Kategori: Flockliv

Kangi – om en raketutveckling och ett stundande farväl

Det är med otroligt blandade känslor jag konstaterar att det snart gått ett helt år sedan Kangi snubblade in i våra liv. Denna genomsnälla, busiga, yviga och fartälskande unghund som snabbt kom att bli en så självklar del av flockens dynamik. Han kom hit som alldeles för tunn ettåring med alldeles för underutvecklad muskulatur, ännu lösare i kroppen än vad valparna vad som sexmånaders och alltid skyggandes undan våra händer. Genomsnäll, alltid, men inte det minsta intresserad av att bli hanterad. Med stor vilja att springa, men en nästan obefintlig kondition och kroppskontroll. Och jag minns jag tänkte för mig själv – hur tusan ska jag få den här hunden redo för träning med spannet i höst? Han som blev trött av en kortare canicross-sträcka som inte ens skulle gjort mina valpar andfådda. Déjà, som är tre månader yngre än Kangi, var redan hundra mil före i sin fysiska utveckling med stenkoll på sin egen kropp och en mycket bra grundkondition. Den fysiska form jag såg hos Kangi var inte riktigt vad jag väntat mig av en ettåring när jag fått frågan om att ha honom hos mig, i träning med mitt unga spann, under kommande säsong.

Kangi och kusinen Sally, som ler och långhalm. Hundar med linjer som var anledningen till varför jag tackade ja till att ha just Kangi hos mig i träning under säsongen som passerat.

Sommaren innebar mycket jobb på många plan – och att bygga upp Kangi, både fysiskt och mentalt blev en av de många missioner jag åtog mig. Vi vande honom vid simträning, ett av de skonsammare sättet för honom att bygga både kondition och muskler på, vi vandrade många mil på fjäll och i utmanande terräng och lade mycket tid på att klura ut hur tusan vi skulle få honom att äta under löptiderna vi alltid har under sommaren. Han hade inte mycket hull att ta av som det var. Det var en utmaning, minst sagt och han spenderade större delen av löptiderna otroligt påverkad av att hans flickvänner löpte. Man kan lugnt säga att han hördes…

Lika mycket tid lades på att bygga ett förtroende oss emellan där vi överhuvudtaget fick hantera honom på riktigt. Saker som att sätta på ett halsband var faktiskt inte helt lätt där i början, han ville helt enkelt inte komma fram utan for än hit än dit. När han väl hade halsband och koppel på sig, ja då var det inga konstigheter, men att ta sig dit tog tålamod. Kloklipp var bara att glömma till en början och eftersom jag inte ville tvinga honom in i fler situationer än absolut nödvändigt, för att jag ville där skulle finnas ett förtroende först, så fick jag helt enkelt gå otroligt långsamt fram. Det var verkligen frustrerande emellanåt och jag fick ofta påminna mig om hur jag arbetat med Eldar, på tiden då han var som räddast om sin kropp.

Svanhågna med Kangi. Foto: Philip Vedin

Men en sak fungerade från dag ett med Kangi: flocken. Han kom in i den helt utan frågetecken eller stök. Kärade ned sig i sina nya vänner och blev precis lika älskad tillbaka. Han och kusinen Sally fick ett mycket starkt band direkt, båda med samma energi och sina genomsnälla, lekfulla personligheter. Likaså blev han snabbt tajt med Déjà – i henne fann han en kamrat som aldrig någonsin sade nej till kapplöpning eller fartlekar. Men kanske var det ändå med valparna – och framförallt Santi, som han skapade starkast band. Santi som redan första dagen, som nyinflyttad valp, bestämde sig för att Kangi var den roligaste och mysigaste i världen och som alltid sökte hans närhet. Det gör han än idag, som ettåring. Att se de båda unga hanarna med varandra är något som fyller mig med värme varje dag. Det är flocken jag till stor del har att tacka för Kangis mentala utveckling; i den har han växt och byggt en trygghet. Han har fått ta en stor plats, fått ta ansvar i fostrandet av valparna och byggt starka relationer. Och han har delvis genom de andra hundarna också byggt relation till oss.

Det är inte alltid lätt att vara alla flickors favorit och alltid få total uppmärksamhet 😉

När så hösten till slut kom var jag inte helt nöjd med hans fysiska utveckling, men jag vågade så sakteliga ändå sätta honom i träning. Korta, inte för snabba pass. Alltid med honom som svagaste länk och den som snabbast av alla blev trött. Det syntes tydligt i hur hans kroppskontroll började försämras, linan började slaka eller nosen började åka i backen så snart den bristfälliga konditionen började göra sig känd. Nej, vi kom inte särskilt långt där i början. Kangi behövde dessutom flest vilodagar av alla – dubbelt så många. Och vi fick traggla på just precis så hela första halvan av hösten. Ofta undrade jag om jag gick för fort fram, för hårt. Om jag borde backa. Och just precis som jag nästan bestämt mig för att backa bandet hände något; Kangi gick ett helt pass utan tecken på trötthet. Och ett till. Och ett till. Och plötsligt kunde jag försiktigt öka distansen, för att så småningom ta bort en vilodag i veckan. Ja, plötsligt kom utvecklingen jag väntat på!

I början av hösten var Kangi väldigt trött efter dragträningen – även efter mycket korta sträckor behövde han mer återhämtning än de andra.
Ofta somnade han kort efter att vi kommit hem igen. Tre månader yngre Déjà däremot undrade varför vi avbrutit uppvärmningen.

Månaderna som följde utvecklades han i raketfart. Det var fortfarande en kamp att överhuvudtaget få på honom selen och sockarna, att hantera honom så fort han inte var inselad, men fysiskt började vi märka av en tydlig skillnad. Dessutom hade han äntligen börjat äta ordentligt och med god aptit! Kanske kom insikten till mig på riktigt när vi åkte till veterinären i Drevsjö för att vaccinera honom. Jag minns jag för första gången tänkte att det var jobbigt att hålla i hans koppel – att han blivit stark. Tidigare när han dragit i kopplet hade jag aldrig haft problem att hålla emot, där hade inte funnits något tryck. Men plötsligt var det där. Det slog mig hur han utnyttjade sin kropp, sin muskulatur på ett vis han inte tidigare gjort eller kunnat göra. Med kontroll och medvetenhet. Jag tog en bild den dagen, för att senare kunna jämföra med de första bilderna från när han flyttat hit, och jag minns att jag hjärtat slog ett extra slag när jag såg hur stor skillnad det var. Hur den unga hanhunden plötsligt hade tydliga muskler, ett fylligare bröst och hur jag inte längre kunde räkna varenda revben eller ryggkota med blotta ögat. Och det märktes även på hans energi – den hade vuxit markant. Jag var så glad och stolt i det ögonblicket! Så tacksam över att jag nu kunde se resultatet av allt jobb vi lagt ned.

I spannet började han nu bli en hund att faktiskt räkna med. Fortfarande den svagaste länken och längst bak i sin fysiska form, men inte längre såpass att jag inte vågade låta honom gå med i den ”vanliga” träningen. Han började bli en konstant i spannet. Och så fortsatte det. Han utvecklades snabbt nu och blev en tillgång. Någonstans började också något annat hända; han började bli alltmer okej med hanteringen, började visa oss ett nytt förtroende – inte bara när han var inselad eller trött, utan även annars. Jag fick börja stretcha och massera honom, på riktigt, utan koppel eller halsband att hålla i. Jag fick börja pilla med hans tassar utan att han fick panik eller ville ta min hand i munnen – inte för att använda tänderna, men för att liksom vänligt markera att han inte ville ha mig där. Jag fick sätta på honom halsband, selar och sockar utan trettio minuters stök eller oändligt tålamod. Och det i sig bidrog till att vår relation på riktigt började djupna.

Hos veterinären i Drevsjö inser jag för första gången vilken enorm skillnad det var på Kangis fysik. Han kändes stark, kraftfull och energisk på ett vis han inte gjort tidigare. Ett stolt ögonblick!

 

Kangis framsteg kom till slut – och nu började det hända saker. Det har varit en ynnest att få se honom växa som individ och ung draghund.

Under vintern började han söka min kontakt, lös ute i rasthägnet, på ett helt nytt sätt där han tidigare bara brytt sig om de andra hundarna. Med en busig, glittrande glimt i ögat började han nu söka upp mig, för att ställa sig framför mig och titta långt och länge i mina ögon med ett stort ”leende” för att sedan skutta upp mot mig och invitera mig i något jag bäst kan likna vid en dans. Så gör han än idag. Det har blivit vår alldeles speciella lilla lek. Och någonstans har det varit just de där ögonblicken som fått mig att inse hur otroligt mycket jag fäst mig vid honom, trots att jag kämpat för att behålla en viss känslomässig distans. För jag har ju vetat; det kommer en dag då han ska åka hem. Då han inte längre är kvar hos oss och jag måste släppa taget.

Och där står vi nu. Mindre än en vecka tills han far hem och jag kan inte längre blunda för den stora klumpen i min hals när tanken slår mig. Trots att jag vetat. Någonstans under de här månaderna har jag fått inse det faktum att han nästlat sig in ordentligt i mitt hjärta – och att jag var blåögd som trodde någonting annat. För jag funkar ju inte så. Är inte en människa som klarar av att hålla känslomässiga distanser till djur eller människor som finns i mitt liv eller som jga lägger ned mycket tid och energi på. Det är nog en styrka, men ibland upplever jag det också som en svaghet. För det gör ont. Det gör ont att känna så starkt och veta man behöver släppa taget. Jag har gjort det så många gånger i mitt liv, på så många olika sätt, men jag tror aldrig jag helt och hållet har läkt efter det utan att det blivit vitnande ärr kvar. Av sorten som alltid ömmar om man råkar komma åt dom. Och nu förbereder jag mig för att ännu en gång släppa taget om någon, om en fyrbent vän jag lagt ned så mycket jobb på och kommit att älska. Jag har vetat hela tiden att dagen ska komma, men det känns inte lättare för det.

