Kategori: Draghundsport

Snöyra

När SMHI varnar för klass 2 och snöoväder så hela Stockholms befolkning förfasas, då är vi som lyckligast. Hundarna lever upp, jag tankar energi och vi får vägarna nästan helt för oss själva. Och vi får äntligen plocka ut släden!

Vi håller tummar för att snön och minusgraderna stannar med oss ett längre tag nu, så att vi får lite tid på oss att verkligen hinna komma ut och köra släde. Som vanligt när snön börjar falla så går telefonen varm redan från första snöflingan; planer för slädturer med vänner görs upp långt innan vi vet om snön kommer få ligga kvar och alla får eld i baken. Första veckan av året ser på så vis himla lovande ut och jag känner mig hoppfull!

Redan igår kväll samlades vi ett litet, taggat gäng nere kring åkrarna där vi bor för att träna hund. Helen kom som vanligt, ja det har ju nästan blivit regel snarare än undantag nu, med sina två fantastiska BC-grabbar och igårkväll hade vi också sällskap av Felicia och hennes scandi Jenka, samt en helt ljuvlig husky/BC-mix vid namn Tawny som Felicia just nu passar. För Tawny var det första gången som draghund och nog fanns det i henne alltid. Måste säga att jag blev väldigt förtjust i den mörka lilla tiken. 

Första varvet körde Helen med pålitlige farbror Jeff i led och Knut, samt Ratchel i wheel med släden. Det var bitvis tunga spår, rapporterade hon och jag var inte alls förvånad. Felicia körde kickspark med Jenka och Tawny och jag stod som alltid och väntade in dom med kameran alltmedan jag njöt av tystnaden som lade sig där jag stod i mörkret mellan snötäckta åkrar. Det är något oerhört rofyllt med att stå ute i kvällen sådär, med månen och snön och känna som att man är väldigt ensam på platsen. Nåja, fram tills jag hörde Felicia och Helen tjoa och tjimma där de kom farandes runt kröken. Det var ett lyckligt litet gäng som gled mot mig. 

Hundarna fick en kort stunds vila då de lyckligt rullade sig i snön, innan vi arrangerade om till ett femspann. Det blev lite improvisation för att sätta ihop en femspannslina, men vi fick ihop det till slut trots våra lite ofokuserade huvuden. Det blev Ratchel och Jeff i led, samt Jenka, Knut och Tawny i wheel i en en slags solfjäderformation där Tawny först sprang utan neckline. Hundarna var taggade på att ta sig iväg och så fort de fick startsignal bar det av i en väldig fart. Det är alltid lika spännande att köra i lössnö där bromsen bara tar sådär lagom bra. Men man känner att man lever!

Jag kom dock inte mer än några hundra meter innan jag insåg att jag inte alls gillade hundarnas placering. Rookien Tawny kom av sig för mycket utan neckline, var väldigt klängig på Jenka och tappade fokus, vilket gjorde det väldigt klart för mig att jag måste lösa saken innan jag kunde köra vidare. Helt enkelt av säkerhetsskäl för både mig och hundar. Av ren och skär reflex släppte jag ned ankaret mot marken, bara för att väckas ur mina tankar av ett högt ”KLONK” när det slog i den frusna marken. Inget fäste överhuvudtaget. Och fem hundar som nästan exploderade av energi. Herregud vad glad jag var i det läget att ha Jeff och Knut i spannet! Det var en utmaning för dom att ligga stilla på plats när vi knappt kommit någonstans, men dom gjorde det jag bad dom om. De tre tikarna i spannet var desto bökigare att få ordning på. Jag lossade på Jenkas neckline och flyttade henne på andra sidan Knut, samtidigt hörde hon Felicias röst långt där bakom oss och blev helt fokuserad på att springa bort till matte. Ratchel ville hela tiden vända om för att busa med Tawny – som ju var sådär ny och spännande och rolig – och Tawny bara tittade oförståendes på oss alla. Jag är glad att jag vid det här laget har hunnit köra litegrann på egen hand med ett något större spann och på så sätt hunnit samla på mig åtminstone lite erfarenhet och improviserade kreativa lösningar. Jag löste det, snabbare än jag trodde om mig själv. Och så var vi iväg igen. Vid startsignalen så fullkomligt exploderade hundarna av arbetsglädje!

Det blev ett stopp till på vägen kort därefter för att göra något åt Tawnys för långa rumplina. Nu när hon fått neckline på sig så hade rumplinan blivit alldeles för lång, men det var snabbt åtgärdat och genast fick hon bättre stöd i selen. När dom små detaljerna var ordnade så sprang hundarna fantastiskt fint samman och det var så otroligt roligt att få köra ett femspann för första gången sen i påskas, när vi var uppe med Yabasta-gänget i fjällen. Det ger en sådan mersmak – och en liten glimt in i de drömmar jag har för framtiden. Jag lever länge på sådana ögonblick! 

Nu kör vi en vilodag härhemma med massage, tassvård och bus i trädgården – för imorgon vankas det ännu en rolig dag i dragsportens tecken. I skrivande stund sitter jag och klurar över plats och logistik och är så full av förväntan att jag nästan spricker. Det är såhär vintern ska vara!

Är ni lika lyckliga som vi över allt det vita, vackra?

Och så kom det nya året

Tvåtusensjutton. Jag kan inte låta bli att tycka att det gått rasande fort de senaste veckorna och att tiden tycks ha snabbspolats framåt. Men nu är det alltså ett nytt år och jag har alltid tyckt om symboliken i att få börja på ny kula. Att få vända blad och lämna bakom sig. Vårt 2016 var på många vis fyllt av glädjeämnen, men det var också ett år kantat av mycket sorger och motgångar. 

Vi startade morgonen den trettioförsta med att vattna upp hundarna och sedan packa in oss i bilen ut till Livgardet för att träna hundarna. Det finns otroligt fina vägar och motionsslingor där som man kan pussla ihop i oändlighet om man så vill, något som är en stor fördel om man vill köra lite längre sträckor. Vi hade sett ut en runda på strax över en mil och det var en mycket bra möjlighet för oss att utvärdera hundarnas kondition efter hösten. December har inte bjudit på särskilt bra väglag med så många omgångar av isgator och tidigare har hösten varit väldigt varm – och givetvis, Ratchel ännu yngre – så våra träningspass den här säsongen har hittills varit betydligt kortare distanser än vad vi oftast kört tidigare säsonger. Jag har fört dagbok över våra träningar väldigt noggrant den här hösten och vi avslutade året på strax över 200 km i benen. Så ja, passen har varit många men korta.

