Kategori: Kit

Påskhelg hos Yabasta

Ända sedan påsken då vi först mötte Marlene och Yabasta-gänget har det blivit något av en tradition att spendera påskdagarna samman. Även i år höll traditionen i sig och vi åkte ned till Motala för att spendera en långhelg på Yabastas hemmaplan. En långhelg fylld av byggprojekt, hundkörning, knasiga påhitt och otroligt efterlängtad tid med fantastiska vänner. Och med en lite dramatisk början på skärtorsdagskvällen…

När jag och Marlene på torsdagskvällen skulle ordna med hundarnas kvällsmat i hundhuset så lyckades Sally på något vis ta sig ur den mycket väl inhägnade tomten. Jag har funderat många varv över varför och hur det egentligen gick till; Sally har aldrig varit en rymmare eller visat några som helst tendenser av att ha ett intresse av att rymma tidigare. Inte ens hemmavid, trots att skogen bakom hundgårdarna är full av rådjur och andra smådjur som kan kicka igång jaktlusten hos hundarna. Jag har funderat i banor som att om det enbart varit vilt som motiverat henne att ta sig ur tomten, ja då borde de andra hundarna (flera med större jaktlust än henne) ha hängt på. Vi borde ha hört något, tror jag. Hundarna borde ha varit mer uppe i varv, inte suttit utanför dörren och lugnt väntat på mat. Det enda jag gång på gång kommer fram till är att Sallys motivation måste ha varit stor och att det sannolikt har handlat om att hon velat ta sig in till oss. Hon kan nämligen öppna dörrar och vid ett tillfälle gjorde hon just det – och jag tog ut henne på tomten igen för att vi skulle få dona med maten ifred. Jag låste därefter dörren och kanske kan det ha lett till att Sally börjat leta efter en annan väg in? För det går ju att komma in via garaget.. Om man först tar sig ut ur tomten… Kanhända gjorde hon just det, tog sig ut för att söka efter en annan väg in i byggnaden och kanske fick hon då korn på nåt vilt? Ja.. vem vet. Det är bara spekulationer och jag kommer aldrig riktigt veta vad som hände, mer än att Sally aldrig dök upp när vi ropade in våra hundar för kvällsmat. Först trodde vi att hon gömt sig någonstans på den stora tomten. Det finns gott om finurliga gömställen i Björkliden så jag, Erik och Marlene sprang runt med våra pannlampor och letade i varje vrå alltmedan vi lockade på Sally. Vi letade inomhus med, för hon kunde ju faktiskt ha öppnat dörren. Men nej, hon var absolut ingenstans. Och ingenstans kunde jag hitta tecken på att någon försökt bryta sig ut i stängslet – ändå var den enda logiska förklaringen till hennes försvinnande just den att hon måste ha tagit sig ut. Min gissning är via grinden; att hon lyckats öppna den tillräckligt för att slinka ut och att den sedan gått igen på nytt. När vi väl förstått att hon inte var på tomten så gav sig Erik ut för att leta i skogen som omger tomten. Själv höll jag mig kvar runt huset och fortsatte att ropa och kalla in henne medan jag spejade längsmed vägen och åkrarna på andra sidan. Min förhoppning var att hon skulle höra mig och komma tillbaka. Marlene startade ATV:n vilket hon visste skulle framkalla ett högt ylande från hela flocken som vi hoppades skulle locka tillbaks Sally hem – och sedan körde hon iväg för att söka efter henne.

Jag vet inte hur länge vi letade där i mörkret. Sannolikt över en halvtimma, kanske fyrtio minuter eller närmare en timme. Det kändes så jäkla hopplöst när jag gick runt där ensam, visslandes och ropandes hennes namn. Och jag vet verkligen inte hur jag kunde hålla mig så iskallt lugn. Jag kände tydligt Marlenes oro över situationen, jag kände Eriks med, men för mig var det som om jag gick in i någon form av krisberedskap. Som att jag gick runt alldeles bedövad, känslomässigt, men med varje sinne på helspänn. Lugn på ett nästan skrämmande vis. Jo, jag förstod nog någonstans i bakhuvudet att känslorna skulle komma ikapp så småningom, att någonstans där bak rasade katastroftankarna och rädslan fram i 180 knyck… Jag kunde bara inte låta allt det ta över innan jag funnit Sally. Hon måste dyka upp. Ibland tyckte jag mig höra henne, höra det prassla till inne i skogen på ett vis det bara gör när ett relativt lätt och snabbt djur rör sig mellan träd och buskar, över skaren. Lika ofta tänkte jag modfällt att det var inbillning. Till slut, efter att nästan ha ropat mig hes, gick jag in på tomten igen för att försäkra mig än en gång om att hon inte var där någonstans ändå. Jag hann inte vara inne på tomten i mer än två-tre minuter när jag hör något bakom mig – och där får jag syn på henne i slussen innanför grinden! Hon stod på bakbenen och viftade på svansen när hon såg mig, gnydde när hon försökte ta sig in till mig. Jag var framme hos henne på en millisekund. Kan inte ens förklara hur hårt hjärtat slog i mitt bröst och hur tårarna genast började bränna bakom ögonlocken av lättnad när jag lyfte upp henne i min famn och höll henne hårt intill. I just det ögonblicket var det enda jag kunde känna en överväldigande kärlek, tacksamhet och glädje över den nätta lilla tiken i mina armar. Herregud, som jag älskar den hunden! Jag vet inte vad jag hade gjort om något allvarligt hade hänt henne..!