Kangi har blivit en riktig guldgosse att ha på stake-out.

Samtidigt är jag så väldigt glad över att ha kunnat hjälpa. Över att ha få varit en del av Kangis utveckling och liv. Att ha fått se så mycket resultat efter allt hårt jobb. Över att ha gjort skillnad. Jag är oändligt tacksam för förtroendet och för lärdomarna jag bär med mig ur detta år med honom i flocken. Tacksam för den roll han spelat i vår flock och i relationen till de andra hundarna. Över den tillgång han varit i spannet denna vinter och hur mycket hans närvaro gett mig. Det är inte utan att jag känner en stolthet över det vi åstadkommit tillsammans.

Fantastiska, vänliga grabb <3

Men jag har också kommit till en annan insikt gällande de framtida hundar som kan komma att leva under mitt tak; det blir inga fler längre lån av hundar. En insikt som för mig inte gjort sig känd utan viss ambivalens – för ibland är det helt enkelt det enklaste och snabbaste sättet att nå dit man vill, att låna in hundar – men som också är det mest rätta för mig jag kan göra. Jag fixar helt enkelt inte riktigt att behöva ta farväl av dessa hundar när avtalet löper ut. Går sönder för mycket. Har för svårt att släppa taget. Jag tror jag på ett undermedvetet plan visste redan efter Turbo, det går inte en dag utan att jag saknar honom med våldsam intensitet, kan ännu inte tänka på honom utan det där stinget i mitt bröst. Men det är med Kangi den insikten verkligen kommit att slå mig med full kraft. Och må så vara att det kanske innebär att jag väljer att avstå en genväg, men det är nog enda sättet att vara helt sann mot mig själv och hur jag fungerar.

Jag är tacksam för erfarenheten, trots allt. Lärdomarna. Det är jag alltid. 

 

Om mening, längtan och oskrivna kontrakt

Utanför mitt fönster singlar snöflingorna sakta ned över ett landskap höljt i tjock, mystisk dimma. Det har hunnit bli oktober och där vi bor har den första snön lagt sig som ett vackert, vitt täcke över fjälltopparna. Det dröjer inte länge nu innan resten av vidderna, skogarna och byn kläs i vinterskrud. Där jag sitter i min kökssoffa vid fönstret, i skenet från levande ljus på bordet och ljudet av brasans trygga sprakande, får jag ett plötsligt behov av att nypa mig själv i armen. Än en gång slår det mig plötsligt – detta är faktiskt på riktigt. 

Igår när jag rensade i mitt arkiv av bilder och videoklipp jag dokumenterat under 2018 snubblade jag över mappen jag gjorde i vintras, strax efter VM i Sveg. En mapp fylld av snabba, atletiska draghundar, snöklädda fjäll och slädturer kring Hovärken. Och så mitt bland filerna en egen mapp, märkt Glöte. Bilder och filmer från den dag då vi på nytt besökte torpet vi idag bor i. Och från den dag då vi fick samtalet från mäklaren om att budgivningen startat. Och filmen från dagen då vi sålde – och visste att vi nu äntligen på fullaste allvar kunde köpa torpet vid Glötesjön. Att återupptäcka alla de där filmklippen och bilderna, höra mig själv prata kring mina tankar och förhoppningar, och idag sitta här i kökssoffan i torpet – det är en oerhört speciell och mäktig känsla. Jag vet inte hur många gånger jag tittat igenom samma filmklipp, om och om igen. Jag kan liksom inte sluta. Det är så otroligt märkligt – mäktigt – att så mycket kan förändras på så kort tid!

Jag ser så väldigt fram emot den första vintern i vårt nya hem. Efter att få upptäcka alla nya träningsmöjligheter med allt vad det innebär för hundkörningen. Jag längtar efter att få uppleva hur hundarna får sina tjocka vinterpälsar, efter att få gräva ned fingrarna och ansiktet i den och dra in doften. Jag längtar efter timmarna på släden, de där tystna, vackra turerna då allt jag hör är vindens sus, våra synkroniserade andetag och medarna som glider mot spåren. Och det rytmiska ljudet av mitt hårt bankande hjärta. Det är fantastiskt att köra hund även med ATV:n på barmark, att köra hund med cykel och vagnar med vinden piskandes mot ansiktet, men det finns verkligen ingenting som mäter sig med att se polarhundarna i deras rätta element. I en vit fjällvärld framför en mjukt glidande släde i vitgnistrande guld. Och i år kommer jag få uppleva det på en nivå jag aldrig upplevt förr. Vetskapen gör mig så själaglad att jag kan gråta. Trots vetskapen om blåfrusna fingrar och tår och all ändlös skottning som säkret väntar oss och alla de andra utmaningar som sannolikt kommer med kylan när man lever som vi nu gör.

Spontandejt med fin vän och spannet.

Den här säsongen har vi valt att inte fara iväg för att själva delta på tävlingar, utan helt lägga tid och energi på att bygga upp spannet. Unga hundar går nu sin första säsong, valparna som kommer köras in i vinter och vi har en flock som på kort tid ökat dubbelt upp i antal individer och som behöver tid att jobbas och växa ihop. Det flocken behöver mest av allt just nu är just det. Tid, tålamod, växtutrymme och uppbyggnad. Utöver det att vi personer som står bakom hundarna i flocken också behöver av detsamma. Tid att komma ikapp. Tid att landa i allt nytt, i studier och i jobb. Det känns oerhört skönt att ha tagit beslutet att inte fara land och rike runt den här säsongen. Vi kanske kör någon turklass senare i vinter, om andan faller på och hundarna känns redo, men inga krav eller stora förväntningar på prestationer. Vi gör det vi känner för, men tränar på som om vi förbereder oss. Kanske åker vi till Polardistans och Vildmarksracet, bara för att titta och mysa och insupa energin. Men vi låter det förbli obestämt just nu – går på lust och känsla.

Vi tränar ändå stadigt och flitigt nu, med mål och noggrant uppdaterad loggbok. Hundarna växer både mentalt och fysiskt allteftersom veckorna går – vilket privilegie det är att kunna spendera så mycket av min tid med dom nu när jag studerar på distans och jobbar allt mer hemifrån. Att kunna sela på och fara ut på träningstur eller andra spontana äventyr som när det passar oss om dagarna. Att kunna följa impulser. Känslan av att i så stor mån kunna styra min egna tid är verkligen oslagbar. Det är inte alltid enkelt det heller, det har sina fallgropar som allting annat i livet, men gud vad jag älskar friheten i det. Av att (för det mesta) inte styras av någon annans klocka än min egen och hundarnas. Av årstider och säsonger. Att sätta mina egna ramar. Att i stort kunna gå upp när jag är utvilad, äta när jag är hungrig, sova när jag är trött. Ligga raklång på backen i en timme om jag känner för det. Ta ansvar för det jag själv gör eller inte gör. Vara min egen, på riktigt. Inte alltid rosenskimrande, inte utan massor av slitsamt jobb – för ingenting sker om jag själv inte ordnar det, men så otroligt mycket enklare att finna mening i. Det är vi som får skörda frukterna, de smakar så mycket sötare nu när vi sår och skördar själva. Och det är ju egentligen precis det jag längtat efter hela tiden. Att finna en mening i sådant jag gör. Att leva meningsfullt, i mina egna ögon. 

Att vakna upp långsamt efter hundmatning, sittandes i kökssoffan med denna vyn är en fin start på dagen.
Spontana fjällturer är en av de många förmånerna med att kunna styra sin egna tid <3

Avslutningsvis; sist jag skrev här så hade Surprise nyligen flyttat in i flocken. Det har nu gått snart tre veckor och lilla fröken energibomb har börjat landa. Den här första tiden har vi prioriterat att lära känna varandra, bygga trygghet och relation, samt få utlopp för energin och jobba mycket stressreduceringen. Surprise var väldigt uppe i varv när hon först kom hit, vilket lätt blir en tickande bomb med en som redan bär på så mycket energi och som nyss flyttat till ett helt nytt hem, ny flock, nya människor. Därför har det varit av största vikt att ge henne utrymme och hjälp att varva ned med hjälp av tydliga ramar, lagom mycket aktivitet, kvalitativ sömn/vila och väldigt mycket närkontakt. Det är inte alla huskies som verkligen kräver gedigen människokontakt sålänge de har sällskap av flocken, men jag upplever att Surprise är en individ vars behov av mänsklig kontakt är otroligt fundamentalt. Det är inte främst i flocken eller hos de andra hundarna jag ser henne söka trygghet hittills, utan i oss människor. Det har sina stora fördelar, för det gör henne väldigt lättmotiverad och följsam. Hon vill verkligen vara nära och slår gladeligen knut på sig själv för att göra oss nöjda. Men det innebär också att hon blir beroende av oss, sina människor, på ett vis som de andra hundarna inte riktigt blir. På gott och ont. Jag ger henne gärna det; den extra tiden av närhet, den extra energin och kärleken jag upplever att hon behöver. Kanhända är det ett behov som är extra starkt just precis nu, när hon är ny här och att det med tiden avtar något. Kanhända är det ett behov som alltid kommer vara lite extra stort i jämförelse med de andras. Det spelar ingen roll, för oavsett hur det är med den saken så är det vad hon behöver. Och vårt jobb är att ge henne det hon behöver för att må bra och trivas. Vårt jobb är att älska henne, villkorslöst. Med hull och hår, styrkor och svagheter. Som den levande, kännande, tänkande individ hon är. Det är det oskrivna kontrakt vi skrev med henne när vi valde att ta in henne i vårt hem.

