Kategori: Eldar

Eldar & Kit

Den senaste veckan har Kit och Eldar fått spendera extra tid tillsammans. Riktig kvalitetstid, där de fått gemensamma mysturer i skogen och varit på roliga äventyr tillsammans, men också hänga i trädgården och i soffan utan tjejerna. 

För varje dag som går märks det verkligen hur relationen utvecklas de båda emellan. Det har gått väldigt lugnt till sedan dag ett, då Kit introducerades som en ny flockmedlem, men det har också varit på en väldigt artig nivå där båda visat nyfikenhet men på viss distans. Ju mer tid de har fått spendera tillsammans, desto tydligare har de börjat spänna av i varandras närhet och så småningom har de ofta vilat tillsammans med någon halvmeter emellan sig (vilket är väldigt nära och intimt i Eldar-mått) medan tjejerna busat runt som de vettvillingar de är. 

Det var ett tydligt genombrott nu i helgen då jag kom in i huset och upptäckte att de båda hade krupit upp i soffan, båda halvt i knät på Erik. Det är faktiskt en ganska stor sak för Eldar att göra, att dela knä sådär utan konstigheter. Nio gånger av tio skulle han inte ens välja att komma upp i soffan (det är bara en 2,5-sitsig sådan) utan gå lägga sig i vår säng där han får gott om eget space. Erik satt som om han knappt vågade andas och jag stod där och undrade om jag verkligen såg rätt. Det värme enormt i hjärtat att se pojkarna på det viset. 

Bild

Kit och Eldar på en klövjetur tillsammans en vacker junikväll.

På de gemensamma promenaderna har de ofta gått tätt intill varandra, även fast de inte måste. Eldar har varit ovanligt lättsam och avspänd, har inte stressat upp sig överdrivet mycket ens i början av promenaden, vilket annars kan vara ganska vanligt. Särskilt som Kit ofta är väldigt intensiv precis när vi går hemifrån och tycker att allting går alldeles för sakta, vilket innebär att han ljudar högt och länge, även om han inte sliter i kopplet. En sådan sak skulle kunna stressa Eldar väldigt mycket och ofta innebära olika omriktade beteenden. Men istället har han bara avspänt gått bredvid och ”svarat” Kit verbalt på ett ganska komiskt vis. Inte skrikandes, som när han är stressad, utan mer brummandes. Kissat och nosat och skakat på sig; lugnande signaler som har tagit väldigt lång tid för Eldar att utveckla. 

Sannolikt har mycket med kastreringen att göra; det är verkligen så att Eldar inte har lika lätt och snabbt till hög stress. Han går inte från noll till hundra på samma vis som när han varit intakt (och utan kemiskt kastrering). Han reagerar inte fullt lika mycket på samma saker som tidigare skulle ha triggat honom. Men det är också tydligt att det är en fråga om individ – att just Kit är en oerhört bra match för Eldar. Snälla, icke-provokativa Kit som bara vill att alla ska vara glada och nöjda. En oerhört språksäker hund och väldigt duktig på att få andra att slappna av. Han är extremt intensiv och fascinerande lugn, allting i en och samma lilla kropp. 

Bild

Trots att vi bara är ute på längre promenader tidigt på morgonen eller sent på kvällen numera så är det väldigt varmt. Det blir vanligtvis en sväng kring sjön så att hundarna kan erbjudas ett svalkande dopp. Hittills har ingen tackat nej.

Kit i sin tur behöver lite tid att slappna av såpass att han verkligen börjar släppa in och visa hela sin personlighet. Han är en individ som, liksom Ratchel, blir lite inåtvänd när han känner sig osäker. Gör sig lite mindre, lite tystare och håller sig en aning i utkanten där man kan observera i lugn och ro. Med tjejerna gick det väldigt snabbt för honom att komma till den punkten då han började ta plats och visa mer av sig själv, medan det tagit lite längre tid med Eldar. Flickorna är mycket lättare att lära känna, utan tvekan. De bjuder på sig själva på ett sätt som valpar och unga hundar ofta gör när de inte behövt vara med om att andra hundar varit otrevliga mot dom. De busar, bjuder in och fjäskar på unghundars vis. På så sätt är det väldigt intressant; det blir så tydligt hur hundarna speglar varandra. Är man en inkännande och ödmjuk individ som Kit, ja då kanske det blir extra tydligt. 

Det är ett privilegie att som människa få leva i en flock med hundar där alla har så olika personligheter. Att få sitta på första parkett och observera, lära av och fascineras av det samspel som äger rum. Att så nära få bevittna hur de växer och utvecklas tillsammans. Det slår mig varje dag hur de har ett utbyte av varandra på ett vis som de aldrig någonsin till fullo kommer ha av oss människor. Och det gör mig så otroligt medveten om vilken enorm nyckel det har varit för Eldar. Att få leva bland sina egna. Bland sådana som förstår honom, läser honom och hjälper honom att utveckla sitt eget språk. Jag ser honom växa för varje dag han lever bland individer som accepterar honom precis såsom han är – och inte såsom människosamhället helst skulle vilja ha honom. I flocken är han uppskattad och sedd. Kommer till sin rätt då han får chansen att visa sina styrkor, men blir accepterad och älskad trots sina ”svagheter”. Det är en sådan markant och stor skillnad på dagens Eldar och den Eldar jag minns från hans tidiga unghundsår. Inom mig vet jag att den skillnaden antagligen beror mer på miljön än på att han blivit äldre. Att förändringen på allvar började ske i samma stund som Smella kom in i våra liv – och fortsatt med varje ny flockmedlem därefter. Att han idag får leva i en miljö som skyddar honom från att dagligen utsättas för sådant han mår dåligt av, där han kan få vara exakt som han är utan att det skapar oro eller konflikter. 

