Kategori: Frågor & svar

Vad vet du om din hunds livlina?

Såhär på hösten är det inte ovanligt att det i draghundsportsforum på sociala medier eller i min inkorg dyker upp allehanda frågor kring dragutrustning. Sporten växer, breddar sig och med den växer också de många funderingarna över hur, vad och varför. En av de många återkommande frågorna gäller allt som oftast draglinor – de där oerhört viktiga (liv)linorna mellan oss och våra älskade hundar. Det finns faktiskt fall där skicket och materialet på dina linor kommer vara direkt avgörande för din och hundarnas säkerhet. Så låt oss titta lite närmare på hur draglinor fungerar och vad det finns för vanliga valmöjligheter. 

Linor och åter linor. Lånad bild från Swedish Centerlines.

DRAGLINANS UPPBYGGNAD

Beroende på hur många hundar man tränar så ser givetvis linornas uppbyggnad olika ut, men gemensamt för alla typer av draglinor är att dessa slits över tid och ska klara av hög belastning. När du kör 1-2 hundar har du vanligtvis en en- eller tvåspannslina som är delvis expanderande för att dämpa obehagliga ryck för hundarna när de jobbar framåt. Kör du däremot fler hundar än två så förändras uppbyggnaden en aning då man istället nu bygger linorna i olika många ihopsatta sektioner beroende på antalet hundar i spannet.

I större spann har man närmast fordonet (oftast) en större, segare expander som dämpar rycken för hela spannet och därför är linorna i övrigt ”fasta”. I mitten, mellan alla hundarna utom ledarhundarna, finns en så kallad stamlina/centerlina och det är denna stamlina som är basen i de sektioner man sätter ihop. Utifrån varje sektion går sedan två rumplinor och två nacklinor. I varje sektion kan således två hundar sättas in och du kan alltid plocka isär sektionerna för att göra spannet större eller mindre. Men dessa är inte de enda linorna du har i ett spann när du kör hund och framförallt inte om du kör på snö. Då tillkommer även ofta ankarlinor – de linor som är kopplade till snöankaret som funkar som parkeringsbroms och ska hålla för heta, springsugna hundar som inte alltid vill stå stilla. Många kör dessutom gärna med en säkerhetslina/släplina som fungerar som en extra trygghet om du av någon anledning skulle tappa ditt spann. Även dessa linor görs oftast i något av de material jag snart kommer nämna.

STAMLINAN är direkt avgörande för säkerheten – ju fler hundar desto större slitage och därför är det viktigt att se till att stamlinan är av en kvalité som faktiskt håller för belastningen den ska utsättas för. Det finns flera olika material på stamlinor, men generellt kan vi dela upp det i stamlinor med eller utan en kärna av vajer. Man kan även ha klädd vajer i rump- och nacklinor, vilket kan vara en trygghet om man har väldigt tuggiga hundar. De linor som är utan vajer är lätta, smidiga och enkla att jobba med, men de är inte odödliga och slits betydligt snabbare än en vajerlina. En bra och välpressad vajerlina av hög kvalité däremot tål väldigt mycket belastning och slitage – säkerheten blir således högre. Men inte heller en vajerlina är helt odödlig år ut och år in. Därtill finns olika styrkor och svagheter i en vajer beroende på om den är galvaniserad eller rostfri/syrafast – men det ämnet får vi djupdyka i en annan gång. Jag ska strax berätta mer om de olika linmaterialen i sig, vad de har för för- och nackdelar i olika situationer, men först kommer här ett lästips för dig som är sugen på att läsa lite mer om hur vajrar egentligen fungerar:

[LÄSTIPS: ”Får det bära – eller brista?” av Marlene Karlsson, Yabasta ]

MATERIAL

Det finns som ovan nämnt ett par olika material som man ser i draglinor – säkert finns där fler än de jag vet men här kommer jag att gå igenom de allra vanligaste du hittar både vad gäller linor för 1-2 hundar och linor till större spann. Gemensamt för precis alla linor är att de slits om de används frekvent. Inte bara av själva belastningen utan även sådant som smuts, solljus och fukt spelar in. Linor är därför någonting du regelbundet bör se över och uppdatera; de är en billig livförsäkring både för dig som förare och hundarna du tränar.

POLYETEN (PE) är kanske det materialet på linor man först och oftast ser som ny i sporten, särskilt när det kommer till spann med få hundar. Linorna är då splitsade av relativt slittåligt, lösflätat polyetenrep oftast i en tjocklek på 6, 8, 10 eller 12 mm. Polyeten är enkelt att hitta, finns i en uppsjö olika färger och går att få med inflätade reflextrådar – därtill är det ett lättsplitsat material som framförallt är väldigt billigt. Då polyetenlinor inte suger upp vätska så är det också smidiga vinterlinor eftersom de inte blir blöta och tunga, utan håller sig lätta. Dessutom tål polyeten ordentligt låga temperaturer.

Nackdelen med materialet är däremot att det ofärgat är känsligt för UV-strålning, slits av mycket smuts och blir kraftigt försvagat/går sönder av värmefriktion. Därför lämpar sig oskyddad PE dåligt för t.ex. skarvar i sektioner eller dylikt, men däremot funkar de ypperligt till sådant som rump-/nacklinor eller linor till cyklar/kickbike.