Några minuter senare dök Erik och Marlene upp, varpå jag lättat ropade åt dom att Sally hade dykt upp. Det tog inte någon lång stund innan jag såg Charlie och Philips blå bil köra upp på parkeringen – de körde sakta eftersom jag hade sms:at dom om att Sally var på rymmen. Allting som hände därefter är fortfarande lite luddigt för mig; känslorna kom plötsligt ikapp mig när jag satte mig ned i soffan och jag kröp slutligen ned fullt påklädd i sovsäcken, invirad i två tjocka täcken, för att råda bot på frossan och kölden som härjade i min kropp som ett uttryck för den starka ångest som grep tag om mig när adrenalinet hade avtagit. Jag somnade snabbt den kvällen.

Déjà och Pila i morgonsolen

Nästa morgon vaknade vi upp till en trädgård som badade i helt fantastiskt ljus. Den härliga känslan blev dock kortlivad när jag upptäckte att Sally hade en blågrå ”fläck” på hornhinnan. Genast kände jag en gnagande oro i magen, en kall hand om hjärtat. Ni som följt Yabasta en längre tid vet att Marlene vid det här laget har blivit ganska duktig på det här med skador på ögon, så när hon bekräftade mina tankar om att åka in akut till veterinären så var det inte mycket snack om saken. Hon ringde och förvarnade veterinärerna i Kumla, som väl känner till Malles huskygäng, och Erik for under förmiddagen iväg med Sally för en undersökning. För min del var ångesten skyhög vid det laget och jag var oerhört trött mentalt efter känslostormen kvällen innan, så det var skönt att få fokusera på de andra hundarna medan Erik var iväg. Tillsammans med de andra packade vi in både Charlie/Philips, Malles och våra hundar i bilarna och for ut i skogen för att träna dom. Ja, det blev faktiskt en heldag ute.

Det är alltid lika lärorikt och roligt att köra tillsammans med andra – och man vet verkligen aldrig riktigt vad för utmaningar som kan dyka upp längsmed vägen. För varje gång vi gör en start med flera ekipage på det här sättet så kommer jag till nya insikter. Under fredagen körde vi fyra olika spann; Marlene och Philip körde ett sexspann med ATV, jag ett fyrspann på vagn, Charlie ett trespann med trehjuling och Amanda körde ett trespann med ännu en trehjuling. Att få starten att gå smidigt till – utan att köra ifrån varandra – var inte helt lätt. Hundarna var galet heta och jag som startade först försökte hålla nere farten så mycket som möjligt för att vänta in de andra ekipagen, men det var allt annat än en enkel uppgift. Till slut kom dom andra ikapp, men någonstans därefter körde jag och Charlie lite vilse. Det resulterade i att vi körde leriga 22 km istället för de tänkta 16, men vi tog oss tillbaks till startplatsen till slut och det lagom till att Jörgen (som varit kvar hemma och jobbat på ett byggprojekt) startat en brasa. Alla hundarna fick vila på stake out och kom snart till ro i granriset och solen, medan vi andra grillade över öppen eld och fyllde på med energi. Erik gjorde oss sällskap efter att de kommit tillbaks från Kumla och hade med sig både Sally och Déjà. Och efter lunchen sattes strax över hälften av hundarna ihop i ännu ett storspann som jag och Charlie tog på ytterligare en tur med ATV:n. Totalt gick de 40 kilometer den dagen – vilket är rekorddistans för Ratchel på en och samma dag. Jag är verkligen glad över hennes utveckling i år! Hon har i vinter äntligen börjat hitta en bra balans i selen och börjat springa mer fokuserat igen, efter en period av att ha huvudet lite i det blå. Men nu börjar jag känna igen henne i arbete igen och det är fint att se att vår träning den här säsongen verkligen gett resultat <3 Även Kit sprang distansen riktigt fint; han kändes stark och pigg. Nästa helg kommer Amanda Gardelin ut för att känna igenom hundarna och jag ser fram emot att bolla med henne kring hundarnas fysiska form.