Där jag står idag, med Eldar, Sally, Ratchel och nu Kit, råder ingen tvekan. Jag vill aldrig mer leva såsom vi en gång gjorde när Eldar var ensamhund. Och jag kommer aldrig mer kräva det av mina hundar. Att leva i en mall som inte är för dom. Som inte har utrymme för deras personligheter. Som är för snäv, för svartvit och trång. Där de ständigt måste anpassa sig till människan men aldrig människan till dom. Aldrig nånsin vill jag tillbaks till det.

Bild

Älskade pojkar. Så glad jag är i dom

Eldar och kastreringen

Häromdagen hittade jag tillbaks till ett gammalt inlägg här i bloggen där jag skrivit om mina tankar kring det där med kastrering. Jag skrev det under 2014 efter att ha bestämt mig för att testa med en kemisk kastrering på Eldar, i hopp om att det skulle resultera i att han kände sig lugnare och mindre stressad, framförallt. 

Det har hänt mycket sedan dess, både i våra liv och med Eldar. Idag är han inte längre en yvig unghund utan, faktiskt, en ganska mogen herre på fyra och ett halvt år. Vi ser det både på kropp och knopp. Det har skett markanta förändringar med honom under det senaste året bara, efter det att flocken utökats och där kommit in både unghund och valp i hemmet. Han har blivit mer och mer ”vuxen”, lite mer erfarne Farbror Eldar snarare än bara buskompisen Eldar. Redan med Smella började det ju hända väldigt mycket mentalt med Eldar och med de andra har han fortsatt att utvecklas i sitt språk, sin kommunikation och även blivit mindre benägen att brusa upp från noll till hundra. Det är väldigt fint att se. 

Men, det har också varit väldigt tydligt under perioden sedan hans senaste kemkastrering gick ur kroppen att han faktiskt verkligen mådde bättre när han var kastrerad. Att han var mindre lättstressad och orolig i vardagen. Han kändes mer tillfreds, mer jordad. Faktum är också att sedan Ratchel flyttade in hos oss så har Eldar varit otroligt påverkad kring hennes löp. Påverkad på ett vis han aldrig varit tidigare, då han förr som värst pipit lite kring höglöp. Men nu slutar han äta och rasar i vikt, slutar nästan sova helt och går upp i så hög stress kring höglöp att han vankar och skriker näst intill oavbrutet. Det är givetvis jobbigt för oss människor, men med tanke på hur negativt påverkad Eldar blir av stress och dålig sömn, hur hans reaktivitet växer som ett resultat, så har det sannolikt varit tusenfalt jobbigare för honom själv. Så vi bestämde oss för att skippa kemisk kastrering en gång till och istället kastrera kirurgiskt. Den här gången känner jag mig säker på att det är det bästa för just honom. 

För snart en vecka sedan for Erik in med honom till vår veterinär. Allting gick bra och oväntat snabbt, Erik fick vara med på uppvaket och snart var de hemma igen. Eldar tyckte det var oerhört jobbigt att vara groggy där på kvällen och en stund in på morgonen därpå. Jag förstår honom helt – det är en obehaglig känsla att inte ha kontroll över sin egen kropp sådär utan att förstå varför. Men trots det kändes han lugn och var lätthanterlig. Och mycket närhetssökande, som han ofta är när han känner sig lite ynklig. 

Nu har det gått några dagar och såret läker riktigt fint. Eldar känns nöjd och glad, om än lite uttråkad av att inte få busa vilt med tjejerna, men han finner sig i det med. Jag har ordnat så att han ändå kan få vara ute med dom – inkluderad men med eget utrymme – genom att öppna upp gäststugan åt honom. Där har han tillgång till en del av den soliga verandan han älskar att ligga på, som jag har kunnat avgränsa med kompostgaller, men han kan också gå in och vila om och när han känner för det. So far, so good och jag är verkligen glad och nöjd över det fina bemötandet av OP-koordinatorn och hennes kollegor som alla hjälptes åt för att göra upplevelsen så bra som möjligt för Eldar och lät Erik vara med så mycket som möjligt. 

Eldar hos fysioterapeuten

De senaste veckorna har jag märkt hur någonting inte stått riktigt rätt till med Eldar. Det kom smygande först och jag började lägga in mer vila, mer massage, mer stretching i hopp om att det skulle göra skillnad. Likväl har jag känt att det inte räcker, att där är något tokig som jag inte lyckats komma åt ordentligt – eller som jag kanske faktiskt inte kan råda bot på själv utan behöver söka experthjälp för att komma tillrätta med. För det är ju så att någonstans måste man inse sina egna begränsningar i kunskap. 