Lösflätad polyeten – ett av de vanligaste materialen i draglinor vi ser idag. Lånad bild från Google.

DYNEEMA (HMPE) är ett material som jag helt hade missat under mina tidiga år inom draghundsport och fick höra om först för ett par tre år sedan. Dyneema består av ett mycket starkt syntetfiber med en oerhört hög draghållfasthet/slitstyrka och används idag ofta som ersättning för vajer/stållinor inom t.ex. industrier och jordbruk. Faktum är att det inte finns ett annat tågvirke som har en högre brottsstyrka i förhållande till sin vikt än just dyneema. Med andra ord lämpar sig detta material mycket bra för större spann eller t.ex. soft shackles (ett alternativ till karbinhaken) där belastningen på linorna blir mycket hög. Dyneema väger inte mycket, har en låg vattenabsorption, tål kyla mycket bra, har en betydligt bättre UV-tålighet än PE och är lätt att splitsa. Jämfört med PE så tål också dyneema mer när det kommer till värmefriktion och tuggande hundar, men dess fibrer är inte odödliga för vare sig nötningen från tänder eller friktionen från värmen.

Nackdelarna med dyneema är att det är ett ganska dyrt material – dyrare än PE:n och därför kostar draglinor i dyneema vanligtvis mer än polyetenlinor, men för den extra slittåligheten så kan det vara väl värda pengar att lägga. Jag vill också slå ett extra slag för soft shackles i dyneema! Det är så mycket smidigare att jobba med om vintrarna när metall fryser.

Dyneemalina från Swedish Centerlines. (Lånad bild från Qurts.se)

POLYESTERSILKE (PS) har på senare år blivit ett utav mina favoritmaterial på draglinor som jag gärna använder på tävlingsset alternativt rumplinor till mitt barmarks-linset. Det består av många tätflätade polyestersilketrådar och har en hög draghållfasthet, tål UV-ljus bra och har också ganska god nötningstålighet. Detta är ett material med låg vikt som är smidigt och himla lätt att jobba med, det finns i massor av olika färger som gör att du syns bra om dagarna och en av de saker jag älskar mest med det är de inflätade reflextrådarna som gör spannet synligt i mörkret på långt håll. Perfekt för höst- och vintersäsongen! Det är helt enkelt en praktisk, snygg och prisvärd allround-lina som börjat synas mer och mer ute i tävlingsspåren.

Nackdelarna med PS är att det inte är särskilt tuggvänligt. Det drar också åt sig mer vatten än t.ex. PE – men å andra sidan tycker jag inte att det är något som märks av särskilt mycket då materialet redan är såpass lätt.

Polyestersilke kan du hitta i regnbågens alla färger. (Lånad bild från Swedish Centerlines).

PVC (polyvinyl chloride) är en plast som används inom många olika områden och inom draghundsvärlden är ganska vanlig som skyddande hölje när du köper en klädd vajerlina, såsom t.ex. stamlinor eller stake-outs. PVC:n funkar som så att den skyddar vajern från smuts, fukt och slitage.

ACRYLON är ett annat material, av en slags polyeten, som används inom många områden – och som precis som PVC kan användas till att klä vajerlinor i för att skydda den mot smuts, fukt och slitage.

Båda materialen är rätt lättskötta men ska vi jämföra dessa två olika material mot varandra så är acrylon ofta det dyrare alternativet – men troligen det mest prisvärda om man ser mer långsiktigt på saken. Acrylon är tåligare än PVC både när det kommer till solljus och trauman såsom t.ex. hundtänder, skav och annan nötning. Helt enkelt slits eller spricker det inte sönder lika lätt eller snabbt som PVC gör vilket är av vikt då du inte vill att fukt ska leta sig in till din vajer – eller att vajern ska bli exponerad och riskera att knäckas. Återigen spelar typen av och kvalitén på vajern in, men kontentan är densamma: du vill att ditt skyddande hölje ska hålla så länge som möjligt och för så mycket som möjligt.

Klädd vajer lämpar sig extra bra för barmarksträning där det ofta blir blött, grusigt, smutsigt och slitaget på linor är stort. Själv har jag idag gått över från PVC-klädda vajersektioner till acrylonklädda när jag tränar storspann under barmarksperioden, helt enkelt på grund av ovanstående skäl. För mig är det tveklöst det mest prisvärda alternativet om man kör väldigt mycket hund och längre distanser. Jag kombinerar personligen gärna med rumplinor som är till hälften i acrylonklädd vajer i kombination med polyestersilke som syns bra i mörkret.

I stort är valet av linor och material ändå en smaksak och olika lösningar funkar bäst för olika människor – precis som med allting annat. Det som är rätt för mig är inte alltid rätt för dig – vi kör olika hundar och stilar, olika distanser, olika fordon och på tusen och en olika vis. Alla dessa faktorer spelar in när material och lösningar för draglinorna ska väljas. Men min förhoppning är att du som läser detta inlägg ska känna att du har lite mer kött på benen och lättare kan navigera i utrustningsdjungeln nästa gång du funderar över att uppdatera ditt linset eller köper din allra första draglina.