Och jag vet att vi får igen det. Alltihop. Att vi får direkt feedback och betalt för precis all energi och extra tid vi nu lägger ned på henne. Jag ser hur hon växer för varje dag, ser hur hon finner allt större trygghet i oss, i sina flockkamrater och sitt nya liv. Jag ser att hon ger allt och lite till i träning, gör sitt yttersta för att göra alla glada, göra rätt och bara vill bli älskad. Sedd. Känna sig önskad. Hon jobbar oerhört hårt på att nästla sig in i våra hjärtan, krypa under våra skinn (bokstavligen) och överösa oss med all sin intensiva kärlek. Vi tar emot. Vi tar emot och gör vårt yttersta för att hon ska känna sig älskad och sedd. För att hon ska känna att vi verkligen, verkligen vill ha henne hos oss. För att det i hennes ögon är det värsta av straff som rimligtvis finns att bli ignorerad, vara osynlig. Och jag kan nog känna igen mig i det.

Lilla sprättan. Räkan, tokan, snurran, Smella-klonen, Duracell. Välkommen in i våra liv. I våra hjärtan.

 

 

Farväl du varma Sommar, välkommen ljuva Höst

Sextonde september och vår regelbundna träningssäsong har nu varit igång i snart en månads tid. Jag nyper mig lite i armen när jag skriver de orden. Särskilt efter en sommar som den vi haft det här året. Som ibland fått mig att undra om temperaturerna någonsin kommer sjunka igen. Hösten 2018 är så otroligt, obeskrivligt efterlängtad!

Den här våren och sommaren har på många sätt känts som den längsta vår och sommar i mitt liv, som om de aldrig ska ta slut- Men det har också varit en ovanligt händelserik period i mitt liv. Nyheter, insikter, utmaningar, överraskningar och stor förändring. Det här med förändring är något väldigt sällsamt. Sällsamt hur något så efterlängtat också kan vara förenat med så mycket bitterljuv smärta och växtvärk. Det är sällsamt hur förändring kan kännas som att ta ett djupt, livsviktigt andetag efter att ha hållit andan alldeles för länge och samtidigt kännas som att dö. Det är utmattande och upplivande, helt på en och samma gång. Kanske för att ingenting kan återfödas till liv utan att först dö. Varken fjällbjörkarnas löv, rallarrosen i dikena eller jag.

Så, som ett farväl till sommaren och till det liv jag en gång levde – och som välkomnandet av något nytt, vill jag återberätta hur dessa månader varit. Nåväl, jag ska göra ett ärligt försök i alla fall.

Äntligen dragsäsong <3
Svanhågna med Kangi. Foto: Philip Vedin

Stugliv och de tusentals projekten

En väldigt stor del av tiden den här sommaren har gått till att få ordning här på vårt lilla torp i Härjedalen. Som många av er vet så köpte vi en rätt ödmjuk liten stuga, enkel men charmig och på en tomt med mycket potential. Men där är en del jobb, det ska vi inte sticka under stol med. Sommaren har bestått i väldigt, väldigt mycket jobb. En del saker som varit mer akuta, andra har varit viktiga för själen och sinnesron. Vi har denna sommar bland annat;

  Ansökt, planerat och grävt för avlopp och vatten. Vi befinner oss just nu i skedet då vi står mitt i byggandet av ett badrum och färdigställandet av köket, efter att ha dragit in vatten och avlopp i huset. Vi har alltså hittills enbart haft utedass och vatten har hämtats från den brunn som funnits grävd sedan tidigare. Det har också byggts en liten utedusch, as most of you know. Under den här processen har både jag och Erik lärt oss oerhört mycket nytt, men också slitit våra hår och känt oss brutalt trötta då vi gjort stora delar av jobben själva. Tack och lov har vi haft fantastisk hjälp i vår ”hustomte” Per-Erik som driver Fixarna i Glöte AB. En riktig räddande ängel i nöden!

–  Rivit ut det väldigt dåligt planerade köket med NOLL arbetsytor och en diskho man inte fått använda – samt haft upp ett nytt kök. Detta kök väntar ännu på vatten, då detta hänger ihop med ovanstående punkt. Rolig kuriosa: när vi skulle sätta igång med köksprojektet upptäckte vi att väggen var heeeeeelt toksned. Så sned att när vi skulle sätta upp första hörnskåpet och det tog i väggen nedtill så diffade det upptill mellan 5 och 15 centimeter (!!!) beroende på vilket av hörnen vi testade i. Vi kunde inte annat än att förtvivlat gapskratta och undra hur tusan vi skulle lyckas med att få upp skåp på dessa väggar. Erik började seriöst fundera på om han inte skulle bygga en helt ny, RAK vägg, framför den gamla. Jag själv tyckte vi skulle lösa problemet som jag ofta tycker man ska lösa problem; vi river skiten och startar om. Mjo, jag kanske är lite dramatisk ibland. Men hade vi inte börjat riva den sneda väggen hade vi inte hittat fram till den fantastiska timmervägg som gömde sig därbakom alla femtiotre lager av tidningar, kartong, masonit och diverse tapeter. Timmerväggen som putsats och tvättats omsorgsfullt med linoljesåpa och nu utgör det finaste i hela lilla köket. Väggen är ännu sned, men med lite kreativitet har vi funnit en lösning som kommit att bli en charmig win-win. Resultatet får ni se när vi är helt färdiga 🙂

– Röjt mark och byggt upp fyra hundgårdar som totalt får rymma 11 vuxna SH. Dessa håller jag ännu på att berika och dona med. Kojor finns, men vissa ska isoleras och sedan få panel, samt målas. Vi är också på gång med ett hundhus som kommer rymma en eller två kojor. Återstår att se vad vi bestämmer oss för. Ytterligare en hundgård är planerad, men den byggs inte förrän efter kommande vinter.

– Byggt en sluss och mindre rasthägn. Dessa kommer att förändra utseende längre fram allteftersom vi blir färdiga med avloppet och kan få loss lite tid därifrån. Då ska hägnet bli betydligt större och det ska ordnas med portar så att vi kan starta med spannet däri. En port för start ned mot sjön och skoterspåren. En port åt andra hållet, för barmarkssäsongen, är tanken. Vi har börjat röja, planera och sätta upp stolp för det framtida, betydligt större hägnet.

– Röjt och röjt och röjt på tomten. Mycket mer finns kvar att röja. Mycket mer. Så vi har fokuserat kring att öppna upp lite vid vattnet och där hundgårdar/hundhus ska vara. Jag hade en tanke om att göra i ordning för att kunna simma hundarna direkt från tomten, men det visade sig bli ett projekt som kommer få vänta till nästa sommar. Botten är nämligen så dyig att jag just nu sjunker ned hela vägen till knäna om jag försöker mig på att vada ut med hund. Så – nästa sommars projekt blir att joxa med grus till botten och bygga en brygga.

– Packa upp alla flyttlådor och ordna med vettig förvaring. Det tar tid. Och är sjukt tråkigt 😉 Och är inte tillräckligt akut för att prioriteras, men tillräckligt viktigt för sinnesron för att inte helt struntas i. Det här projektet lär pågå länge, länge…

– Små glad-för-själen-projekt som tex; måla om och göra fint i utedasset, renovera någon gammal möbel, snickra ihop en trädgårds-diskbänk i brist på möjligheter att diska inomhus, namnskyltar till hundgårdarna, göra lite hemtrevligt i stugan… Ja, ni förstår. Typen av projekt som alltid är igång eller skapas.

Om man sen lägger till att Erik endast varit här under helgerna mellan juni-augusti, ja då kanske det inte blir så svårt att räkna ut att vissa projekt drar ut på tiden och är rätt bökiga att göra helt på egen hand. Det är ju trots allt så att det är Erik som är den byggkunniga utav oss och sitter på kunskap. Min styrka ligger i att vara den kreativa visionären som planerar, gör fint och löser problem. Jag tycker det är jättekul att bygga och gör det gärna, har inga problem med enklare byggtekniska saker såsom hundgårdar, altaner, snickra ihop nån koja/diskbänk/utedusch och hamra upp väggpanel, men där finns gränser för vad jag vågar mig på att lösa ensam utan att faktiskt kunna. Jag har dock lärt mig en hel del nytt denna sommar – till exempel har jag för första gången i mitt liv agerat plattsättare och lagt kaklet i vårt framtida badrum. Det ni!

Vårt lilla blygsamma torp, innan hundgårdar och diverse renoveringar.
Många sena kvällar med verktyg i högsta hugg har det blivit. Sista hundgården blev färdig så sent som i fredags kväll.
Avloppet och minireningsverket grävs ned.
Vi skaffar vår första ATV – det är ren och skär kärlek från första stund.
Kenneln växer fram.
”Vår” fina lilla sjö och Kalles spång.
Ett rasthägn börjar ta form.
Hemma <3

Fantastiska vänskap och oväntade besök

När vi bestämde oss för att flytta hit så var vi väldigt inställda på att vårt sociala liv kanske skulle få det lite tufft – åtminstone till en början, innan vi kommit in i nya sociala kretsar. Vi var inställda på att det här med att träffa vänner skulle komma att bli med längre mellanrum och på att man inte skulle se lika mycket människor om dagarna. Personligen har jag alltid trivts i mitt eget sällskap så mer egentid har för mig aldrig varit något negativt, snarare efterlängtat. Men självklart saknar jag också riktig kvalitetstid med goda vänner. Jag är av naturen sådan som hellre omger mig med en liten skara, noga utvalda vänner som jag får umgås med på ett lite djupare plan – än en person som tycker om massor av sociala evenemang och ytligare bekantskaper. Kvalité framför kvantitet.