Jag fick till slut tid – snabbare än väntat – hos Camilla på Hundpoolen, som jag funnit via rekommendationer från en vän. Nu är det ju så, som många utav er vet, att Eldar är en hund som är väldigt obekväm med att bli hanterad av människor utanför närmaste familjen. Såpass att han ibland känner sig tvungen att gå i försvar, för att han upplever han blir så trängd. Närkontakt kan han söka med människor han känner väl, men hantering, det vill säga att låta någon komma så nära inpå hans privata sfär, det är inte ett förtroende man vinner på en kvart. Det är ett förtroende man förtjänar över tid. Lång tid. Det kräver fingertoppskänsla, tålamod och kreativitet. Mycket av alla de tre. Utöver den biten är han en individ som är mycket stresskänslig och reaktiv, sådan har han alltid varit. 

Som ägare till en sådan hund blir man snart duktig på att alltid ha strategier. Man blir (för) duktig på att i största möjliga mån scanna av alla miljöer och situationer för att kunna skapa en känsla av kontroll, så stor som det nu är möjligt. Man lär sig att scanna av precis allt; flyktvägar, potentiella farozoner, små signaler både hos egna hunden och alla andras, tiden på dygnet då det är störst risk för triggers, osv. Det är som att gå runt i ständig beredskap. Man lär sig snabbt att man har ett stort ansvar, inte bara mot sin hund men också mot sin omgivning och därför utvecklar man många copingmekanismer för att vardagen ska fungera. Som ägare till en sådan hund bär man ofta på ett mycket tungt bagage – och trots att man gör framsteg så är det väldigt lätt gjort att leva kvar i det förgånga. Det ligger så djupt inuti en, har blivit en så stor del utav en, en slags identitet. Och faktum är att jag nog vill påstå att många, många hundägare till reaktiva hundar, hundar med egenskaper som inte är socialt accepterade, faktiskt bär på någon form av posttraumatisk stress. Som till slut fungerar som någon form av medberoende. 

Inte konstigt många utav oss blir mentalt utmattade. 

Under de år som gått sedan vi flyttade ut hit har jag börjat inse vidden av mitt egna bagage, mitt medberoende och de väldigt många, för mig traumatiska händelser, jag bär med mig i min ryggsäck. Det kommer delvis ur min resa genom utmattningen, timmar av terapi och det faktum att jag behövt jobba väldigt mycket med det jag bär på i form av upplevelser jag haft. Men det kommer också ur att jag ofta är med om att min kropp reagerar på sätt som är för starka i motsvarighet till det som faktiskt skett och utlöst reaktionen. Min kropp reagerar precis som när allting var som jobbigast, innan vi började göra stora framsteg med Eldar. Ofta. Och Eldar behöver inte ens finnas med i ekvationen.

Det kan vara att jag är ute på promenad med någon av de andra hundarna, ingen av dom reaktiv eller utåtagerande vilket jag vet, och plötsligt hör ett skall från en annan hund. Kroppen svarar genast med ett rejält adrenalinpåslag och jag går genast in i beredskap. Men ingenting sker. Utom att jag hoppat tio meter upp i luften och adrenalinet far runt i kroppen utan att få något utlopp. Det som lämnas kvar i kroppen sedan är stress, ångest och gamla rädslor. Gamla spöken som gör sig påminda. Hemma ligger Eldar och sover och i min hand håller jag ett koppel till en hund som obekymrat nosar i backen. Reaktionen är totalt oproportionerlig. 

Jag blev varse om just dessa spöken, än en gång, när vi besökte Hundpoolen igår. Som alltid var jag förberedd på alla möjliga scenarion. Det sker så snabbt, per automatik; varenda scenario har spelats upp i mitt huvud och strategier tar form. Givetvis är det också mycket lättare att se alla de sämsta tänkbara utgångarna, snarare än de bästa. För man har lärt sig att det är bättre att förvänta sig det värsta och bli positivt överraskad, än att hoppas för mycket och bli besviken. Eller ännu värre – tappa kontrollen.

Som vanligt hade jag mailat först för att berätta om Eldar. Min strategi är alltid att vara rak och tydlig med hur han fungerar, för att vara säker på att jag gett andra inblandade all information. Därefter hade vi pratat per telefon när vi bokat tiden och för att vara riktigt säker så gick jag in i lokalen innan Eldar togs ur bilen. För att jag skulle ha en chans att scanna av och planera bästa sättet att minimera hans stress på. Hela dagen hade jag fått jobba väldigt hårt med att hålla mina hjärnspöken, min ångest i schack. Inte bara ångesten över vad som kunde hända under behandlingen, hur Eldar skulle ta det, utan också för att jag bar på en rädsla över att vi skulle hitta något allvarligt fel på honom. Ska jag vara ärlig så var jag utmattad, känslomässigt, redan innan vi tog oss in på Hundpoolen och jag är så glad att Erik var med och kunde ta vid där jag inte förmådde i det läget. Jag hade redan en tanke om att jag själv kanske gjorde bäst i att inte vara med, utan gå ut ur rummet under behandlingen, just för att jag igår kände mig så väldigt obalanserad. I det läget är man sällan ett bra stöd för sin stressade hund…

Men så kom vi in till Camilla och så snart Erik lyft upp Eldar på bordet, sade hon att jag skulle sätta mig och bara gosa med Eldar. Jag gjorde precis så. Hon var så lugn och förtroendeingivande att jag ganska snart kände lugnet sprida sig även i mig. För Eldar var det jobbigt. Initialt oerhört jobbigt. Inte är det konstigt egentligen när man redan bär på hans reservationer och en främmande människa nu ska pilla på ens ömma punkter. För han hade ont, det var tydligt. Det är svårt att göra en sådan situation helt bra, hur fint bemötande man än får. Det blir ett nödvändigt ont som behöver genomlidas – för det är inte heller hållbart att låta honom gå runt med en växande smärta för att man väntar på den dagen då man nått tillräckligt långt med framstegen för honom att känna sig hundra procent bekväm i situationen. Den dagen kanske aldrig kommer. Jag kände mig trots allt lugnare för varje minut, men jag ska heller inte ljuga om att det var känslomässigt svårt för mig att se min älskade grabb sådär. Det är det. Jag är så oerhört känslig för Eldars mående – och han för mitt – att det ibland blir vår stora akilleshäl. Det är liksom svårt att veta vart han slutar och jag börjar. 