Mitt träningslinset från Swedish Centerlines: stamlinor i acrylonklädd vajer, rumplinor i hälften acrylonvajer och hälften gul polyestersilke med reflex. Eskimåkulor istället för metallhakar är min favorit – dessa sitter med tunna men starka dyneematampar från selarna. Ett linset jag satte ihop tillsammans med tillverkare Tobias som lät mig vara med i verkstaden under processen och hjälpte mig navigera i mina val av material.

Det finns väldigt mycket mer att lära sig kring ämnet draglinor och det jag gått igenom nu är egentligen en basic genomgång av de vanligaste materialen du hittar hos din lintillverkare. Det bästa du kan göra när du är osäker på vad som egentligen passar dig, ditt spann och er träning, det är att ställa frågor till just de människor som tillverkar linorna. En duktig, seriös lintillverkare kommer kunna förklara för dig varför och hur – och de bör ha en mycket god kännedom gällande de material de använder, men även hur de används i kombination till varandra och hur man har jobbat när man gjort linorna. De ska kunna förklara processerna och berätta för dig om både för- och nackdelar. Så ställ frågor!

Och glöm inte att draglinor är utrustning som slits hårt på och behöver ses över ofta – helst varje säsong. 

Är du nyfiken på att skaffa dig mer kunskap gällande utrustningen som används inom draghundskörningen?  Vill du veta mer om hakar och krokar? Kanske undrar du över hur en släde utrustas och är uppbyggd? Jag är nyfiken på din nyfikenhet! Lämna gärna en kommentar och berätta vad just du skulle vilja veta mer om.

Att importera och flyga med hund

Sedan jag hämtade hem Déjà och berättade om nyheten så är det flera som frågat hur det funkar när man importerar en valp och dessutom reser med flyg. Jag har aldrig tidigare varken flugit eller importerat hund, så hela erfarenheten har varit ny för mig.  Den tänkte jag dela med mig av nu. 

Redan när jag tingat Déjà började jag göra efterforskningar. Jag googlade i all oändlighet och frågade bland annat människor i min närhet som jag visste antingen hade köpt valp utanför Sverige eller sålt valp till utländsk valpköpare. Du hittar massor av information om du Googlar. Längst ned i inlägget kommer jag att länka till de sidor som varit absolut viktigast och vars information inte bör missas.

Som valpköpare har man det egentligen ganska bekvämt. Man behöver i stort mest sköta bokning av flyg och detaljerna runt resan, i övrigt är det uppfödaren som står för de viktiga dokumenten och vaccinationerna. Att ha en bra dialog med uppfödaren hjälper jättemycket – då kan man koordinera sig för att saker och ting ska löpa så smidigt som möjligt för alla inblandade.

Bild

Uppfödare Virginie tar farväl av Déjà precis innan incheckning.


​På Jordbruksverket hittar man alla regler och riktlinjer för införsel och transport av hundar och andra sällskapsdjur. Dessa är saker som ska förberedas inför resan.  När man ska föra in en hund i Sverige så kan regelverken se lite olika ut beroende på hur och varifrån man reser och det är varje ägares uppgift att se till att man har rätt information. Inom EU gäller generellt gäller denna checklista:

¤ Djuret ska vara ID-märkt
¤ Djuret ska ha en giltig vaccination mot rabies
¤ Djuret ska ha ett EU-pass för sällskapsdjur (djur som reser från ett land med EU-villkor som inte utfärdar pass ska istället resa med blankett E9.207)
¤ Djur ska anmälas hos tullen
¤ Djur från Andorra, Island, Liechtenstein, Monaco, San Marino, Schweiz och Vatikanstaten ska även ha en djurägareförsäkran


De allra flesta av dessa punkter är uppfödarens uppgift att ordna, men det finns tre punkter du själv behöver kika på. Den första av dessa är om du köper en hund från ett land med EU-villkor och behöver en särskild blankett, den andra är om du köper hund från någon av ovan nämnda stater som kräver djurägareförsäkran. Men om du inte berörs utav någon av dessa punkter, ja då behöver du bara bry dig om punkten som handlar om tullen. 

Att anmäla sig hos Tullverket är verkligen busenkelt. Antingen gör du det på plats när du landar och ska ut ur flygplatsen med hunden – eller så gör du det ännu enklare för dig och anmäler hunden via webben. Supersmidigt! Har man anmält i förväg via webben så behöver man oftast inte deklarera något när man landar. Men det är givetvis klokt att ha alla papper i ordning oavsett, OM någon nu skulle fråga om dom. Att anmäla hunden till Tullverket är en viktig punkt eftersom du annars riskerar att bryta mot lagen om straff för smuggling. 

Bild

Tidigt på morgonen lämnar jag ett svenskt vinterlandskap för att resa mot Genève.


En av de saker som oroade mig mest med resan var hur Déjà skulle uppleva den. Det är ju inte något som vanligtvis ingår i hundens värld – att åka flygplan – och inte heller något som är sådär jättelätt att träna innan avresa. Jag, som levt i många år med en hund med rädslor, ville absolut förebygga så mycket av den varan som möjligt och särskilt eftersom en flytt redan är en stor omställning för en valp som det är. Tillsammans med min uppfödare gjorde jag därför upp en plan för hur vi skulle kunna förbereda Déjà så mycket som möjligt.

