Kategori: Okategoriserade

Efterlängtade Déjà Vue <3

När jag i början av hösten 2016 fick höra att kennel Amanuq funderade på att ta en kull på Yabastas Accelerating SONIC by Yzma var jag en av de första att anmäla mitt intresse. Det handlade inte enbart om det faktum att det var på just Sonic,en av de valpar som föddes där under våren 2015 och blev en av mina högt älskade bonus-bebisar. Nej, dessutom var den utsedda hanen Smellas sonson. Min fantastiska lilla Smella som lämnade så stort tomrum efter sig när hon gick. Jag visste direkt att jag inte ville gå miste om den parningen. Att det skulle dröja innan en ny chans på denna kombinationen av linjer dök upp framför mig, här. 

Så blev det att vi började vänta på löpet som skulle komma. Men inget hände. Löpet uteblev och planerna lades lite på is då ännu en tävlingsäsong startade. För oss blev det problematiskt och jag var besviken; vi hade ju planerat för vintervalp. Jag var mellan jobb och tajmingen var liksom rätt för att ha valp hemma. Det var i exakt detta läge som Marlene hörde av sig och berättade att där kommit en avbokning hos Marie Israelsson. Det skulle bli betydligt tidigare än väntat, kullen var redan född, men i samma ögonblick jag fick veta så sade magkänslan att det var en möjlighet för bra för att låta passera. Och så blev det så att Sally flyttade hem till oss. Det var egentligen aldrig något snack om den saken; i samma sekund Marie godkände mig som valpköpare så var saken klar. 

Men så, under sommaren 2017 kom det där löpet till slut. Virginie, Déjàs uppfödare, hörde genast av sig och berättade men där och då såg det ut som att det inte skulle vara läge att ta in ännu en valp under hösten, så jag fick besviken tacka nej. Under hösten följde jag likväl parningen, dräktigheten och slutligen kom kullen. Tre små tikar och tre små hanar. Hjärtat talade sitt, men förnuftet sade att nej, det går inte. Snart var valparna tingade och jag intalade mig att jag var nöjd med att följa dom, sådär lite på avstånd. Någonstans i den här vevan började Erik prata om att han ville ta in fler hundar, kanske en redan inkörd sådan som kunde platsa i spannet. Och vi började söka, öppna upp för möjligheten och slänga ut krokar. 

Men universum hade lite andra planer…

En liten fågel viskade plötsligt om en avbokad tik och undrade om vi inte skulle tänka om lite, kanske ta en valp ändå. (Känns det bekant?) Min magkänsla var genast på hugget och jag frågade Erik om det inte skulle vara möjligt ändå, om vi inte skulle finna ett sätt att lösa det på OM vi chansade lite. För säkerhetsskull hörde jag av mig till Virginie igen och lyfte mina tankar – och visst var det så att en liten tik blivit avbokad. Att bestämma sig gick snabbt. Universum hade ju talat sitt tydliga språk när den skickat två avbokade tikar vår väg inom loppet av ett och samma år. Tikar som delar många gemensamma nämnare i stamtavlan och som båda varit lite extra betydelsefulla för mig. Vilka var vi att säga nej till det? Ibland måste man helt enkelt bara tacka ödmjukt för möjligheten som dyker upp och hoppa. Jag har alltid varit av den där märkliga sorten som tror att vissa saker sker av ett skäl. Man hamnar där man ska, på ett eller annat vis, till slut.

Och nu är hon alltså här. Fyra månader gammal och alldeles hopplöst ljuvlig. Min efterlängtade lilla Déjà, vars fullständiga namn blivit noga utvald för att det betyder något alldeles särskilt för mig. För att det är så många trådar som vävs samman på ett närmast poetiskt vis. 

Den 22 januari – exakt på dagen ett år efter det att Sally for med oss hem från Vigge – for jag ned till Geneve för att hämta Déjà, som är uppvuxen i en fransk kennel. Jag mötte upp henne och Virginie på flygplatsen och jag föll så otroligt handlöst för den kärlekfulla lilla valp som ställde sig på bakbenen och lade sina tassar på mina axlar. Herregud. Jag faller ännu. Vet inte riktigt vart det slutar, blir tagen bara av att skriva orden. Jag är en människa som hyser obeskrivligt starka känslor för mina fyrbenta vänner. Ja, jag är en människa som hyser starka känslor överlag – och ibland överrumplas jag av intensiteten. När jag mötte Déjà så var det just det som hände; jag överrumplades. 

Bild

Jag möter Déjà för första gången, mitt i Geneves stimmiga flygplats.


Flygresan hem gick över förväntan bra. Hur den var att göra med hund ska jag berätta mer om i ett separat inlägg så småningom, för alla er som undrar och vill veta hur det funkar. Det var faktiskt inte alls lika krångligt som jag trott – och all den ångest jag känt, ja den rann av mig helt när jag hämtade upp Déjà på Arlanda efter att vi landat. Hon var så otroligt lugn och trygg. Trots resan och den nya miljön. Fann sig snabbt i allt det nya och svansen viftade ivrigt i luften när hon kom ut i friska luften på väg till bilen. Älskade, frimodiga lilla tjej. 

Nu har vi haft ett par lugna dagar hemma och Déjà har väldigt snabbt kommit in i både flock och vardagen hemma. Det är inte mycket som tycks göra henne bekymrad eller orolig; hon finner sig snabbt i det mesta och har en öppenhet inför omvärlden jag upplever enormt positiv. En av de egenskaper jag älskar absolut mest med henne, utöver just den nämnda öppenheten, är hennes enorma tillgivenhet och entusiasm över att vara nära. Hon sover ännu inne och varje morgon när hon vaknar tar hon jättesats, med varje liten fiber i sin kropp, och fullkomligt kastar sig rakt i min famn. Aldrig har jag väl någonsin mött någon som varje morgon blir så genuint överlycklig och rusig över att bara se mig, efter att en hel natt ha legat jämte mig. Jag blir lika överväldigad av kärlek varendaste gång. Och kanske betyder det just extra mycket för att det inte är så längesedan jag miste min första sådär ordlöst stora, ovillkorliga, fyrbenta kärlek i livet. Och inte heller så himla längesedan jag miste Déjàs gammelfarmor. Smella som alltid, vareviga morgon propellrade sin svans ute i vardagsrummet i samma ögonblick som hon hörde mig vakna på morgonen. Jag hör fortfarande ljudet av den svansen, varje morgon. 

Kanske bidrar det till varför jag blir sådär alldeles extra rörd över sättet som Déjà så öppet visar alla sina känslor, utan att hålla tillbaks det minsta. För precis sådan var Smella. Och det är svårt för mig att inte tänka på henne i samma andetag som jag tänker på Déjà. 

Ja… Universum har genom åren haft många helt egna planer för min räkning. Och kanske är det inte en slump alls att jag, varje gång jag mister någon som står mig riktigt riktigt nära, snubblar över någon riktigt speciell. Det finns ett gammalt ordspråk som lyder att varje gång Gud stänger en dörr, så öppnas samtidigt ett fönster. Och tro fan om inte det stämmer. För nu ser jag det där fönstret stå där på vid gavel och solens varma strålar skina rätt in i hjärterummet. Skapa solfläckar över väggar och i dammiga hörn. Skapa raxeirasJa, det är precis just det här som är ”raxeiras”. Innebörden har aldrig varit tydligare. 

