Kategori: Déjà

Teamet; en reflektion kring säsongen so far

Vi har nu kommit en god bit in på träningssäsongen och det börjar märkas på hundarna. Mer och mer faller bitarna på plats, hundarna börjar få rutin och saker börjar hända. Hundarna utvecklas – och vi med dom. Och min syn på vad jag uppskattar mest i mina hundar, i en draghund i allmänhet, blir alltmer tydlig ju mer vi ägnar oss åt träningen och hundarna. 

Säsongen startade vi som vanligt upp med korta distanser och lätta, nöjsamma turer, särskilt med tanke på de unga hundar som går sin första riktiga säsong i år.  Pö om pö har vi känt att hundarna varit redo för ökningar i distans och belastning; i skrivande stund ligger våra pass för det mesta på distanser mellan 15-20 kilometer. Det har blivit ett par ofrivilliga uppehåll pga väglag, men annars har vi kört på ganska bra enligt plan. Vi har haft några turer på snö (dock inte slädföre), vilket har varit skönt för hundarnas tassar, men än så länge är marken ännu hyfsat bar. Jag ska inte ljuga, vi längtar oss tokiga efter snön nu. ATV i all ära, men nog är det ändå hundra gånger härligare att fara fram bakom en tyst släde i gnistrande snö. Att fara fram uppe på fjällen med magiska vyer och vidder omkring sig. Nu är det förhoppningsvis inte så långt kvar tills vi är där. Men innan dess fortsätter vi i leran och vi gör vårt bästa för att vara lite kreativa med rundorna. Jobbar på att bygga relation, hitta bra startrutiner, låta hundarna rotera på olika positioner, vidareutveckla deras förståelse för tekniska moment och låta unghundarna hitta in i arbetet. Och vi lägger mycket tid på att bygga självförtroende hos hundarna som tränas upp i led jämte Kit som mentor.

Efter varje pass går vi igenom hundarna medan de en god stund får öva på att varva ned på stakeout. Ibland får de även snacks eller mat där. Kit är en rutinerad herre på stake out.

Såhär när vi tagit oss förbi säsongens första månader och börjar närma oss årsskiftet tänkte jag att det kunde vara lite roligt att skriva någon form av reflektion/utvärdering av hur det går för hundarna. För även om spannet körs och tränas som en helhet så har ju också varje individ sina egna saker att jobba på, styrkor, svagheter och utvecklingskurvor. Så hur ser det då ut för teamets hundar, just nu? Vad jobbar vi med på ett individuellt plan och vilka utmaningar har vi, just nu?

Låt oss ta en titt!

TEAM RAXEIRA – NOVEMBER 2018

Sally

Sally går i år sin andra riktiga säsong i selen och fyller i slutet av månaden två år. Det här är någonting vi ofta, ofta, OFTA måste påminna oss om. Med Sally är det en ständig balansgång att inte köra henne för hårt; hon är ännu ung och under stor utveckling, samtidigt som hon i selen är en oerhört mogen liten tik som alltid ger allt hon har. Hon ger så mycket av sig själv att hon ibland riskerar för att gå varm eller ta ut sig för mycket och det är just nu en av våra stora utmaningar med henne; vi måste vara mycket noggranna med att vätska upp henne och köra henne klokt. Att sätta gränser där hon själv inte förmår göra det. Hon är vår absolut största arbetsnarkoman. Därför kör jag henne mycket utan neckline den här säsongen; det ger mig en chans att tydligare se när hon behöver vattnas, när hon riskerar att gå för hårt och dylikt. Jag ser det aldrig på rumplinan; den är alltid sträckt till bristningsgräns oavsett; men jag ser det på hur hon rör sig. Små, ibland subtila men viktiga tecken.

Sally har ända sedan sin absolut första dag i selen gått oerhört fokuserat och hårt. Hon är intensiv i arbete, vill alltid öka farten och är mycket säker med störningar runtom. Hon är het i starter, rycker, har tassarna i luften mer än i marken, vrålar och tuggar gärna linor, men är i övrigt en väldigt okomplicerad och vänlig tik i spannet. Hon är en hund jag blir glad av att köra, riktigt sådär på djupet glad. Hon vill bara göra sitt jobb och hon är otroligt mån om att samarbeta. Och hon gör det med så mycket glädje!

Sally har trots sin unga ålder väldigt god rutin som ledarhund, där hon klarar många trixiga moment och är väldigt pålitlig. Då vi hade färre hundar under hennes första säsong och hon så tydligt visade fallenhet för, samt ville gå i led så hamnade hon oftast där, men med facit i hand så önskar jag att hon hade fått lite mer tid att utvecklas. Hon har därför under denna säsong fått vila mycket mer från ledarhundsjobbet, vilket jag ser har gjort henne gott. Hon går lika hårt ändå, men hon har fått vila mentalt och det har varit nyttigt för henne. På sistone har hon gått mycket i wheel med Kangi, något som inte är optimalt den dagen vi går över till släden eftersom hon är en väldigt nätt hund, men så länge vi kör barmark kan hon gått få gå där ett tag till. Så småningom kommer jag börja henne låta gå mer i led och point igen, för det är tveklöst där hon kommer mest till sin rätt.

Sallys absolut största utmaning utav alla är att behålla hullet när vi går upp i träningsmängd. Hon har en något svajig aptit, framförallt kring löptider. Den ibland vacklande aptiten har troligtvis också att göra med att hennes känsliga mage (pga foderallergi) lätt blir orolig av stress. I kombination med att hon är en mycket aktiv tik som bränner mycket energi, så är det svårt för henne att inte tappa i vikt under en period med sämre aptit. Sally är typexemplet av en hund som inte äter om hon inte får mycket motion, vilket i just det här fallet blir en lite trixig ekvation, som ni kanske förstår. Förhoppningsvis blir det här bättre med tiden och åldern; vi har sett en förbättring i samband med förra löpet och hoppas på att hon får lättare att hålla vikten i takt med att hon blir äldre.

 

Ratchel

Ratchel är en raktigenom okomplicerad hund i spannet som just nu är under stark och tydlig utveckling. Som alltid är hon lugn och behaglig att hantera i starter och gör inte särskilt mycket väsen av sig, oavsett hur mycket de andra hundarna kan stöka.