En av de största punkterna var att vänja in Déjà vid en transportbur. Vi bestämde därför att uppfödaren skulle köpa en bur – jag stod för kostnaden givetvis – så att de kunde träna med just precis samma bur som Déjà senare skulle flyga i. På så vis kunde den bli så ”hemma” som möjligt för henne. Såhär med facit i hand är jag oerhört glad och tacksam för den tid som Virginie lade ned på att burträna min valp. Det var så otroligt tydligt, när vi sedan checkade in Déjà, att hon kände sig fullkomligt trygg där i sin bur och hon lade sig genast tillrätta för att sova. Win. 

När du transporterar ditt djur som incheckat bagage måste buren uppfylla flera regler:

  • Buren måste vara gjord av glasfiber eller hårdplast. Burar gjorda av trä, metall eller svetsat trådnät är inte tillåtna.
  • Hjulen måste avlägsnas. Om de är infällbara måste de tas av eller blockeras med tejp.
  • Dörren måste ha ett centraliserat låssystem som fäster låset både i den övre och den nedre delen av dörren. (A)
  • Dörrens gångjärn och låsstift måste sticka upp ovanför och under öppningens vågräta profil med minst 1,6 cm (0,62 tum). (B)
  • Burens två delar måste vara hopsatta med bultar. Andra låssystem är strängt förbjudna. (C)
  • Buren måste vara så stor att djuret kan stå upprätt utan att vidröra taket, vända sig runt och ligga i en naturlig position.
  • Botten i buren måste täckas av en filt, tidningspapper eller annat uppsugande material. Observera att halm inte är tillåtet.

Den här typen av bur finns att köpa i välsorterade djuraffärer eller hos specialiserade återförsäljare. 

Bild

Bild på transportbur. Lånad från KLM:s hemsida.


Har man en liten hund så får den med vissa flygbolag resa i kabinen om där finns plats. Då gäller dessa regler:

  • I en lämplig resväska för djur med maxmåtten 46 (längd) x 28 (bredd) x 24 (höjd) cm. Ditt djur måste kunna stå upp och ligga ner bekvämt.
  • Total vikt på djuret + resväska eller bur får vara max 8 kg (18 lbs).
  • Buren måste placeras under stolen framför dig (därför är raderna vid utgångarna exkluderade). Det är inte tillåtet att ta ur djuret ur resväskan eller buren. 
Under resans gång (om det inte är en väldigt lång flygning) så får hunden generellt inte ha tillgång till vatten eller mat, så man brukar rekommendera att ha både vattnat och matat ordentligt senast två timmar innan flygning. Ha dock i åtanke att hunden även bör vara välrastad innan flygningen!

Senast en timme innan det är dags att gå ombord planet så behövde vi se till att Déjà var incheckad – men detta kan variera beroende på flygbolag så bäst är att undersöka saken och sedan vara ute i god tid. Flyger hunden i lastutrymmet, såsom Déjà fick göra eftersom hon är för stor fördet andra alternativet, då checkar man in som ”specialbagage”. Vid incheckningen får man fylla i blanketter, visa papper och svara på lite frågor. Ofta söker de också noggrant igenom buren för att försäkra sig om att allt är riktigt och att man inte försöker smuggla med dig något olagligt.

Innan jag pratade med flygbolaget så var jag väldigt nojjig och orolig över hur hunden skulle ha det egentligen när den reste i lastutrymmet. Kallt, bullrigt och inklämd bland resväskor? Faktum är att du som tänkt resa med hund incheckad i lastutrymmet kan andas ut. De allra flesta flygbolag idag är noggranna när det gäller djurhållningen; även de har regler att förhålla sig till. Hundarna lastas in så sent som möjligt för att efter största möjliga mån reducera stressen de utsätts för. Ja, jag stod faktiskt tryckt mot fönstret och tittade på medan vårt plan lastades – nojjig som tusan – men sist av allt lyftes Déjàs bur in av en väldigt varsam herre som såg ut att gulla lite med henne genom gallret. Det var enormt lugnande att se! Överlag så var all personal jag mötte och såg hantera Déjà/buren väldigt vänliga  och måna om att både hon och jag skulle känna oss trygga med resandet.

Hundar som ska resa i lastrummet får åka i en speciell avdelning där temperaturen och lufttrycket är detsamma som inne i kabinen, samt så ska ljudnivån vara ungefär densamma. Det finns även belysning inne i den delen. Det är när planen inte har en uppvärmd och belyst avdelning i lastutrymmet som man oftast får ett nej när man försöker boka plats för hund.

Bild

Déjà har precis blivit incheckad som specialbagage och väntar på att flygpersonalen ska hämta upp henne. Hon lade sig genast att vila – tack Virginie för det!

