöva ta ett riktigt stort hopp om vi skulle klara oss från att dyka med huvudet före ner i det djupa vattenhålet. Jag såg hur det gapade mot oss. Det svarta vattnet djupt där nere bakom den överhängande snön. 

                                                                                     Marlene


Det gick fort sedan. Så fort att vi inte hann hejda det, men samtidigt så otroligt långsamt att tusen tankar hann tänkas. På en halv sekund hade släden vält och det var med hjärtat i halsgropen jag såg hur släden tog rak kurs mot den öppna bäcken. Jag minns jag någonstans i bakhuvudet hann tänka att jag verkligen inte ville bli dyngsur – vi hade ju timmar kvar att köra och jag skulle aldrig nånsin få upp värmen igen om jag blev blöt nu. Men oavsett hur blöt jag skulle bli så fann det en röst, en tanke som överröstade alla andra där vi släpades i snön; ”SLÄPP INTE TAGET!! Vad som än händer nu får jag inte släppa taget!”

”Lägg dig!!!!!”

Jag ropade rakt ut åt Nicole. Vi hade ingen chans att få stopp på hundarna om vi inte lade oss ner. Det var liksom sista möjliga utväg i den djupa snön. Släden hade redan blivit betydligt mycket tyngre för hundarna då den hade sjunkit djupt. Kanske vi kunde få stopp ändå? 

”Släpp inte taget!!!!”

Jag vet inte vem jag ropade mest åt, Nicole eller åt mig själv. Vi måste hålla fast vid släden, annars är hundarna tappade. De här spåren går hur långt som helst… Jag hann inte ens börja tänka på vart hundarna skulle kunna ta vägen. Vi låg nu djupt nersjunkna som två sandsäckar i snön. Släden hade stannat och jag kunde dra en djup suck av lättnad.

                                                                                   Marlene


Jag vet inte när eller hur det hände, men plötsligt tog det tvärstopp och jag fann oss ligga där på sidan. Bara någon decimeter från den öppna bäcken! Jag kommer ihåg hur jag lyfte på blicken och insåg att hade vi bara fått stopp på spannet en millisekund senare hade vi vid det här laget legat därnere och simmat. Hade jag bara sträckt ut min arm hade jag kunnat röra vid det iskalla vattnet. Det var när jag låg där – full av adrenalin i kroppen – som jag plötsligt tog in det faktum att Marlene återigen skrek på mig att inte släppa taget om släden. Jag var på vippen att svara något syrligt tillbaka, humöret började tryta igen, men jag bet mig i tungan då jag i samma sekund kände ett ordentligt ryck i släden. Hundarna var klart otåliga, försökte ta sig framåt – och det enda som höll oss borta från det där iskalla vattnet var det faktum att vi låg tunga och djupt nedsjunkna i snön. 

Vi gjorde ett gemensamt försök att resa oss upp tillsammans med släden – men fick omedelbart lägga oss ned igen. Hundarna var för starka. Fullt beredda att fortsätta framåt och dra oss rakt ned i bäcken. Jag insåg snabbt att vi omöjligen skulle kunna ta oss upp på medarna, få upp släden utan att tappa taget och samtidigt få fatt i bromsarna snabbt nog för att undvika ett dopp. Ungefär samtidigt måste Marlene ha insett detsamma för våra blickar möttes strax därpå och jag kunde se hur hennes hjärna arbetade febrilt. Hur fan undviker vi vattnet!?


Vår första plan visade sig vara helt fel metod. Hundarna var för heta. Det var som att de blängde på oss med retsamma ögon och bara väntade på att få höra ett ”plask”.. Nej, vi måste hitta ett annat sätt.

Förutom de vanliga bromsarna och den just uppfunna levande-sandsäcksmetoden så finns det bara ett till sätt att få en släde att stå still. Längst bak i stamlinan, linan som alla hundarna är fastkopplade i, sitter två stycken kraftiga metallklor fast. Dessa trycks ner i spåret när föraren av någon anledning behöver lämna släden. Det kallas ankare och de är så kraftiga att de helt fristående kan hålla ett tiospann stilla under en längre tid. Kunde ankarna hjälpa oss komma ut på spåret igen?