Att köra milen i lördags morgon – för andra gången på hela hösten – var som sagt därför ett bra tillfälle att utvärdera hundarnas kondition. Och jag blev väldigt positivt överraskad! Det var +8 ute och ganska fuktigt, men den hårda blåsten bidrog med väldigt kalla och svalkande vindar. Eldar som generellt är ganska känslig för temperatur och fuktighet kändes ovanligt opåverkad, vilket var väldigt trevligt att se. Han är en hund som annars springer absolut bäst under nollan. Jag hade med tanke på temperaturen gjort upp en plan för hur jag ville vattna hundarna och bestämt mig för att göra så med jämna mellanrum under rundan. Vi stannade för snabbvattning ungefär efter varje 2-2,5 km vi kört och jag tycker verkligen att det gav resultat. På Eldar främst, men även på Ratchel som annars gärna slinker ned i varje dike hon ser. Det är vår enda stora störning som kräver lite extra jobb – att lära henne att det inte är okej att göra den typen av avstickare närhelst man vill. Hon är så fruktansvärt förtjust i vatten den hunden! Det är bland det roligaste hon vet, oavsett väder. 

Ratchels självförtroende i led har verkligen växt med raketfart det sista. Hon har alltid varit en individ som älskat att jobba och springa, att driva framåt och upp i tempo, men hon har också i perioder liksom tvivlat lite på sig själv. På att hon tänker rätt, om man säger. Något som kanske inte märks när vi springer på våra välkända hemmarundor där de kan vägarna utan och innan, men som blir tydligt så fort vi hamnar i en ny miljö med nya vägar och främmande korsningar. Där har jag jobbat mycket med henne för att stötta och bygga upp det självförtroendet som är så viktigt att ha när man springer därframme. Jag vill att hon ska våga stå på sig när hon tänker rätt – även om någon annan gör galet – och att hon ska känna sig trygg i sin roll som ledarhund. Jag tänker att man bör vara medveten om att det är en stor roll att axla som hund när man är så ung och kanske ännu mer så när man inte alltid har möjlighet att få en trygg mentor att springa jämte och lära av. Den roll som Smella skulle ha spelat… Så att bygga upp hennes självförtroende blir ett utav mina viktigaste jobb, som förare. 

Jag tycker trots allt att vi gjort ett bra jobb tillsammans! Nyårsträningen gjorde det väldigt tydligt att hon utvecklats mentalt något enormt. Inte bara på så vis att hon är säkrare i sig själv, men också när man jämför hennes mentala uthållighet och koncentrationsförmåga. Hon går på och går på, som om hon aldrig gjort annat. ​Och hon gör allt det här utan att ha en hare framför sig, nästan uteslutande. Eldar är nämligen för det mesta bakom oss och det är bara korta stunder vid omkörningar (där Ratchel för övrigt är och alltid varit en naturbegåvning!) som hon har någon att jaga. Hon springer oberoende av hare. Det är där Eldar har en utav sina stora svagheter som draghund – han går igång mest av allt på jakten. Men det är också därför han jobbar väldigt fint när han hamnar bak i ett spann. Det är synd egentligen, att Eldar inte trivs så ofantligt bra längst fram, för han är samtidigt oerhört kommandosäker vare sig det är spårat eller ospårat – och därför en enorm tillgång när vi lär in kommandon från marken. 

Jag längtar något enorm till den dagen vi har möjlighet att sätta ihop ett spann, om så bara ett litet. Möjlighet att sätta var hund på den plats där den kommer till sin rätt och får en chans att verkligen jobba utifrån sina styrkor och svagheter. Jag vet hur det kan se ut, hur Eldar kan jobba när han hamnar rätt i spannet. Det är en fantastisk känsla att se honom då. Förhoppningsvis är det inte alltför långt bort nu. Jag hoppas på 2017. På att där ska dyka upp spännande möjligheter för oss som team. Jag håller ögonen öppna.

En komprimerad version av de 11.2 km vi körde på lördagmorgonen. (Se den med HD-kvalité är ett tips.)

Spår

Sent igår kväll var vi ute och bröt spår till släden. Det är ett tungt jobb, det där med att bryta spår. För hundarna – och även för mig. Än en gång överväldigades jag av saknad efter Smella när vi kämpade oss fram med snö nästan upp till knäna. Hennes stora intensitet och driv framåt, den där outtröttliga energin i henne, hade varit så otroligt välkommen. Det är ett sådan stor plats att fylla hon lämnat efter sig när hon gått och det märks så tydligt. 

Idag har det varit tröttmysiga hundar som mest gått och myst ute i snön, till skillnad från gårdagen då det var fullt ös i trädgården. Även matte har varit trött och inte helt kry. Då är det fint att kunna luta sig tillbaks med kameran i hand och iaktta hundarna under tystnad. Som balsam för själen. 

Nybrodraget – vår första officiella tävling

Det har nu gått några dagar sedan Nybrodraget ägde rum. Vår första officiella tävlingsstart, någonsin. Det har gått några dagar och jag känner hur jag har börjat landa igen. Det är med en paradoxal mix av känslor som slåss om rum i min kropp nu; känslor ur trötthet och ur lyrisk energi. 

Vi körde den strax över fem timmar långa vägen till Svartbäcksmåla på fredag eftermiddag och var således framme ganska sent på kvällen, trötta och lite slitna från resandet. Väl framme togs vi emot i mörkret av Marlene och Kent, som var ute och rastade sina hundar – som alltid var det enormt skönt att tas emot av välbekanta ansikten och varma kramar. Vi hade packat med oss tält och sovsäckar, men Kent hade ordnat så att vi fick sova i Orienteringsstugan i Svartbäcksmåla, vilket var superskönt. Tanken på ett riktigt kök, en varm dusch och att få sova inomhus efter en lång resa var faktiskt skönare än jag ville erkänna för mig själv.

Lördag morgon och jag vaknade långt innan klockan, full av nerver. Den stund som var kvar innan alarmet skulle ringa låg jag och förberedde mig mentalt inför morgonens start. Först skulle vi uppt till värmestugan på tävlingsplatsen för att lämna in papper på sekretariatet innan första tävlingsstart klockan tio. Tolv minuter över tio var jag listad att starta – Kent och Marlene kort därefter i sina respektive klasser och på eftermiddagen skulle Erik springa i motionsloppet med en av Marlenes hundar. Jag låg där på morgonen och gick igenom alla stegen innan min tävlingsstart. Hade jag all utrustning samlad? (Ja, jag hade ju förberett allting dagen innan.) Hade jag mina papper i ordning? (Ja, det har jag alltid när det gäller hundarna.) Klockan sju ringde alarmet.