Störningsstark

Under kvällens träningspass med hundarna kom jag till en insikt. Vi hade just vänt hemåt, passerat en och samma hästekipage för tredje gången på samma tur och stannat för en vattning efter att ha kört om en grävmaskin, när jag insåg hur mycket vi vunnit av att bo och köra hund just här. Trots att det länge känts allt annat än optimalt på många sätt. Men hundarna har faktiskt blivit störningsstarka. 

Det är egentligen ingen ny insikt, utan den har legat där och grott ett tag, men det är först nu jag verkligen funderar över saken. Kanske har det delvis att göra med att vi nu har Turbo med oss. Turbo som jag inte varit med och kört in från början, som jag faktiskt aldrig hade sett i arbete IRL förrän den dagen vi skulle hämta upp honom och således har jag inte haft någon direkt förförståelse för hans arbetssätt. Jag har inte riktigt hunnit bli hemmablind med honom, sådär som man blir när man lever med någonting eller någon varje dag. 

Turbo har nu gått åtta pass i träning med våra hundar. Det är åtta olika tillfällen då vi haft chansen att iaktta honom när han jobbar, hur han jobbar och också jämföra honom med de andra tre. Passen har hittills sett ganska olika ut, även när vi bara kört hemmavid, då jag och Erik ofta turats om att köra och inte alltid väljer riktigt samma sätt att köra de få vägar vi har här i vår direkta närhet. Under alla dessa pass har vi upptäckt en sak; Turbo är den hund som reagerat mest på störningar. Inte på så vis att han brusat upp eller blivit rädd, men han har ofta blivit väldigt fundersam och ibland nyfiken och därför velat dra mot den specifika störningen. Någongång har han blivit upphetsad och skällt till och ibland har han haft lite svårt att släppa störningen, sådär så att han springer vidare men liksom vridit nacken halvt ur led för att ha ögonen på objektet. Ofta med följd att han tappat lite fokus efteråt. Och det här är egentligen inte konstigt alls – det är en ung hund vi talar om. 

Idag fick vi ett par riktigt trixiga möten på vår runda – möten som även en mer rutinerad hund hade kunnat reagera på – men Turbo gick förbi helt utan att bry sig. Vid ett tillfälle sneglade han som hastigast; när vi fick ett svårt och tajt möte med två väldigt upprörda hundar som slängde sig efter oss i kopplet, detta knappt 100 m efter starten och efter första korsningen. Det tog tid att få köra om, hundarna var heta som dynamit i spannet och inte alls glada över att bli stannade. Inte bara en eller två gånger – utan tre gånger fick de stanna upp innan det mötande ekipaget klev åt sidan och ville låta oss komma förbi. De skulle åt samma håll och därför var det tveklöst enklast att låta oss köra om, men det krävdes att jag frågade tre gånger innan de insåg samma sak. 

Bild

Duktiga grabben som gjorde moster riktigt stolt idag

​I vårt område får man räkna med att sällan ha en störningsfri runda. Jag pratar då inte om störningar såsom ett rådjur som hoppar ur en buske i skogen, en fotgängare eller någon enstaka skällande hund. Nej, störningarna jag pratar om kommer ur det faktum att vi bor i ett samhälle som är relativt invånartätt även om vi bor utanför centrum. På bara vår hemmarunda möter vi allt som oftast x antal katter, x antal hundar av olika storlek och sort, x antal människor (ibland barn som springer rätt ut framför spannet och ska ”klappa hundarna”), x antal hästekipage och betesdjur i hagar som beter sig på olika vis och vi möter nästan alltid vilt. Vi möter bilar, vi möter traktorer och grävmaskiner. Vi behöver ofta köra rätt igenom en stallplan med allt vad det innebär och nästan alltid blir vi omkörda av SL:s pendeltåg vars spår går längsmed våra körvägar härhemma, med bara två-tre meters avstånd emellan. Ja, det är utan tvekan sällan vi har en händelselös runda. Och såhär ser det ut i princip oavsett vart vi kör, plus minus tågen och andra motorfordon. Vi har inte så mycket att säga till om när det kommer till sådana här saker – och ibland kan det tveklöst vara jobbigt – då vi inte har stora öppna vidder att köra över, massor av alternativa vägar att välja istället eller liknande valmöjligheter.

​Jag kan inte bestämma i vilken frekvens eller grad jag vill utsätta mina unga hundar för störningar när vi kör (jag önskar ofta att jag kunde det), det blir inte alltid pedagogiskt uttänkta lärtillfällen och på många sätt behöver jag finna mig i den bristen på kontroll. I det faktum att vi kommer bli överraskade. Det enda jag kan göra är att se till att stötta hundarna så mycket som möjligt NÄR, och inte om, dessa möten sker. Och det börjar redan väldigt tidigt i deras inlärningsperiod, om inte direkt. 

​I lördags när vi var ute och körde hundarna i Rösaring tillsammans med Andreas och Johanna (Team Wild Things) fick vi erfara en ovanligt händelserik tur. Vädret var sådär riktigt härligt; kallt men soligt och uppehåll. Det var längesen sen vi sist såg en så fin dag – och givetvis passade var och varannan hundägare på att just den dagen hänga i skogen. För ovanlighetens skull körde vi upp på en fullpackad parkering. Det var så fullt att jag nästan hade lite panik och tänkte att nej, vi vänder om. Det var inte alls så jag tänkt mig träningsträffen med kompisarna eller sålt in platsen som blivit utsedd för träningen. Men så motade jag bort domedagstankarna och sade till mig själv: Nicole, det här är ett perfekt träningstillfälle – vi får massor av gratis övningar att träna på inför nästa års tävlingar. Saker som att sitta på stakeout på platser där det ständigt är rörelse, bland främmande hundar och människor, att starta ett spann och behålla fokus trots att så mycket sker runtomkring… Hur vi än vänder och vrider på saken så innebär sådana situationer onekligen många tillfällen att lära. Chanser för både hund och människa att utvecklas. Och nog fick hundarna (och vi) chanser till utveckling alltid! Vi körde hemåt många erfarenheter rikare – och med en stolthet i bröstet över hur vi löst varje situation som dykt upp. 

Bild

Start hemifrån med fyrspannet. Kit och Sally i led, Turbo och Ratchel i wheel.