Utav alla de hundar vi har i full träning nu så är det just Ratchel som har lägst fartkapacitet. Under tidigare säsonger har detta dock märkts av betydligt mer då hon inte fullt vågat trycka på i selen när vi gått i högre hastigheter. Hon har alltid jobbat hårt och flitigt, men har i perioder känts lite obekväm med just fart. Denna säsong har vi märkt en stor skillnad på den här punkten; hon har börjat trycka på och ta ut stegen på ett helt nytt sätt. Jag tror att det kanske främst beror på att hon äntligen funnit balans i selen på riktigt och blivit jämnare musklad; hon har nämligen denna säsong också slutat att dra snett/krabba. Kanske har det hjälpt att vi flyttat runt henne mer, inte enbart låtit henne gå på ena sidan utan försökt variera. Oavsett så är skillnaden riktigt stor.

En annan sak som just nu sker med Ratchel är att hon verkar ha funnit ett nytt självförtroende efter sommarens löp. Hon är en kraftfull och uthållig tik som kan varje kommando, men hon har inte alltid trivts med eller haft huvud att gå i led. Ibland har det varit en fråga om vacklande fokus (lättdistraherad), ibland en fråga om vad jag upplevt vara brist på självförtroendet att leda när spannet blir större och ibland en fråga om att hon helt enkelt inte verkar tycka det är kul. Därför har hon ofta fått gå i wheel eller point under förra säsongen, samt i början av denna. Det var först för några veckor sedan jag började leka med att sätta fram henne igen, i syftet att försöka stärka och vidareutveckla de kunskaper hon har. Och hon har verkligen överraskat! Vi har plötsligt sett henne på eget bevåg vilja öka fart och trycka på i selen, visa stor mognad i trixiga moment och framförallt vara oerhört duktig i vändningar av spannet. Men hon har dessutom haft kul! Visst skulle det vara smidigt om hon sen plötsligt en dag förstod att det vore trevligt för oss andra om hon inte skulle trassla i linorna så fort man stannar till eller plötsligt hoppa ned i ett dike för att rulla i leran, men dom säger ju att Rom inte byggdes på en dag. Och Ratchel är och förblir nog klassens clown ett tag till 😉

I år kommer vi fortsatt att jobba vidare på att utbilda och stärka Ratchels självförtroende i led, samt växelvis låta henne gå på andra positioner för att ibland få vila från ansvaret. Absolut bäst går hon dock i point, ingen tvekan om saken. Hon är en riktig hejare på att backa upp när det kommer till kommandon!

 

Kangi (fostervovven)

Ja, vi kan inte tala om utveckling utan att nämna Kangi. Det är ett som är säkert. Kangi kom till oss i mitten av juni som en väldigt yvig och omusklad ettåring, alldeles för tunn för sin ålder och storlek, men med en stamtavla som vittnade om ett sannolikt mycket intressant grundmaterial. Pappret må inte säga allt om en hund, det ska gudarna veta, men jag ville verkligen se vart det kunde bära. Vad som kunde gömma sig där inuti den taniga unghunden.

Ett av våra största jobb har varit att få upp den här unga hanen i vikt samt börja bygga muskulatur, helt enkelt för att överhuvudtaget våga träna honom. Under sommaren var Kangi både ostadigare och ”lösare” i kroppen än vad våra månadsgamla valpar var. Vi förstod att vi skulle behöva lägga in träning även på ”fritiden” för honom, för att kunna hjälpa hans utveckling på traven. Så alltmedan vi vande in honom vid att bo i hundgård (tidigare innehund) såg vi också till att hans hundgård fick noga uttänkt berikning som gärna utmanade både balans och koordination. Det fanns ärligt talat inte mycket fri yta i hundgården till en början; allting var designat så att han skulle bli tvungen att lyfta på benen, klättra och balansera för att ta sig fram. Han sattes igång att simma, vilket han blev riktigt duktig på och han fick gå mycket promenader i skog och fjäll där terrängen utmanade honom fysiskt. Men vikten blev återigen en stor utmaning när tikarnas löp avlöste varandras under sommaren.

Mot hösten vågade vi till slut ändå sätta honom i träning, men vi började försiktigt. Ja, precis som vore han en helt icke-inkörd valp/unghund. Korta turer först. Hålla koll på hastigheter. Kommandon kunde han till viss del innan, han var inte helt och hållet ny i draget, men orutinerad. I början fick han gå mycket i träning med Déjà, som körts in, på egna träningspass med lättare belastning. Och så småningom kände vi att han ökade i hull och muskulatur såpass att vi vågade sätta honom i träning med de andra.

Under hela hösten har det främst varit Kangi vi behövt anpassa oss till. Den svagaste länken i spannet, som först blivit trött och behövt mest återhämtning. Både mentalt och fysiskt. Ett tag undrade jag om jag överhuvudtaget skulle våga öka distansen med honom, när de andra började bli redo för det. Han blev helt enkelt alldeles för trött. Men så vände det plötsligt. Jag vet inte exakt när det hände, men jag minns vi körde ett pass där han verkligen utmärkte sig positivt. Han kändes stark och stabil, slackade inte en enda gång och var för första gången inte märkbart trött på hemvägen. Han gick inte direkt och la sig när vi kommit hem. Han var pigg under dagen. Pigg dagen därpå.

Nu har ytterligare lite tid gått och Kangi har blivit en hund att räkna med. Under sep-okt har jag nästan uteslutande kört honom utan neckline, nästan hela passen, för att lättare kunna tyda honom och skillnaden har verkligen varit markant. Han visar inte bara på stor fartkapacitet, men också på en allt större moral och mogenhet i arbetet. Han jobbar på med stor glädje och tar i ordentligt. Och framförallt har han fått en riktigt fin balans i selen, där han inte längre far snett åt alla håll utan faktiskt lägger belastningen där den ska vara. Framåt. Det har medfört att hans rörelser blivit alltmer balanserade, påskjutet har blivit starkare och musklerna har börjat träda fram tydligt.

När jag tittar på bilder på Kangi från i somras och på de bilder jag tar idag, när jag iakttar hans rörelser i arbete eller när han springer fritt i rasthägnet och tänker tillbaks på hur jag i somras frågade mig själv hur tusan jag skulle få den där spretiga, tunna hunden redo för träning till hösten… När jag blickar tillbaks på alla de där stunderna av tvivel och på den utveckling han gjort sedan dess, ja då blir jag verkligen otroligt stolt. Över honom. Över oss. För vi har verkligen gjort någonting rätt där. Och jag måste erkänna att jag haft stunder då jag verkligen undrat om det ens skulle vara möjligt att åstadkomma en så stor förändring på så kort tid.