Erik och jag gick tillsammans ut för att rasta hundarna när vi klätt på oss. Till min enorma lättnad hade jag inte hört dom klaga alls under natten, trots att jag sovit ganska lätt, och de verkade nöjda och utvilade. Jag hade extra vatten i Ratchels mat och hon åt allt med stor aptit, vilket alltid gör mig märkligt lugn. Det är samma sak när jag är med Marlene som handler… Ätande och drickande hundar är bra för nerverna. När våra hundar ätit upp fick de sedan vila en stund till medan vi tvåbenta åt frukost och gjorde oss i ordning för att åka den korta biten bort till tävlingsplatsen. 

Bild

Älskade lilla rackarunge! Det ska bli så roligt att se vad erfarenhet, mognad och rutin gör för den här tjejen. Jag ser fram emot den dagen hon på tävling går som hon gör på träning!

Parkeringen hade redan börjat fyllas av bilar när vi 8:30 klev ur vår bil och stegade upp mot sekretariatet. Luften riktigt vibrerade av tävlingsnerver – både från hundar och människor – och jag plockade givetvis upp varje uns av de känslor som fanns i atmosfären. Jag märker inte ens när det händer. Hur pulsen plötsligt stiger, händerna börjar darra och tankarna rusa.

Så fort jag lämnat in mina papper var jag tvungen att sätta mig i väntan på att förarmötet skulle börja, så svag kände jag mig plötsligt i knäna av den nervositet som for runt i kroppen och gjorde mig illamående. När jag hamnar i den typen av nervositet så kan det ganska fort bli en nedåtgående spiral; det är min stora prestationsångest – den jag haft sedan jag var ett litet barn – som ger sig till känna. Som griper tag i mig och med lätthet slår ut mig mentalt. Jag kände ett enormt behov av att fly situationen, men satt kvar för genomgången av banan och den allmänna informationen. Jag visste att prestationsångesten skulle finnas där oavsett vad jag gjorde och att jag måste samla krafter för att fokusera min energi på rätt saker.

Ca 9:30 – mindre än 45 kvar till start – gick vi ned till hundarna för att förbereda. De fick tillgång till vatten, rastades av Erik och jag passade på att värma upp lite. Det är en balansgång för mig med uppvärmningen. Jag har så begränsat med fysisk kraft nuförtiden att det lätt gör mer skada än nytta om jag värmer upp för mycket och jag har ännu inte riktigt lärt mig vart gränsen går, vilket jag blev väldigt varse där på lördagsmorgonen. För att försöka göra det tydligare för er; tänk er att ni går omkring med konstant mjölksyra. Även i vila. En mjölksyra som snabbt ökar vid fysisk aktivitet och särskilt vid ett repetativt rörelsemönster. Och som väldigt lätt slår ut dig…
Sju minuter innan start selades Ratchel och vi knatade bort för att stå redo i startområdet.

10:10 – två minuter innan min start. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte i den stunden, jag tror jag febrilt försökte finna någon form av fokus och lugn inom mig. Men tankarna skenade, utan att jag överhuvudtaget kunde greppa en enda av dom. Jag har ett vagt minne av att människor omkring mig önskade mig lycka till, att Sverker Björk skojade med mig om att inte springa om Ida Björk (som startade innan mig) och att Marlene tog hand om min tjocktröja medan hon pratade om banan. Ratchel var ivrig och full av energi. Och så blev det vår tur att ställa oss vid startlinjen och invänta startsignal…

10:12 – Vi får klartecken att starta. Ratchel blev något förvirrad i starten (antagligen för att hon inte fick sticka efter Ida med hund direkt utan blev tillbakahållen) men vi kom iväg uppför backen och över på andra sidan. Jag insåg inte förrän senare hur skyhög min puls var redan då. Inte av den fysiska ansträngningen, men av nerverna. Av känslan i kroppen vid start – som på många sätt liknar en stark ångestattack i antågande – och av andningen som var allt annat än normal. Vi hade inte sprungit långt alls när vi möttes av en superbrant backe som gick rakt upp och mitt i den blev Ratchel distraherad; hon fick syn på Kent och Diser som promenerade på ängen en bra bit nedanför oss och blev alldeles till sig över det. Med lite verbal stöttning kom hon på rätt köl igen och vi tog oss hela vägen upp, men hon hade tydligt tappat fokus och börjat fundera på lite annat som kan tänkas viktigt i en unghunds värld. Att hon är en orutinerad och nyfiken ettåring blev med ens väldigt tydligt 😉 Mellan mina ansträngda andetag försökte jag stötta henne verbalt; vi tappade en del tid och det blev ett bajsstopp, men så småningom kom vi igång igen. 

Banan visade sig vara betydligt tuffare än jag förväntat mig. Inte för Ratchel, som tog det med en klackspark och knappt var trött efteråt, men för mig. Distansen var inte problemet, men det faktum att jag inte är särskilt van vid att springa i ordentliga backar blev tydligt; banan var idel backar som fullkomligt sög musten ur mig på uppvägen och genererade höga smärtor i kroppen på nedvägen. Och jag, som nästan nått maxpuls redan på startlinjen, tog ut mig alldeles för tidigt. Vi blev så småningom passerade av tjejen som startade bakom oss, i B-klassen med sin BC och det var en enorm lättnad att kunna ta rygg på dom! Det är någonting med att ha något framför sig att fokusera på som gör allting så mycket lättare. Det var skönt, mentalt, att känna jag hade någon att jaga, snarare än att bli jagad. Även om vi tävlade i olika klasser. Och för Ratchel blev det en välkommen hare; hon lade i en extra växel och sprang de resterande 2/3 av banan med jättefint fokus. Jag gjorde mitt bästa för att hänga med alltmedan jag kämpade med det mentala. Med det faktum att jag inte hade en aning om hur långt vi sprungit eller hur mycket tid som gått, att kroppen värkte för varje steg och att mina lungor kändes totalt sönderslitna. 

Slutspurten var hemsk – jag var så fruktansvärt trött! Ratchel fick några meter från mållinjen syn på Erik som stod vid sidan av och fotade, vilket gjorde henne lite fundersam. Hon ville till husse och matte babblade om att fortsätta framåt, det är inte lätt att vara en oerfaren unghund i det läget. Jag är så väldigt glad att där stod människor på andra sidan mållinjen och hejade på oss (TACK, Maria Pålsson – din stämma hördes högt och tydligt!) för jag är övertygad om att det är den peppen som fick mig att orka lyfta benen hela vägen in i mål, där vi sedan hamnade i en liten hög på marken. Jag hade satt som mål att försöka komma runt på i alla fall femton minuter, men jag var övertygad om att det tagit längre tid än så. 