Så, under kvällens tur insåg jag en sak när jag iakttog mina hundar – och Turbo – i arbete. Iakttog hur de tog sig an alla störningar med beröm väl godkänt. De blir så oerhört störningsstarka av att tränas här! Och jag har inte förstått hur svåra moment de faktiskt klarar utan att blinka ens, förrän jag såg Turbos framsteg ikväll. När jag tänker på hur Sally, som idag gick jämte Kit i led utan neckline, tog sig förbi samtliga störningar utan att tappa fokus eller bli osäker, ja då blir jag faktiskt stolt. Inte ens haren som skuttade upp ur diket precis framför nosen vek hon efter när den stack in i skogen igen, min lilla spinkis <3 Jag blir sådär fånigt stolt till och med – för hon visar på en självbehärskning som gör att jag ofta, ofta måste påminna mig om hennes ålder. Påminna mig om att hon bara gått fem månader i träning och har mycket kvar att lära. Det är inte så att jag medvetet ställer krav på henne – men jag kommer på mig själv med att ha höga förväntningar på vad för slags situationer hon ska klara av. Jag litar såpass på henne. Ja, jag har faktiskt senaste dagarna funderat på om hon inte ska få testa på utmaningen att gå i singelled ett kort pass nästa vecka. 

När jag sitter här och skriver inser jag hur lätt det är att ta för givet att sånthär bara ska funka, för att det har kommit så naturligt ur det faktum att vi bor som vi gör och kör där vi kör, att vi inte alltid reflekterat över det. Precis lika lätt är det att ändå få ågren inför situationer där det känns som att man har noll kontroll. Som i Rösaring i lördags, till exempel. Eller igår kväll. 

Det är också väldigt lätt att ta för givet att det ska gå som en dans att ta sig förbi en störning, oavsett svårighetsgrad, när man har en väldigt rutinerad kommandoledare som Kit. För Kit är verkligen enormt störningssäker, går framåt som ett ånglok oavsett vad som sker. Han reagerade inte ens första gången han blev omkörd av ett pendeltåg i full fart på tre meters avstånd. Eller den gången den sprang en ilsken liten nakenhund rätt in i spannet för att mucka gräl. Ja, han är onekligen en värdefull draghund och läromästare. Och jag hoppas innerligt att mina framtida ledarhundar ska ha potential och ges verktygen att nå upp till den ribba han sätter för dom. 

Nej. Jag bor inte där jag vill bo och träna med flocken. Våra omnejder är inte alls optimala för hundkörning med större spann. Men en sak är i alla fall säker; man blir bra på det man tränar mycket. Och vill man träna mästare på störningshantering, då har man fördel i att bo i ett område fullt av störande överraskningar som ligger utanför mattes och husses bekvämlighetszon. Till helgen får vi kanske tillfällen att möta (för unghundarna) nya slags störningar i Lofsdalen – det blir spännande att se hur hundarna reagerar då!

Nya skeden – och att släppa taget

Tvåtusensjutton lider mot sitt slut och som för så många därute snurrar mina tankar kring det år som snart är förbi. Ett år som kommit med så mycket glädjeämnen, hopp, stora utmaningar och samtidigt tunga beslut. Mer än  jag hoppats på av precis allt. Ett år fyllt av milstolpar. 

Vi började året med ett pirrigt telefonsamtal efter beskedet om en valp kvar hos den kull Marie tagit på sin Yoyo och Pia Ångströms hane Snowdigger’s Sitka, bror till den hanhund Marlene använt till Yabasta’s A-kull. Jag var så oerhört nervös när jag ringde till Marie, för inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle få köpa valpen. Dessutom, som vore det förutbestämt på något vis, den lilla tik jag sett så många bilder på och fastnat för redan innan jag visste hon skulle hamna hos oss. Men så blev det. I slutet av januari åkte vi till Vigge och spenderade en härlig dag tillsammans med Marie, Niklas och deras flock, för att sedan ta med oss Sally hem.

Hon stal mitt hjärta direkt. Med sin stora och kvicktänkta personlighet. Tuff, orädd och full av energi. Av flocken välkomnades hon och fann snabbt sin plats. Ratchel var överlycklig över den lilla valpen och blev en trogen lek-och-myskamrat. Eldar var inte helt säker de första dagarna, men snart öppnade han upp och gick in i rollen som lekfarbror och uppfostrare med hela sin själ. Handen på hjärtat förvånade han oss alla stort den där första tiden och det var med en enorm stolthet jag såg honom växa in i sin nya roll. Älskade Eldar, som han lekte outtröttligt med valp-Sally och gjorde sig till för henne skull. Allt för att roa henne. 

Det var skönt, om än uttröttande, att få försvinna in i valpdimman på nytt. I hjärtat skavde ännu sorgen efter Smellas hastiga bortgång året innan, en sorg jag hade mycket svårt att hantera även om det nog inte alltid märktes utåt sett. Jag är så tacksam för de andra hundarna. För att ha haft en sådan tröst i flocken och individerna som funnits kvar. Och i de som kommit till. 

Våren var full av överraskningar och positiva händelser. Plötsligt blev jag uppringd av SPHK Mälardalens valberedning som undrade om jag ville bli en del av styrelsen – och jag förvånade mig själv med att tacka ja. Trots att jag inte visste ett jota om styrelser. Men någonstans hade jag ändå en känsla av att ha något att tillföra. Mycket av min tankeverksamhet gick åt till att fundera ut hur vi skulle kunna jobba för ett mer levande distrikt för SPHK:s medlemmar.

En annan stor milstolpe var första maj – dagen då beskedet kom att mitt kennelnamn godkänts och protesttiden runnit ut. Raxeira’s var därmed officiellt registrerat och jag kunde andas ut efter våndan över att kanske inte få ”mitt” namn. Drömmen om att en dag föda upp fortsatte därmed att blomstra och gör det ännu. Någonstans där i bakhuvudet är tankarna alltid igång, planerandet och analyserandet. Att ta in Sally var därför ett mycket medvetet val av linjer jag fann intressanta att en dag sannolikt jobba vidare med. Vi får se vad tiden utvisar, mycket ska ske och utvärderas innan den dagen är kommen. 

Under våren ställde jag också ut egna hundar för första gången, både i Västerås och på årets Ånnaboda, vilket för mig var ett enormt steg utanför min comfort zone. Det gick inte sådär jättebra kritikmässigt, de där två första gångerna, men det var lärorikt och trevligt. Och jag var så stolt över att vi tog oss ut i ringen samt över hur stora framsteg Ratchel gjort rent mentalt efter en fas av social osäkerhet bland främmande och allmän spökighet. Ånnaboda blev också min allra första distriktsaktivitet som suppleant i SPHK Mälardalen. 

Ånnaboda innebar ännu en nyhet för flocken; Kit följde med oss hem från utställningen. Kit kände jag väl sedan innan då han länge varit en vital del av Yabasta-flocken. Samtalet med Marlene (Yabasta) hade pågått en tid kring att ta hem Kit på lån och vi skrev i Ånnaboda låneavtal på ett år. Jag visste nog redan där och då, att om allt slog väl ut på det vis min magkänsla sade, ja då skulle Kit vara en mycket viktig pusselbit i vår flock och i vårt unga spann under uppbyggnad. Idag vågar jag avslöja att han är hos oss för att stanna <3 Kit vandrade in i flocken med självklarhet. Han fyllde genast rollen som en oerhört snäll, klok och trygg mentor för de yngre hundarna. Och för mig blev han en trygghet, en ledstjärna och pålitlig vän att luta mig mot i vardag såväl som i trixiga träningssituationer. I Kit fann jag ett lugn och en stabilitet som inneburit en starkt läkande kraft efter Smellas bortgång. Jag kan inte beskriva nog den tacksamhet jag känner över att det förtroende jag givits att förvalta den fantastiska individ han är.