Långfredagstur no. 2 tillsammans med Charlie
Kitten myser i granriset mellan träningspassen

Hos veterinären hade man kommit fram till att Sally fått en rispa på hornhinnan, vilket var precis vad jag misstänkt. Utlåtandet blev att det mycket sannolikt skulle läka utan större komplikationer med rätt omvårdnad och vi fick således med oss recept på återfuktande droppar, en ögonsalva och smärtlindrande. För säkerhetsskull ska Sally på återbesök i veckan för att se så allting läker ordentligt. Under helgen har hon fått vila från samtliga träningspass; jag har inte velat riskera att förvärra någonting. Spannhundar får lätt grus och lera i ansiktet under den här tiden på året och efter skrapningen av hornhinnan har Sally dessutom varit lite extra ljuskänslig. Vi verkar ha haft lite tur med att såret inte blivit alltför djupt, men jag måste ändå erkänna att där bor en oro i mig över att där ska bli några bestående men på hennes öga. Min älskade lilla tjej, vilken olycksfågel hon varit i vinter. Det gör så ont i mig att veta där inte går att skydda hundarna från precis allting som kan skada dom. Att där finns en gräns för hur mycket jag kan kontrollera, hur mycket jag än försöker. Att veta någon av dom mår dåligt eller har ont, det påverkar mig starkare än jag kan finna ord till. Jag önskar så att jag hade förmågan att skydda dom från precis allt negativt, alltid…

Sally – en mycket speciell hund för mig.

Resten av påskhelgen förflöt med betydligt mindre dramatik, tack och lov. Vi byggde kök, körde mer hund, spelade spel och lekte filmstjärnor. Åt lite för mycket godis och lite för lite riktig mat – precis som småungar när föräldrarna är bortresta. Det var ljuvligt att få umgås med goda vänner utan att behöva titta på klockan eller ha bråttom iväg någonstans. Det är ju trots allt det som jag saknar mest av allt när där är sådana avstånd mellan oss alla; att ha utrymme att verkligen spendera kvalitetstid ihop. Det blir lätt att vi ses på tävlingar och utställningar, vilket givetvis är helt underbart, men samtidigt innebär det alltid begränsat med tid och fokus på umgänge. Vi är liksom alltid på väg någonstans. Det är därför påsken blivit mig så kär; den innebär att vi verkligen avsätter tid för varandra. Tid att bara vara oss själva. Oborstade och avslappnade och tillsammans med varandra och, givetvis, hundarna.

Påsken innebar också att Turbo flyttade hem igen efter att ha spenderat vintermånaderna hos oss. Det kändes oerhört bitterljuvt att inte ta med sig Tubbe tillbaks till vårt hem. Såpass att jag faktiskt inte riktigt fixade säga hejdå till honom när vi skulle åka, utan medvetet valde att strunta i det. Kände liksom att jag behövde distansen. Det är dock oerhört skönt att veta jag kommer träffa honom med jämna mellanrum hos Malle – han är ju en del av min utökade familj, även om vi inte längre har honom runt oss i vardagen. Tubbe är en grabb vars närvaro märks väldigt tydligt och jag en person som fäster sig väldigt snabbt vid andra levande varelser jag tycker om, så det är inte utan att det känns lite tomt när han inte längre ränner runt i trädgården med Déjà, i färd med att hitta på nya hyss och kreativa projekt. Fina killen <3

Turbo – en social grabb som på rekordtid blev en oerhört omtyckt flockkamrat. Särskilt mycket bondade han med ”sin” valp Déjà.