Så kommer då den knepigaste biten av dom alla; själva bokandet av ett flyg där hunden får plats. Eftersom jag är den jag är så började jag med att fråga runt. Googla och läsa recensioner kring de flygbolag som fanns att välja på. Jag ville göra det jag kunde för att försäkra mig om att flygbolaget hade goda vitsord vad gäller djurhantering – och där upptäckte jag snart att både SAS och KLM stod väldigt högt upp på listan. Jag började med att försöka boka med SAS, vilket var betydligt krånligare än jag hoppats. Det är nämligen inte säkert att hundar får följa med, utan det beror bland annat på vad för typ av plan man åker och även på ett större plan så finns där ett maxantal för hur många djurtransporter som får finnas med. När det inte gick att lösa bra med SAS; datum och tider klaffade inte alls; så valde vi att höra med KLM istället. 

RING. Det absolut bästa tips jag kan ge dig vad gäller att boka flyg med hund, det är att prata direkt med flygbolaget när du gör din egen bokning. Det är det absolut smidigaste sättet, du kan oftast få snabbare svar och det sparar både tid och energi. Annars måste du ofta först boka din egen biljett och sedan kolla om hunden får följa med så att du kan göra en bokning åt den. Funkar det inte så måste du avboka din biljett och göra om hela proceduren på nytt. Det var så jag först gjorde med SAS och jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur mycket det kunde dra ut på tiden. I mina ögon ett väldigt onödigt stressmoment. Att istället ringa in till KLM och boka allt på samma gång var så mycket skönare! Vi kunde ställa alla frågor vi hade och få svar direkt. Inget krångel, ingen stress.

Vad kostar det då? Detta ser lite olika ut beroende på destination och bolag. 
För hundar som är små nog att flyga i kabinen verkar det ligga mellan 300-1000 kr. I lastutrymmet mellan 350-3000 kr. Det är väldigt noga med viktbegränsningen för hund plus bur och detta kommer man fråga dig om när du gör din bokning. Även detta kan se olika ut i olika flygbolag. De flesta flygbolag tar emot ledar- och servicehundar och det brukar inte kosta något, men en del tar ut en extra avgift om angränsande säte inte kan användas på grund av hunden.

Själva flygresan gick för mig och Déjà hur bra som helst – över förväntan faktiskt! Hon verkade glad, lugn och trygg både vid in- och utcheckning. Hade hållit sig hela resan och troligtvis mest sovit, att döma av hennes nyvakna look när jag hämtade henne bland specialbagaget på Arlanda. Flygpersonalen hade hälsat att hon var världens duktigaste flyghund – ovanligt cool i jämförelse med många andra de mött. Det var jättefint att höra!

Bild

Amsterdam, där vi mellanlandade både på resan dit och hem igen. Smidigare än väntat! Tummen upp för Amsterdams väldigt pedagogiskt byggda och skyltade flygplats 😉

ANVÄNDBARA LÄNKAR: 

För att läsa på kring Tullverket och anmäla sig via webben – gå in HÄR. 
För att läsa mer kring Jordbruksverkets regelverk vad gäller införsel och transport av hund- klicka HÄR.
För att läsa mer information kring IATA:s regelverk för burar – klicka HÄR.

10 orsaker att älska siberian huskyn

För varje år som jag får leva och vistas bland siberian huskies blir det allt tydligare för mig varför min kärlek till huskyn som ras bara växer sig starkare. Det är en ras jag upplever passar mig väldigt väl och vars nackdelar i mina ögon med råge övervägs av fördelar. Ja, jag känner verkligen att jag har hittat hem i mitt val av ras.
Vad är det då som gör att jag fallit pladask för rasen? Här kommer 10 av mina anledningar, utan inbördes ordning:
Bild

Fugitive’s Smella och Eldar på toppen av Lillskarven, Tänndalen. Alltid redo för äventyr.

ETT:

Huskyn är en oerhört anpassningsbar, atletisk och tålig hund som klarar såväl extrema väderförhållanden som mycket krävande aktiviteter. Den älskar fart och fläkt, besitter stora mängder energi, samt en fantastisk återhämtningsförmåga. Det är en ras som verkligen passar den aktiva människan som älskar att äventyra tillsammans med sin fyrbenta vän. Joggingrundor, skid-/slädturer eller klövjevandringar i skog och fjäll – ja, huskyn är inte sen att hänga på!


​TVÅ:

Jag har alltid uppskattat självständigt tänkande, både hos människor och djur. Jag har därför av naturen alltid känt en större dragning till hundraser där det tydligt finns en självständighet; något du hittar med råge hos siberian huskyn. Självständigheten hos en husky är en egenskap som är väldigt användbar och viktig i dragarbetet, men som också kan kräva en hel del av matte/husse! 

I mina ögon är självständigt tänkande ett uttryck för hög intelligens och jag personligen välkomnar den utmaningen det innebär. Självständigheten, tillsammans med en stor portion kreativitet, innebär också att huskyn är duktig på att roa sig på egen tass. På gott och ont 🙂


​TRE:

Man kanske inte tror det, men huskyns päls är galet lättskött! Den behöver inte trimmas och inte heller badas mer än vid behov. Jag upplever att pälsen är ganska smutsavvisande, liksom de sällan blir blöta in på skinnet av lite regn. Jag har dessutom aldrig varit med om en husky som verkligen stinker ”blöt hund”…! Helt fantastiskt, om du frågar mig. Ja, de må fälla kopiösa mängder säsongsvis, varken kläder eller mat klarar sig undan tussarna och dammsugaren går varm – men i mina ögon vägs det helt klart upp av hur minimal pälsvården är.
Bild

Tio minuters borstning av liten huskytik. Ja, vi har bara börjat..!