Något jag alltså absolut inte förväntat mig var att jag under dessa tre sommarmånader skulle få fler besök än jag antagligen fått under hela 2018. Kanske även hösten 2017 inräknat. Inte bara har det varit bybor som kommit för att säga hej, byfest i bygdegården eller frekventa besök från Robine, men då vårt hem ligger lite ”på vägen” till mycket annat så har där dykt upp flera spontana besökare som jag tidigare kanske främst haft kontakt med över nätet. Jätteroligt och oväntat! Och sen har vi givetvis de inbokade och efterlängtade besöken från goda vänner som stannat över ett par dagar. Kalle till exempel, som varit en fantastisk partner in crime och hjälpt mig med diverse projekt – både av den praktiskt viktiga sorten och den själsligt viktiga sorten. Tack för de fina äventyren vi delade under din vecka i stugan! Och Charlie och gänget. Sarah, Iia och hundarna. Lollo och company. Tack för alla fina minnen vi skapat och samtal vi delat. Jag är så glad att jag fått ha er alla hos mig i sommar <3

Jag har också blivit totalt överraskad av galet fina vänner som dykt upp här på gården efter att ha åkt långväga för att ro om mig. Som hört på min röst, trots att jag är typen som tappert försöker dölja det, att jag kanske behövt en extra hand när det varit väldigt mycket i perioder. Som när Marlene dök upp här i en bil jag inte kände igen, med skruvdragaren i högsta hugg och massor av matkassar innehållandes middagar som Sarah planerat ända nedifrån södra Sverige. Vips så var också Victoria här mitt i allt och jag förstod om möjligt ännu mindre. Jag var så totalt tagen på sängen att jag skrattade och grät om vartannat, så glad och tacksam över den otroligt fina gesten.

Ja, sommaren 2018 har tveklöst varit en oerhört social sommar. Jag måste få tacka alla er som förgyllt den – och er som så otroligt generöst gett mig av er tid, energi, svett, muskler, humor och omsorg under de dagar då jag verkligen behövt det lite extra. Tack fantastiska vänner för all hjälp! Jag kan inte säga det på något annat sätt; I freaking LOVE you. Jag har kanske inte tur i spel eller pengar – men vänner har jag de bästa på jorden!

MEN jag måste också erkänna en sak – just nu är jag sjukt socialt trött. För även om jag absolut älskar att umgås med mina nära och kära, så har jag ett enormt behov av egentid. Och det behovet har blivit lite åsidosatt i sommar. Så TACK alla för en jäkligt social sommar – men i höst blir det nog så att den här björnen går i social ide. En tid i alla fall.

Jag och Kalle på toppen av Hovärken en vacker julikväll.
Jag, Malle och Victoria.
Svanhågna runt med Charlie, Philip och lurviga ligan. Foto: Philip Vedin
När Sarah och Iia kom på besök blev det syskonträff med valparna. Zam till vänster, Santi i mitten och Cora till höger. De växer så det knakar!
Fina Robine! Så glad jag är att ha henne i grannbyn!

Fosterfåren – mina oväntade kärlekar

Jag kan inte skriva om den här sommaren utan att nämna fåren jag tagit hand om.

Många av er vet kanske att jag i år bestämde mig för att låna ut vår mark till bönder i närheten och deras får, pga de svårigheter som varit med bete och skördar i sommar. Vad jag inte visste, när denna flock tackor och lamm flyttade in på vår tomt, var att jag skulle komma att fullständigt förälska mig i de ulliga varelserna som dag för dag knöt an till mig. Och jag till dom, mer och mer för varje dag. De kom att bli en väldigt stor och älskad del av min vardag, då jag ofta funnit mig sitta i deras hage och observera, fota och konversera med dom.

Nu är det snart två veckor sedan mina fina små vänner flyttade hem igen. Och jag har saknat dom varje morgon och dag och kväll sedan dess. Saknat att ha dom direkt utanför huset, bräkandes ikapp med hundarnas välkomnande ylande på morgonen. Saknat att ligga på rygg och ta en tupplur i deras hage, omringad av varma små kroppar, klövar som krafsar på mig för uppmärksamhet och mular som snusar mig i ansiktet. Jag saknar att mötas av en galopperande hjord, som bräker ivrigt när de hör min röst. Jag saknar min fantastiska vän Pussmun som varit min trogna, kelsjuka följeslagare i hagen och hennes lamm Vitnos och Blyga, som båda utvecklats så mycket denna sommar. Blyga som knappt vågat vara i närheten av mig och som för varje dag vågat sig lite närmare. Sista veckan tillsammans vilade hon vid mig, sökte klappar. Jag saknar Nafsas busiga blick och hyss. Saknar de mjuka små läpparna som ryckt i mina skosnören, klättrat på mig när jag vilat i gräset och naggat mig när jag inte klappat helhjärtat nog. Jag saknar Pricköras stora kärleksbetygelser och hur han visat mig så mycket förtroende när han kommit och lagt sig intill mig för att sova. Jag saknar den enorma värmen jag känt varje gång jag begravt ansiktet i deras ull och dragit in deras doft så att den fyllt mina lungor.

Jag är så otroligt tacksam över att ha fått dela denna sommar med den här fantastiska flocken. För förtroendet från ägarna. För att få vara mottagare av så mycket tillit, ömhet och kärlek. För den fantastiska gåvan det är att öppna och expandera hjärtat ännu lite till och släppa in dessa ljuvliga varelser. Och jag är så tacksam över erbjudandet att få tillbaks dom hit till nästa sommar. Som jag längtar!

Älskade, ulliga vänner!
Finaste Pricköra <3
Pussmun – antagligen världens mest fantastiska tacka.
Jag saknar er, (g)ullungar!

Flocklivet

Det har nog inte undgått många av er att flocken utökats markant detta år. Först Déjà som flyttade in i vintras och så hämtades valparna i juni. Ganska samtidigt flyttade ”fostervovven” Kangi in – och under juli månad även hans bror Ulf, som jag passade ett par veckor. För bara några dagar sedan flyttade även Surprise hit. Henne ska jag tillägna ett alldeles eget inlägg inom kort. Varken Kangi eller Surprise var ju helt enligt plan, utan liksom snubblade in i vår flock lite sådär huxflux.

Det har varit härligt och samtidigt oerhört intensivt med denna växande flock. Med så mycket förändringar har vi alla behövt tid att bearbeta alla förändringar och därför har vi valt att inte tänka särskilt mycket tävling i år, utan lägga den tiden på flocken och hemmet istället. På att skapa goda rutiner, starka relationer och bygga upp vårt spann. Valparna ska få växa till sig, unghundarna behöver tid att mogna och landa i sig själva, de nyinflyttade behöver tid att skapa relationer och bygga trygghet i sin nya flock. Vi behöver alla landa. Hitta in i vår nya rytm och dynamik. Och det behöver få ta sin tid.

Valparna är snart lika stora som de vuxna tikarna.
Surprise <3 Jag vet inte ens vart jag ska börja… Herregud, jag känner så starkt för den lilla tokan!
Kangi går nu i träning och har gjort stora framsteg under dessa veckor. Det är en ynnest att få se honom växa som individ.

Ja… Det har varit en händelserik sommar som jag tror att vi sent kommer glömma. Nu ser vi fram emot en obeskrivligt efterlängtad första träningssäsong i fjällen. Vet ni, jag har fortfarande svårt att förstå att vi faktiskt bor här nu. Att vi inte kommer åka hem. Att vi är hemma. 

 

 

Åter in i valpdimman

För snart en vecka sedan fick flocken tillökning. På en och samma lördag växte Raxeira-flocken med hela tre individer – och några dagar innan dess dök Kangi upp. Det kommer kanske inte som en nyhet för er som följer oss på daglig basis via sociala medier och i verkliga livet, men nog kom det som en överraskning tror jag. 

Att flocken skulle utökas var ju givet, men att det skulle ske så snart har enbart delats med de människor vi har i vår närmsta krets. Det är ju så att saker och ting sällan är givna förrän de faktiskt hänt. Någonting vi fått erfara flera gånger, men kanske särskilt denna vår. Kullar vi hoppats på och längtat efter har inte kommit – och för mig som lätt blir väldigt emotionellt investerad (på gott och ont) har det kommit som enorma besvikelser som hängt kvar länge. Men så dök någonting annat upp. Möjligheter. Nya perspektiv. Och vi bestämde oss för att ge det en chans.

Så, i förra veckan flyttade det in ett litet syskonpar i vårt hem och flock. Cora och Santi, två energiknippen med stora personligheter som tagit både mig och Erik med storm. Vi träffade dom första gången i maj, efter Ånnaboda-utställningen, då jag, Erik och min mamma for till Orust för att hälsa på Tobias och Sara Eliasson. På gården hade de en valpkull vars föräldrar vi var väldigt intresserade av att kika närmare på. Pappa Nordvikens Bonzo var för mig inte en okänd hund då han en gång i tiden gått i Nisse Uppströms spann, men mamman till valparna var mer av ett wildcard. I flocken fanns också tre äldre unghundar som alla var avkommor till tiken Varga. Vi blev kvar i några timmar för att prata hund och umgås med och få en känsla hundarna, samt avslutningsvis kika lite på kullen. När vi på eftermiddagen lämnade Orust var det med en härlig känsla i kroppen – vi förstod att det här skulle kunna vara något för oss. Man blir ju i princip alltid totalförälskad i valpar men den här gången hade vi dessutom fått träffa och bli förtjusta i båda föräldrarna, samt hundarna från den tidigare kullen. Vi mötte också där två andra tikar jag blev oerhört förtjust i; Hel och Vide. Jag kan lova att jag kommer hålla ögonen på dessa två damer i framtiden.

Cora och Santi

Cora och Santi är otroligt roliga små personligheter. De är lika lika som de är olika. Båda har dom massor av energi – de älskar att springa, brottas och busa. Är framåt och orädda, med en stor tro på sin egna förmåga. Jag älskar att iaktta hur de löser problem (båda är duktiga problemlösare!) och tar sig över hinder utan att låta sig stoppas. Cora är snäppet mer självständig än sin bror. Hon söker gärna äventyr på egen hand och känns väldigt trygg i sig själv. Kavat, utåtriktad och full av åsikter. Hon är en liten tik som tydligt tänker mycket och snabbt. Ja, jag tvivlar inte en sekund på att det ryms en mycket skarp liten hjärna i det huvudet. Hennes ögon är fulla av klokhet och djup. Det ska bli otroligt roligt att se vad det blir utav henne när hon växer upp.