Trots det så blev det bättre. Inte helt bra och bekvämt, men bättre. Korta, korta stunder kändes det nästan som om han faktiskt kunde tycka det var lite skönt, antagligen när spänningarna började släppa lite, och andas lite. Vi jobbade tillsammans alla tre; jag kliade och gosade med honom på ett vis jag vet lugnar (oss båda), samtidigt som jag jobbade med att skymma hans sikt då Eldar alltid blir oroligare av att SE vad man gör, Erik höll i halsbandet och Camilla jobbade på med att lösa upp de värsta spänningarna under tiden. Under tiden pratade vi en hel del om just hundar som Eldar och hon berättade att i hennes ögon så var Eldar faktiskt inte en av de riktigt svåra fallen hon varit med om, utan faktiskt väldigt duktig och medgörlig trots allt. (Och han VAR verkligen enormt duktig med tanke på allt!) För någon som bär på det bagage jag gör är sådana ord obeskrivligt sköna att höra. Det blir också en slags bekräftelse på att den oron som bärs runt på faktiskt inte alltid är helt befogad. Att det är okej att slappna av lite och faktiskt våga lita på att någon annan har kontroll på situationen. Att lita på att någon annan tar ansvar för sin egen del i det hela. Den är väldigt, väldigt svår för mig; att lita på andra människor. Att lita på att de inte kommer göra skada eller missbruka sin makt. 

Det Camilla i slutändan upptäckte var framförallt stora spänningar i höftböjarmuskeln – en muskel där mycket stress sätter sig hos hundar. Den var väldigt öm och den stora boven i dramat. Men ryggen var fin och stark, småspänningar fanns men ingenting att oroa sig över. Vidare fanns där lite större spänningar kring atlas och i käkarna på Eldar, vilket också är vanligt på hundar som lätt blir stressade eller är reaktiva. För varje gång de stressar upp sig bygger det liksom på och slaggprodukterna samlas i musklerna. Precis som för oss människor.  Vissa svagheter i Eldars exteriör skapar troligen också lite obalans, vilket leder till att kroppen börjar kompensera för det som är svagt och det leder till att spänningar skapas. Det gör såklart inte saken mycket bättre. Men den goda nyheten är att han kommer bli smärtfri igen och troligtvis relativt snabbt under förutsättning att vi nu jobbar vidare på de stretchövningar och massagen vi fått i läxa, för att sedan fortsätta underhålla hans kropp. I slutet av månaden träffar vi Camilla igen och hoppas på förbättringar. 

Det är med en ny känsla av lugn och, faktiskt, en glädje jag tänker tillbaks på vårt besök på Hundpoolen igår. Jag känner mig så väldigt tacksam över att Eldar får hjälp med det som gör ont och att vi hamnat hos någon jag känner ett genuint förtroende för. Eldar har i sin tur varit väldigt trött efter besöket; han somnade direkt efteråt och sov djupt resten av kvällen. Idag har vi masserat och stretchat, precis som ordinerat, men jag har tagit det ganska lugnt och försiktigt med honom i övrigt. Jag upplever mig ändå se en viss förbättring, som att han rör sig lite, lite friare idag. Han känns också gladare, lättare till sinnes liksom, även om han tydligt är öm fortfarande. Men Rom byggdes inte på en dag. ​Och nu har vi i alla fall hittat en väg dit. 

För vems skull?

Mina ambitioner att skriva har varit större än min faktiska ork det senaste. Det finns flera anledningar till det, men den allra största är att jag gått upp i arbetstid, på en helt ny arbetsplats och det i sig är en stor omställning. Av naturliga skäl ligger det inte högt på priolistan att sedan sätta sig här och skriva, utan nummer ett när jag kommer hem är att få spendera tid med hundarna. Att andas, varva ned tillsammans och träna. 

Vi har haft ett par riktigt fina dragturer det senaste. Temperaturer och väder har verkligen gjort sitt bästa för att vi ska kunna få regelbundna pass i fantastiskt härligt väder, i vackra solnedgångar och på fina, äntligen isfria körvägar. Förra helgen fick vi också sällskap ut av Charlie och hundarna, vilket var jättemysigt. Än är temperaturerna tillräckligt låga för att vi ska kunna köra ganska obehindrat, men det är tydligt att det ganska snabbt kryper uppåt och att vattningarna blir tätare och viktigare för hundarna. 