Döm min förvåning när jag fick veta det tagit oss mindre än femton minuter! 14:21 sprang vi på – drygt två minuter efter de andra i klassen och således ingen fantastisk tid – men en personlig framgång för mig. 

Bild

Marlene Karlsson med egenuppfödda Roc (inlånad från Jörgen och Maria Pålsson) och Kite.


Resten av tiden den dagen gick åt till att hjälpa andra i starten, umgås med goda vänner, lära känna nytt folk och givetvis fota många av de tävlande ekipagen, när vi inte tog hand om våra egna hundar. Erik sprang motionsloppet med duktiga Sauron (Marlenes hund) på eftermiddagen och så småningom packade vi ihop och for tillbaks till vårt tillfälliga boende. Det var så otroligt skönt att ta en varm dusch, sitta den korta stunden jag uthärdade i bastun och ro om kroppen. Jag gick i säng tidigt den kvällen, alldeles slut, trots att det kändes tråkigt att jag inte orkade sitta uppe och socialisera. Jag visste att det skulle krävas mycket av mig för att fixa vår start under söndagen – och att min återhämtningsförmåga inte är vad den en gång varit och att jag rent mentalt var alldeles utmattad av dagens alla intryck. I det läget har jag inte längre så mycket val. Jag måste sova. Jag minns att min sista tanke den kvällen var tvivel. Hur sjutton skulle jag fixa att göra om det här under morgondagen?
Bild

Vilse, husse Andreas och Zeke (som förresten är släkt med Eldar). Fina vänner vi fick umgås med under tävlingshelgen 🙂

Bild

Mycket valpmys blev det med Seppalas Dolly (uppfödd av Marie Israelsson), Marlenes senaste tillskott i flocken.

Bild

Finaste Sarah och Zeke
Morgonen därpå vaknade jag med en smärtsam medvetenhet om att min kropp tagit mycket stryk dagen innan. Ryggen värkte såpass att jag fick be Erik tejpa den, skenben och vader krampade något fruktansvärt och jag kände mig stel i lederna som en reumatisk åttioåring. Jag minns att jag var så trött mentalt att jag fick hålla tillbaks tårar, för tröttheten gjorde det så svårt att hantera problemen med kroppen. Tejpningen dämpade det värsta, kompressionskläderna gjorde det något skönare att röra sig och jag var noga med att hålla mig väldigt varm hela morgonen innan tävlingsstarten klockan 9:10 för att inte lederna skulle bli ännu stelare. 

Hundarna däremot kändes glada och utvilade. Rent generellt tog dom helgen med ro och jag är så himla glad över det! Till och med Eldar anpassade sig väl, trots de många intrycken och den stress han lätt bygger upp inombords. Han kändes glad, framåt och lätthanterlig. Och inte alls särskilt brydd av att få vila medan vi grejade runt på tävlingsplatsen. 

Jag var så trött där på söndagsmorgonen att jag inte riktigt orkade oroa mig över tävlingen ifråga, där fanns inte energi nog till det. På sätt och vis tror jag att det var bra – det höll nerverna i schack och jag var mycket lugnare inombords vid starten. Jag ville bara komma runt, även om det så skulle ta hundra år. Det kändes också mycket lättare mentalt att jag nu redan sprungit banan en gång och visste hur den såg ut; jag visste vilka backar som skulle suga kraft ur mig och vart det var värt att lägga energin. Jag valde att värma upp på ett annat sätt än dagen innan; istället för att höja pulsen lade jag tiden på att mjuka upp kroppen med snäll stretching och mjuka, lugna rörlighetsövningar. Det visade sig vara mycket mer effektivt för mig. 

9.10 – vi får startsignal och kommer iväg.  Återigen blev Ratchel lite distraherad på samma plats som dagen innan, men den här gången var jag förberedd och vi kom snabbt vidare. Jag upplevde henne dock som ganska trött i huvudet och hon var riktigt full av bus periodvis. Exakt på samma ställe som vi blev omsprungna av tjejen med BC:n dagen innan, fick Ratchel för sig att hon skulle leka, och det var återigen en enorm lättnad att höra hur teamet bakom närmade sig. Hon såg att vi stannat upp och berättade senare att hon tänkt att vi kanske kunde få lite draghjälp framåt av henne om hon svischade förbi – vilket stämde fint. Vi fortsatte framåt riktigt fint och jag kände mig, trots den mycket tröttare kroppen, mentalt starkare än dagen innan. Att ha en strategi för hur jag skulle ta banan hjälpte helt klart. 

Jag tror vi hade avklarat ungefär 2/3 av banan när där plötsligt dyker upp en löpare ur tomma intet. En äldre man som kom från skogen och tydligt inte tillhörde tävlingarna. Både jag och Ratchel vart lite förbryllade, särskilt som han stod mitt i spåret och inte vek undan en tum ens när vi kom. Vi kom förbi relativt lätt, men hon vände på huvudet ett par gånger för att titta efter honom. Återigen tappade vi lite tid där och när det var en knapp kilometer kvar hörde jag ett ekipage komma bakom mig, från B-klassen, som ropade åt mig att stanna då de ville springa om mig. Vi tog sällskap resten av vägen, jag och en mycket taggad Ratchel strax bakom dom. Upploppet var tungt – men jag hade betydligt mer krafter kvar än dagen innan och vi tog oss över mållinjen med en helt annan energi. Och en helt enorm glädje över att ha kommit runt! Vi gjorde en repris av högen på marken, där vi gosade loss och andades ut. Trots att Rackarungen ingalunda presterat som hon gör hemma på träning, så var jag SÅ stolt över henne! För att hon lyssnat och sprungit med mig – och framförallt för att hon tagit hela helgen med en sådan klackspark. En helg som inneburit väldigt många ”första gånger” och stora mentala utmaningar för henne. 

Återigen var jag helt säker på att vi sprungit väldigt långsamt – särskilt som vi blivit passerade av två av B-ekipagen – men det visade sig att jag bara var sekunder långsammare än dagen innan. Och fortfarande under 15 minuter! Jag insåg senare att det helt enkelt måste varit så att ekipagen bakom hade varit väldigt mycket snabbare under andra loppet, än dagen innan. Det var en ganska trevlig tanke; att dom presterat bättre, snarare än att vi presterat mycket sämre. 

Bild

Viggo Jorgenssen med sitt femspann på upploppet. Ett av de mycket trevliga team vi hjälpte i starten.