Santi är både lugnare och galnare än sin syster. Han är något mer intensiv i sin energi, liksom han är i sitt kontakt-/närhetssökande. Santi rör sig mycket och jag tror han kommer växa upp till en hund med ett mycket stort rörelsebehov, likt sin far. Men Santi älskar också människokontakt. Han är den mjukare av syskonen, den av valparna som alltid är först framme och med stor iver ska upp i famnen. Han är den som alltid vill vila tätt intill, gärna under ens skinn och söker mycket trygghet i närhet. Han är en valp som gärna sitter länge och tittar en i ögonen. Och han är en valp som väldigt snabbt knyter an till de andra hundarna i flocken, som vill vara nära dom. Santi är också en tuff och modig liten grabb, men det är samtidigt tydligt att han finner mycket trygghet i sin syster och är mer flockbunden än henne. Trots att han nästan alltid är i farten så upplever jag honom inte som en stressad individ, utan hans energi är lika intensiv och stor som den är lugn. Jag kan inte förklara det på annat vis. Men i de där ögonen ryms ett enormt lugn, en ömhet – och massor av bus.

Ja, jag är bottenlöst förälskad i dessa två invider. Vilka fantastiska små väsen de är!

Coras ögon rymmer oceaner av personlighet och vishet. Jag kan med lätthet förlora mig i dom.
Santi, min lilla tyfon. Det ryms så mycket ömhet i den här lilla pojken – det är omöjligt att inte älska honom.

Vi börjar nu hitta in i vardagens rutiner, både valparna och jag. De har tagit flytten och omställningen det innebär otroligt väl, allt ifrån den långa resan mellan Orust och Glöte, till att introduceras för en ny flock. Jag ser så mycket fram emot att få se dessa två växa upp, utvecklas och träna med oss. Det känns också otroligt roligt att så många valpar ur kullen hamnat/blir kvar i kretsen. Tobias och Sara behåller tre, liksom våra nära vänner Sarah och Andreas tagit hem en utav kullbröderna. Det återstår fortfarande två valpar i kullen som ska till nya hem – jag håller tummarna för att även dessa kanske hamnar någonstans så att de blir lätta att följa. Det är otroligt roligt att få se en hel kull utvecklas, både i vardag och som draghundar.

Cora och Santi har såklart, precis som alla våra andra hundar, fått nya personliga sidor här på bloggen. Ni hittar dessa uppe i huvudmenyn. Som alltid kommer det tillkomma text och information allteftersom valparna växer upp.

Söta lilla Zam som flyttat till Andreas och Sarah <3 En otroligt go liten grabb!

Jag nämnde ju att vi fått tre nya hundar i flocken i lördags. Och jag har givetvis inte räknat fel! Men jag kommer att spara inlägget om hund nummer tre till nästa gång. Hunden som dök upp som en riktig överraskning – i dubbel bemärkelse. Blue Neptune’s Sureprice <3

Stugliv och en nykomling

Dagarna känns på något vis längre häruppe. Kanske är det ljuset och det faktum att det aldrig någonsin blir mörkt. Kanske är det att jag nästan helt slutat titta på klockan och för varje dag alltmer hittar tillbaks till min egen rytm. Eller kanske handlar det om att jag samlar så mycket intryck och hinner tänka så många långa tankar att det helt enkelt fyller dagarna med känslan av att ha haft fler upplevelser per dag än tidigare. 

Men det är inte alltid helt smärtfritt eller utan problem att leva här nu när allt är nytt – det är mycket anpassning som behövs och mycket ska ordnas med under sommaren. Hundgårdsbyggena har dragit ut på tiden då virket och leveranser inte dykt upp i tid, hundarnas magar/ljumskar blir sönderbitna av knotten som vaknat till liv med våldsam kraft, Rackarn har hunnit rymma en gång (ÅNGEST) och många av de saker man är van att kunna lösa i ett nafs kräver plötsligt mycket mer tankekraft och jobb. Som att tvätta bautatjockt, långt hybridhår när man inte har rinnande vatten. Eller bara en sådan sak som att anpassa sig till det faktum att de öppettider som står på en butiks hemsida inte alltid gäller – för man måste komma ihåg att läsa lappen på entrén där sommartiderna står också och har du inte gjort det så är det inte mer att göra än att sätta dig i din bil och glatt köra hem igen. Men för varje liten utmaning och fnurra som dyker upp lär vi oss också någonting nytt. Om vilka fantastiska, välkomnande och hjälpsamma människor det finns i byn, människor som bjuder in till brännbollshäng och följer impulser att nyfiket knacka på dörren för att hälsa. Människor som släpper allt vad de har för händer och kommer till undsättning när något krisat – OCH tar sig tid att faktiskt samtala och skratta en stund istället för att skynda iväg, trots att de egentligen har 101 andra saker att göra. Jag slås av ständiga insikter om hur anpassningsbar människan ändå är och hur mycket man kan lösa med fantasins hjälp, även när kunskapen haltar.

Någonting jag verkligen har längtat efter under den här tiden, det är en ordentlig dusch. Inte ett dopp i sjön, inte en så kallad raggardusch och inte tvätta sig ren med våtservetter. Utan en riktig allt-schampoo-sköljs-ur-håret-dusch. En stå-under-rinnande-vatten-dusch. Vi har ju varken avlopp eller vatten i stugan än, men vi har en egen brunn man kan hinka upp vatten ur. Så jag satte mig att söka efter enkla och billiga sätt att bygga en utedusch på. Och voilà – det bidde en dusch bestående av några brädor, plåtskivor vi hittat på gården, en campingduschpåse för 59 riksdaler (se bild), två hinkar vatten från brunnen (det är tydligen vad som krävs för att mitt knasiga hår 1 – ska bli blött och 2- ska bli ursköljt), en helt fenomenal liten uppfinning som i princip är en portabel liten duschslang med tillhörande vattenpump (ÄLSKAR Biltema!) och hederlig gammal solvärme.

Duschset – däribland min fantastiska lilla kompis från Biltema. Den slangen stoppar man ned i närmsta hink med vatten och simsalabim! Rinnande vatten! Bra tryck = lyckligt hår!

Det var faktiskt riktigt härligt att stå utomhus i den egensnickrade duschen. Solen värmde skönt och himlen var blå. Det snålblåste förvisso, var inte mer än 15-16 plusgrader ute och vattnet var definitivt inte särskilt varmt, men efter tre dagar i solen var det åtminstone inte dödligt kallt 😉 Och det var helt underbart att få känna sig sådär riktigt, riktigt ren igen! Och dofta något annat än byggdamm och djungelolja. Jag bestämde mig efter duschen att klättra upp på logrampen utanför ladan, den där jag ofta sitter och dricker mitt kaffe, för att helt sonika låta kropp och hår soltorka medan jag njöt av utsikten och solens värmande strålar. Nedanför rampen kunde jag höra hundarna sucka förnöjt där de låg utsträckta i de provisoriska hundgårdarna.

Inte så pjåkigt ändå att torka till den här vyn
Soltorkning pågår.

Den här sommaren är det inte enbart arbete på gården som pågår, utan även många förändringar i flocken. Framförallt är det nya hundar som kommer till i sommar – det blir en riktig huskyboom! Nu när vi inte längre begränsas av ytan vi bor på så kan nämligen både jag och Erik investera i att verkligen bygga egna spann. För det är trots allt lite trist och tröttsamt att alltid behöva dela på hundarna för att man helt enkelt har för få för att båda ska kunna köra varsitt spann på släde samtidigt. Och vi vill ju trots allt kunna åka ut på äventyr och dela upplevelser tillsammans ibland. Att utöka flocken är således inget nytt påhitt (men det vet nog de flesta av er redan) – men det går lite snabbare än vi kanske först planerat för. Så är det ibland, när möjligheter dyker upp framför fötterna på en.

Jag ska berätta mer allteftersom, men vi börjar med den nykomling i flocken som faktiskt redan flyttat in: Kangi. Eller Bengt, kort och gott, som han heter i stamtavlan. Kangi är en unghund på drygt ett år som vi i ett år framöver kommer ha inackorderad hos oss. Han kommer byggas upp, köras in och gå i unghundsträning med våra andra unghundar under dessa månader. Att Kangi skulle komma hit var inte planerat sedan särskilt långt tillbaks, utan förfrågan kom väldigt plötsligt men var intressant nog för att säga ja hyfsat direkt. Det är nämligen så att jag är ganska nyfiken på den här hunden – han har spännande hundar bakom sig från linjer jag tycker om. Och han visar sig vara kusin till min Sally – hennes mamma Yoyo är kullsyster till Kangis mamma, Koykoy. Och Kangis pappa Neimans Skurk är kullbror till hundar såsom Lilla Fridolf och Finnen, två hanhundar jag verkligen gillar. Så möjligheten att lära känna, köra in och träna en valp ur denna kombination ville jag inte tacka nej till.

Kangi har nu bott hos oss i fyra dygn och har visat sig vara en härlig filur. Lite som en stor kalv som spritter av glädje och energi åt alla de håll. Den typen av energi är för mig väldigt attraktiv och känns lovande när vi talar om en hund som ska komma att bli draghund. Han är lättsam, öppen och social, vilket har gjort att han kommit in i flocken på nolltid och är uppskattad av alla. Särskilt uppskattad är han kanske av Déjà, som just kommit in i sitt första löp och därför fått nöja sig med att vistas på andra sidan hundgårdsgallret från honom. Men det betyder inte att hon inte kämpar hårt för att få hans uppmärksamhet 😉

Kusinerna röjer loss
Kangi är en riktigt uttrycksfull grabb 😉

Det kommer mer nyheter så småningom, men tills dess vill jag tipsa om fliken vid namn Härjedalsflytten som nu flyttat in på huvudmenyn. För alla er som uttryckt en önskan om att få följa med på och bli uppdaterade kring vårt stora äventyr har jag nu sett till att ni via den fliken kommer direkt till alla de inlägg som handlar mer specifikt om flytten och livet här i stugan. Tack för alla jättefina, värmande, peppande kommentarer som redan trillat in både på blogg, Instagram och Facebook gällande vår stora livsförändring. Det är SÅ uppskattat!