Ratchel är just nu inne i en unghundsperiod då hon slår dövörat till i vardagen, men hon gör sitt yttersta i träningen. Hon visar framtassarna ordentligt när vi kör tillsammans med andra och det är så härligt att se. Samtidigt blir det tydligare och tydligare hur Eldar varken håller för eller vill träna lika ofta eller länge. Han återhämtar sig inte lika snabbt som Ratchel, får oftare träningsvärk (som jag upplever det) och jobbar bara så länge han själv tycker det är roligt, vilket sällan är hela rundan. Jämte en väldigt motiverad arbetsmyra blir det oerhört tydligt. Jag tror jag börjar närma mig en punkt då jag känner att det faktiskt är mest riktigt mot honom att inte ställa krav på att han ska jobba bra i selen. Att låta honom vila oftare och att inte pressa honom att göra mer än vad han själv faktiskt vill, ens om jag gör det med glad röst och hejarop. Jag ställer mig allt oftare frågan för vems skull vi egentligen är ute egentligen? På vems villkor? 

Nu säger jag inte att Eldar inte alls uppskattar en och annan dragtur, för det gör han. Han tycker det är jätteroligt att springa; i ett större spann blommar han till och med ut och går igång ordentligt, såpass att han kan jobba ganska bra även på lite längre distanser. Han är alltid fantastisk vad gäller kommandon, han vänder om, tar riktningar och allt sådant utan minsta tvekan. Där briljerar han. Men han tycker inte det är lika roligt att jobba och göra slitgörat när det börjar bli tungt. Det har nog alltid varit så, men inte alltid synts lika tydligt. Och där ÄR faktiskt en skillnad mellan de två. Ratchel upplever nog inte ens dragträningen som jobb, för henne är det det roligaste som finns och det tvivlar jag inte på det minsta. Tyckte hon annorlunda skulle jag aldrig behöva ligga på bromsen så ofta som jag faktiskt gör och hon skulle aldrig kämpa hårdare ju motigare det blev. De har två totalt olika arbetshuvuden. Och när allting kommer till kritan så skulle Eldar nog vara precis lika glad och nöjd (om inte gladare?) om han fick ta sina långa skogspromenader, spåra nångång ibland, sova på altanen och sen sitta på en sten och fundera över livet resten av tiden. 

Eldar är ju likväl vår högt älskade grabb. Det kommer han alltid vara och det ska inte ens behöva sägas egentligen, utan det bör vara underförstått. Vare sig hans ambitioner i livet är att bli elit-filosof eller springa i selen. Han hör hemma här under vårt tak oavsett. Men jag kommer inte ifrån känslan av att tycka det är tråkigt. Det blir nog onekligen så när man vill något väldigt mycket – och jag vill ju köra hund. Jag vill köra hundar som vill blir körda. Jag vill bygga mitt spann och jag vill göra det kring individer som verkligen bär på en genuin vilja att inte bara springa, men att jobba. Jag vill ha ett team där jag inte behöver lägga kraften på att ständigt motivera dom, där motivationen med råge faktiskt redan finns inuti dom och där mitt jobb är att förvalta deras kapacitet, vilja och förmågor på rätt sätt. Det är så jag vill att framtiden ska se ut. Det är därför Sally blev ett självklart val – en chans som dök upp som jag omöjligen kunde försitta. Ett mycket strategiskt val med hjärtat. En ”no brainer”. Jag skulle bli obeskrivligt förvånad om den fröken inte levererar det jag söker i framtiden. Ja, men faktiskt. 

Inte heller kommer jag ifrån känslan av att det är dags att fundera över vad som är rätt för och mot Eldar. Det är ändå mitt ansvar som hans matte att se till att hans liv har ett värde för just honom och inte bara mitt. Att det vi gör tillsammans är minst lika mycket, eller kanske mer, på hans villkor än på mina. För han har inget val. Som hund i en människovärld är det vi hundägare som gör valen åt våra hundar. Som formar deras liv och bestämmer vilka aktiviteter som utgör deras tid. Det är inte ett ansvar jag personligen tar lätt på. 

Bild

Eldar myser på Hamra fjäll. Att gå dagsturer och vandra över skog och fjäll är någonting som Eldar verkligen älskar.

Film: kloklipp med Eldar

Ni som följt oss länge vet ju att Eldar är en hund som aldrig riktigt uppskattat hanteringssituationer, milt uttryckt. Att det varit många utmaningar längsmed vägen i min strävan att vända på negativa känslor (något jag varit fast besluten om att göra!) och för min del väldigt mycket reflekterande, ja det vet ni också. 

Här i bloggen har ni läst många inlägg, särskilt bland de äldre, om hur jag och Eldar testat oss fram för att hitta sätt som fungerar för oss. Kanske inte alltid de sätt som rekommenderas därute, men de som känns rätt för just oss som ekipage. Som överensstämmer med vad jag personligen tycker är försvarbart, schysst och etiskt riktigt. Jag brukar tänka som så att jag är väldigt fast i mina mål och principer, men flexibel i mina metoder. Jag är i grunden en mycket principfast människa, men någonting jag eftersträvar rent generellt i livet är just att vara flexibel och förstå att det finns flera vägar som alla kan leda till samma mål. Att man ibland bara behöver bredda perspektivet och vara kreativ, samt att det går att göra utan att överge sina egna principer, men däremot kanske gå emot andras. Ibland innebär det till synes en omväg, men vad spelar det för roll om du ändå kommer fram?

Idag tänkte jag inte skriva så himla mycket mer om hur jag jobbar med Eldar och hanteringen – idag vill jag visa er istället. Inte hur det ser ut på en av våra riktigt bra dagar, för det skulle inte bli mycket till filmsnutt, men hur det kan se ut en dag då Eldar faktiskt tycker det är lite jobbigt att klippa klor. Hur han, jag och Erik samarbetar för att ta oss igenom kloklippningen så smärtfritt som möjligt. Hur det får ta tid och vara lite omständigt och på Eldars villkor.

