Kategori: Draghundsport

Påskhelg hos Yabasta

Ända sedan påsken då vi först mötte Marlene och Yabasta-gänget har det blivit något av en tradition att spendera påskdagarna samman. Även i år höll traditionen i sig och vi åkte ned till Motala för att spendera en långhelg på Yabastas hemmaplan. En långhelg fylld av byggprojekt, hundkörning, knasiga påhitt och otroligt efterlängtad tid med fantastiska vänner. Och med en lite dramatisk början på skärtorsdagskvällen…

När jag och Marlene på torsdagskvällen skulle ordna med hundarnas kvällsmat i hundhuset så lyckades Sally på något vis ta sig ur den mycket väl inhägnade tomten. Jag har funderat många varv över varför och hur det egentligen gick till; Sally har aldrig varit en rymmare eller visat några som helst tendenser av att ha ett intresse av att rymma tidigare. Inte ens hemmavid, trots att skogen bakom hundgårdarna är full av rådjur och andra smådjur som kan kicka igång jaktlusten hos hundarna. Jag har funderat i banor som att om det enbart varit vilt som motiverat henne att ta sig ur tomten, ja då borde de andra hundarna (flera med större jaktlust än henne) ha hängt på. Vi borde ha hört något, tror jag. Hundarna borde ha varit mer uppe i varv, inte suttit utanför dörren och lugnt väntat på mat. Det enda jag gång på gång kommer fram till är att Sallys motivation måste ha varit stor och att det sannolikt har handlat om att hon velat ta sig in till oss. Hon kan nämligen öppna dörrar och vid ett tillfälle gjorde hon just det – och jag tog ut henne på tomten igen för att vi skulle få dona med maten ifred. Jag låste därefter dörren och kanske kan det ha lett till att Sally börjat leta efter en annan väg in? För det går ju att komma in via garaget.. Om man först tar sig ut ur tomten… Kanhända gjorde hon just det, tog sig ut för att söka efter en annan väg in i byggnaden och kanske fick hon då korn på nåt vilt? Ja.. vem vet. Det är bara spekulationer och jag kommer aldrig riktigt veta vad som hände, mer än att Sally aldrig dök upp när vi ropade in våra hundar för kvällsmat. Först trodde vi att hon gömt sig någonstans på den stora tomten. Det finns gott om finurliga gömställen i Björkliden så jag, Erik och Marlene sprang runt med våra pannlampor och letade i varje vrå alltmedan vi lockade på Sally. Vi letade inomhus med, för hon kunde ju faktiskt ha öppnat dörren. Men nej, hon var absolut ingenstans. Och ingenstans kunde jag hitta tecken på att någon försökt bryta sig ut i stängslet – ändå var den enda logiska förklaringen till hennes försvinnande just den att hon måste ha tagit sig ut. Min gissning är via grinden; att hon lyckats öppna den tillräckligt för att slinka ut och att den sedan gått igen på nytt. När vi väl förstått att hon inte var på tomten så gav sig Erik ut för att leta i skogen som omger tomten. Själv höll jag mig kvar runt huset och fortsatte att ropa och kalla in henne medan jag spejade längsmed vägen och åkrarna på andra sidan. Min förhoppning var att hon skulle höra mig och komma tillbaka. Marlene startade ATV:n vilket hon visste skulle framkalla ett högt ylande från hela flocken som vi hoppades skulle locka tillbaks Sally hem – och sedan körde hon iväg för att söka efter henne.

Jag vet inte hur länge vi letade där i mörkret. Sannolikt över en halvtimma, kanske fyrtio minuter eller närmare en timme. Det kändes så jäkla hopplöst när jag gick runt där ensam, visslandes och ropandes hennes namn. Och jag vet verkligen inte hur jag kunde hålla mig så iskallt lugn. Jag kände tydligt Marlenes oro över situationen, jag kände Eriks med, men för mig var det som om jag gick in i någon form av krisberedskap. Som att jag gick runt alldeles bedövad, känslomässigt, men med varje sinne på helspänn. Lugn på ett nästan skrämmande vis. Jo, jag förstod nog någonstans i bakhuvudet att känslorna skulle komma ikapp så småningom, att någonstans där bak rasade katastroftankarna och rädslan fram i 180 knyck… Jag kunde bara inte låta allt det ta över innan jag funnit Sally. Hon måste dyka upp. Ibland tyckte jag mig höra henne, höra det prassla till inne i skogen på ett vis det bara gör när ett relativt lätt och snabbt djur rör sig mellan träd och buskar, över skaren. Lika ofta tänkte jag modfällt att det var inbillning. Till slut, efter att nästan ha ropat mig hes, gick jag in på tomten igen för att försäkra mig än en gång om att hon inte var där någonstans ändå. Jag hann inte vara inne på tomten i mer än två-tre minuter när jag hör något bakom mig – och där får jag syn på henne i slussen innanför grinden! Hon stod på bakbenen och viftade på svansen när hon såg mig, gnydde när hon försökte ta sig in till mig. Jag var framme hos henne på en millisekund. Kan inte ens förklara hur hårt hjärtat slog i mitt bröst och hur tårarna genast började bränna bakom ögonlocken av lättnad när jag lyfte upp henne i min famn och höll henne hårt intill. I just det ögonblicket var det enda jag kunde känna en överväldigande kärlek, tacksamhet och glädje över den nätta lilla tiken i mina armar. Herregud, som jag älskar den hunden! Jag vet inte vad jag hade gjort om något allvarligt hade hänt henne..!