Vilovecka

Här kring Mälardalen kan vi lugnt konstatera att våren anlänt med sommartemperaturer. Häromdagen visade väderstationen på 22 plusgrader och i helgen vaknade jag för första gången den här våren av att rummet var alldeles för varmt. Klockan var halv sju och all värme har varit avstängd härhemma. 

Det märks tydligt på hundarna att de soliga dagarna gör dom lite dåsiga och att de hellre ligger utslagna på någon noggrann utvald plats i trädgården, än att vara aktiva. Till och med duracellvalpen Déjà har lagt ned busandet om dagarna; istället slinker hon in i vår svala stuga för att sträcka ut sig på trägolvet och slumra i timmar. Så snart solen sjunkit bakom de stora träden som omringar bakre delen av trädgården så letar sig hundarna fram från sina svala gömställen och snart är buset i full gång. Jag inser mer och mer att det nog inte blir så många fler riktiga dragpass den här våren. Jag hoppas på att kunna klämma in några kortare turer tidiga morgnar eller sena kvällar, men luftfuktigheten har det senaste varit högre än vad jag önskat. Kanhända har vi tur – det kanske kommer någon temperaturdipp och lite sämre väder framöver som tillåter oss att plocka fram cykel och vagn, men jag räknar inte med det längre. Det är bonus. Men vi hinner lite mer canicross, där turerna inte blir så långa och ansträngningen inte så hög för hundarna. Desto värre är det för mig och min pollentrötta kropp 😉

Jag börjar allt mer introducera sommarens aktiviteter för hundarna; cavaletti och hinderbanor, balansträning, styrkepass och core-träning, klövjning och långa, snåriga skogspromenader. Med den här värmen kommer vi förhoppningsvis snart kunna sätta igång med vattenrelaterad träning såsom trask och simning. Inför sommarens träningsplan bokade jag ett hembesök av Amanda Gardelin, som jobbar som fysioterapeut, och tillsammans med mig gick hon igenom alla hundarna. Vi bollade också en hel del tankar och idéer kring hur jag på bästa sätt kan jobba med hundarna för att stärka de individuella svagheter de har. I stort såg dom alla fina ut, men precis som vilken människa som helst så sitter ju också våra djur på fysiska svagheter som påverka hur en individ rör sig, belastar kroppen och mår.

För Sally ligger mycket i att hon behöver få muskla på sig på nytt, efter de muskler som gått förlorade under de senaste veckorna av allergiutredning (ska berätta mer om det vid ett annat tillfälle).

Ratchel såg finast i kroppen ut av alla och riktigt njöt av att få bli ompysslad av Amanda; där ska vi fortsätta jobba precis som vi gjort och fokus ligger på att underhålla, samt lösa upp en lindrig spänning i bröstryggen. Ratchel har inte direkt klagat på att få sin dagliga massage, snarare tvärtom. Hon kommer nu självmant och sätter sig med ryggen mot mig och ger mig en uppfodrande blick.

Kit har sedan tidigare svagheter kring iliopsoas, vilket gör att han lite lättare drar på sig andra och större spänningar än tjejerna. Med honom märker jag en direkt skillnad om vi inte regelbundet masserar och stretchar! I stort ska vi egentligen inte göra något annorlunda utan fortsätta jobba förebyggande, grundstärka och löpande lösa upp spänningar han drar på sig. Efter Amandas besökt fick jag dels ett kvitto på att vi är på rätt väg, men även lite nya verktyg och övningstips med mig i ryggsäcken. Det känns väldigt skönt att ha en lite bättre grund att stå på när planen och målsättningen för nästa säsong utformas.

Hundarna känns helt klart nöjda och glada med de latare dagarna som värmen innebär. Dagar där de helt får ägna sin tid åt att bara vara hundar och ägna sig åt sådant de själva vill. Och det är verkligen skönt även för mig. Jag känner mig alltid lite nere när dragsäsongen lider mot sitt slut, men i år måste jag ändå erkänna att det nog är ganska välbehövligt med återhämtningen som de varmare månaderna innebär för oss. Särskilt nu när vi står mitt i en flytt. Vintersäsongen som gått har för oss varit mer intensiv än någonsin och det känns i kroppen. Ja, återhämtningen är nog lika välbehövlig både för hund som människa. För mig innebär de här månaderna att jag kan börja lägga lite mer fokus på att få rätsida på min egen träning och rehab, som ofta fått stå åt sidan i vinter. Inte det klokaste att prioritera bort, särskilt inte eftersom en musher faktiskt också ingår i teamet och kan vara en svag länk, men det är lätt hänt när så mycket annat känns viktigare eller mer angeläget att ta itu med.

Vi har nu haft en extremt lugn vilovecka – för hundarna – där de i princip bara rört sig fritt i trädgården. Bortsett från stretching, massage och ringträning hemmavid har vi knappt gjort någonting alls utöver att bara vara och mysa samman. Ratchel och Kit, som är riktiga mästermysare, ser oförskämt nöjda ut där de ligger utsträckta om dagarna (nåja, Ratchel är oftast nedgrävd) och det är så skönt att se dom sådana. Förnöjda med tillvaron. Det är skönt att ibland bara få luta sig tillbaks i tystnaden och titta på solande, slumrande hundar. Att ge oss alla tid att förnya våra krafter.

Nya skeden – och att släppa taget

Tvåtusensjutton lider mot sitt slut och som för så många därute snurrar mina tankar kring det år som snart är förbi. Ett år som kommit med så mycket glädjeämnen, hopp, stora utmaningar och samtidigt tunga beslut. Mer än  jag hoppats på av precis allt. Ett år fyllt av milstolpar. 

Vi började året med ett pirrigt telefonsamtal efter beskedet om en valp kvar hos den kull Marie tagit på sin Yoyo och Pia Ångströms hane Snowdigger’s Sitka, bror till den hanhund Marlene använt till Yabasta’s A-kull. Jag var så oerhört nervös när jag ringde till Marie, för inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle få köpa valpen. Dessutom, som vore det förutbestämt på något vis, den lilla tik jag sett så många bilder på och fastnat för redan innan jag visste hon skulle hamna hos oss. Men så blev det. I slutet av januari åkte vi till Vigge och spenderade en härlig dag tillsammans med Marie, Niklas och deras flock, för att sedan ta med oss Sally hem.

Hon stal mitt hjärta direkt. Med sin stora och kvicktänkta personlighet. Tuff, orädd och full av energi. Av flocken välkomnades hon och fann snabbt sin plats. Ratchel var överlycklig över den lilla valpen och blev en trogen lek-och-myskamrat. Eldar var inte helt säker de första dagarna, men snart öppnade han upp och gick in i rollen som lekfarbror och uppfostrare med hela sin själ. Handen på hjärtat förvånade han oss alla stort den där första tiden och det var med en enorm stolthet jag såg honom växa in i sin nya roll. Älskade Eldar, som han lekte outtröttligt med valp-Sally och gjorde sig till för henne skull. Allt för att roa henne. 

Det var skönt, om än uttröttande, att få försvinna in i valpdimman på nytt. I hjärtat skavde ännu sorgen efter Smellas hastiga bortgång året innan, en sorg jag hade mycket svårt att hantera även om det nog inte alltid märktes utåt sett. Jag är så tacksam för de andra hundarna. För att ha haft en sådan tröst i flocken och individerna som funnits kvar. Och i de som kommit till. 

Våren var full av överraskningar och positiva händelser. Plötsligt blev jag uppringd av SPHK Mälardalens valberedning som undrade om jag ville bli en del av styrelsen – och jag förvånade mig själv med att tacka ja. Trots att jag inte visste ett jota om styrelser. Men någonstans hade jag ändå en känsla av att ha något att tillföra. Mycket av min tankeverksamhet gick åt till att fundera ut hur vi skulle kunna jobba för ett mer levande distrikt för SPHK:s medlemmar.

En annan stor milstolpe var första maj – dagen då beskedet kom att mitt kennelnamn godkänts och protesttiden runnit ut. Raxeira’s var därmed officiellt registrerat och jag kunde andas ut efter våndan över att kanske inte få ”mitt” namn. Drömmen om att en dag föda upp fortsatte därmed att blomstra och gör det ännu. Någonstans där i bakhuvudet är tankarna alltid igång, planerandet och analyserandet. Att ta in Sally var därför ett mycket medvetet val av linjer jag fann intressanta att en dag sannolikt jobba vidare med. Vi får se vad tiden utvisar, mycket ska ske och utvärderas innan den dagen är kommen. 

Under våren ställde jag också ut egna hundar för första gången, både i Västerås och på årets Ånnaboda, vilket för mig var ett enormt steg utanför min comfort zone. Det gick inte sådär jättebra kritikmässigt, de där två första gångerna, men det var lärorikt och trevligt. Och jag var så stolt över att vi tog oss ut i ringen samt över hur stora framsteg Ratchel gjort rent mentalt efter en fas av social osäkerhet bland främmande och allmän spökighet. Ånnaboda blev också min allra första distriktsaktivitet som suppleant i SPHK Mälardalen. 