Den här grabben har riktigt mycket potential – såpass att jag mer än gärna behållit honom permanent.

 

Déjà

Yngst av alla i spannet den här säsongen är Déjà. Åtminstone ett tag till. Hon är nu strax över året gammal och en tik som går mycket fokuserat i selen. Det är ingen tvekan om att det här är en unghund av sorten som verkligen, verkligen behöver få jobba för att vara harmonisk i vardagen. Hon har enorma mängder energi, är mycket uthållig och sitter på en hel del fart i den lilla kroppen. Under viloperioder hittar hon ofta på hyss och har lätt för att gå upp i stress om hon inte får utlopp för sin energi.

Déjà är väldigt het i startsituationer när hon går i spannet. Hon skriker och sliter i stamlinan, tuggar av nacklinor på löpande band (även sådana jag badat i tabasco) och stökar med/nafsar hunden hon står jämte. Hon har faktiskt haft av stamlinan en gång i starten tidigt denna säsong och efter det vågar jag inte längre köra utan vajer. Hon är så het att hon lätt får överslag och kan gå in i bråk om hunden jämte skulle ryta till när hon nyper den – och därför har hon mestadels fått gå ensam i höst, alternativt jämte någon av hanarna som skyggar undan. Startar vi turen under 17 km/h (japp, jag har undersökt saken) så springer hon utan problem samtidigt som hon sliter i stamlinan med tänderna. Under pass där temperaturerna innebär flera vattningar så är hon alltid hunden som vill först iväg; hon börjar rycka i stamlinan med tänderna om det inte går fort nog att starta på nytt.

Vi jobbar väldigt mycket med att försöka se till att skapa goda rutiner kring henne för att minimera överslagshandlingar och tjafs. Jag ska inte ljuga; för mig kan det vara väldigt ångestladdat att starta Déjà i spannet efter en vilodag eller två. Jag tycker verkligen inte det är roligt med stökiga starter och konflikter. Därför är jag otroligt noga med rutinerna, så jag alltid har en plan att luta mig mot. Det är dock skönt att se att det blir bättre ju mer vi kör henne och på sistone har hon äntligen börjat coola ned sig såpass att starterna går rätt smidigt, trots allt. Min förhoppning är att hon med tiden, något mindre hormoner i kroppen, mycket regelbunden motion och med mer rutin kommer att bli en behagligare hund att sela och sätta in i spannet i framtiden.

Bortsett från stökiga starter är Déjà en hund som är riktigt rolig att köra. Hon är lyhörd och tuff, har en mycket stor arbetsmoral och distraheras inte av störningar. Hon passerar både vilt, bilar och mötande människor/hundar utan att blinka och bryr sig bara om att jobba vidare. Hon är inte typen som trasslar i linor, vänder sig eller rullar runt på marken när man stannar upp – utan hon står alltid fokuserad framåt och redo att fortsätta. Hon återhämtar sig dessutom snabbt både under och efter träning, trots att hon alltmer utvecklas till att bli en av de som går hårdast i selen.

Jag är ganska säker på att det kan komma att bli en spännande ledarhund av den här unga tiken en dag, hon plockar snabbt upp kommandon och jag misstänker hon har huvudet för det, men än dröjer det ett tag till innan vi testar henne i täten. Hon har mycket potential, den här stökmajan. Vi måste bara lyckas rikta all den där energin åt rätt håll :p

 

Kit

Kitten är den hund i vårt spann som sitter på absolut mest rutin och längst erfarenhet av att vara en aktiv draghund. Han är vår tryggaste kommandoledare och en mycket värdefull mentor åt de yngre hundarna. Går han inte i led så går han antagligen i point, just för att han är för bra för att gå någonannanstans. Kit må vara hyfsat het i starter – han är typen som antingen skriker och rycker eller som står i tystnad och tuggar sönder någons nacklina – men han är väldigt okomplicerad och alltigenom snäll på alla de vis. Jag kan alltid känna mig trygg med att sätta yngre, stökigare eller nya hundar jämte honom.

Utmaningen vi har med Kit är att finna en god balans mellan prehab, arbete och återhämtning, för att hans kropp ska hålla för hans psyke. Kit jobbar alltid hårt och älskar att arbeta i selen, men har tidigare varit skadad och har därför rent fysiska svagheter. Han kräver en klok och ordentlig uppbyggnad för att inte jobba sönder sig själv, vilket i år inneburit att han i början av säsongen gått på ett helt eget schema då han behövt sättas igång lite långsammare och ibland behövt längre återhämtning än de yngre hundarna. Det är inte alltid lätt, det där med balansen, men jag hoppas innerligt att vi ska lyckas förvalta den här fina, kloka hunden på ett så bra sätt som möjligt.

I skrivande stund har Kit tagits ut ur träning ett par dagar framåt då han verkar ha sträckt sig en aning vänster fram under måndagens pass. Efter lite bollande med Amanda på Working Dogs Rehab känner jag mig trygg med att han snart är med i spannet igen, med lite extra vila och omsorg. Han har hämtat sig hyfsat snabbt, men jag vilar honom hellre någon dag för mycket än för lite med tanke på hans historia. Och han verkar handen på hjärtat inte må alltför illa av att få extra tid inomhus, tigga vid matbordet och sova i vår säng 🙂

 

Surprise

Som ni vet så kom ju Surprise till oss först i mitten av september och då under lite speciella omständigheter. Därför har hennes säsong hittills främst handlat om att finna balans, trygghet kring de andra hundarna och att låta henne få utlopp för den enorma energin som bor i hennes kropp. Hon är en rutinerad draghund och har redan gått ett par säsonger, samt tävlingar för tidigare ägare/förare med goda resultat.

I spannet är Surprise en ganska okomplicerad hund. Hon har i höst oftast startats ensam eftersom hon varit ny hos oss och behövt lite tid att känna sig trygg med övriga hundar, men vi har så småningom börjat testa oss fram allt mer med att sätta henne jämte andra hundar. Initialt har vi ibland ändrat om mitt under ett pass, efter att de fått springa av sig värsta energin, för att kunna testa henne jämte olika hundar när de är lite lugnare.