​FYRA:

Är det någonting jag verkligen uppskattar hos mina hundar så är det deras fantastiska av/på-lägen som hör till rasens egenskaper. Det är full fart när det vankas träning eller andra äventyr, men annars är dom otroligt duktiga på att slappa och njuta av lugna stunder. Hemmavid är de ofta nöjda med att strosa runt, busa med varandra, sola, mysa eller sitta på någon hög utkiksplats och hålla koll på omgivningarna. Det är givetvis under förutsättning att de blivit väl stimulerade och att deras behov blivit tillgodosedda. En välstimulerad husky är en fantastiskt trevlig kamrat att leva och resa med!


​FEM:

Mjuk utan att vara vek – så tänker jag mig ofta huskyn. De är tuffa och envisa hundar med en mycket hård arbetsskalle, men de är mjuka, inkännande och känsliga till temperamentet. Det är en kombination som passar mig oerhört väl – antagligen för att jag är likadan själv. Tuff, tålig, envis men mjuk och högkänslig. 
Bild

Även Eldar, som kan verka hård och strulig utifrån, är i själva verket en riktigt känslig mjukis innerst inne som tar väldigt illa vid sig av en hård förare.

​SEX:

Siberian huskies besitter en oerhört hög intelligens! Många därute rynkar kanske på näsan nu – det är nämligen inte helt ovanligt att man kallar huskyn ”svårlärd” eller ”hopplös att lära saker”. Jag fick höra det senast igår av ett par jag mötte under en promenad och som suckade över sin egna ”osmarta” husky. Men jag vill påstå att det är helt och hållet fel tänkt. En husky är faktiskt, tvärtom, mycket intelligent! De har otroligt lätt för att lära; de är både snabbtänkta, observanta och kreativa; men de är också smarta nog att inte göra sådant som känns trist eller jobba för någon som betalar för dåligt i lön. De vet att deras tid, uppmärksamhet och energi är värd mer än så. På så vis är de ganska kattlika och de är helt klart sina egna herrar. Men en motiverad husky kan lära sig precis vadsomhelst! Se bara på alla utbrytarkungar 😉


SJU:

De skäller inte! Nja, kanske lite sanning med modifikation. Men de skäller väldigt sällan ihållande, som de flesta andra hundar gör när de ljudar. De kan däremot larma och har många andra läten för sig som kan beskrivas som tjattrande, kuttrande, morrande, trumpetande eller ylande. Dock uppfattar jag de som väldigt mycket trevligare (och mer roande!) att lyssna på än ihållande skall. Jag har många gånger fått höra från förvånade grannar att våra hundar knappt hörs, trots att de är ute större delen av dagen. Men de hörs desto mer när det vankas träning… 😉


ÅTTA:

Huskyn är en hund med starkt utpräglad flockinstinkt och en stor social förmåga. Deras känslighet för signaler och strävan efter harmoni och samspel gör att de tenderar att fungera mycket väl i flock/med andra hundar. Givetvis under förutsättning att hunden ifråga fått utveckla sitt språk. ​Rasens generellt stora kommunikativa begåvning är något som tilltalar mig oerhört mycket. Jag upplever att de är väldigt lätta att läsa, tydliga i sin kommunikation och dessutom extremt lyhörda för mina signaler, outtalade såväl som uttalade.
Bild

Flocken och sampelet däri är en mycket viktig del av huskyns liv.

​NIO:

Arbetsmoralen hos den motiverade huskyn är en ren naturkraft! Få saker fascinerar mig så mycket som att iaktta ett duktigt spann under arbete. Hur hundarna besitter en drivkraft, ett fokus och en envishet som ibland nästan känns övernaturlig. Det handlar inte bara om arbetsmoralen, det handlar om den rena och genuina lyckan över att springa. Det är otroligt mäktigt att se och få vara en liten del av – och helt klart en utav de största tjusningarna med rasen!


​TIO:

Det må vara ett tveeggat svärd och en stor anledning till varför så många huskies därute hamnar i fel hem – men faktum kvarstår; siberian huskyn med sitt lite vilda utseende är förtrollande vacker. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte alls spelade in i min kärlek för rasen, även om det ingalunda är en avgörande faktor. I mina (kanske rätt partiska) ögon är det faktiskt få, kanske inga, hundraser därute som kommer i närheten av att vara lika vackra. 
Bild

Älskade, vackra huskies

Varför går dom egna promenader?

Häromdagen var jag och Erik på väg ut på en långpromenad med hundarna när grannen ropade mitt namn. Grannen, en kattmänniska men nyfiken på och ganska förtjust i hundarna våra, undrade varför Erik och jag tog enskilda promenader med hundarna. Hon hade sett oss göra det under Ratchels löp, men undrade nu givetvis varför vi fortsatt med enskilda promenader även efteråt. Är det inte skönare att ta båda hundarna samtidigt? 