Våren innebar också flera vändor till fysioterapeuten då Eldar började visa alltfler tecken på smärta igen. Ett rehabprogram och en plan inför sommaren gjordes upp, i hopp om positiva förändringar. 

Sommaren 2017 gick lika snabbt som den kom, känns det som nu. Men när vi befann oss mitt i det så tycktes sommarvärmen helt oändlig. Vi väntade otåligt på att få komma igång med höstens träning och under tiden spenderade vi mycket av vår tid vid sjön och i skogen. Hundarna simtränades, rehabades, byggdes upp och vi började vänja in Sally vid dragselen. Redan första tiden hos oss började hon lära sig kommandon och dessa fortsatte vi träna på dagligen, kravlöst på promenader. Hon var en naturbegåvning från start. Vi fick någon enstaka kölddipp där under sommaren och vågade oss ut på någon kort löparrunda – jag levde länge på det jag såg i hundarna. I Sally! I hennes driv framåt, lyhördhet för kommandon och det fokus som långt övergick hennes fysiska ålder. Hösten såg ljus ut när jag såg den framför mig.

I slutet av sommaren/början på hösten åkte vi på semester. Alla hundarna packades in i bilen och vi for ned till mina föräldrar i Västra Götaland, där vi för första gången körde vårt alldeles egna fyrspann. En stor och betydande milstolpe. Med oss hade vi vår nyss införskaffade, begagnade barmarksvagn – kanske det bästa köpet av ett icke-levande ting under hela 2017. Vi passade på att köra så mycket hund som möjligt på de fina körvägarna i mina gamla hemtrakter, ofta med en entusiastisk publik bestående av pensionärer och skolbarn, och vi njöt av att inte behöva titta på klockan. Semestern innebar också en tripp till rasspecialen i Tånga Hed där vi ställde ut både Ratchel och Sally. Ratchel blev utsedd till tredje bästa tik i unghundsklass och det med oerhört fin kritik. 

​Och så kom äntligen den efterlängtade hösten… 

Hundarna sattes i träning och vi gladdes åt hur roligt det var att få komma ut tillsammans med hela gänget. Det varade emellertid inte länge, för snart kom Eldars tydliga tecken på smärta tillbaks trots den positiva utvecklingen under sommaren och vi fick än en gång ta honom ur träning för att traggla vidare med att försöka få honom att må bättre. Skoven, ja det är så jag bäst kan beskriva det, verkade komma och gå utan särskilt tydliga mönster. Diffusa symptom och beteendeförändringar avlöste varandra, försvann och kom tillbaks. 

Kit, Ratchel och Sally däremot fortsatte i träning och kändes starka. Vi testade runt med startrutiner och positioner i spannet, finslipade på vårt sätt att jobba samman. Sallys utveckling den här första hösten i träning har gått spikrakt uppåt och även om där finns kvar att jobba med henne framförallt fysiskt; hon är ung ännu; så bor det i henne en mycket spännande ledarhund med en enorm vilja att arbeta. Hennes kliv framåt har varit otroligt stora på kort tid – vilket också tydligt visat sig när hon gått jämte rutinerade Kit i led. 

Men någonting hände under sensommaren och ju längre in i hösten vi kom, på ett rent personligt plan, som jag inte räknat med. Kroppen började säga ifrån på nytt. Jag vacklade till och tappade åter balansen i vardagen, mycket i och med förändringar i min arbetssituation. Närmade mig alltmer en ohållbar situation med för mycket jobb/hög arbetsbörda och för lite återhämtning – tvingades inse att jag gått upp i arbetsgrad för snabbt, för tidigt. Det är en svår känsla att hantera, när man börjar känna sig otillräcklig på alla plan i livet.. Jag valde till slut därför att slopa de tävlingar jag själv planerat att anmäla mig till och att tacka nej till mycket. Kvar valde jag bara att ha hundträning och de inbokade styrelserelaterade jobb jag hade. Allt annat sattes på paus. 

Således blev det Erik som anmälde sig tillsammans med Kit och Ratchel, både till Velamsundsdraget och Nybrodraget. Men det var inte bara i tävlingssammanhang som Erik tog ett stort kliv till att bli allmer involverad, på riktigt, i hundarnas träning. Någonting tändes i honom. Han började finna ett helt annat nöje i att köra hund och plötsligt var jag inte den enda i hushållet som ständigt funderade över hundhållning, individernas/flockens utveckling och träningen. Eller som tog initiativ till att prata om framtiden, om en större flock och drömmar om norr. Vi beslutade oss för att göra en värdering av bostaden och jag började aktivt söka efter fastigheter, kontakter och möjligheter att förvandla drömmen till verklighet. 

Så kom senhösten och med den både glädje och sorg. Beskedet och beslutet om ännu en familjemedlem; en vi väntat länge, länge på och om några veckor äntligen kommer få träffa. Och så, kort därpå ett ofrånkomligt och smärtsamt beslut att ta farväl av en annan. 

Ni förstår.. Jag har inte varit redo att berätta, egentligen är jag det fortfarande inte och därför har jag dragit på det. Velat hålla det för mig själv, bara låtit mina närmaste veta i all min trasighet. Och det finns så många anledningar till det. Till varför motståndet har varit så stort. Från det enkla faktum att jag inte varit förberedd att behöva ta beslutet så snart och själv därför inte landat i det ännu, till det svåra i att blotta sin själ och smärta över ett blogginlägg där tolkningen helt lämnas åt läsaren. Med risk att öppna upp för så många frågor man inte orkar eller är beredd att svara på. Öppna upp för att bli kritiserad, misstolkad och slagen på när man redan ligger, från sådana som tror sig veta. Jag har ju varit där förr… Det är trots allt så mycket vi inte vet om varandras liv, om det som sker bortom skärmarna, och så lätt att ge ytterligare näring åt känslor av otillräcklighet. 

Den 11 december lämnade Eldar jordelivet. Att skriva de orden känns så främmande. Surrealistiskt och svårbegripligt. Och där jag befinner mig just nu i min sorg är jag inte redo att skriva mer. Jag kan inte. Försöker ännu finna fotfäste och röna ut vem jag är utan honom; hunden som var en sådan enorm del av min identitet. Vart han började och jag slutade, det vet jag ännu inte. Så jag sparar dom orden till senare. Till dagen då jag är redo att ta av mig den skyddande tjockjackan och stå där, i blåsten, saknaden och tomheten efter honom. Min djupt älskade, komplexa vän som kom in i mitt liv, vände det och upp ned likt en orkan och tog mitt hjärta med fullständig storm. 

Julen kom. Och julen gick precis lika snabbt igen. Som i ett och samma andetag såg jag den komma och försvinna, allt utan större känsloreaktioner från min sida. Jag har bara velat hålla mig flytande. Så när Marlene precis innan jul frågade om vi ville låna/träna Turbo över vintern, den unghund som ännu är för ung för att gå i tävlingsspannet, tackade jag ja. Tacksam över möjligheten att fokusera på något annat än allt som skavt. 