Hade jag vridit tillbaks klockan och filmat för ett par år sedan hade det sett otroligt annorlunda ut. Ni hade sett en hund med panik och vild blick, som känt sig så trängd att den enda utväg han såg var att ta till sitt starkaste försvar. Som inte gick att hantera utan munkorg och knappt ens då. Och ni hade sett en matte som känt sig frustrerad, förtvivlad och oerhört rådvill. Som ”hade testat ALLT” och som förgäves försökt lyssna och agera efter tusentals välmenande råd av alla de sorter. Jag är så väldigt glad att jag inte är den matten längre. Att jag valde att överge andras metoder och principer för att finna mina egna. Jag är glad och jag är stolt över de framsteg vi tillsammans gjort. 

Mer utförligt om hur vi jobbat med Eldar hittar ni HÄR.

Lekfarbror

Det är när jag sitter där med kameran i hand och iakttar dom i smyg som det slår mig hur otroligt mycket Eldar växt. Hur hans språk utvecklats och blivit mer nyanserat. Det finns en rent prestigelös och avslappnad aura kring honom där han rullar runt på marken och gör sig till för Sally. Låter henne busa och klättra, utmana och brotta ned honom.

Det slår mig att det var just såhär det såg ut en gång för tre och ett halvt år sedan, där i rastgården i lilla Hjorthagen. Valp-Eldar och lekfarbror Sonko. Idag är det Eldar som har blivit farbror Lek. Som högljutt men vänligt och med glimten i ögat busar med de små. Han gör sig till och spelar clown, spelar upprörd och blir en teaterapa. Och det är någonting med det där som Sally tycker är fantastiskt roligt, som får henne att uppmärksamt svansa efter honom med lysande ögon. 

Bild

”Ha! Nu har jag dig!”

Det är verkligen något alldeles särskilt att se just Eldar på det här viset. Min känsliga, komplexa Eldar med sin stora personliga sfär och integritet. Hunden som haft det så svårt socialt på så många vis och som varit så otroligt missförstådd. Det är en synnerligen stor glädje, stolthet och kärlek som sköljer över mig när jag ser honom så glad och bekväm med de andra, efter allting vi har gått igenom. Och som han växer i sin nya roll som snäll och rolig farbror. 
Bild

Eldar och Sally delar på hans gamla kampis-lamm. Någonting som faktiskt inte alltid varit så himla självklart för honom att göra,

Bild

Att ligga tätt samman och busbrottas är någonting som både Eldar och Sally tycker är väldigt roligt.

Fyra år har gått

…sedan en ullig och småbutter liten krabat nästlade sig in i mitt hjärta på millisekunder. Sedan jag fick nyheterna om hur mamma Sot födde fyra små valpar och att det däribland dom fanns en som med stor sannolikhet skulle komma att bli min. 

Är det inte märkligt hur man kan minnas någonting som hände det igår, men hur det samtidigt kan kännas som ett helt annat liv? Exakt så känns det med Eldar och hans tid som valp. Tiden innan vi flyttade ut i huset och på många sätt började förändra vårt liv tillsammans. De här åren har varit en sådan otrolig resa! En utmanande och många gånger svår resa, men otroligt lärorik. En resa som lärt mig stora läxor kring kärlek och tålamod. Om förståelse, ödmjukhet och ansvar. Kanhända hade jag kunnat få en lättare hund den där gången, men jag vet faktiskt inte om jag hade velat spola tillbaks och ge upp alla de lärdomar jag tagit till mig genom allt vi gått igenom. För varje år som går blir den känslan starkare och tydligare. 

Grattis på fyraårsdagen älskade skrutt!

Kemi

Jag finner mig ofta sitta där och bara titta på dom. På hur dom rör sig, kommunicerar, vilar och leker tillsammans. Ibland undrar jag om det verkligen bara är tjugo dagar sedan hon flyttade hem till oss, Ratchel. De verkar ha levt tillsammans i ett helt liv. Så synkroniserade. Så sammansvetsade. 

Det är något visst med deras kemi, det är tydligt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men jag ser det. Hur han inte känner något som helst behov av att vara övertydlig med henne. Hur han är avslappnad och tillåtande, delar med sig av både utrymme och leksaker på ett vis han annars är väldigt restriktiv med till en början. Han låter henne härja och busa med honom på ett sätt jag sällan sett honom göra, med oändligt tålamod och stor humor. Som den gången hon slängde sig på rygg över hans huvud när han låg och vilade. Eller boxade till honom hårt med tassen i ansiktet när han gosade med Erik. Eller som när hon otaliga gånger tagit sats då han står och funderar med blicken ut mot skogen – och i full fart dundrat med huvudet före rätt in i sidan på honom. Ja, fröken gillar ju att skapa reaktioner hos honom och behöver uppenbarligen ta till lite drastiska metoder ibland. Den tokan. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att ”jävlar, nu surnar han till!” och sedan stått där förvånad – och oerhört stolt – över hur lugnt och fint han hanterat situationen. Dom kommunicerar och är så otroligt lyhörda för varandra! Och det är ärligt talat med ett hjärta som svämmar över av både kärlek, glädje och stolthet jag skriver dom orden. För jag inser hur fantastiskt mycket Eldar växer för varje dag som går sedan Ratchel snubblade in i våra liv. 