Ånnaboda innebar ännu en nyhet för flocken; Kit följde med oss hem från utställningen. Kit kände jag väl sedan innan då han länge varit en vital del av Yabasta-flocken. Samtalet med Marlene (Yabasta) hade pågått en tid kring att ta hem Kit på lån och vi skrev i Ånnaboda låneavtal på ett år. Jag visste nog redan där och då, att om allt slog väl ut på det vis min magkänsla sade, ja då skulle Kit vara en mycket viktig pusselbit i vår flock och i vårt unga spann under uppbyggnad. Idag vågar jag avslöja att han är hos oss för att stanna <3 Kit vandrade in i flocken med självklarhet. Han fyllde genast rollen som en oerhört snäll, klok och trygg mentor för de yngre hundarna. Och för mig blev han en trygghet, en ledstjärna och pålitlig vän att luta mig mot i vardag såväl som i trixiga träningssituationer. I Kit fann jag ett lugn och en stabilitet som inneburit en starkt läkande kraft efter Smellas bortgång. Jag kan inte beskriva nog den tacksamhet jag känner över att det förtroende jag givits att förvalta den fantastiska individ han är.

Våren innebar också flera vändor till fysioterapeuten då Eldar började visa alltfler tecken på smärta igen. Ett rehabprogram och en plan inför sommaren gjordes upp, i hopp om positiva förändringar. 

Sommaren 2017 gick lika snabbt som den kom, känns det som nu. Men när vi befann oss mitt i det så tycktes sommarvärmen helt oändlig. Vi väntade otåligt på att få komma igång med höstens träning och under tiden spenderade vi mycket av vår tid vid sjön och i skogen. Hundarna simtränades, rehabades, byggdes upp och vi började vänja in Sally vid dragselen. Redan första tiden hos oss började hon lära sig kommandon och dessa fortsatte vi träna på dagligen, kravlöst på promenader. Hon var en naturbegåvning från start. Vi fick någon enstaka kölddipp där under sommaren och vågade oss ut på någon kort löparrunda – jag levde länge på det jag såg i hundarna. I Sally! I hennes driv framåt, lyhördhet för kommandon och det fokus som långt övergick hennes fysiska ålder. Hösten såg ljus ut när jag såg den framför mig.

I slutet av sommaren/början på hösten åkte vi på semester. Alla hundarna packades in i bilen och vi for ned till mina föräldrar i Västra Götaland, där vi för första gången körde vårt alldeles egna fyrspann. En stor och betydande milstolpe. Med oss hade vi vår nyss införskaffade, begagnade barmarksvagn – kanske det bästa köpet av ett icke-levande ting under hela 2017. Vi passade på att köra så mycket hund som möjligt på de fina körvägarna i mina gamla hemtrakter, ofta med en entusiastisk publik bestående av pensionärer och skolbarn, och vi njöt av att inte behöva titta på klockan. Semestern innebar också en tripp till rasspecialen i Tånga Hed där vi ställde ut både Ratchel och Sally. Ratchel blev utsedd till tredje bästa tik i unghundsklass och det med oerhört fin kritik. 

​Och så kom äntligen den efterlängtade hösten… 

Hundarna sattes i träning och vi gladdes åt hur roligt det var att få komma ut tillsammans med hela gänget. Det varade emellertid inte länge, för snart kom Eldars tydliga tecken på smärta tillbaks trots den positiva utvecklingen under sommaren och vi fick än en gång ta honom ur träning för att traggla vidare med att försöka få honom att må bättre. Skoven, ja det är så jag bäst kan beskriva det, verkade komma och gå utan särskilt tydliga mönster. Diffusa symptom och beteendeförändringar avlöste varandra, försvann och kom tillbaks. 

Kit, Ratchel och Sally däremot fortsatte i träning och kändes starka. Vi testade runt med startrutiner och positioner i spannet, finslipade på vårt sätt att jobba samman. Sallys utveckling den här första hösten i träning har gått spikrakt uppåt och även om där finns kvar att jobba med henne framförallt fysiskt; hon är ung ännu; så bor det i henne en mycket spännande ledarhund med en enorm vilja att arbeta. Hennes kliv framåt har varit otroligt stora på kort tid – vilket också tydligt visat sig när hon gått jämte rutinerade Kit i led. 

Men någonting hände under sensommaren och ju längre in i hösten vi kom, på ett rent personligt plan, som jag inte räknat med. Kroppen började säga ifrån på nytt. Jag vacklade till och tappade åter balansen i vardagen, mycket i och med förändringar i min arbetssituation. Närmade mig alltmer en ohållbar situation med för mycket jobb/hög arbetsbörda och för lite återhämtning – tvingades inse att jag gått upp i arbetsgrad för snabbt, för tidigt. Det är en svår känsla att hantera, när man börjar känna sig otillräcklig på alla plan i livet.. Jag valde till slut därför att slopa de tävlingar jag själv planerat att anmäla mig till och att tacka nej till mycket. Kvar valde jag bara att ha hundträning och de inbokade styrelserelaterade jobb jag hade. Allt annat sattes på paus. 

Således blev det Erik som anmälde sig tillsammans med Kit och Ratchel, både till Velamsundsdraget och Nybrodraget. Men det var inte bara i tävlingssammanhang som Erik tog ett stort kliv till att bli allmer involverad, på riktigt, i hundarnas träning. Någonting tändes i honom. Han började finna ett helt annat nöje i att köra hund och plötsligt var jag inte den enda i hushållet som ständigt funderade över hundhållning, individernas/flockens utveckling och träningen. Eller som tog initiativ till att prata om framtiden, om en större flock och drömmar om norr. Vi beslutade oss för att göra en värdering av bostaden och jag började aktivt söka efter fastigheter, kontakter och möjligheter att förvandla drömmen till verklighet. 

Så kom senhösten och med den både glädje och sorg. Beskedet och beslutet om ännu en familjemedlem; en vi väntat länge, länge på och om några veckor äntligen kommer få träffa. Och så, kort därpå ett ofrånkomligt och smärtsamt beslut att ta farväl av en annan. 

Ni förstår.. Jag har inte varit redo att berätta, egentligen är jag det fortfarande inte och därför har jag dragit på det. Velat hålla det för mig själv, bara låtit mina närmaste veta i all min trasighet. Och det finns så många anledningar till det. Till varför motståndet har varit så stort. Från det enkla faktum att jag inte varit förberedd att behöva ta beslutet så snart och själv därför inte landat i det ännu, till det svåra i att blotta sin själ och smärta över ett blogginlägg där tolkningen helt lämnas åt läsaren. Med risk att öppna upp för så många frågor man inte orkar eller är beredd att svara på. Öppna upp för att bli kritiserad, misstolkad och slagen på när man redan ligger, från sådana som tror sig veta. Jag har ju varit där förr… Det är trots allt så mycket vi inte vet om varandras liv, om det som sker bortom skärmarna, och så lätt att ge ytterligare näring åt känslor av otillräcklighet. 

Den 11 december lämnade Eldar jordelivet. Att skriva de orden känns så främmande. Surrealistiskt och svårbegripligt. Och där jag befinner mig just nu i min sorg är jag inte redo att skriva mer. Jag kan inte. Försöker ännu finna fotfäste och röna ut vem jag är utan honom; hunden som var en sådan enorm del av min identitet. Vart han började och jag slutade, det vet jag ännu inte. Så jag sparar dom orden till senare. Till dagen då jag är redo att ta av mig den skyddande tjockjackan och stå där, i blåsten, saknaden och tomheten efter honom. Min djupt älskade, komplexa vän som kom in i mitt liv, vände det och upp ned likt en orkan och tog mitt hjärta med fullständig storm. 

Julen kom. Och julen gick precis lika snabbt igen. Som i ett och samma andetag såg jag den komma och försvinna, allt utan större känsloreaktioner från min sida. Jag har bara velat hålla mig flytande. Så när Marlene precis innan jul frågade om vi ville låna/träna Turbo över vintern, den unghund som ännu är för ung för att gå i tävlingsspannet, tackade jag ja. Tacksam över möjligheten att fokusera på något annat än allt som skavt. 

I samma veva som vi for sydväst för att tillbringa julen hos familjen, stannade vi för att hämta Turbo hos Marlene. Vi gav oss ut på en tur med spannet – och för första gången sattes både Sally och Ratchel in i ett riktigt storspann. Det var en mäktig känsla att se våra hundar arbeta samman. 

Turbo har sedan dess kommit in i flocken utan konstigheter eller friktion. I Sally fann han direkt en bundsförvant med lika stor energi och kärlek för bus som han själv, i Ratchel en lugn och trygg kompis att dela hundgård med och i Kit en bekant mentor. Det är en ynnest att få ha honom här med hela sin sprudlande personlighet och ni kommer tveklöst se mer av honom under dessa månader då han går i träning med de andra unghundarna och Kit. 
Så mycket glädje som kommer ur att träna detta arbetsglada spann <3 

Jag tänker tillbaks på året som gått, på med- och motgångar, toppar och dalar, och jag tänker att det varit ett intensivt år på så många vis. Ett år som lämnat mig matt, trött, sorgsen men också hoppfull – allt på en och samma gång. För ja, så känner jag faktiskt. Att jag ser på framtiden med förtröstan och entusiasm, även om jag just nu kämpar för att finna stabilt fotfäste. Jag vet det kommer ljusare tider, nya tider. 

Som jag tror jag uttryckt det tidigare; 2017 var ett år jag kommer se tillbaks på och minnas som avgörande. Som slutet på en era, ett sätt att leva… Och början på ett annat. 


Gott nytt år till er alla därute. Och ta hand om era nära, fyrfotade som tvåbenta. Jag och Raxeira-flocken önskar er ett fantastiskt, glädjerikt och hoppfullt 2018!

Äppel päppel

Varma sommardagar är det inte många knop härhemma i flocken, men då och då känner sig hundarna lite extra kreativa och påhittiga. I sommar har vi fått ett nytt inslag vad gäller favoritaktivitet; äppelplockning.

Ratchel plockade en hel del jordgubbar förra året, men jag kan inte minnas att jag någonsin sett hundarna här intressera sig för äppelträden tidigare. Men så kom Kit. Och Kit, han är en äppelpallare av rang. Elitpallare, till och med. 