Återigen spenderade vi ett par timmar med att hjälpa andra i starten, umgås och Erik passade på att ta en springtur med Eldar. Vi bestämde oss dock för att påbörja resan hem tidigt med tanke på den långa vägen. Efter att ha rastat hundarna, fått i oss ett mål varm mat och sagt hejdå till vänner, packade vi sedan ihop oss i bilen och for hemåt. 

Så trötta – och orutinerade – var vi visst att vi helt glömde bort där skulle vara en prisutdelning! Haha.. Faktum är att jag inte hade en tanke på det ens. Nog blev jag lite förvånad alltid när Marlene några timmar senare skickade ett meddelande och undrade om jag inte hade glömt något. Inte ens då kopplade jag. Istället började jag febrilt leta i min hjärna efter saker jag kunde ha glömt; kläder, kameran, utrustning eller kanske en av hundarna? 

Bild

”Du har inte glömt något?” – Bronsmedaljen jag råkade köra ifrån.

Den där bronsmedaljen och tredjeplatsen säger egentligen inte så mycket. Medaljen fick jag per default – vi var inte fler startande i klassen. Och jag var aldrig där för en medalj, utan för erfarenheten. Men det har visat sig att den där plåtbiten ändå betyder någonting. En personlig framgång. Ett minne och en milstolpe. 

Den där plåtbiten är en fin påminnelse om rädslor som överkommits; jag har alltid varit livrädd för att tävla och utsätta mig för den prestationsångest det innebär, särskilt när förutsättningarna är allt annat än perfekta (om de någonsin är det). Det är en påminnelse om vår absolut första tävling. En tävling som jag och Ratchel debuterade på tillsammans. Det är en påminnelse om det faktum att jag tog mig igenom den personliga utmaningen trots de hinder vi haft på vägen – och kommit ur det starkare, modigare och rikare på erfarenheter. Det är en påminnelse om att vi haft fantastisk stöttning på vägen. Och när jag tvivlar nästa gång ska jag titta på den och komma ihåg den här helgen. Att vi fixade det tillsammans, trots att det inte alltid blåser medvind. 

Och det är en sporre. En morot – nästa gång kommer vi vara starkare och göra bättre ifrån oss. Vara mognare. Bättre förberedda och starkare. För vi kommer våga igen, det är jag övertygad om nu. Jag är inte rädd längre. Och för Ratchel, ja för henne har resan knappt börjat. Jag vet där finns så väldigt mycket att hämta hos den lilla tjejen! Att rutin, erfarenheter och mognad för henne kommer att göra enormt mycket. Jag ser henne jobba på våra träningar och jag tänker att om hon en dag presterar på tävling som hon gör på träning, med samma driv, arbetsglädje och skalle, då dröjer det inte länge förrän vi kör vårt perfekta lopp. Kanske vinner vi inte, kanske kommer det alltid finnas någon snabbare och skickligare, men vad spelar det för roll?
Det här gör vi för vår skull. Och med oss hem får vi alltid samma fantastiska och högt älskade hundar, oavsett prestationer.  

Nybrodraget

Nu när allting äntligen är färdigt och ordnat vågar jag gå ut med det; i helgen gör vi vår första officiella start i barmarksdrag! Det har varit en något guppig väg dit då anmälan var i högsta grad spontan och jag ännu inte hade hunnit färdigt med vare sig grönt kort eller tävlingslicens när jag dagen innan sista anmälningsdagen fick för mig att anmäla. Men med hjälp av världens bästa Marlene och en portion tur så gick det alltså ändå i lås allting! Och idag vågar jag äntligen andas ut över den biten.

Det känns lite overkligt fortfarande och jag skulle väl ljuga om jag sa att jag inte var det minsta nojjig. Jag är faktiskt livrädd. Haha… Helt på riktigt. Inte för Ratchels skull, jag vet att hon säkerligen kommer klara det galant, men för min egen del. För att det för mig är ett eldprov att ställa upp i en officiell tävling. Ja, ett eldprov på fler än ett sätt och jag hoppas innerligt att jag ska lyckas bibehålla min mentala målbild. Det är inte den mest ambitiösa målbilden i ett tävlingssammanhang, men för mig som fortfarande är på väg tillbaks från min krasch, så är det likväl en enorm utmaning. Och för min kropp likaså, då vi tävlar i linlöpning.

Jag vill egentligen bara två saker; att det ska bli en fin erfarenhet för både Ratchel och mig – och att vi ska ta oss runt vid liv, gärna glada och välbehållna med. Det är det enda som spelar någon roll. Och jag ska försöka komma ihåg det när stressen och prestationsångesten i mig börjar riva..!

Jag ska försöka sätta mig ned och samla mina tankar lite mer ordentligt senare i veckan, när tankarna inte spelar så svårfångade längre, men for now så får ni hålla till godo med det här avslöjandet. 

Bild

Tjejen som alltid är sjukt olycklig över att komma ut och arbeta i selen – som ni ser 😉

Barmarksdrag 101 – Säkerhet

Det har nog inte undgått någon av er aktiva hundälskare därute hur intresset för draghundssport på barmark fullkomligt exploderat nu de senaste 1-2 åren. Det är en sport som alltfler lockas utav och funnit en begynnande passion för. Hur roligt är inte det?!

I samma veva som detta sker har man sett forumen växa fram på sociala medier; ett fantastiskt sätt att finna likasinnade och även sprida information på. För nybörjare är det ett enkelt sätt att nå ut med och få svar på frågor de sitter på. Hur börjar man? Måste man ha en slädhund? Kan man lära en cockerspaniel att älska draghundsjobbet? Vad behöver man för utrustning? Och vad behöver man egentligen tänka på vad gäller säkerhet?

Jag tänkte att jag ska försöka göra ett par inlägg där jag går igenom de råd och erfarenheter jag samlat på mig under de snart fyra åren som gått sedan jag för första gången snubblade över draghundssporten. Har ni önskemål och idéer – eller kanske frågor – tveka inte att komma med er input! 

Bild

Gruppfoto från en av våra många härliga träningsdejter med Charlie och co. under 2015.

I det här inlägget vill jag dela med mig av en aspekt som för mig är oerhört viktig: SÄKERHETSTÄNK! I en så actionfylld sport som denna är risken för olyckor alltid överhängande och vikten av ett gott säkerhets- och konsekvenstänk är verkligen ingenting som kan pratas för mycket om. Det gäller säkerhet för egen del, för våra älskade hundar och inte minst de vi kan tänkas ha omkring oss. 