Bild

”Kom igen då, brorsan! Sno min boll då!”

Bild

Hundarna vilar ofta tätt samman i den (för året högt försummade) rabatt som ligger på huset skuggsida.


Det är en sådan oerhörd glädje att se dom båda tillsammans. Jag tänker tillbaks på den där första gången jag träffade henne och jag förstår varför jag fastnade så för henne. Varför jag föll så handlöst. För om man tänker att Eldar är en hund som till sin personlighet på många sätt är väldigt lik mig, på gott och ont, så kanske det heller inte är så konstigt att både han och jag trivs oerhört i Ratchels närhet. Hon har en enormt lugnande inverkan, med inte bara sin tydliga kommunikation och inre lugn, utan med den stora inre trygghet hon besitter. Och hon är så fenomenalt rolig och klipsk. Man kan tydligt se henne observera sin omgivning med en eftertänksamhet; hur andra gör i vissa givna situationer och reagerar; för att sedan ta upp det hon märker funkar. På gott och ont givetvis 😉 Men det tyder på en stor intelligens och förmåga att tänka kreativt och sätta saker i ett sammanhang! Jag ser det inte bara i sådana situationer, men även vid de tillfällen jag plockat fram klickern för en liten stunds hjärngympa. Hur hon verkligen tänker efter, med stort tålamod och noggrant går igenom samtliga beteenden hon tidigare bjudit på. Som för att utesluta det som inte är rätt. På något vis är det som att hon har en mix av Smellas enorma arbetslust, kreativitet och will to please – tillsammans med den där stora eftertänksamheten som Eldar har, där man jobbar mer utefter ett noga genomtänkt mönster och med precision. Det är en oerhört fin kombo! En som jag upplever är otroligt lätt att jobba med och jag kan verkligen se hur hennes personlighet kommer vara en enorm tillgång för oss inte bara nu, utan i framtiden. I drömmen att bygga ett spann.

Ratchels personlighet fortsätter att växa och bli mer färgrik för varje dag nu. Man ser ett större och större spektra av den stora personligheten som ryms i den lilla, kraftfulla kroppen. De senaste dagarna har hon börjat ”prata” med oss alltmer – ett djupt kuttrande som påminner oerhört mycket om morbror Kits och som är otroligt mysigt att lyssna på. Kuttrandet kommer när hon vill något särskilt som att t.ex. bli utsläppt, ser mig plocka med selar (hon närmast hoppar in i sin sele på egen hand) eller när hon tycker det är dags för mat. Men allra oftast kommer det när hon vill att vi ska mysa. När hon vill leka så sänker hon huvudet och stirrar på mig, strax innan ett litet valpigt skall undslipper henne. Ja, hon har börjat leta upp mig för att leka. Vi har utvecklat någon form av lek (som hon älskar!) där hon smyger på mig och jag låtsas att jag inte ser, för att sedan skutta till så hon får tokfnatt och lyckligt springer ett enormt varv runt trädgården, så snabbt att hon ibland inte hinner med sig själv. Och så kommer hon tillbaks för att börja om på samma vis igen. 

Hon har också utvecklat en stoooor kärlek för bollar – ja rent generellt är hon väldigt föremålsintresserad och bär gärna runt på saker. Hon tycker dom är såpass roliga att hon mer än gärna kommer till mig med bollen och vill att jag ska kasta iväg den. Ja, hon apporterar faktiskt! Outtröttligt! Eldar han tittar på och tycker hon är helknasig. Han är då verkligen inte den apporterande typen 😉 

Bild

Lilla knasiga charmtrollet
Igår utvecklades en ny liten lek mellan oss, återigen efter att hon nyfiket observerat mig och Eldar brottas. Eldar älskar att brottas! När jag och Eldar lekt en stund tog vi en liten paus och jag lade mig raklång ned på gräsmattan för att andas ut – och blev plötsligt överfallen av Ratchel. Först visste hon inte riktigt hur hon skulle göra när jag lekfullt puttade undan henne, men det dröjde inte länge förrän vi utvecklat en egen liten brottningslek som börjar med att jag ligger/sitter ned på gräsmattan och hon ”attackerar” genom att flyga upp på min rygg eller mage och jag försöker ”skydda mig” från monstret. Hon hoppar och skuttar och försöker fånga mina armar, så mjukt, så mjukt greppar hon mina armar att jag blir full i skratt över hur försiktigt hon ”tar fast” mig i sina attacker. Det hela slutar alltid med att jag ”dör” och slänger mig raklång på marken, med henne ovanpå mig. Hon sträcker ut hela sin kropp över min och sedan ligger vi där en lång stund och gosar.

Hon är så himla rolig och jag tycker det är så kul när hon kommer med egna initiativ sådär. Det är en egenskap jag verkligen uppskattar hos mina hundar och uppmuntrar; jag vill verkligen att de ska känna sig så trygga att de vågar komma med egna initiativ. Kanske passar det sig inte alltid i alla situationer och då är det inte värre än att jag/vi erbjuder ett annat alternativ just den gången eller helt enkelt ”bromsar” in, för visst finns det gränser även när taket är högt och klimatet tillåtande, men i det stora hela är initiativtagande och kreativitet högt uppskattat i vårt hem. Jag ser hur det skapar individer som känner sig trygga i vår närhet och som vill vara med. Som växer i vetskapen om att de kommer bli lyssnade på och inte ständigt få benen kapade när de kommer med idéer. För även jag växer i ett sådant klimat. Vi växer tillsammans.  