Sup är hyfsat het i starter och är väldigt otålig att komma iväg, därför kan det vara lite bökigt att sela henne. Hon har så jäkla bråttom helt enkelt och far runt som en kanonkula, men hon är egentligen inte särskilt bråkig eller stökig i övrigt. Oftast sliter hon i grästuvor eller gräver djupa gropar där hon står, men hon står alltid fokuserad framåt,bryr sig sällan om de andra hundarna och lämnar linorna ifred. Därför upplever jag henne som en rätt lättstartad individ ändå.

Hon är en alltigenom intensiv tik i allt hon gör, den här damen. Och i arbete är hon intensivt lycklig, vänlig och en hårt arbetande individ som alltid vill öka farten. Hon har en varm energi och glädje som smittar av sig på både oss och resten av spannet, särskilt när hon får gå som ledarhund. Surprise leder sitt spann med en så stor entusiasm och en evigt viftande svans; ja, jag blir verkligen glad av att ha henne med på träning. Surprise är också en väldigt orädd och tuff liten hund. Hon är inte stor och stark på det vis större tikar är, har inte kroppshydda nog att ensam dra de tyngsta lassen, men hon är snabb och smidig och räds inte hårt jobb. Och hon har imponerat stort med att vara väldigt disciplinerad och störningssäker i möten med vilt/hundar/människor, samt duktig på kommandon.

Hon är inte bara kommandosäker utan har också visat sig ha en intressant förmåga att tyda mina kommandon rätt även när jag säger helt fel saker. Hon uppfattar på något vis det jag menar och inte det jag säger. Både i selen och till vardags är Surprise en individ med en enorm ”will to please” som verkligen gör sitt yttersta. Det här är en hund som vill samarbeta och som vill göra rätt. Hon är signalkänslig och lyhörd och snabb på att snappa upp saker. Därför upplever jag det också vara väldigt lätt att jobba med henne, att skapa en relation och en kontakt.

Med Surprise handlar den här säsongen främst om att lära känna varandra, både hundar och människor emellan. Att jobba in henne i flock och spann, att skapa starka relationer och att rehabilitera henne från den stress hon burit med sig sedan innan hon kom till oss. Det absolut största arbetet ligger dock främst i vardagen och den tid vi inte är ute och tränar med spannet. I att hitta en god balans åt henne och hjälpa henne att finna fotfäste. Jämte det jobbar vi på att vidareutveckla henne som ledarhund; jag ser hur Sup kan komma att bli en mycket värdefull mentor åt yngre/orutinerade hundar i framtiden.

En liten utmaning vi har med Surprise är att få henne att stå kvar med sträckt lina framåt när vi stannar för vattningar/sockningar. Den här sociala lilla hunden vill nämligen alltid vända sig om för att med ett enda stort leende och idel vänlighet pussa på hundarna bakom. Jättegulligt att titta på och jag har ibland låtit henne hållas korta stunder då hon ju behöver skapa relation med de andra och jag ser det som positivt att hon söker kontakt med dom på ett vänligt och avslappnat vis, men det kan förstås vara lite bökigt eftersom det lätt blir lintrassel. Men med tiden kan vi nog jobba bort det också. Först skapa trygghet och relation, sedan ställa högre krav. Så tänker jag.

 

Santi och Cora

Så har vi ju till sist valparna, de där två som inte är så himla små längre. Santi och Cora är nu snart sju månader gamla och dagen då de första gången sätts in i spannet börjar närma sig. Vi har den senaste månaden börjat introducera dragselen och canicross för dom båda, men mycket mer än så har de inte gått i dragträning ännu. Precis som jag alltid gör med våra valpar så har vi lärt valparna våra vanligaste kommandon, såsom höger/vänster, passera och vänd om – det märks att de skapat sig en god förståelse för orden och det är alltid en trevlig grund att stå på.

När vi joggar med dom så märks det tydligt att de båda är duktiga på att fokusera framåt och tycker det är roligt att få en arbetsuppgift. Santi har också en riktigt ärlig trav och ett fint påskjut i stegen som påminner mycket om pappa Bonzos. Han är en oerhört lyhörd grabb med en stor samarbetsvilja – det är egenskaper jag gillar att se hos unga draghundar. Cora är mer självständig, mer typen som ”reder sig självt”, men hon visar också tydligt att hon är kvicktänkt, snabb och tuff.

Rent generellt känns båda valparna väldigt stabila och starka i kropparna – betydligt mer stabila än de flesta av mina tidigare valpar varit i samma ålder. De har en väldigt god balans och koordination, det märks tydligt när de far runt i hägnet. De springer och klättrar, gräver, hoppar och kryper, fintas och balanserar på ett vis som vittnar om att de är medvetna om sina kroppar. Det är fint att se.

Det ska verkligen bli himla roligt att få köra in dom här syskonen, se vad det blir av dom. Har en känsla av att de kommer vara mycket trevliga inslag att ha i spannet i vinter – om än jäkligt ljudliga i starten, haha. För röstresurser, det har dom! Vi får väl se om en månad eller så, när de första gången hamnar i spannet 🙂


Ja, såhär ser det alltså ut just nu med hundarna och teamet. Vi jobbar oss framåt, vi jobbar ihop oss. För varje ny individ i spannet kommer nya insikter och lärdomar, för varje ny individ behöver vi utvecklas som förare. Det kommer med sina utmaningar och emellanåt ett par grå hår – men det är en spännande, (nästan alltid) rolig resa. Jag ser verkligen fram emot den här vintersäsongen. Vår första boendes här på nordligare breddgrader, vår första vinter med ett större spann och med massor av tid på släden. Jäklar vad vi kommer att lära oss grejer!

Ännu en helg på vift

I helgen som var arrangerade SPHK Mälardalen ännu en Grönt kort-kurs i Fjällnora och jag var på plats, i egenskap av styrelsemedlem och arrangör. Vi hade återigen bokat in fantastiska Amanda Gardelin som examinerad instruktör från Draghundsportförbundet och med oss på kursen hade vi femton deltagare, ivriga att komma igång med draghundsport och ta sig ut på tävlingsbanorna.