I samma veva som vi for sydväst för att tillbringa julen hos familjen, stannade vi för att hämta Turbo hos Marlene. Vi gav oss ut på en tur med spannet – och för första gången sattes både Sally och Ratchel in i ett riktigt storspann. Det var en mäktig känsla att se våra hundar arbeta samman. 

Turbo har sedan dess kommit in i flocken utan konstigheter eller friktion. I Sally fann han direkt en bundsförvant med lika stor energi och kärlek för bus som han själv, i Ratchel en lugn och trygg kompis att dela hundgård med och i Kit en bekant mentor. Det är en ynnest att få ha honom här med hela sin sprudlande personlighet och ni kommer tveklöst se mer av honom under dessa månader då han går i träning med de andra unghundarna och Kit. 
Så mycket glädje som kommer ur att träna detta arbetsglada spann <3 

Jag tänker tillbaks på året som gått, på med- och motgångar, toppar och dalar, och jag tänker att det varit ett intensivt år på så många vis. Ett år som lämnat mig matt, trött, sorgsen men också hoppfull – allt på en och samma gång. För ja, så känner jag faktiskt. Att jag ser på framtiden med förtröstan och entusiasm, även om jag just nu kämpar för att finna stabilt fotfäste. Jag vet det kommer ljusare tider, nya tider. 

Som jag tror jag uttryckt det tidigare; 2017 var ett år jag kommer se tillbaks på och minnas som avgörande. Som slutet på en era, ett sätt att leva… Och början på ett annat. 


Gott nytt år till er alla därute. Och ta hand om era nära, fyrfotade som tvåbenta. Jag och Raxeira-flocken önskar er ett fantastiskt, glädjerikt och hoppfullt 2018!

Ryggmärgsrutiner och nya körvägar

Härhemma kring vårt bostadsområde har man börjat anlägga nya grusvägar kring de ängar där vi ofta kör hundarna. Vår hemmarunda har tidigare bara varit en 3.8 km lång – såvida man inte varvar eller leker loss ospårat på ängarna – men helt plötsligt ser allting annorlunda ut. De nya vägarna innebär inte bara att vi kan mer än trippla distansen på vår ”hemmarunda”, utan de kommer också med väldigt mycket nyttig hjärngympa för hundarna. Helt plötsligt får de hårdträna vändningar, både spårat och ospårat, och att svänga tvärtemot vad de är vana vid i korsningarna. Vi kör kringelikrokigt och följer inte alltid de mest logiska riktningarna längre, vilket har visat sig vara supernyttig träning. Både för vovvarna och matte/husse bakom. För med alla dessa nya moment att träna på så uppstår också nya situationer och utmaningar även för föraren. 

Jag märker hur dessa rundor är väldigt bra övningar i samarbete och lyhördhet. Och på bara ett par pass börjar jag märka skillnad i hur hundarna tar sig an utmaningarna, men också i hur jag själv hanterar dom. Hur mycket snabbare jag blir på att lösa eventuella små problem, lintrassel, sockning, vattning… En annan stor förändring nu när vi alltmer kör hemifrån, för att vi helt enkelt kan komma upp i lite mer distans med enklare medel, det är att startrutinerna hårdtränas och utvecklas för varje pass. Ingen är gladare över det än jag! 

Det är en så skön känsla när rutinerna börjar sitta i ryggmärgen. På riktigt. När man inte längre behöver fundera så mycket utan bara göra. Att veta och förstå hur olika val kommer att påverka starten och körningen. Att ha klurat ut saker som att om Kit sätts in först så håller han sig lugnare plus att han alltid sträcker ut linan, att Rackarn kan man sätta in precis närsomhelst för hon håller sig lugn och sansad och står på plats som ett ankare oavsett vad som händer. Och att när Sally sätts in, ja då är det bäst att vara redo för start om man vill starta så lätt och smidigt som möjligt. Och om man inte vill bli döv eller försökta plocka ned henne från trädet hon klättrat upp i under tiden 😉

I starterna hemifrån har den stake-out vi köpte in under Tånga Hed-helgen varit en stor befrielse. Den har gjort så himla stor skillnad för mig och jag är så väldigt glad i den. Där kan jag i godan ro sela och socka – plus att de yngre vovvarna får väldigt regelbunden träning på stake-out. Jag vet att det är sådant som vi kommer ha stor nytta av framöver, både i vardag och när vi är ute på äventyr. 

Jag älskar verkligen att köra spannet! Och jag är så glad över barmarksvagnen som hamnade hos oss i somras. Den har gjort körningen ännu roligare än tidigare, särskilt i de förhållanden vi lever i där vi inte kan lita på att snön besöker oss tillräckligt länge för att hinna åka släde hemmavid. Det är så förbannat fint. Att få komma iväg med hundarna, ha vinden i håret och känna deras glädje i att jobba. Just nu, när ro i sinnet och själslig styrka är det jag behöver mest av allt, är jag oändligt tacksam att jag tillsammans med spannet kan finna det på vägarna. 

Bild

Nöjdmysiga vovvar efter dagens tur

Gryningstankar

Ju äldre jag blir desto större blir mitt behov av tystnad. Av lugn och av de stunder där jag får vara bara just precis den jag är. Den jag är bortom allt det där andra; bortom surret, normerna och det sociala spelet. Behovet av att få vara ensam med mina tankar och känslor är kanske ett av mina mest grundläggande behov för att jag ska må bra.

Egentligen har det nog inte någonting alls att göra med åldern. Jag är säker på att jag föddes sådan. Kanske är det bara så att det börjar kännas på riktigt först nu, att jag levt i ett tempo som inte är mitt eget. Att det inte längre går att pressa, trycka ihop och knåda ned det som är jag i ett par skor som är för små. Sådär som man kunde få för sig att göra när man var i de begynnande tonåren och absolut inte ville ha större fötter än storlek 36, för det var inte fint. Kanske är det inte så konstigt att det med tiden börjar skava. Gå hål och blöda. Och kanske är det inte så konstigt att det inte går att bara sätta plåster på i all evighet, för att sedan trycka ned sig i samma för små skor, i tron om att denna gång – ja, men denna gång ska det minsann gå. Nu har jag storlek 36.

Jag tror att jag är en av de där som är lätt att missta för att vara mer extrovert än vad jag i själva verket är. Att man tar fel på grund av hur jag hela livet gömt mig bakom stora ord, magstöd och verbal förmåga. Ordbajseri och leenden. Tar fel för att jag kan vara både öppen, social, framåt och lärt mig av livet att jag måste anpassa mig för att passa in. Så man ser kanske inte att jag i själva verket dör inombords om jag inte får tid eller utrymme att vara ensam. Bortkopplad och nedkopplad. Dör som en mobil som laddar ur och stänger ned utan förvarning, trots att det ser ut att vara femton procent kvar av livslängden på den lilla batteriikonen. 