En grabb må ha lämnats i Motala i helgen, men en annan herre följde med oss hem – nu som permanent flockmedlem. Innan vi lämnade Björkliden skrev vi nämligen papper på Kitten, som numera även rent juridiskt tillhör Raxeira’s. Ärligt talat, det fanns väl aldrig något annat alternativ? Kit har varit en given pusselbit hemma hos oss ända sedan dag ett och innerst inne har vi alla vetat om det hela tiden. Jag har faktiskt svårt att föreställa mig att det inte ens är ett år sedan han följde med oss hem från Ånnaboda, det känns som om han alltid funnits här. Kanske för att han varit mig så väldigt kär redan innan jag visste han skulle hamna här. Ibland när jag iakttar honom för tankarna mig tillbaks till värmestugan där i Nornäs, mitt under Vildmarksracet 2016, där jag och Kit satt på golvet. Jag kan riktigt se framför mig han hade lagt sig tillrätta där i mitt knä och dragit en riktigt djup suck innan han somnat, alltmedan jag masserade honom ömt. Minns hur jag exakt där och då förnam den där alldeles speciella värmen i bröstet. Ni vet den som indikerar på att man känner sådär riktigt starkt för någon… Fina lilla gubben, jag är så glad att han hittade hit <3

Nu är det ett år kvar till nästa påsk – och vem vet. Kanske firar vi den i Härjedalsfjällen och vårt framtida hem nästa gång 🙂

Eldar & Kit

Den senaste veckan har Kit och Eldar fått spendera extra tid tillsammans. Riktig kvalitetstid, där de fått gemensamma mysturer i skogen och varit på roliga äventyr tillsammans, men också hänga i trädgården och i soffan utan tjejerna. 

För varje dag som går märks det verkligen hur relationen utvecklas de båda emellan. Det har gått väldigt lugnt till sedan dag ett, då Kit introducerades som en ny flockmedlem, men det har också varit på en väldigt artig nivå där båda visat nyfikenhet men på viss distans. Ju mer tid de har fått spendera tillsammans, desto tydligare har de börjat spänna av i varandras närhet och så småningom har de ofta vilat tillsammans med någon halvmeter emellan sig (vilket är väldigt nära och intimt i Eldar-mått) medan tjejerna busat runt som de vettvillingar de är. 

Det var ett tydligt genombrott nu i helgen då jag kom in i huset och upptäckte att de båda hade krupit upp i soffan, båda halvt i knät på Erik. Det är faktiskt en ganska stor sak för Eldar att göra, att dela knä sådär utan konstigheter. Nio gånger av tio skulle han inte ens välja att komma upp i soffan (det är bara en 2,5-sitsig sådan) utan gå lägga sig i vår säng där han får gott om eget space. Erik satt som om han knappt vågade andas och jag stod där och undrade om jag verkligen såg rätt. Det värme enormt i hjärtat att se pojkarna på det viset. 

Bild

Kit och Eldar på en klövjetur tillsammans en vacker junikväll.

På de gemensamma promenaderna har de ofta gått tätt intill varandra, även fast de inte måste. Eldar har varit ovanligt lättsam och avspänd, har inte stressat upp sig överdrivet mycket ens i början av promenaden, vilket annars kan vara ganska vanligt. Särskilt som Kit ofta är väldigt intensiv precis när vi går hemifrån och tycker att allting går alldeles för sakta, vilket innebär att han ljudar högt och länge, även om han inte sliter i kopplet. En sådan sak skulle kunna stressa Eldar väldigt mycket och ofta innebära olika omriktade beteenden. Men istället har han bara avspänt gått bredvid och ”svarat” Kit verbalt på ett ganska komiskt vis. Inte skrikandes, som när han är stressad, utan mer brummandes. Kissat och nosat och skakat på sig; lugnande signaler som har tagit väldigt lång tid för Eldar att utveckla. 

Sannolikt har mycket med kastreringen att göra; det är verkligen så att Eldar inte har lika lätt och snabbt till hög stress. Han går inte från noll till hundra på samma vis som när han varit intakt (och utan kemiskt kastrering). Han reagerar inte fullt lika mycket på samma saker som tidigare skulle ha triggat honom. Men det är också tydligt att det är en fråga om individ – att just Kit är en oerhört bra match för Eldar. Snälla, icke-provokativa Kit som bara vill att alla ska vara glada och nöjda. En oerhört språksäker hund och väldigt duktig på att få andra att slappna av. Han är extremt intensiv och fascinerande lugn, allting i en och samma lilla kropp. 

Bild

Trots att vi bara är ute på längre promenader tidigt på morgonen eller sent på kvällen numera så är det väldigt varmt. Det blir vanligtvis en sväng kring sjön så att hundarna kan erbjudas ett svalkande dopp. Hittills har ingen tackat nej.