Det dröjde inte längre förrän de andra blev nyfikna på vad det var Kit hölls med hela dagarna. Det verkade ju så väldigt roligt! Så numera står dom därunder en stund minst varje dag, äppelpallarna. Alla finner aktiviteten roande, men ingen är så passionerad som Kit. 

Bild

”Vad pysslar du med för något, Kit?” undrar Eldar. ”Tvättar äpple”, svarar Kit.

Bild

Sally blir också nyfiken på Kits äpple. ”Man får inte kidnappa andras äppelbebisar, men man kan lära sig att fånga egna”, förklarar Kit när Sally försöker låna äpplet.

Bild

Det kallas till flockmöte under äppelträden där Kit delar med sig av sina hemligheter.

Bild

Kit visar en utav sina elever hur man bäst plockar ett bebisäpple utan att skada det. Försiktig måste man vara, plocka mjukt med läpparna. Sally lär sig snabbt, så Kit visar även en mer avancerad teknik där man måste balansera.

Bild

”Får man svårt att hålla balansen kan man göra såhär”, förklarar experten och visar hur man kan stötta sig mot grenarna. Dom bästa äpplena finns längre upp och kräver lite list.

Bild

Eldar försöker också. Precis som Kit lärt honom så planerar han noga sin väg till det perfekta äpplet innan han agerar.

Bild

Efter lektionen återgår hundarna nöjt till vilan i sommarvärmen.

Bild

Kit anser att det är klokast att hålla lite extra koll på sitt äpple. Man vet ju aldrig om det försvinner annars.

Bild

Lite tröttsamt är det allt att lära ut i värmen och beskydda alla äpplen. Snart somnar även Kit. Med en beskyddande tass jämte sin skatt, såklart.

Eldar & Kit

Den senaste veckan har Kit och Eldar fått spendera extra tid tillsammans. Riktig kvalitetstid, där de fått gemensamma mysturer i skogen och varit på roliga äventyr tillsammans, men också hänga i trädgården och i soffan utan tjejerna. 

För varje dag som går märks det verkligen hur relationen utvecklas de båda emellan. Det har gått väldigt lugnt till sedan dag ett, då Kit introducerades som en ny flockmedlem, men det har också varit på en väldigt artig nivå där båda visat nyfikenhet men på viss distans. Ju mer tid de har fått spendera tillsammans, desto tydligare har de börjat spänna av i varandras närhet och så småningom har de ofta vilat tillsammans med någon halvmeter emellan sig (vilket är väldigt nära och intimt i Eldar-mått) medan tjejerna busat runt som de vettvillingar de är. 

Det var ett tydligt genombrott nu i helgen då jag kom in i huset och upptäckte att de båda hade krupit upp i soffan, båda halvt i knät på Erik. Det är faktiskt en ganska stor sak för Eldar att göra, att dela knä sådär utan konstigheter. Nio gånger av tio skulle han inte ens välja att komma upp i soffan (det är bara en 2,5-sitsig sådan) utan gå lägga sig i vår säng där han får gott om eget space. Erik satt som om han knappt vågade andas och jag stod där och undrade om jag verkligen såg rätt. Det värme enormt i hjärtat att se pojkarna på det viset. 

Bild

Kit och Eldar på en klövjetur tillsammans en vacker junikväll.

På de gemensamma promenaderna har de ofta gått tätt intill varandra, även fast de inte måste. Eldar har varit ovanligt lättsam och avspänd, har inte stressat upp sig överdrivet mycket ens i början av promenaden, vilket annars kan vara ganska vanligt. Särskilt som Kit ofta är väldigt intensiv precis när vi går hemifrån och tycker att allting går alldeles för sakta, vilket innebär att han ljudar högt och länge, även om han inte sliter i kopplet. En sådan sak skulle kunna stressa Eldar väldigt mycket och ofta innebära olika omriktade beteenden. Men istället har han bara avspänt gått bredvid och ”svarat” Kit verbalt på ett ganska komiskt vis. Inte skrikandes, som när han är stressad, utan mer brummandes. Kissat och nosat och skakat på sig; lugnande signaler som har tagit väldigt lång tid för Eldar att utveckla. 

Sannolikt har mycket med kastreringen att göra; det är verkligen så att Eldar inte har lika lätt och snabbt till hög stress. Han går inte från noll till hundra på samma vis som när han varit intakt (och utan kemiskt kastrering). Han reagerar inte fullt lika mycket på samma saker som tidigare skulle ha triggat honom. Men det är också tydligt att det är en fråga om individ – att just Kit är en oerhört bra match för Eldar. Snälla, icke-provokativa Kit som bara vill att alla ska vara glada och nöjda. En oerhört språksäker hund och väldigt duktig på att få andra att slappna av. Han är extremt intensiv och fascinerande lugn, allting i en och samma lilla kropp. 

Bild

Trots att vi bara är ute på längre promenader tidigt på morgonen eller sent på kvällen numera så är det väldigt varmt. Det blir vanligtvis en sväng kring sjön så att hundarna kan erbjudas ett svalkande dopp. Hittills har ingen tackat nej.

Kit i sin tur behöver lite tid att slappna av såpass att han verkligen börjar släppa in och visa hela sin personlighet. Han är en individ som, liksom Ratchel, blir lite inåtvänd när han känner sig osäker. Gör sig lite mindre, lite tystare och håller sig en aning i utkanten där man kan observera i lugn och ro. Med tjejerna gick det väldigt snabbt för honom att komma till den punkten då han började ta plats och visa mer av sig själv, medan det tagit lite längre tid med Eldar. Flickorna är mycket lättare att lära känna, utan tvekan. De bjuder på sig själva på ett sätt som valpar och unga hundar ofta gör när de inte behövt vara med om att andra hundar varit otrevliga mot dom. De busar, bjuder in och fjäskar på unghundars vis. På så sätt är det väldigt intressant; det blir så tydligt hur hundarna speglar varandra. Är man en inkännande och ödmjuk individ som Kit, ja då kanske det blir extra tydligt. 

Det är ett privilegie att som människa få leva i en flock med hundar där alla har så olika personligheter. Att få sitta på första parkett och observera, lära av och fascineras av det samspel som äger rum. Att så nära få bevittna hur de växer och utvecklas tillsammans. Det slår mig varje dag hur de har ett utbyte av varandra på ett vis som de aldrig någonsin till fullo kommer ha av oss människor. Och det gör mig så otroligt medveten om vilken enorm nyckel det har varit för Eldar. Att få leva bland sina egna. Bland sådana som förstår honom, läser honom och hjälper honom att utveckla sitt eget språk. Jag ser honom växa för varje dag han lever bland individer som accepterar honom precis såsom han är – och inte såsom människosamhället helst skulle vilja ha honom. I flocken är han uppskattad och sedd. Kommer till sin rätt då han får chansen att visa sina styrkor, men blir accepterad och älskad trots sina ”svagheter”. Det är en sådan markant och stor skillnad på dagens Eldar och den Eldar jag minns från hans tidiga unghundsår. Inom mig vet jag att den skillnaden antagligen beror mer på miljön än på att han blivit äldre. Att förändringen på allvar började ske i samma stund som Smella kom in i våra liv – och fortsatt med varje ny flockmedlem därefter. Att han idag får leva i en miljö som skyddar honom från att dagligen utsättas för sådant han mår dåligt av, där han kan få vara exakt som han är utan att det skapar oro eller konflikter. 

Där jag står idag, med Eldar, Sally, Ratchel och nu Kit, råder ingen tvekan. Jag vill aldrig mer leva såsom vi en gång gjorde när Eldar var ensamhund. Och jag kommer aldrig mer kräva det av mina hundar. Att leva i en mall som inte är för dom. Som inte har utrymme för deras personligheter. Som är för snäv, för svartvit och trång. Där de ständigt måste anpassa sig till människan men aldrig människan till dom. Aldrig nånsin vill jag tillbaks till det.

Bild

Älskade pojkar. Så glad jag är i dom

Välkommen Kit

Bild

LAZY LUPUS KIT WALKER. Foto: Marlene Karlsson, Yabasta

Minns ni att jag nämnde ännu en stor anledning att åka till Ånnaboda? Här har ni honom – Kit Walker! Han följde nämligen med oss hem från Ånnaboda i torsdags kväll. Kit har i många år levt i Yabasta-flocken där han inte bara varit en viktig spannhund i rollen som kommandoledare, utan också haft den stora uppgiften att fostra flockens valpar och unghundar. Han är således en individ som vi spenderat mycket tid med och som legat mig varmt om hjärtat sedan länge, så vi är mycket glada över att ha honom på lån under 2017/18. 

Det är alltid en omställning att få in en ny hund i hemmet, men att få in Kit i flocken har hittills varit en förhållandevis enkel sådan. Han kände genast igen sig hemma hos oss och i hundgården där han tidigare övernattat när Yabasta-teamet varit på genomresa på vägen norrut. Därinne visar han tydligt att han trivs och känner sig trygg, gärna utsträckt på kojtaket. De andra hundarna har tagit hans närvaro med ro; tjejerna är överlyckliga över ännu en hund i flocken och Eldar… Ja, Eldar har verkligen förvånat mest av alla med sitt lugna och avslappnade sätt de här dagarna sedan Kit följde med oss hem. Det har varit väldigt fint att se. 

Våra förhoppningar är att Kit ska trivas här hos oss, både i flocken till vardags och med vår träning. Han kommer få en oerhört värdefull roll som rutinerad läromästare åt de yngre hundarna. Vi går således in i ett nytt skede i Raxeira-flocken, där vi i höst för första gången kommer kunna träna ett riktigt fyrspann på regelbunden basis. Det känns fantastiskt roligt och spännande! 

Så välkommen Kit! Och tack för förtroendet, Marlene!

För att läsa mer om Kit kan ni besöka hans personliga sida HÄR.