Min starka längtan till naturen, bergen och vidderna, till utkanten av en liten by med lugnare tempo, kommer ur allt det här. Ur behovet av att få komma närmare min egen levnadstakt. Min puls, så som den är när den inte ständigt pressas. Jag längtar efter att få vakna till tystnad av naturens sort. Bortom stadsbrus, stora vägar och grannar som bor så nära inpå att jag ständigt behöver dela min (uppenbarligen rätt stora) privata sfär med dom. Vill kunna vandra i gryningen utan att höra sirener eller smittas av kollektivtrafikens stressade energi tills jag inte längre hör min själ. Leva där inte bruset förvandlar min hudlöshet till en svaghet.

​Jag längtar efter att få sträcka ut mina fötter och mina tår i skor som inte är trånga och små och andas dåligt. Skor som inte per automatik innebär att jag blir apotekets största plåsterkonsument. Jag längtar H-E-M, helt enkelt. Själsligt. 

Bild

Älskade energibank och vän
Det är även här kärleken för djur kommer in. Kärleken som varit som luft för mig ända sedan barnsben. Kärleken för hundarna, den oändliga. Relationen och samvaron med hundarna ger mig så oerhört stort socialt utbyte – det fyller mitt sociala behov utan att stjäla min energi. De är min portabla powerbank, skänker energi när procenten börjar bli låga. Med hundarna kan jag vara social på mitt vis; vi gör saker samman, är i samma sfär och andas samma luft. Vi skrattar och vi busar, dagdrömmer och filosoferar. Men där är aldrig krav på att jag ska vara annat än mig själv. Något annat än den där med storlek 37,5 och oborstat hår. Och de kräver aldrig av mig att leva i ett tempo som inte är mitt eget. Jag känner mig som vackrast och starkast när jag är med hundarna. Skitig, lerig och levande. När vi delar de där stunderna av samspel under tystnad. 

När jag går där bland de sömndruckna fält som omger mig och min fyrbenta kamrat, i dimman och i gryningen, så känner jag det extra starkt. Den där längtan. Rösten därinne som talar om behovet av att leva i ett habitat jag av naturen är gjord för. Där jag finner näring att blomstra. Där omgivningen talar samma språk och andas med samma rytm. Jag jobbar hårt för att ta mig dit nu. Riktar all energi jag kan uppbåda till att genomföra de förändringar som krävs. Jag kan inte gå mer, i skor av storlek 36.

Yrvädret Sally

Bild

Älskade yrväder. Alltid en orkan i hälarna
För bara någon vecka sedan fyllde Sally ett år. Kan ni förstå att tiden har gått så fort? Det är handen på hjärtat inte helt lätt för mig att ta in hur mycket hon växt; den där lilla tokiga valpen vi hämtade hem från Marie och Niklas förra vintern. Valpen som tog mitt hjärta med storm och som tveklöst varit den mest energiska, pyssliga lilla valp jag mött. Jag förstod snabbt att Sally var något utöver det vanliga, att jag haft turen att trilla över en oslipad diamant av rang. Ja, givetvis är jag partisk – men ärligt talat. Att få vara med om att se den här hunden utvecklas i draget med raketfart, det är verkligen en hänförande känsla som fyller hela min själ med ett starkt rus av lycka och andakt. Det finns så mycket kraft, så mycket driv och vilja i den nätta kroppen att det är svårt för mig att begripa vart allt kommer ifrån. 

Sally är den av alla de hundar jag haft förmånen att leva med under hela mitt liv som tydligast av alla är född med ett så stort eget arbetsdriv att jag är säker på att hon inte skulle trivas som vanlig sällskapshund. Och att människan som ville ha en sällskapshund skulle slita sitt hår över den outsinliga duracell-energin och medfödda kreativiteten. Över självständigheten och envisheten. Odödligheten i hennes karaktär. Hon är en individ med en till synes omättlig vilja att arbeta, att springa – att leda. Hon är född ledarhund. Med självklarhet. Jag är absolut säker på att alla som får se henne arbeta skulle säga detsamma. Det bara är så. Jag förnam det redan när hon var riktigt liten. Hur stark hennes medfödda instinkt att leda var. Hur kvick i skallen hon var, hur disciplinerad hon är bortom all tokighet. Tuff, orädd och oerhört medveten om sin egen kapacitet. Att jag måste göra nåt oerhört fel om den valpen inte skulle växa upp till en ledarhund att räkna med. Och redan från första gången i dragselen var det bestämt. Hon visste. Jag visste. Alla visste. Sally är en hund som de andra följer, utan argumentationer. Trots att hon är både yngre, nättare och betydligt grönare. Kanhända låter detta som en massa skryt – och jag förstår det – men jag är verkligen så seriös jag bara kan bli. Överdriver inte ens lite. Och inte heller menar jag att på något sätt insinuera att de andra i spannet är dåliga draghundar – för det är dom inte. (Jag menar, Kits tidigare meriter från tiden då han gick i Malles tävlingsspann som given ledare talar ju faktiskt för sig själv!) Jag säger bara att Sally som ung draghund får mitt hjärta att slå hårdare, håret på mina armar att resa sig och fjärilarna att dansa i min kropp på ett sätt som som får mig att bli religiös. 

Och jag önskar verkligen att alla nyblivna dragentusiaster fick chansen att köra hundar som dessa någongång tidigt i sin ”karriär” – bara för att de skulle förstå vad det är alla erfarna hundförare menar när de talar om draghundar av en helt annan kaliber. När de talar om de där hundarna som inte skulle vara nöjda med promenader, som du inte kan gå eller jogga trötta och som har så starka instinkter att de inte liknar annat.

Bild

Sally började tidigt träna på att vara först och snabbast 😉 FOTO: Marie Israelsson

Idag, när jag tänker tillbaks, kan jag skratta gott åt de uppfattningar jag en gång hade kring vad en bra draghund var för något. Vad en duktig ledarhund var för något. Vad bra grundmaterial var för något. Herregud, så lite jag visste! Så lite jag hade sett av de där riktiga draghundarna! De där individerna som sticker ut ur mängden, som andas drag, springglädje och arbetslust i varje fiber och där inget kan vara mer belönande eller motiverande än att få sträcka ut, ta i hårdare.

Jag har mött och kört ganska många hundar sedan mitt första möte med draghundsporten. Sett hundar på träning och på tävling, i olika grenar och miljöer. Haft turen att träffa bra mentorer, erfarna förare och få köra sådär hisnande bra hundar. På nära håll fått följa deras utveckling i träning och mot konkurrens. Jag ser på Sally idag och jag fattar. Hon skulle kunna platsa bland dom en dag. Min ettåriga tokstolla till hund. Så oerhört mycket potential och råmaterial det finns i den hunden som jag bär ansvaret att förvalta rätt. Som jag hoppas och ber att vi har förnuftet, fingertoppskänslan och förmågan att göra henne rättvisa. Och som jag önskar att ni alla någon gång får chansen att uppleva det jag upplever med henne.

Höga toppar, djupa dalar

Den här hösten har varit en höst av många stora beslut. Beslut där vissa varit betydligt enklare än andra, men där samtliga på sina vis har varit avgörande. Det har varit en höst som jag, utan att tveka, redan nu kan säga att jag kommer blicka tillbaks till och se som tongivande på fler än ett vis. Tongivande på så vis att det varit en tid kantad av svindlande höga toppar och hänsynslöst djupa dalar på ett vis som kommer vara mycket betydande för Raxeira-flocken. 