Jag hade hört någon berätta hur man kunde flytta en släde i sidled med hjälp av snöankare. Eller hade jag sett någon göra det? På något sätt så måste det i alla fall gå. Vi hade två ankare att jobba med. Släden hade hamnat några meter utanför spåret och ankarlinan är inte fullt så lång. Jag kom på benen och fäste ett ankare så nära spåret som jag kunde. Satt det fast ordentligt i den djupa snön? Vi lyfte släden försiktigt. Den gled fram en liten bit men sedan högg ankaret fast i snön och linan spändes. Spannet satt nu fast med ankaret och släden var fri att flytta.

Förutom kraften från spannet, som givetvis är den största tänkbara kraften på en släde, finns det även en annan kraft som vi dock inte hade räknat med. Tyngdkraften. Snön var djup, det fanns ingen botten där släden låg. Att lyfta och flytta en släde utan att själv ha något som helst markfäste, är en ganska stor utmaning. För Nicole alltså. Jag själv hade redan crawlat mig upp till spåret där jag stod med fast mark under fötterna. Nu skulle hon bara lyfta upp släden och flytta den närmare mig.

Bara.

                                                                                  Marlene       


Jag svär att jag kunde se hur någonting hände i Marlenes huvud. Som om det tändes en såndär liten glödlampa över huvudet på henne, som det gör i tecknade serier när någon får en idé. Plötsligt var hon på benen – eller ja hon kröp snarare över den mjuka snön – och jag iakttog henne medan hon letade rätt på slädens snöankare. Jag såg henne leta efter fäste i den lösa, djupa snön alltmedan jag väntade på att hon skulle låta mig veta vad det var som försiggick i hennes huvud den här gången. Jag tror att jag i samma sekund som jag såg den där glödlampan tändas förstod att vad det än var för idé hon fått, så skulle den innebära något skrattretande jobbigt för mig. Jag visste inte hur rätt jag hade. 

”Du måste lyfta hit släden, Nicole!” Hon var fullkomligt allvarlig, det förstod jag. Men jag undrar om hon märkte hur jag måste ha fånstirrat på henne som ett enda stort frågetecken. Hur tänkte hon att jag skulle lyckas med det där själv? Samtidigt som jag satt fast i den djupa snön och inte fick minsta fotfäste? Släden var ju fullpackad! Hon måste ju förstå att jag inte kommer lyckas på egen hand?

Likförbannat visste jag med mig att jag måste försöka lösa det. Hitta någon form av övernaturliga krafter inom mig. Marlene trodde ju uppenbarligen att jag hade sådana… Så jag räknade till tio – och tog sats med varenda fiber i min kropp.


Vi lyckades på något vis till slut få den halvvägs tillbaka till spåret. Där var det helt och hållet stopp. Enda utvägen var att försöka ta hundarnas kraft till hjälp den sista biten. Någon måste riskera att få ett dopp på kuppen.

Eeeh… Jo, du, Nicole..

Släden var nu riktad upp mot spåret. Min plan var att Nicole skulle ställa sig på den, jag lossa ankaret och släden förhoppningsvis dras i en rak linje upp på spåret igen. För säkerhets skull så bad jag Nicole att tynga lite extra på den meden som var närmast spåret. Nu fick det bära eller brista.

​                                                                                     Marlene


”Okej, jag kommer ta loss ankaret  – men du får INTE släppa handtagen!! Och du MÅSTE stå på medarna hela tiden och var beredd med bromsen när ankaret släpper!” 

Herregud, hon var galen! Jag kunde känna hundarnas otåliga tryck framåt. Hur de ivrigt vrålade och hoppade och slet framför oss. Dom skulle aldrig hålla igen om de inte blev bromsade! Och jag satt fortfarande med ena låret djup ned i snön, sjönk igenom så fort jag försökte resa mig. Hur i hela friden skulle jag resa mig upp, på snö utan botten och utan att släppa fotfästet från medarna?! Insåg hon själv det ologiska i det hon just sagt? Att jag skulle hamna i vattnet på mindre än en halv sekund om något gick fel!? 

Någonstans mitt i allt det här blev anspänningen alldeles för mycket för mig. Hela turen hade hittills varit alldeles för mycket! Så mycket känslor och adrenalin så att det till slut inte fick plats mer i min hundrasextiofyra-centimeters-kropp där jag låg i snön. Och med ens hörde jag mig själv skratta högt. Tänk om någon såg oss nu! Tänk om det kom skoterförare förbi oss just, precis nu och fick se oss såhär! ​​Åh herregud..!