För mig är de enskilda promenaderna faktiskt jätteviktiga. Jag har snuddat vid det tidigare – vikten av egentid med varje hund – men jag har kanske aldrig riktigt utvecklat mina tankar vad gäller promenaderna. Det är ju så mycket mer än att bara få lite egentid.

För att förklara det här tydligare; 

När våra hundar är ute och går tillsammans sänker jag kraven på INDIVIDEN ganska mycket. Inte så att jag låter de göra vad de vill medan jag rullar tummarna, men ribban är inte lika hög. Kanske låter det lite bakvänt, för borde det inte vara så att ju fler hundar jag går med desto fler ”regler” att följa? Mja… Inte nödvändigtvis. Inte i min värld. 

När våra hundar går tillsammans (med EN människa menar jag då), har jag nästan uteslutande MR Koppel (kopplat runt höften) och promenadselen på. Samma promenadsele som är deras tecken för att de, inom vissa ramar, har ganska fria tyglar.  Dessa promenader sker ofta i ett raskare tempo (hundarnas tempo), med hundarna framför mig för det mesta och allt som oftast rör vi oss då i skog och mark, där vi är hyfsat ensamma. Det varvas mellan att pinna på och att stanna upp helt för att undersöka och nosa. Ganska ofta har jag också flexikoppel med, kopplade till höften, för att kunna ge hundarna ännu större rörelsefrihet när vi är i skogen. Det är inte så himla mycket fokus på något annat än att hundarna ska få komma ut och röra på sig, ha en trevlig stund tillsammans med mig och få lite kravlös stimulans. Det är helt och hållet deras promenader och de får alltid gå i långa koppel när miljön tillåter. Visst tränar vi på små vardagsgrejer under tiden, men jag håller nivån ganska låg. Det vi kanske tränar absolut mest på under en sånhär promenad, det är faktiskt riktningskommandon som vi senare använder inom dragträningen. Kanske är det också därför dessa kommandon suttit väldigt väl hos mina hundar redan långt innan de varit inkörda; jag använder det hela tiden i vardagen. Men all den typen av träning som smygs in i våra gemensamma promenader, den blir kollektiv. Det blir en kompromiss mellan de behov hundarna har där de alltid behöver rätta sig lite efter varandra. Utrymmet för att träna småsaker hos individerna finns inte alltid – och även om det kanske finns så är det inte alltid optimala förutsättningar för den enskilda individen. Och jag gillar när förutsättningarna i en lärosituation är goda. När det finns en god chans att lyckas. 

Bild

En glad kille bland björkarna. Eldar älskar att få matte för sig själv en stund – det är rätt skönt att ibland få all uppmärksamhet, slippa anpassa sig och lunka runt i egen takt.

Att gå egna promenader med hundarna ger mig möjlighet att se till de individuella behoven på ett helt annat sätt. Hundens – och mina egna faktiskt. Mina egna för att även jag har ett stort behov av att få vara ensam med var och en av individerna ibland. Skämma bort dom, mig och jobba på den speciella relation som bara vi två har. Jag har också ett stort behov av att ibland få ta det väldigt lugnt rent fysiskt och det är betydligt lättare att göra när jag är ute med bara en hund. För liksom jag har behov så har ju hundarna sina individuella behov. De har behov som mer eller mindre alltid finns där – och de har behov som är föränderliga, såsom t.ex. deras behov att göra av med olika mycket energi olika dagar eller träna på olika saker. Och Eldars behov i jämförelse med Ratchels kan se oerhört annorlunda ut. Och utöver allt det här så är denna egentid väldigt meningsfull för att stärka och fördjupa min/vår relation med hundarna på ett individuellt plan. Vi lär känna varandra bättre. Det är just därför de individuella promenaderna för oss är väldigt, väldigt viktiga och härliga. 

Med Eldar handlar egna promenader ofta om att helt enkelt bara få vara ensamma tillsammans, faktiskt. Det är väldigt tydligt på honom att han behöver den tiden – och även jag är väldigt beroende av den. Vi har en väldigt speciell relation jag och Eldar, utöver att vi på många sätt är väldigt lika. Ibland kan jag känna mig väldigt långt ifrån honom, rent emotionellt, (och intressant nog också då väldigt långt ifrån mig själv) och då blir det extra viktigt för vår relation att bara få vara själva en stund. Det är ett sätt för oss att landa i oss själva igen. Mötas och jorda oss. Särskilt viktigt är dessa stunder för oss när det har varit väldigt mycket i vardagen. När vi kanske varit ute och rest, träffat mycket folk eller när jag jobbat extra mycket. Jag går då alltid omkring med ett stort stresspåslag i kroppen, har svårare att landa i mig själv och Eldar plockar snabbt upp det. Att få spendera tid ensamma är vårt sätt att varva ned tillsammans och hitta tillbaks till oss själva. 