Jag är ännu inte redo att berätta öppet om allting som hänt och händer, men tids nog kommer jag vara det. Tills dess kommer det säkert att vara tyst här emellanåt, ibland i längre perioder än andra. Det har skett så mycket nu på kort tid att min själ inte riktigt hunnit ikapp och här sitter jag nu och väntar in den. Väntar och ruvar. 


Den här hösten har jag på flera sätt behövt ta ett steg bak – med hundkörning, med tävling, med viljan och med planerna. Har varit för pressad, för utarbetad, för slagen och känt mig otillräcklig på så många plan. Och min kropp har alltmer sagt ifrån. Krävt återhämtning på ett vis där jag inte haft någonting att egentligen säga till om. Istället har det varit Erik som tagit ett steg fram och åtagit sig det allra största ansvaret för sådant som hundträning och tävlingar och han har gått in för uppgiften på ett sätt som han faktiskt aldrig gjort förr. Det är med en enorm tacksamhet jag iakttagit honom växa i rollen under dessa månader och det är inte utan stolthet jag säger att han har utvecklats väldigt som hundförare. Gått från att ”bara” tycka det är lite roligt, till att verkligen bli helhjärtat engagerad. Han har alltmer börjat ta på sig hundförar-glasögonen där han analyserar, funderar och gör egna, aktiva prioriteringar för att främja hundarnas träning och utveckling. Men kanske har det inte varit förrän han själv börjat uttrycka önskan om att utöka spannet – helst igår – för att kunna satsa mer på körningen, som jag verkligen trott på hans engagemang. Att Erik verbalt uttrycker sådana saker är faktiskt inte så vanligt. Och när han gör det så tar jag honom på orden.

Under hösten har störst fokus varit på att grundträna hundarna  – och framförallt Sally som har körts in. Bygga upp dom, vara noga med deras återhämtning och alltmer börja tänka på hundarna som team. Det är en av de andra stora skillnaderna denna säsong jämfört med förra; vi har fått ihop ett spann. Litet måhända, men ändock ett spann att bygga vidare på – och träningen har således varit därefter. Hundarna får testa positioner, utsätts för olika typer av störningsmoment och utmaningar och det har ganska snart visat sig var de kommer bäst till sin rätt. Det är en spännande historia att iaktta hundarna i olika positioner – för det får man sällan göra på regelbunden basis när man bara har en-två individer. Att få se hundarna arbeta nu innebär ständigt nya insikter. Vi ser styrkor och svagheter tydligare, likheter och olikheter. Och på den vägen fortsätter vi jobba oss framåt. 

Nu går vi en tidpunkt tillmötes i våra liv och vårt hunderi som kommer att förändra mycket för oss. På gott och ont. Jag försöker finna glädje och hopp där jag kan. För även i det mörkaste mörker kan man finna det – de ljusa glimtarna som vittnar om vad som komma skall. Som viskar åt en att inte förlora hoppet. Så jag fortsätter att vänta in min själ där jag sitter och ruvar. Och vänder blicken uppåt mot stjärnhimlen. Mot ljuset. 

Velamsundsdraget 2017

Bild


Efter förra årets debut i tävlingssammanhang så var det ingen tvekan om att även i år delta i Velamsundsdraget. Det är en av de mycket få tävlingarna som går i närheten så vi försöker passa på när det ändå är så nära. Velamsunds naturreservat är dessutom riktigt vackert, vägarna är helt ljuvliga och det är en perfekt ”uppvärmnings-tävling” inför säsongen. 

I år anmälde sig Erik till scooterklass med två hundar; Kit och Ratchel. Sally blir inte ett förrän i november och får ännu inte tävla, men hon var med som moraliskt stöd och för miljöträningens skull. Själv har jag varit i så dåligt skick den här hösten att jag inte vågat anmäla mig till tävlingar, så jag agerar handler och fotograf i höst istället och nöjer mig med att träna på hemmafronten. Det känns lite trist, men samtidigt försöker jag se det som att jag får perfekta tillfällen att istället öva på actionfoton i tävlingssammanhang och att några av hundarna ändå får komma ut och tävla tack vare en sambo som gärna tävlar. Det håller humöret uppe, även om jag önskar jag kände mig bra nog själv att delta. Jag får ladda till Sallys debut istället, nästa höst. 

Dag ett på tävlingen var tuff, både för hundar och förare. Det var varmt och fuktigt i luften, samt det faktum att det regnat nästan oavbrutet i två veckor, vilket märktes på leran som utgjorde tävlingsbanan. Det var bitvis mycket tungt och sörjigt, svårt för både hundar och förare att få ordentligt påskjut i stegen. Tävlingsbanan innebar också två varvningar av starten – en stor utmaning för många! Hundarna trodde ofta att de var färdigsprungna när de skulle varva och flera ekipage fick trassla och stanna för att ta sig förbi. Kit var en utav dessa hundar som inte alls förstod varför Erik manade på FÖRBI när han ju faktiskt var i ”mål”. Det stal mycket av deras tid under första heatet, men runt kom dom. Trötta och leriga i mål. Note to self är att i framtiden träna mer på det där med varvningar. Det är ingenting som kommer av sig självt utan det krävs att hundarna får träna på det, det är tydligt. 

Dag två var solig och skön – spåren hade hunnit torka upp ganska ordentligt och de allra flesta ekipage var snabbare runt än dagen innan. Det var också dryga fem grader kyligare i luften, vilket givetvis gjorde skillnad. Särskilt för de mer pälsade hundarna, såsom våra. Varvningarna var inte helt hundra, men inte alls lika krångliga som dag ett och sluttiden förbättrades. Vi stannade kvar även efter prisutdelningen – Erik o vovvarna fick sig en fin guldmedalj hem – för att fota motionsloppet och det var riktigt roligt att se alla ekipage, med alla möjliga olika hundraser, ta sig runt. 

Bild

Team Raxeira’s; Erik med Kit och systerdotter Ratchel.

Det var en intensiv men mycket trevlig helg i Velamsunds naturreservat och vi kommer utan tvekan att försöka delta även nästa år. Nu väntar Nybrodraget om en och en halv vecka – det blev en spontananmälan när jag såg jag hade helgen fri från jobb – och återigen kör Erik kickbike med Ratchel och Kit. Vi förväntar oss galet tufft motstånd i Nybro! Det blir antagligen inte någon pallplats i den konkurrensen, men det blir ett värdefullt tillfälle att få se hur de står sig mot riktig konkurrens i en ordentlig C-klass 🙂 

Dessutom väntar en härlig reunion med Team Yabasta och co. Det längtar vi efter!