I mitt inlägg Vikten av säkerhet radar jag upp de erfarenheter och tankar jag har kring ämnet. Inlägget skrevs under 2015, efter ett dragträningspass där olyckan varit framme och som kunde ha slutat väldigt illa. Många gånger är det så vi lär oss, men jag hoppas att genom att berätta om de saker jag varit med om, så kanske någon annan därute slipper göra samma misstag. 

Hela inlägget finner du HÄR. 

Vi börjar bygga

Nu när vår dragsäsong är igång på allvar blir träningspassen bara roligare och roligare. Vi har kommit till en punkt då Ratchel allt oftare får träna framför hjulfordon jämte canicrossen och känns riktigt säker som ensamhund. Vårt fokus börjar nu mer övergå till att bygga upp hundarnas kroppar och huvuden.

I början av höstsäsongen håller vi alltid våra pass korta. Särskilt nu när vi har en någorlunda grön unghund. Det är så lätt då att vi bara kör de vägar som finns här närmast hemmet – men det är också väldigt tråkigt både för oss och för hundarna att aldrig få springa på nya platser. Det blir samma gamla träd, backar och dofter. Och ja, hundarna blir mästare på att ta sig runt våra hemmabanor, vet exakt vad som komma skall, men det ska väl finnas mer än så, tänker jag. Det ska inte bara vara himla roligt att springa, det ska också bli en någorlunda varierad träning och belastning på kropparna för att de ska bli starka och hållbara, på riktigt. För att jämte kondition och explosivitet bygga styrka, uthållighet och psyket som krävs när saker blir riktigt tunga. 

Endast genom varierad träning blir en kropp på riktigt vältränad. Och jag vill nog påstå att det gäller våra skallar också. Med vältränad menar jag inte ”bara” stark och muskulös – utan att kroppen ska klara av olika sorters belastning och utmaningar, utan att gå sönder. Det ska finnas någon form av balans mellan styrka, smidighet och kondition. Man är ordentligt genomtränad. Vi kan jämföra det med oss människor som hänger på gym; tränar du enbart tunga lyft blir du en riktig hejare på att lyfta tungt, säkerligen får du riktigt snygga muskler och är urstark i den typen av rörelser du tränar, men vad händer den dagen du med dina stora, tunga muskler ska springa ett marathon men du aldrig någonsin tänkt på att öva upp din kondition? Troligtvis får du håll, mjölksyra och det blir tungt att snabbt föra den tunga, muskulösa kroppen framåt i längden. Kanske kan du ändå ta dig runt, för ditt psyke och din vilja är stark, men du är antagligen betydligt mer sliten än vad du hade varit om du tagit dig tid att träna upp din kondition och uthållighet. Och vice versa.

Så, ju längre in vi kommer i vår träning desto viktigare blir det för oss att jobba varierat. För oss som håller på med draghundsport kan det innebära att jobba med olika belastningar för kroppen; såsom tyngden bakom hundarna, hastigheter/gångarter och distanser. Det kan innebära att varva snabba fartpass med intervaller eller riktigt tung backträning. Och det kan innebära att träna på väldigt olika terräng. Något vi alltmer börjar göra nu.

Våra pass är fortfarande relativt korta i och med Ratchel, men vi jobbar istället med terrängen. Att ge henne och Eldar olika utmaningar på så vis att vi ena dagen kör på flack mark, för att nästa jobba på väldigt kuperade vägar. I dagsläget är det som så att Ratchel har väldigt mycket att säga till om gällande tempo. Jag pressar henne aldrig att öka (snarare behöver jag hålla in henne ärligt talat) och är noga med att hålla nere hastigheten en aning för att hon inte ska utveckla någon form av farträdsla. Många av våra pass idag, på så korta distanser, blir därav snabba och fartfyllda. Så att variera terräng är ett väldigt bra verktyg just nu för att börja bygga upp kropp och knopp. Med tiden kommer vi fortsätta att jobba på distanserna, men vi skyndar långsamt. Har inte bråttom någonstans. Och det är viktigt i förebyggandet av skador och överbelastningar vare sig man är hund eller människa – kroppen måste hinna med! 

Det är fortfarande så att det är Ratchels unghundshuvud (alltså hur länge hon orkar hålla fokus på jobbet rent mentalt) som styr mer än hennes fysiska kapacitet. Jag ger henne utmaningar för huvudet och för kroppen men det ska ligga på en nivå som hon klarar av och som hon är mogen för. För mig som hennes förare är det väldigt viktigt att hon inte misslyckas med de utmaningar jag ger henne. Att bygga hennes självförtroende och inte köra slut på henne såpass att hon tappar glädjen i arbetet, att den psykiska styrkan tar stryk. Det kanske är så att tiden utvisar att henne psyke i slutändan är tio gånger starkare än kroppen (som med Smella och så många andra draghundar) och då blir det istället den fysiska kapaciteten och hållbarheten som kommer styra. Det kommer tiden få utvisa. Men just nu är jag inte så orolig för vad som sker i framtiden. Just nu bygger vi. Och fröken briljerar.

Filmklipp på träningen i söndags kväll. En av våra längsta turer med Ratchel hittills, som bjöd på väldigt mycket backträning (ja, även Erik och jag hade rätt möra ben efteråt) och naturliga intervaller. Och att döma av hundarnas arbetsglädje den kvällen – ett väldigt roligt pass. 

Sju komma en kilometer av lycka

Bild

En av mina absoluta favoritbilder på Eldar och en resa till Vemdalen i goda vänners lag som jag sent glömmer.

Det är en helt annan känsla i kroppen som fyller mig. Rastlösheten har lämnat plats åt ett inre lugn. Kanske inte stadigvarande, men vägen dit är kortare. Mindre snårig. Och jag känner igen känslan; den infinner sig varje höst. En slags pånyttfödelse. Och för varje år sedan jag började med draghunderiet så växer sig den känslan bara starkare och starkare i takt med att löven ändrar färg och dragsäsongen inleds på nytt. Jag hittar tillbaks till mig själv, essensen av den jag är. Och den jag vill vara.