Första gången jag var med och arrangerade en Grönt kort-kurs var i höstas och även om det som alltid är väldigt mycket (ideellt) jobb kring dessa helgkurser så gav det verkligen mersmak. Jag hade nästan glömt hur roligt jag tycker det är med undervisning av den här typen. Det är så otroligt givande att få dela med sig av kunskap, bolla och diskutera med andra människor. Att få möta personer med ett starkt gemensamt intresse, trots olika bakgrund, förutsättningar och erfarenhet. Det är också väldigt givande för mig att få chansen att hålla fler kurser inom samma ämne för att finslipa upplägg, pedagogiken och praktiska övningar. Just denna helg hade vi kanske inte någon tur med väglaget – tövädret i distriktet ger inte direkt perfekta förutsättningar för bra hundkörning – men vi lyckades ändå lösa det bra med lite improvisation. Åtminstone såpass att samtliga deltagare fick en chans att öva starter, omkörningar och känna en aning på sporten. Det var verkligen roligt att få se våra duktiga deltagare med hundar in action. Att få höra om deras tankar, funderingar och hur intresset för hundkörning fötts. Jag upplever ofta att ju mer jag får chansen att observera och bolla med andra ekipage, desto mer lär jag mig. Nya tankar formas, frön blir sådda, insikter sjunker in och framförallt lär jag mig väldigt mycket om mig och mina egna hundar som team. Vart våra styrkor och svagheter ligger. Många gånger är det just lätt att se svagheterna tydligast, alla de bitar som behöver byggas och förbättras. Ja, så lätt att jag ibland missar de aspekter och moment vi faktiskt är riktigt duktiga på. Eller till och med förstorar de svagheter jag tycker mig se.

Ett gäng väldigt fokuserade kursdeltagare.

Med oss som deltagare på kursen hade vi bland annat Kalle, Ratchels ”bonushusse”, som under de praktiska övningarna fick låna hund av oss i brist på en egen. Jag och Erik bodde i Fjällnora under helgen och hade därför med oss hela flocken och det gav också de deltagare som av ett eller annat skäl inte hade egen hund med, chansen att ändå få testa på de praktiska momenten med hund. Erik körde under helgen grabbarna, medan Ratchel och Sally fick agera lånehundar på kursen, vilket verkligen var intressant för mig att se. Som musher är det ju sällan så att jag får en chans att observera mina egna hundar i arbete ur en annan synvinkel är ståendes bakom dom. Mina hundar är heller inte särskilt vana vid att vistas på kurser med en massa andra hundar (Ratchel är faktiskt den enda som varit på någon enstaka kurs och ringträning) så att de ska vara lugna och coola i en sådan situation, det är ingenting jag per automatik räknar med. Men som de tjejerna gjorde mig stolt! De fann sig väldigt snabbt i det hela, skötte sig superfint och hade synbart även roligt med sina respektive förare. Att Ratchel är en mild och klok hund som aldrig ställer till med bråk, det visste jag redan, men jag måste erkänna att jag i helgen förvånades stort av Sally. Hur mogen, stabil och klok jag upplevde henne – sådär lite utifrån. Mycket har helt klart fallit på plats sedan hennes andra löp. Och det var en fröjd att se hur tydligt det är att hon förstått det här med nedräkning i starten och hur fint hon jobbade även för en ny förare! Så värdefullt det är att få se sina hundar med en åskådares ögon ibland och inte alltid med en förares. Att se dom båda i helgen gjorde mig väldigt medveten om hur mycket gott som kommit ur allt resande till tävlingar och utställningar under säsongen 2017-18. Hundarna har inte bara blivit otroligt duktiga på att övernatta i trailern, äta och dricka och vila trots allt som händer runtomkring, utan de har också börjat bli riktigt duktiga på att både jobba och kunna slappna av trots att det är massor av främmande hundar runt om dom. Vi har helt klart vunnit väldigt mycket på allt resande. Även om det bitvis varit tungt att ”bo” i bilen.

Sally och Kalle med kicksparken.

För Déjà var helgen en enda stor miljöträning. Hon är nu sex månader gammal och har kommit in i en period där hon börjar känna sig väldigt tuff och stor, på avstånd, men ibland lite osäker på nära håll. Inte alls rädd, men försiktig och avvaktande. Jag har tidigare haft henne mycket lös, men vi börjar närma oss en tid då jaktinstinkterna börjar vakna så smått (utöver det faktum att det nu är koppeltvångs-säsong) och jag vill inte ge henne chansen att sticka från mig. Hon går därför väldigt mycket i långlina och flexi nu, dels för rörelsefriheten men också för att få chansen att själv avgöra hur modig hon känner sig och hittills har hon ganska snart kommit över sina reservationer bara hon får lite tid och utrymme. För varje dag som går växer hon och blir alltmer lik en stor vovve – och för varje dag blir jag mer förälskad i den fröken. Hon har ett temperament jag tycker oerhört mycket om, inte helt olikt Sallys. Tuff skalle men mjuk socialt, intensiv som tusan men samtidigt oerhört lugn. Självständig och nyfiken men ändå lyhörd, kontaktsökande och med en stor vilja att vara till lags. Ja, Déjà är faktiskt överraskande följsam, på ett vis man ofta förväntar sig av en ”vanlig” hund men inte alltid hos en husky. För henne kommer det så naturligt att söka trygghet och kontakt hos mig. Jag älskar verkligen den kombinationen av egenskaper! Det ska bli så himla spännande att se hur det här tar sig uttryck i draget så småningom. Vi har ju, som vi alltid gör, smugit igång dragträningen med Déjà på valpskole-vis och hon har verkligen börjat få en förståelse för riktningskommandon och ”förbi”-kommandot. Inom mycket kort kommer vi börja arbeta mer i en dragsele, från marken och väldigt basic. Börja bygga upp en grund utifrån moment som allt mer liknar det arbete hon en dag ska utföra i spannet. Vi närmar oss en mycket spännande tid med henne, helt klart och jag längtar verkligen efter att få se den lurviga valpen växa upp och utvecklas till riktig draghund 🙂

(Déjà på promenad i slutet av februari.)

Idag är det skärtorsdag och om några timmar beger vi oss än en gång ut på vägarna med alla hundarna. Den här gången bär det av ner till Motala och Yabasta-gänget; det har blivit tradition att fira påsk tillsammans vare sig det sker i söder eller norr. Både jag och Erik är vid det här laget ganska slitna efter allt resande, även om vi haft en helt fantastisk månad med många galet häftiga upplevelser, så det här blir sannolikt vår sista längre resa med övernattning och hundar på ett tag. Nästa inplanerade resa med hundarna är utställningen i Ånnaboda i maj, så vi har åtminstone några veckors vila från resandet framöver 🙂 Och nog är det tur alltid, för den här våren kommer med oerhört mycket jobb för oss. Jobb, omställningar och enorma livsförändringar. Jag ser så väldigt mycket fram emot att få berätta mer om dessa inom kort!