Grattis Ratchel

Tänk att tiden går så fort; idag fyller vårt Rackartyg två år. Ratchel har under dessa två år fortsatt en mycket stadig utveckling till att bli en mild, klok och oerhört mysig ung dam som älskar att springa. Denna sommar har det känts som att hon verkligen har börjat landa i sig själv på något vis. Hon har mognat väldigt mycket mentalt och det där valpiga har lämnat för att låta en ung dam träda fram. En ung dam som alltid är vänlig, mäklar fred och är mycket mån om sina flockmedlemmar. Som tvättar, putsar och pysslar om. Uppfostrar vänligt och med en ängels tålamod. Ja, jag är onekligen förbannat förtjust i henne sedan första stund. Det är svårt att inte bli det, att inte charmas av det stora lugnet som ibland får en att glömma att hon också bär på en galen kraft och intensitet när det vankas träning. 

Ett stort grattis på din tvåårsdag, älskade knasfia. Och inte minst – ett stort grattis till oss själva som kan skatta oss så otroligt glada över att få leva med en så fantastisk liten individ i familjen. En av mina största glädjekällor i livet <3

Och givetvis – ett stort grattis till alla syskon i Wild Kids-kullen med tillhörande hussar och mattar.

Rasspecialen @ Tånga Hed

I helgen som var besökte vi Tånga Hed och årets rasspecial för siberian husky. För oss var det första gången på rasspecialen och, bortsett från medeldistanstävlingarna där jag varit handler åt Yabasta-teamet, har vi nog aldrig sett så många huskies på en och samma plats. Det var hundra anmälda till utställningen och givetvis många fler hundar på plats därtill. Jättekul att uppleva! 

Vi mötte upp Marlene, Catti och hundarna på vägen och åkte större delen av vägen tillsammans. Min tanke hade varit att själv inte ställa ut hundar den här gången, inte ens mina egna tjejer, utan jag hade lejt Erik samt frågat Catti och Marlene om hjälp med ställandet. Själv hade jag planerat att få ta ett steg tillbaks och fota och på sin höjd värma upp hundar utanför ringen, samt vila kroppen (och knoppen) från stress då jag känt ett enormt behov av det. Jag förstod dock snart att det i praktiken inte skulle hålla; med våra egna plus Yabasta-hundarna så hade vi åtta hundar som skulle in i ringen och vi skulle sannolikt få krockar i programmet. Och fler hundar att ställa blev det, som vanligt. Det var bara till att springa 😉

Först ut av våra hundar var Sally som denna gången ställdes i juniorklass. En ganska stor sådan, varav hälften av hundarna bestod utav kullsyskon och kusiner – b.la. Marlenes tik Dolly som är kusin till Sally på både mammas och pappas sida. Jag hade på känn redan när jag såg alla tikar att Dolly skulle ta hem förstapriset i klassen och visst blev det så. Hon blev faktiskt utställningens bästa junior med CK. Grattis Malle! 

Målet för dagen med Sally var att hon skulle ha en trevlig upplevelse och framförallt att hon inte skulle tycka hantering av domaren var läskigt. När vi ställde på Ånnaboda så ville Sally överhuvudtaget inte hälsa på domare Göran Hallberg; hon hade precis börjat komma in i spökåldern och stora, bullriga karlar var för dagen mycket suspekt i hennes ögon. Sedan dess har Sally hunnit landa samt gå igenom sitt första löp och åter blivit en mycket framåt och social tjej. Kanske ännu mer än tidigare. Jag har dessutom lagt extra mycket tid på hanteringen, framförallt tandvisningen och jag hade på känn att det den här gången skulle gå lite bättre. Det gjorde det! Hon fixade hanteringen hur fint som helst och såg ut att trivas bättre i ringen. Stort tack till Catti som gjorde så fint jobb med att ställa henne åt oss <3

Bild

Hanteringen med domare Annika Uppström gick finfint. Men är tandvisningen verkligen så himla nödvändig ändå? undrade Sally när hon fick syn på matte med kameran 😉

Bild

”En finmejslad juniortik i utveckling. Feminint, välskuret huvud. Bra hals och rygg. Något brant kors. Tillräckliga vinklar runtom. Behöver utvecklas mer i förbröstet. Något styva mellanhänder. Rör sig ännu något obalanserat och löst. Sommarpäls. Trevligt temperament.”

Very good, juniorklass. Domare: Annika Uppström


Dagens stora överraskning och glädjebud var Ratchels bedömning i ringen. Ratchel har ställts en gång tidigare i Västerås i våras och kritiken då var väl sådär. Inte dålig, men lämnade mycket att önska. Hon fick ett Good och domaren skämtade om att hon knappt såg ut som en husky; Ratchel var ordentligt urfälld efter löp och de märkliga temperaturväxlingar vi haft under vårvintern. Denna gång lät det annorlunda! 

Trots att Ratchel även nu var i kraftig fällning så berömde domaren hennes pälskvalité, som hon tyckte var alldeles utmärkt. När hundarna skulle placeras tog det väldigt lång tid för domaren att bestämma sig och det var ett par mycket spännande minuter innan hon slutligen bestämde sig för att placera Ratchel på en tredjeplats. Hon förklarade för Marlene – som ställde Ratchel – att hon gärna hade placerat Ratchel högre men för dagen så var de tikarna som placerats etta och tvåa i något bättre form. Jätteroligt att höra, då det faktiskt är någonting vi kan jobba med! 

Ratchel skötte sig alldeles utmärkt i ringen och hade en riktig proffshandler i Malle (tack!). Det var väldigt roligt att få vara publik och se Ratchel på ett annat sätt än jag är van att se henne. Hon är en hund jag annars mest ser rumpan eller knasiga ansiktsuttryck i närbild på 😉 

”Feminin tik av trevlig modell. Välskuret huvud, något brett ansatta öron. Bra hals, rygg, kors och svans. Något framskjuten skuldra. Goda vinklar bak. Bra ben och tassar. Rör sig med ett bra steg. Utmärkt pälskvalité, men i kraftig fällning. Trevligt temperament!”

Excellent, 3:e placering i unghundsklass. Domare: Annika Uppström

Det verkligen roligt att få se så många fina hundar både i och utanför ringen, samt träffa vänner och bekanta vi inte ser så ofta. Det var också väldigt kul att få träffa uppfödare Marie och Niklas och hela deras lurviga gäng, inklusive en drös släktingar till Sally. Dödstrött var jag när allting var över och vi satte oss i bilen för att resa hem, men vi lämnade Tånga Hed väldigt nöjda med dagen. Jag passade även på att handla in en superfin stakeout och en ny stamlina/fyrspannslina från Swedish Centerlines. Stort tack till Sara och Tobias för fantastisk service, superprodukter och en trevlig pratstund 🙂 Ett varmt tack ska såklart även Marlene och Catti ha för hjälpen med ställandet – och för att ni är världens bästa sällskap. 

Sist men inte minst vill jag också rikta ett stort TACK till rasklubben för det fina arbetet med årets rasspecial. Det är mycket arbete som ligger bakom event som dessa och under den korta tid jag suttit med i Mälardalens styrelse har det blivit allt tydligare hur mycket alla dessa eldsjälar verkligen betyder för att skapa en levande klubb! Det är lätt att underskatta alla de timmar av planering, organisering och fysiskt arbete som läggs ned ideellt av dessa människor som är med och arrangerar tävlingar, utställningar och andra aktiviteter. Så tack för att ni finns, ni som med passion arbetar för vår ras och våra medlemmar!