”Okej… Ta dig samman. Let’s give this a good try!” tänkte jag till slut. Jag visste ju att hur galet och omöjligt det än lät alltihop så måste jag försöka. Jag kastade en sista blick på det vattenfyllda hålet som gapade hånfullt framför mig. Det skulle vara på håret, det visste jag. Så jag tog ett djupt andetag – och samlade återigen mina superkrafter… ”Jag tänker fan inte simma!” 


Hon förstod förhoppningsvis inte hur nära det var. Men det bar. Herregud, det gick! Släden slets upp på spåret och missade bäckhålet med någon centimeter. Jisses.. Det var nära ögat! 

Nu kunde vi äntligen fortsätta vår tur – något omtöcknade men torra och vid liv…

                                                                                   Marlene


Fortsättning följer…

Utökade (hund)familjen på besök

Igår fick vi mycket kärt besök här i den lilla Raxeira-flocken. Det var alldeles för längesedan vi sågs nu men likväl föll hundarna in i sina vanliga gamla mönster och det var som om vi setts igår. Ja, jag skulle faktiskt vilja påstå att Charlie, Philip och deras tre hundar är en del av vår utökade familj vid det här laget. Vänner vi värderar mycket högt och känner en väldigt stor samhörighet med. Både hundarna och jag.

Det var för Ratchels del ett första möte med Charlies tre hundar Youkon, Lizzie och Gunne – men det hade lika gärna kunnat vara hundrade gången de sågs, så lätt och fint passade hon in i gänget. Som om hennes plats där på något vis var alldeles självklar. Hon blev överförtjust i allihopa. Lekte outtröttligt med clownen Youkon, svansade mer än gärna efter värdiga Lizzie tills hon vunnit hennes hjärta och var nyfiken på Gunne som hela tiden hittade på spännande bus. Själv kom jag ofta på mig själv med att drömma mig bort till framtiden; dagen då jag själv äger ett lika stort gäng hundar och allt vad det innebär. Tills dess är det fint att få ha vår bonus-flock att umgås och träna med. Det är inte ofta jag släpper ihop mina hundar med andra hundar bara sådär – det finns alldeles för mycket att förlora på det om något går tokigt – men när det är en välfungerande flock där individerna verkligen fungerar med och känner varandra och vi kommer att spendera mycket tid ihop även i framtiden, ja då ser jag tydligt vilket enorm utbyte hundarna har av varandra. Hur de älskar varje sekund och hur mycket de växer i sin språksäkerhet när de umgås med andra hundar som är duktiga på att kommunicera. 

Bild

Eldar och Lizzie

Bild

”Hallå, hallå! Vilka är ni?” Ratchel hälsar på de nyanlända.

Bild

Grabbarna – Youkon och Eldar hälsar noggrant på varandra.

Bild

Det är viktigt med hälsningsritualer – och att kolla av hur alla vännerna mår och doftar just idag. Eldar tyckte Gunne doftade alldeles särskilt gott.

Bild

Ratchel övertygar Lizzie om det faktum att hon är världens sötaste och snällaste lilla tjej.

Bild

Ratchel och Youkon planerar en noga uttänkt attack mot Lizzie och Eldar.

Bild

Lyckliga vovvar sträcker ut.

Hundarna var alldeles slut mot kvällen när Charlie och co. åkte hemåt. Då hade de lekt och busat i timmar, med gemensam vila inomhus medan vi andra åt lunch. De däckade i princip direkt efter att vi kom in i huset och stängde dörren efter oss – men det var inte utan att Ratchel länge stod vid grinden och såg efter dom. Inte riktigt nöjd med att hennes nya vänner inte skulle stanna kvar. Det är så tydligt hur otroligt mycket hon trivs i flock, hur det är hennes rätta element. Jag ser fram emot den dagen vi växer i Raxeira-flocken igen. Vet med mig att det kommer att vara en stor glädje för oss alla. 
Bild

Ratchel blev väldigt förtjust i både Charlie och Philip. Jag är ganska säker på det var ömsesidigt.

Bild

Eldar försöker övertyga Gunne om att han är värsta lammköttet.

Bild

Gunne var sådär lagom övertygad. Bäst att stanna kvar i skyddet av sin fina grop.

Bild

Goa Lizzie.

Bild

Aaah, så skönt när ingen pojkspoling stör.