Att importera och flyga med hund

Sedan jag hämtade hem Déjà och berättade om nyheten så är det flera som frågat hur det funkar när man importerar en valp och dessutom reser med flyg. Jag har aldrig tidigare varken flugit eller importerat hund, så hela erfarenheten har varit ny för mig.  Den tänkte jag dela med mig av nu. 

Redan när jag tingat Déjà började jag göra efterforskningar. Jag googlade i all oändlighet och frågade bland annat människor i min närhet som jag visste antingen hade köpt valp utanför Sverige eller sålt valp till utländsk valpköpare. Du hittar massor av information om du Googlar. Längst ned i inlägget kommer jag att länka till de sidor som varit absolut viktigast och vars information inte bör missas.

Som valpköpare har man det egentligen ganska bekvämt. Man behöver i stort mest sköta bokning av flyg och detaljerna runt resan, i övrigt är det uppfödaren som står för de viktiga dokumenten och vaccinationerna. Att ha en bra dialog med uppfödaren hjälper jättemycket – då kan man koordinera sig för att saker och ting ska löpa så smidigt som möjligt för alla inblandade.

Bild

Uppfödare Virginie tar farväl av Déjà precis innan incheckning.


​På Jordbruksverket hittar man alla regler och riktlinjer för införsel och transport av hundar och andra sällskapsdjur. Dessa är saker som ska förberedas inför resan.  När man ska föra in en hund i Sverige så kan regelverken se lite olika ut beroende på hur och varifrån man reser och det är varje ägares uppgift att se till att man har rätt information. Inom EU gäller generellt gäller denna checklista:

¤ Djuret ska vara ID-märkt
¤ Djuret ska ha en giltig vaccination mot rabies
¤ Djuret ska ha ett EU-pass för sällskapsdjur (djur som reser från ett land med EU-villkor som inte utfärdar pass ska istället resa med blankett E9.207)
¤ Djur ska anmälas hos tullen
¤ Djur från Andorra, Island, Liechtenstein, Monaco, San Marino, Schweiz och Vatikanstaten ska även ha en djurägareförsäkran


De allra flesta av dessa punkter är uppfödarens uppgift att ordna, men det finns tre punkter du själv behöver kika på. Den första av dessa är om du köper en hund från ett land med EU-villkor och behöver en särskild blankett, den andra är om du köper hund från någon av ovan nämnda stater som kräver djurägareförsäkran. Men om du inte berörs utav någon av dessa punkter, ja då behöver du bara bry dig om punkten som handlar om tullen. 

Att anmäla sig hos Tullverket är verkligen busenkelt. Antingen gör du det på plats när du landar och ska ut ur flygplatsen med hunden – eller så gör du det ännu enklare för dig och anmäler hunden via webben. Supersmidigt! Har man anmält i förväg via webben så behöver man oftast inte deklarera något när man landar. Men det är givetvis klokt att ha alla papper i ordning oavsett, OM någon nu skulle fråga om dom. Att anmäla hunden till Tullverket är en viktig punkt eftersom du annars riskerar att bryta mot lagen om straff för smuggling. 

Bild

Tidigt på morgonen lämnar jag ett svenskt vinterlandskap för att resa mot Genève.


En av de saker som oroade mig mest med resan var hur Déjà skulle uppleva den. Det är ju inte något som vanligtvis ingår i hundens värld – att åka flygplan – och inte heller något som är sådär jättelätt att träna innan avresa. Jag, som levt i många år med en hund med rädslor, ville absolut förebygga så mycket av den varan som möjligt och särskilt eftersom en flytt redan är en stor omställning för en valp som det är. Tillsammans med min uppfödare gjorde jag därför upp en plan för hur vi skulle kunna förbereda Déjà så mycket som möjligt.

En av de största punkterna var att vänja in Déjà vid en transportbur. Vi bestämde därför att uppfödaren skulle köpa en bur – jag stod för kostnaden givetvis – så att de kunde träna med just precis samma bur som Déjà senare skulle flyga i. På så vis kunde den bli så ”hemma” som möjligt för henne. Såhär med facit i hand är jag oerhört glad och tacksam för den tid som Virginie lade ned på att burträna min valp. Det var så otroligt tydligt, när vi sedan checkade in Déjà, att hon kände sig fullkomligt trygg där i sin bur och hon lade sig genast tillrätta för att sova. Win. 

När du transporterar ditt djur som incheckat bagage måste buren uppfylla flera regler:

  • Buren måste vara gjord av glasfiber eller hårdplast. Burar gjorda av trä, metall eller svetsat trådnät är inte tillåtna.
  • Hjulen måste avlägsnas. Om de är infällbara måste de tas av eller blockeras med tejp.
  • Dörren måste ha ett centraliserat låssystem som fäster låset både i den övre och den nedre delen av dörren. (A)
  • Dörrens gångjärn och låsstift måste sticka upp ovanför och under öppningens vågräta profil med minst 1,6 cm (0,62 tum). (B)
  • Burens två delar måste vara hopsatta med bultar. Andra låssystem är strängt förbjudna. (C)
  • Buren måste vara så stor att djuret kan stå upprätt utan att vidröra taket, vända sig runt och ligga i en naturlig position.
  • Botten i buren måste täckas av en filt, tidningspapper eller annat uppsugande material. Observera att halm inte är tillåtet.

Den här typen av bur finns att köpa i välsorterade djuraffärer eller hos specialiserade återförsäljare. 

Bild

Bild på transportbur. Lånad från KLM:s hemsida.


Har man en liten hund så får den med vissa flygbolag resa i kabinen om där finns plats. Då gäller dessa regler:

  • I en lämplig resväska för djur med maxmåtten 46 (längd) x 28 (bredd) x 24 (höjd) cm. Ditt djur måste kunna stå upp och ligga ner bekvämt.
  • Total vikt på djuret + resväska eller bur får vara max 8 kg (18 lbs).
  • Buren måste placeras under stolen framför dig (därför är raderna vid utgångarna exkluderade). Det är inte tillåtet att ta ur djuret ur resväskan eller buren. 
Under resans gång (om det inte är en väldigt lång flygning) så får hunden generellt inte ha tillgång till vatten eller mat, så man brukar rekommendera att ha både vattnat och matat ordentligt senast två timmar innan flygning. Ha dock i åtanke att hunden även bör vara välrastad innan flygningen!