Kit i sin tur behöver lite tid att slappna av såpass att han verkligen börjar släppa in och visa hela sin personlighet. Han är en individ som, liksom Ratchel, blir lite inåtvänd när han känner sig osäker. Gör sig lite mindre, lite tystare och håller sig en aning i utkanten där man kan observera i lugn och ro. Med tjejerna gick det väldigt snabbt för honom att komma till den punkten då han började ta plats och visa mer av sig själv, medan det tagit lite längre tid med Eldar. Flickorna är mycket lättare att lära känna, utan tvekan. De bjuder på sig själva på ett sätt som valpar och unga hundar ofta gör när de inte behövt vara med om att andra hundar varit otrevliga mot dom. De busar, bjuder in och fjäskar på unghundars vis. På så sätt är det väldigt intressant; det blir så tydligt hur hundarna speglar varandra. Är man en inkännande och ödmjuk individ som Kit, ja då kanske det blir extra tydligt. 

Det är ett privilegie att som människa få leva i en flock med hundar där alla har så olika personligheter. Att få sitta på första parkett och observera, lära av och fascineras av det samspel som äger rum. Att så nära få bevittna hur de växer och utvecklas tillsammans. Det slår mig varje dag hur de har ett utbyte av varandra på ett vis som de aldrig någonsin till fullo kommer ha av oss människor. Och det gör mig så otroligt medveten om vilken enorm nyckel det har varit för Eldar. Att få leva bland sina egna. Bland sådana som förstår honom, läser honom och hjälper honom att utveckla sitt eget språk. Jag ser honom växa för varje dag han lever bland individer som accepterar honom precis såsom han är – och inte såsom människosamhället helst skulle vilja ha honom. I flocken är han uppskattad och sedd. Kommer till sin rätt då han får chansen att visa sina styrkor, men blir accepterad och älskad trots sina ”svagheter”. Det är en sådan markant och stor skillnad på dagens Eldar och den Eldar jag minns från hans tidiga unghundsår. Inom mig vet jag att den skillnaden antagligen beror mer på miljön än på att han blivit äldre. Att förändringen på allvar började ske i samma stund som Smella kom in i våra liv – och fortsatt med varje ny flockmedlem därefter. Att han idag får leva i en miljö som skyddar honom från att dagligen utsättas för sådant han mår dåligt av, där han kan få vara exakt som han är utan att det skapar oro eller konflikter. 

Där jag står idag, med Eldar, Sally, Ratchel och nu Kit, råder ingen tvekan. Jag vill aldrig mer leva såsom vi en gång gjorde när Eldar var ensamhund. Och jag kommer aldrig mer kräva det av mina hundar. Att leva i en mall som inte är för dom. Som inte har utrymme för deras personligheter. Som är för snäv, för svartvit och trång. Där de ständigt måste anpassa sig till människan men aldrig människan till dom. Aldrig nånsin vill jag tillbaks till det.

Bild

Älskade pojkar. Så glad jag är i dom

Välkommen Kit

Bild

LAZY LUPUS KIT WALKER. Foto: Marlene Karlsson, Yabasta

Minns ni att jag nämnde ännu en stor anledning att åka till Ånnaboda? Här har ni honom – Kit Walker! Han följde nämligen med oss hem från Ånnaboda i torsdags kväll. Kit har i många år levt i Yabasta-flocken där han inte bara varit en viktig spannhund i rollen som kommandoledare, utan också haft den stora uppgiften att fostra flockens valpar och unghundar. Han är således en individ som vi spenderat mycket tid med och som legat mig varmt om hjärtat sedan länge, så vi är mycket glada över att ha honom på lån under 2017/18. 

Det är alltid en omställning att få in en ny hund i hemmet, men att få in Kit i flocken har hittills varit en förhållandevis enkel sådan. Han kände genast igen sig hemma hos oss och i hundgården där han tidigare övernattat när Yabasta-teamet varit på genomresa på vägen norrut. Därinne visar han tydligt att han trivs och känner sig trygg, gärna utsträckt på kojtaket. De andra hundarna har tagit hans närvaro med ro; tjejerna är överlyckliga över ännu en hund i flocken och Eldar… Ja, Eldar har verkligen förvånat mest av alla med sitt lugna och avslappnade sätt de här dagarna sedan Kit följde med oss hem. Det har varit väldigt fint att se. 

Våra förhoppningar är att Kit ska trivas här hos oss, både i flocken till vardags och med vår träning. Han kommer få en oerhört värdefull roll som rutinerad läromästare åt de yngre hundarna. Vi går således in i ett nytt skede i Raxeira-flocken, där vi i höst för första gången kommer kunna träna ett riktigt fyrspann på regelbunden basis. Det känns fantastiskt roligt och spännande! 

Så välkommen Kit! Och tack för förtroendet, Marlene!

För att läsa mer om Kit kan ni besöka hans personliga sida HÄR.