”Jag ska lära dig allt jag kan!”

Bild

”Kom nu, Ratchel. Det gör ingenting att dom tömt dammen. Jag ska lära dig en schysst grej inför sommaren..”

Bild

”Ser du vattnet som kommer ut? Ser du hur strålen går därifrån och hit ungefär? Exakt här ska du anfalla..”

Bild

”Titta nu noga – jag visar och sen är det din tur!”

Bild

”Ååååh DÄR! Nej, jag missade!”

Bild

”Försök igen, du klarar det! Kom, vi gör det tillsammans!”

Bild

”Oj så roligt.. Men vad trött jag blev. Bäst att ha en tupplur i solen.”

Eldar, min konverserande knasboll

Ledig tisdag och jag ser så mycket fram emot att få spendera den med hundarna, utan minsta titt på klockan. Det är sådana dagar jag uppskattar allra mest. Dagar där man inte styrs av någon annans klocka än den man har i sitt inre. Solen skiner idag och jag tror bestämt att vi kommer bege oss ut på en långtur kring sjöarna. 

De senaste två nätterna har varit riktigt kalla. Vi har vaknat upp till frost i gräset och ett tunt, tunt istäcke över dammen. Båda delar har förvisso töat bort under dagarna, men kvällstemperaturerna har sjunkit ganska kraftigt. Såpass att det i söndagskväll faktiskt blev en lite mer ordentlig dragrunda med cykeln. Smella var överlycklig, den kruttunnan. Eldar sprang som han brukar, lite ojämnt men framåt. Men det var två nöjda hundar som kom hem efteråt. Eldar var så nöjd med att han fått springa 8 km kvällen innan att han verkade tycka jag var knäpp i huvudet som tyckte vi skulle ut och springa på måndagslunchen med. Han vägrade resa sig helt ur soffan när jag skulle sela på honom – selen kom över halsen – och sen halvsatt han där och såg på mig under lugg. ”Du är tamejfan galen, matte. Jag sprang faktiskt igår – vi är väl inte i fjällen heller!” tycktes blicken säga. Jag gjorde som jag brukar, log och skakade på huvudet åt honom och låtsades att ”ja ja, då får du väl stanna hemma då som du vill, Eldar” och gick ut i köket för att sela en otåligt trampandes Smella. Och som vanligt dröjde det inte länge förrän Eldar kom pipandes och blängde på mig. ”Men ta på mig selen då, matte! Såhär kan jag ju inte gå”. Så ser vår jargong ut ganska ofta, min och Eldars. Det är som i ett slags samförstånd; vi båda två vet att vi alltid kommer mötas i slutet, men man bara måste få säga lite vad man tycker också. Jag må sätta mycket ord på hans uttryck (något man kanske kan behöva vara lite försiktig med ibland för att inte förmänskliga allt) men jag älskar den delen av vår relation. Att det i vardagen känns som att vi faktiskt har små samtal, han och jag. Och jag tror nog dom flesta hundar har det med oss om vi väljer att lyssna och uppmuntra det. Lär dom att dom visst har en talan och får utrymme att uttrycka den. 

Smella sprang sedan som vanligt som en klocka, medan Eldar.. Ja, han hade huvudet lite i det blå och roade sig med alla möjliga påhitt, men han rörde sig (för det mesta) framåt i alla fall. Vi råkade få inte bara en utan tre harar med oss under olika delar av löparrundan och jag fick ibland jobba rätt hårt för att hålla oss kvar på vägen och inte hamna rätt ner i de leriga dikena. En spännande runda med andra ord. 

Bild

Nog är han en karaktär, den där Eldar. Och jag skulle inte vilja ha det på annat sätt.

I övrigt har det varit ett par riktiga omvårdnadsdagar av hundarna här. Det har varit kloklippningar, ordentliga genomborstningar och idag ska nog båda två få varsitt bad. Det händer inte mer än 1-2 gånger om året kanske att jag verkligen schampoonerar och hela kitet (även om de sköljs av ibland när det varit extremt smutsigt), men nu är det dags. Också för min egen skull då de får med sig mycket pollen in i pälsen nu och jag är allergisk. Så ett bad med avfällningsschampoot brukar få dom att släppa ifrån sig den mesta pälsen som annars istället gärna hamnar i hela huset. 

Det är lustigt med borstningen förreste
n. Jag skrev ju häromdagen hur jag trodde jag knäckt en liten nöt vad gäller borstningen av Eldar (som inte är jätteförtjust i det) – och tro sjutton att det verkar hålla i sig nu även utan godisbelöningar! Så länge han får hoppa upp på sin kabeltrumma och får massor, massor av beröm så går det. Och det har det faktiskt aldrig riktigt gjort förut utan att han börjar trixa. Kanske insåg han att det inte var så tokigt ändå, det där med borstning. Vad vet jag, men jag tänker se till att underhålla det nu när han bjuder till så fint själv. Med Eldar är och har det alltid varit en enorm nyckel i all typ av hantering och närkontakt; han måste få känna att han själv valt att befinna sig i situationen, att han har kontroll och frihet att gå (få utrymme) när det blir alldeles för mycket. Och det är så vi jobbar.