Senast en timme innan det är dags att gå ombord planet så behövde vi se till att Déjà var incheckad – men detta kan variera beroende på flygbolag så bäst är att undersöka saken och sedan vara ute i god tid. Flyger hunden i lastutrymmet, såsom Déjà fick göra eftersom hon är för stor fördet andra alternativet, då checkar man in som ”specialbagage”. Vid incheckningen får man fylla i blanketter, visa papper och svara på lite frågor. Ofta söker de också noggrant igenom buren för att försäkra sig om att allt är riktigt och att man inte försöker smuggla med dig något olagligt.

Innan jag pratade med flygbolaget så var jag väldigt nojjig och orolig över hur hunden skulle ha det egentligen när den reste i lastutrymmet. Kallt, bullrigt och inklämd bland resväskor? Faktum är att du som tänkt resa med hund incheckad i lastutrymmet kan andas ut. De allra flesta flygbolag idag är noggranna när det gäller djurhållningen; även de har regler att förhålla sig till. Hundarna lastas in så sent som möjligt för att efter största möjliga mån reducera stressen de utsätts för. Ja, jag stod faktiskt tryckt mot fönstret och tittade på medan vårt plan lastades – nojjig som tusan – men sist av allt lyftes Déjàs bur in av en väldigt varsam herre som såg ut att gulla lite med henne genom gallret. Det var enormt lugnande att se! Överlag så var all personal jag mötte och såg hantera Déjà/buren väldigt vänliga  och måna om att både hon och jag skulle känna oss trygga med resandet.

Hundar som ska resa i lastrummet får åka i en speciell avdelning där temperaturen och lufttrycket är detsamma som inne i kabinen, samt så ska ljudnivån vara ungefär densamma. Det finns även belysning inne i den delen. Det är när planen inte har en uppvärmd och belyst avdelning i lastutrymmet som man oftast får ett nej när man försöker boka plats för hund.

Bild

Déjà har precis blivit incheckad som specialbagage och väntar på att flygpersonalen ska hämta upp henne. Hon lade sig genast att vila – tack Virginie för det!

Så kommer då den knepigaste biten av dom alla; själva bokandet av ett flyg där hunden får plats. Eftersom jag är den jag är så började jag med att fråga runt. Googla och läsa recensioner kring de flygbolag som fanns att välja på. Jag ville göra det jag kunde för att försäkra mig om att flygbolaget hade goda vitsord vad gäller djurhantering – och där upptäckte jag snart att både SAS och KLM stod väldigt högt upp på listan. Jag började med att försöka boka med SAS, vilket var betydligt krånligare än jag hoppats. Det är nämligen inte säkert att hundar får följa med, utan det beror bland annat på vad för typ av plan man åker och även på ett större plan så finns där ett maxantal för hur många djurtransporter som får finnas med. När det inte gick att lösa bra med SAS; datum och tider klaffade inte alls; så valde vi att höra med KLM istället. 

RING. Det absolut bästa tips jag kan ge dig vad gäller att boka flyg med hund, det är att prata direkt med flygbolaget när du gör din egen bokning. Det är det absolut smidigaste sättet, du kan oftast få snabbare svar och det sparar både tid och energi. Annars måste du ofta först boka din egen biljett och sedan kolla om hunden får följa med så att du kan göra en bokning åt den. Funkar det inte så måste du avboka din biljett och göra om hela proceduren på nytt. Det var så jag först gjorde med SAS och jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur mycket det kunde dra ut på tiden. I mina ögon ett väldigt onödigt stressmoment. Att istället ringa in till KLM och boka allt på samma gång var så mycket skönare! Vi kunde ställa alla frågor vi hade och få svar direkt. Inget krångel, ingen stress.

Vad kostar det då? Detta ser lite olika ut beroende på destination och bolag. 
För hundar som är små nog att flyga i kabinen verkar det ligga mellan 300-1000 kr. I lastutrymmet mellan 350-3000 kr. Det är väldigt noga med viktbegränsningen för hund plus bur och detta kommer man fråga dig om när du gör din bokning. Även detta kan se olika ut i olika flygbolag. De flesta flygbolag tar emot ledar- och servicehundar och det brukar inte kosta något, men en del tar ut en extra avgift om angränsande säte inte kan användas på grund av hunden.

Själva flygresan gick för mig och Déjà hur bra som helst – över förväntan faktiskt! Hon verkade glad, lugn och trygg både vid in- och utcheckning. Hade hållit sig hela resan och troligtvis mest sovit, att döma av hennes nyvakna look när jag hämtade henne bland specialbagaget på Arlanda. Flygpersonalen hade hälsat att hon var världens duktigaste flyghund – ovanligt cool i jämförelse med många andra de mött. Det var jättefint att höra!

Bild

Amsterdam, där vi mellanlandade både på resan dit och hem igen. Smidigare än väntat! Tummen upp för Amsterdams väldigt pedagogiskt byggda och skyltade flygplats 😉

ANVÄNDBARA LÄNKAR: 

För att läsa på kring Tullverket och anmäla sig via webben – gå in HÄR. 
För att läsa mer kring Jordbruksverkets regelverk vad gäller införsel och transport av hund- klicka HÄR.
För att läsa mer information kring IATA:s regelverk för burar – klicka HÄR.

Efterlängtade Déjà Vue <3

När jag i början av hösten 2016 fick höra att kennel Amanuq funderade på att ta en kull på Yabastas Accelerating SONIC by Yzma var jag en av de första att anmäla mitt intresse. Det handlade inte enbart om det faktum att det var på just Sonic,en av de valpar som föddes där under våren 2015 och blev en av mina högt älskade bonus-bebisar. Nej, dessutom var den utsedda hanen Smellas sonson. Min fantastiska lilla Smella som lämnade så stort tomrum efter sig när hon gick. Jag visste direkt att jag inte ville gå miste om den parningen. Att det skulle dröja innan en ny chans på denna kombinationen av linjer dök upp framför mig, här. 