Igår kväll bjöd på en dragträning som fick hjärtat och själen att riktigt sjunga. Det var inte bara glädjen över att vara ute, ruset som alltid kommer eller den oerhört vackra skymningen som färgade himlen blodröd och tog andan ur mig. Det var känslan av att allting stämde. För mig, för Erik, för var och en av hundarna. Det var känslan av samhörighet, av att andas som i symbios där vi for fram på stigarna medan det mörknade. Det var iakttagandet av den lilla arbetande tiken framför min cykel, så driven, så glad över att få sträcka ut och så ivrig att jobba. Att se henne röra sig med sådan flytande lätthet att hon tycktes sväva fram. Det var känslan av att se Eldar springa med en arbetsglädje jag inte riktigt tyckt mig se sedan påsksemestern i fjällen, när han sprang framför släden tillsammans med Smella och Marlenes hundar. Han var målmedveten, kraftfull. Fridfull och lättsam. Han hade roligt – och det syntes på varje rörelse i hans kropp. På hans oerhört snabba, vackra trav. Eldar travar inte alltid så fint när vi jobbar och det är alltid ett tydligt tecken på att han tappat suget – ibland kan jag likna det vid en slängtrav hos en häst. Det är slarvigt och ofokuserat, spretar åt alla håll. Han springer med, ja hans långa ben håller med lätthet jämna steg med andra ändå, men han jobbar inte. Befinner sig någon annanstans i huvudet. Jag såg honom arbeta igår, på riktigt, och mitt hjärta sjöng.

Det finns ingenting i världen som gör mig gladare och som ger mig större sinnesro än att se mina hundar lyckliga. Det finns oerhört många saker som kommer väldigt nära, ja kanske till och med jämsides, men ingenting trumfar den känslan. Kanske låter det knäppt. Oerhört främmande i många människors öron. Men det är min sanning. Och jag tror att det finns de utav er därute som verkligen förstår. Kanske är det ändå så föräldrar känner inför deras barns lycka och framgångar..?

Jag vet inte om det är för att jag igår kväll plockade upp hundarnas sinnesstämning – eller de min – men där och då var det en sådan magisk känsla. Känslan av att allting var fullkomligt. Ja, just den känslan som ibland är så svåråtkomlig och som tycks fly ur ens grepp ju mer man försöker hålla kvar den; känslan av att befinna sig i det magiska nuet. Samma känsla som infann sig när jag var ensam med sex utav Marlenes hundar mitt därute på det snögnistrande fjället i påskas. Känslan av att vara ett med hundarna, ett med naturen och fullkomligt jordad i mig själv. Och det är just den känslan som talar om för mig att det är det här som är min väg. Att det är det här jag vill hålla på med. Det är här jag hör hemma.

Folk därute kanske aldrig kommer förstå min väg, mina val. Men jag har letat hela livet efter mitt hemma. 

Dragträning i Rösaring

I helgen som var packade vi in oss i bilen och for ut till Smidö, där Eriks föräldrars hus ligger. Det är bara tjugo minuter bort men likväl infinner sig samma känsla som när vi åker iväg på semester – det är väl miljöombytet som gör det. Klockorna läggs bort, vi lagar mat i det stora härliga köket och spenderar tid ute på promenadslingorna längsmed vattnet. Vardagslyx på enklaste vis. 

När temperaturerna tillåter har vi passat på att plocka med oss cyklar och utrustning för dragträning, vilket vi gjorde även denna helg och vi hade fantastisk tur med vädret! Temperaturerna har varit såpass att vi för första gången i höst kunnat köra hund närsomhelst på dagen – och själva frusit en aning. Det är exakt det här vi går och väntar på hela året (nåja, hela sommaren). Det blir så tydligt hur hundarna riktigt lever upp, hur de njuter av att känna de kyliga vindarna i ansiktet när de springer. Och vi njuter med dom. 

Inte långt ifrån huset på Smidö ligger det vackra naturreservatet Rösaring. En plats vi gärna besöker för långa dagar i skogen, men kanske ännu hellre för dragträningens skull. Vägarna är många och snirkliga, det går att skapa dragslingor i all oändlighet om man är lite kreativ och underlaget är nästan uteslutande mjukt och snällt mot hundarnas tassar. Dessutom kan det bli riktigt rolig och utmanande körning över stock och sten även för oss på cykeln då det finns en härlig blandning av små bilvägar, vandringsleder, ridvägar och småstigar. Rösaring bjuder också på väldigt fina tillfällen för kommandoträning; det är fullt av korsande vägar och leder åt alla håll.

Vi körde i Rösaring både lördag och söndag; två fartiga och väldigt roliga pass med varsin hund framför cykel/kick, samt ett canicross-pass på lördagskvällen. Vi har tidigare i år mestadels canicrossat och de få gånger vi har cyklat med hundarna har det blivit tvåspann, så under träningen i Rösaring var det för mig lite extra fokus på att stötta och stärka Ratchel som ensamhund framför cykeln. Det är ett stort ansvar att axla för en ung hund och inte alla trivs i den rollen helt ensam.

Eldar är en sådan hund. För honom blir ansvaret för tungt i längden. Han springer hyfsat, tar riktningskommandon oerhört bra även ospårat, men han tappar mycket motivation när han springer ensam eller inte har någon framför sig. Han startar alltid bra, är het på gröten, men så småningom blir han tittig och ofokuserad. Han är inte en hund som håller uppe farten när det blir som jobbigast – däremot kommer han till sin rätt på ett helt annat sätt när han går långt bak i ett lite större spann. Där kommer hans styrkor fram; han är stor och stark. Och han går väldigt mycket mer igång på att ha någonting att jaga framför sig, att springa i grupp. 

Ratchel är av en annan sort. Jag har haft mina aningar tidigare, men det blir tydligare ju mer vi kör med henne. Hon blir inte tyngd av ansvaret som läggs på henne som ledarhund – hon växer. Visar framfötterna, tar initiativ och går igång. Hon må vara grön och ung, men där bakom pannbenet finns ett stort driv och djävlaranamma som tar henne framåt. Och en lyhördhet som är otroligt värdefull hos en ledarhund. En vilja att göra rätt. Att driva upp tempot och verkligen jobba. Dessa egenskaper blev oerhört mycket tydligare för oss under helgens träning. Jag måste säga att jag är oerhört glad över den här lilla tjejen! 

Velamsundsdraget

Så i helgen bar det av – Velamsundsdraget! Första barmarkstävlingen jag varit på och första tävlingen någonsin där vi själva deltagit. Tanken var att jag skulle springa motionsklass i linlöpning med Ratchel, men så hände det som jag inte räknat med alls och jag blev tokförkyld dagarna innan. Som tur är så lever vi ju med världens bästa husse, som utan tvekan anmälde sig i mitt ställe trots att löpning inte alls hör till hans favoritgrenar. 