På våra promenader varvar vi oftast mellan att leka mycket och att bara vara. Gå där tillsammans i en liten bubbla men var och en i sina egna tankar ibland. Vi kan strosa runt hur länge som helst, ibland sitta på en sten nånstans och filosofera i tystnad en lång stund, för att sedan leka loss. Med Eldar utgår jag alltid ifrån vad jag plockar upp i hans sinnesstämning för stunden – och min egen. Vad behöver vi just nu, just idag? Vissa promenader, när våra stressnivåer för dagen är lite lägre, läggs fokus på hundmötesträning. Vi promenerar närmare centrum, kanske kring elljusspåren och på platser där jag vet att vi kan komma att möta hundar i lagom takt för att lyckas i våra möten. Jag är hela tiden noga med att välja min omgivning när jag går med Eldar. Ser till att välja platser där det inte blir för trånga passager, en viss öppenhet kring vägarna och många möjligheter att vända om eller byta riktning, utifall att det skulle behövas. En gång i tiden var det här oerhört jobbigt och energikrävande (kanske kan det också låta så i andras öron) men idag sker det utan större tanke på att det sker. Det är ett invant mönster att ha strategier för det mesta. Vår copingmekanism i praktiken. Och det fungerar, för oss. Att ha en strategi gör oss båda lugnare. Våra promenader är ofta ganska lugna och sköna idag. 

Bild

Lilla rackarungen tycker också om att ha matte för sig själv – men det är ibland lite jobbigt att lämna sin stora, trygga flockkamrat hemma.

Ratchels behov på promenader skiljer sig från Eldars. Med Ratchel behövs inga direkta strategier eller bedömning av risker. Jag behöver inte på samma vis fundera över vilka vi kan möta, var och när. Hon är en individ som är oerhört mycket jämnare i sitt humör och även om hon besitter en stor känslighet, så är hon mycket tryggare i sig själv och sitt språk än Eldar någonsin varit. Det som dock är väldigt tydligt med Ratchel är att en stor portion av hennes trygghet sitter i närheten till flocken – och när hon inte har den runt sig så sjunker självsäkerheten en aning. Därför försöker jag ändå vara lite medveten om vad för störningar och överraskningar vi kan komma att utsättas för och hur frekvent, eftersom jag och Ratchel jobbar på att stärka henne som individ utanför flocken. Jag vill inte att hon ska behöva uppleva för obehagliga saker. Plus att vi ju faktiskt jobbar en hel del på det som är nyttigt att kunna i vår vardag.

Vi jobbar/leker väldigt mycket kontakt och tränar mycket på att gå i långt koppel utan att tappa bort öronen, till exempel. Ratchel är väldigt, väldigt lyhörd och kontaktsökande av naturen men hon är också ung och kan få busiga infall. Och hon älskar fart och fläkt! Så även om våra promenader tenderar att bli något raskare än när jag går med bara Eldar, så är det ändå mycket fokus på att kunna ta det lugnt. Att inte galoppera fram överallt – och kanske ännu mer att kunna vara passiv ibland. Att kunna sätta sig och bara vara en stund, utan att rastlösheten tar över för mycket. Vi undersöker mycket, jag och Ratchel. Konstiga saker, miljöer och platser. Vi tar oss tid att titta på passerande människor och djur – även om hon inte hetsar upp sig ”utåt” så är det tydligt att vissa möten är jobbigare än andra för henne och kräver mer tid.
Vi nöter också en hel del arbetstecken och ordförståelse; som att koppel i halsband betyder att vi inte drar som dårar, medan dragselen betyder ”kör så det ryker!”. Eller ord/meningar som jag ofta använder när vi är ute såsom ”här går vi” eller ”vänd om”. Här är hon väldigt snabb! Redan första veckan hos oss kunde man tydligt se hur hon utvecklade en väldigt god förståelse för ord – och jag tror att det kommer ur att hon redan var van vid att man pratade mycket med henne. Jag har sett hennes uppfödare tillsammans med hundarna och vet med mig att de samtalar med sina fyrbenta vänner minst lika mycket som jag gör. Jag tror det skapar en väldigt god grund för att hund ska lära sig vad man menar. Liksom vi snabbare lär oss nya språk om vi dagligen omges av dom. 

Att gå på egna promenader med Ratchel bjuder också på många nya insikter kring hennes personlighet och vart hon befinner sig i sin känslomässiga och mentala utveckling just nu. Insikter som stärker vår relation och hjälper mig att lära känna henne bättre. För även om det känns som om hon funnits här i vårt hem hur länge som helst, så har det i realiteten bara gått fyra månader och vi har fortfarande massor att lära om och av varandra.

Det blir kanske inte helt egna tvåtimmarspromenader med varje hund varje dag, men jag försöker vara noga med att dagligen SE och ägna min fulla uppmärksamhet en stund åt var och en. Med Ratchel kanske jag klickertränar och gosar en stund. Med Eldar busar jag och vilar i skuggan. Eller så får de egna, kortare kissrundor. Det är viktigt för mig. Det är viktigt för dom. Och jag tror inte att det spelar någon roll om jag en dag har åtta hundar till i familjen – för mig kommer det alltid vara lika essentiellt att ordna egen tid med varje individ, för varje relation. Vare sig det blir en utflykt på tu man hand, en extra lång kelstund eller en träningsstund.