Så blev det att vi började vänta på löpet som skulle komma. Men inget hände. Löpet uteblev och planerna lades lite på is då ännu en tävlingsäsong startade. För oss blev det problematiskt och jag var besviken; vi hade ju planerat för vintervalp. Jag var mellan jobb och tajmingen var liksom rätt för att ha valp hemma. Det var i exakt detta läge som Marlene hörde av sig och berättade att där kommit en avbokning hos Marie Israelsson. Det skulle bli betydligt tidigare än väntat, kullen var redan född, men i samma ögonblick jag fick veta så sade magkänslan att det var en möjlighet för bra för att låta passera. Och så blev det så att Sally flyttade hem till oss. Det var egentligen aldrig något snack om den saken; i samma sekund Marie godkände mig som valpköpare så var saken klar. 

Men så, under sommaren 2017 kom det där löpet till slut. Virginie, Déjàs uppfödare, hörde genast av sig och berättade men där och då såg det ut som att det inte skulle vara läge att ta in ännu en valp under hösten, så jag fick besviken tacka nej. Under hösten följde jag likväl parningen, dräktigheten och slutligen kom kullen. Tre små tikar och tre små hanar. Hjärtat talade sitt, men förnuftet sade att nej, det går inte. Snart var valparna tingade och jag intalade mig att jag var nöjd med att följa dom, sådär lite på avstånd. Någonstans i den här vevan började Erik prata om att han ville ta in fler hundar, kanske en redan inkörd sådan som kunde platsa i spannet. Och vi började söka, öppna upp för möjligheten och slänga ut krokar. 

Men universum hade lite andra planer…

En liten fågel viskade plötsligt om en avbokad tik och undrade om vi inte skulle tänka om lite, kanske ta en valp ändå. (Känns det bekant?) Min magkänsla var genast på hugget och jag frågade Erik om det inte skulle vara möjligt ändå, om vi inte skulle finna ett sätt att lösa det på OM vi chansade lite. För säkerhetsskull hörde jag av mig till Virginie igen och lyfte mina tankar – och visst var det så att en liten tik blivit avbokad. Att bestämma sig gick snabbt. Universum hade ju talat sitt tydliga språk när den skickat två avbokade tikar vår väg inom loppet av ett och samma år. Tikar som delar många gemensamma nämnare i stamtavlan och som båda varit lite extra betydelsefulla för mig. Vilka var vi att säga nej till det? Ibland måste man helt enkelt bara tacka ödmjukt för möjligheten som dyker upp och hoppa. Jag har alltid varit av den där märkliga sorten som tror att vissa saker sker av ett skäl. Man hamnar där man ska, på ett eller annat vis, till slut.

Och nu är hon alltså här. Fyra månader gammal och alldeles hopplöst ljuvlig. Min efterlängtade lilla Déjà, vars fullständiga namn blivit noga utvald för att det betyder något alldeles särskilt för mig. För att det är så många trådar som vävs samman på ett närmast poetiskt vis. 

Den 22 januari – exakt på dagen ett år efter det att Sally for med oss hem från Vigge – for jag ned till Geneve för att hämta Déjà, som är uppvuxen i en fransk kennel. Jag mötte upp henne och Virginie på flygplatsen och jag föll så otroligt handlöst för den kärlekfulla lilla valp som ställde sig på bakbenen och lade sina tassar på mina axlar. Herregud. Jag faller ännu. Vet inte riktigt vart det slutar, blir tagen bara av att skriva orden. Jag är en människa som hyser obeskrivligt starka känslor för mina fyrbenta vänner. Ja, jag är en människa som hyser starka känslor överlag – och ibland överrumplas jag av intensiteten. När jag mötte Déjà så var det just det som hände; jag överrumplades. 

Bild

Jag möter Déjà för första gången, mitt i Geneves stimmiga flygplats.


Flygresan hem gick över förväntan bra. Hur den var att göra med hund ska jag berätta mer om i ett separat inlägg så småningom, för alla er som undrar och vill veta hur det funkar. Det var faktiskt inte alls lika krångligt som jag trott – och all den ångest jag känt, ja den rann av mig helt när jag hämtade upp Déjà på Arlanda efter att vi landat. Hon var så otroligt lugn och trygg. Trots resan och den nya miljön. Fann sig snabbt i allt det nya och svansen viftade ivrigt i luften när hon kom ut i friska luften på väg till bilen. Älskade, frimodiga lilla tjej. 

Nu har vi haft ett par lugna dagar hemma och Déjà har väldigt snabbt kommit in i både flock och vardagen hemma. Det är inte mycket som tycks göra henne bekymrad eller orolig; hon finner sig snabbt i det mesta och har en öppenhet inför omvärlden jag upplever enormt positiv. En av de egenskaper jag älskar absolut mest med henne, utöver just den nämnda öppenheten, är hennes enorma tillgivenhet och entusiasm över att vara nära. Hon sover ännu inne och varje morgon när hon vaknar tar hon jättesats, med varje liten fiber i sin kropp, och fullkomligt kastar sig rakt i min famn. Aldrig har jag väl någonsin mött någon som varje morgon blir så genuint överlycklig och rusig över att bara se mig, efter att en hel natt ha legat jämte mig. Jag blir lika överväldigad av kärlek varendaste gång. Och kanske betyder det just extra mycket för att det inte är så längesedan jag miste min första sådär ordlöst stora, ovillkorliga, fyrbenta kärlek i livet. Och inte heller så himla längesedan jag miste Déjàs gammelfarmor. Smella som alltid, vareviga morgon propellrade sin svans ute i vardagsrummet i samma ögonblick som hon hörde mig vakna på morgonen. Jag hör fortfarande ljudet av den svansen, varje morgon. 

Kanske bidrar det till varför jag blir sådär alldeles extra rörd över sättet som Déjà så öppet visar alla sina känslor, utan att hålla tillbaks det minsta. För precis sådan var Smella. Och det är svårt för mig att inte tänka på henne i samma andetag som jag tänker på Déjà. 

Ja… Universum har genom åren haft många helt egna planer för min räkning. Och kanske är det inte en slump alls att jag, varje gång jag mister någon som står mig riktigt riktigt nära, snubblar över någon riktigt speciell. Det finns ett gammalt ordspråk som lyder att varje gång Gud stänger en dörr, så öppnas samtidigt ett fönster. Och tro fan om inte det stämmer. För nu ser jag det där fönstret stå där på vid gavel och solens varma strålar skina rätt in i hjärterummet. Skapa solfläckar över väggar och i dammiga hörn. Skapa raxeirasJa, det är precis just det här som är ”raxeiras”. Innebörden har aldrig varit tydligare.