Att delta i motionsklass kändes som en perfekt mjukstart för oss som förare i tävlingssammanhang, men också som ett ypperligt träningstillfälle för Ratchel som aldrig någonsin sprungit med så mycket störningar omkring sig tidigare. Störningar kan vi ju ha stött på, men det blir med en helt annan frekvens och närhet när vi tränar hemmavid. Efter utställningen för någon vecka sedan så kände jag mig inte alls orolig över hur hon skulle uppleva miljön, även om jag måste erkänna där fanns gott om tävlingsnerver i kroppen på mig. Som inte ens skulle tävla. Men nervositeten bubblade inom mig likväl och inte blev det bättre av att vi först körde fel och inte kunde hitta fram i tid till bangenomgången. 

Motionsloppet var sista klass ut, inte förrän klockan tolv startade en, så förmiddagen spenderade vi som åskådare – och jag som fotograf med både min egen kamera och den som Felicia bett mig fota med eftersom hon skulle tävla. Väldigt kul och bra träning för mig som inte fotar jättemycket actionbilder! 

Bild

Härligaste Jenka – hunden med många ansikten – och Felicia på kickbike.

Ju närmare vi kom start, desto lugnare kände jag mig. Det hjälpte givetvis att ha fotandet som distraktion och att se hur fruktansvärt cool Ratchel var. Hängde hon inte med Erik så satt hon mest i mitt knä och kelade, medan hon nyfiket följde de tävlande ekipagen med blicken och spetsade öron. Att där var fullt av människor och hundar (inte så lågmälda sådana) omkring henne, det brydde hon sig inte det minsta om. Inte förrän hon fick syn på en alldeles ljuvlig liten scandi-valp som hon blev hopplöst förälskad i och väldigt gärna ville leka med. Valpen Texas, en av de som fötts upp av Charlotta Lundgren, var däremot inte fullt så imponerad av hennes lekinviter utan tyckte nog mest hon var klumpig och stor, hur liten och söt hon än försökte göra sig. 

Så blev klockan tolv och bara minuter senare var det dags för första motionären att starta; Erik och Ratchel. Motionsklassens bana var 2,8 kilometer lång (alltså betydligt kortare än våra kortaste rundor brukar vara härhemma) och ganska kuperad. Jag satte mig en bit bort för att fota deras start och höll tummarna för att jag inte skulle bli en för stor distraktion för rackarungen. Precis innan start hörde jag hur Ratchel högljutt gick igång – och mina nerver kom tillbaks. Skulle de få problem i starten redan? Hur skulle Erik hantera det? Ja, mina nerver berodde nog till väldigt stor del på att jag själv inte var den person som satt vid spakarna och styrde. Vetskapen om att jag var utom kontroll att påverka nu, påverkade mig i allra högsta grad. Så jag satte mig ned i gräset och drog några djupa andetag, medan jag räknade ned till startsignalen. Så kom den! Och de fick en jättefin start! Ratchel låg på framåt – fick syn på mig och vände på huvudet som för att ropa ”tjena morsan!” – men fortsatte framåt när Erik manade på henne. Och så var de utom synhåll. Jag passade på att via telefon uppdatera Marlene, Sarah, den nervösa uppfödaren och Lollo som var hemma och rastade Eldar, medan jag räknade minuter tills de kunde tänkas vara tillbaks igen. Fler linlöpande motionärer startade med alla möjliga sorters hundar och till slut startade även de två ekipagen med A-hundar på kick; ett tvåspann med min vän Felicia som förare och ett enspann. Det slog mig i samma stund att dessa ekipage utan tvekan skulle komma att köra om de ekipagen som sprang till fots. Hur skulle Ratchel klara den utmaningen? Hon som aldrig blivit omkörd förut av hundar hon inte känner… 

Bild

Linda Lindqvist (emzyhusky) och Edda gör en flygande start i damernas linlöpning.

Bild

Erik och Ratchel börjar få upp farten i startområdet. Solen gick i moln och det mulnade på precis innan deras start, till vår glädje!

Det kändes verkligen som en evighetsväntan att gå där utan att någonting veta! Jag försökte räkna ut hur lång tid det skulle tagit dom att springa 2,8 kilometer på vår hemmabana och tittade på de tidigare resultatlistorna för att få mig en uppfattning om hur snabbt de sprungit i den tidigare linlöpningsklassen. Och så hörde jag plötsligt bakom mig hur Felicia och hennes tvåspann dök upp – helt på fel ställe och alldeles på tok för snart! Och efter henne kom killen som startat på cykel efter henne. Det visade sig att dom hade kört helt fel och vi var många som där och då stod som frågetecken. Var det möjligt att Erik och Ratchel också sprungit fel? 

Dryga fem minuter senare var min väntan över och jag hörde hur någon ropade till mig att ”nu kommer dom!”. Jag skyndade mig fram med kameran och det var så himla härligt att höra alla åskådare ropa och heja på Erik och Ratchel när de kom springandes på målrakan. Jag kände mig så himla stolt över dom! Ratchel fick snabbt syn på mig vid mållinjen och spetsade öronen där hon galopperade hela vägen fram. Det var tydligt att hon inte var överdrivet trött rent fysiskt, även om Erik var desto tröttare och senare berättade att det var en betydligt jobbigare bana för honom själv än han räknat med. Ratchel, hon var nöjd och glad hon, men kanhända lite trött i knoppen. 

Det dröjde givetvis inte mer än en halv sekund – Erik fick inte direkt mycket utrymme att andas – innan jag avfyrade fråga efter fråga och krävde Erik på en fullständig rapport. Hur hade det gått med omkörningarna? Hade hon varit bekväm? Hade hon haft kul? Hur kändes banan? Och hans svar gav mig inte mycket att fundera på eller oroa mig över. Det hade helt enkelt gått bra. Över förväntan, med tanke på allt nytt, Eriks egna förutsättningar och det faktum att Ratchel är väldigt grön. Hon hade skött sig jättebra, med nån enstaka distraktion längs vägen. Omkörningarna av fordon-motionärerna hade inte varit minsta problem. 

Allt som allt blev det en jättefin erfarenhet för oss att delta i Velamsundsdraget. Det kändes som ett lagom stort och avancerat evenemang såhär första gången med en så ung och grön hund. Det är alltid väldigt trevligt när man kan lämna platsen med en härlig, varm känsla i bröstet och en stor portion stolthet över att förväntningarna över dagen infriades och det med råge. Vi fick helt klart blodad tand! Erik, såväl som jag, även om han kanske inte är lika sugen på att springa nästa gång utan hellre plockar fram cykeln. Så vem vet, vi kanske hinner med något lopp på hjul innan det blir för varmt i vår. Än är det några månader kvar tills Ratchel får delta. Och tills dess så har jag ingenting emot att själv springa om Erik inte är sugen!