Några minuter senare dök Erik och Marlene upp, varpå jag lättat ropade åt dom att Sally hade dykt upp. Det tog inte någon lång stund innan jag såg Charlie och Philips blå bil köra upp på parkeringen – de körde sakta eftersom jag hade sms:at dom om att Sally var på rymmen. Allting som hände därefter är fortfarande lite luddigt för mig; känslorna kom plötsligt ikapp mig när jag satte mig ned i soffan och jag kröp slutligen ned fullt påklädd i sovsäcken, invirad i två tjocka täcken, för att råda bot på frossan och kölden som härjade i min kropp som ett uttryck för den starka ångest som grep tag om mig när adrenalinet hade avtagit. Jag somnade snabbt den kvällen.

Déjà och Pila i morgonsolen

Nästa morgon vaknade vi upp till en trädgård som badade i helt fantastiskt ljus. Den härliga känslan blev dock kortlivad när jag upptäckte att Sally hade en blågrå ”fläck” på hornhinnan. Genast kände jag en gnagande oro i magen, en kall hand om hjärtat. Ni som följt Yabasta en längre tid vet att Marlene vid det här laget har blivit ganska duktig på det här med skador på ögon, så när hon bekräftade mina tankar om att åka in akut till veterinären så var det inte mycket snack om saken. Hon ringde och förvarnade veterinärerna i Kumla, som väl känner till Malles huskygäng, och Erik for under förmiddagen iväg med Sally för en undersökning. För min del var ångesten skyhög vid det laget och jag var oerhört trött mentalt efter känslostormen kvällen innan, så det var skönt att få fokusera på de andra hundarna medan Erik var iväg. Tillsammans med de andra packade vi in både Charlie/Philips, Malles och våra hundar i bilarna och for ut i skogen för att träna dom. Ja, det blev faktiskt en heldag ute.

Det är alltid lika lärorikt och roligt att köra tillsammans med andra – och man vet verkligen aldrig riktigt vad för utmaningar som kan dyka upp längsmed vägen. För varje gång vi gör en start med flera ekipage på det här sättet så kommer jag till nya insikter. Under fredagen körde vi fyra olika spann; Marlene och Philip körde ett sexspann med ATV, jag ett fyrspann på vagn, Charlie ett trespann med trehjuling och Amanda körde ett trespann med ännu en trehjuling. Att få starten att gå smidigt till – utan att köra ifrån varandra – var inte helt lätt. Hundarna var galet heta och jag som startade först försökte hålla nere farten så mycket som möjligt för att vänta in de andra ekipagen, men det var allt annat än en enkel uppgift. Till slut kom dom andra ikapp, men någonstans därefter körde jag och Charlie lite vilse. Det resulterade i att vi körde leriga 22 km istället för de tänkta 16, men vi tog oss tillbaks till startplatsen till slut och det lagom till att Jörgen (som varit kvar hemma och jobbat på ett byggprojekt) startat en brasa. Alla hundarna fick vila på stake out och kom snart till ro i granriset och solen, medan vi andra grillade över öppen eld och fyllde på med energi. Erik gjorde oss sällskap efter att de kommit tillbaks från Kumla och hade med sig både Sally och Déjà. Och efter lunchen sattes strax över hälften av hundarna ihop i ännu ett storspann som jag och Charlie tog på ytterligare en tur med ATV:n. Totalt gick de 40 kilometer den dagen – vilket är rekorddistans för Ratchel på en och samma dag. Jag är verkligen glad över hennes utveckling i år! Hon har i vinter äntligen börjat hitta en bra balans i selen och börjat springa mer fokuserat igen, efter en period av att ha huvudet lite i det blå. Men nu börjar jag känna igen henne i arbete igen och det är fint att se att vår träning den här säsongen verkligen gett resultat <3 Även Kit sprang distansen riktigt fint; han kändes stark och pigg. Nästa helg kommer Amanda Gardelin ut för att känna igenom hundarna och jag ser fram emot att bolla med henne kring hundarnas fysiska form.

Långfredagstur no. 2 tillsammans med Charlie
Kitten myser i granriset mellan träningspassen

Hos veterinären hade man kommit fram till att Sally fått en rispa på hornhinnan, vilket var precis vad jag misstänkt. Utlåtandet blev att det mycket sannolikt skulle läka utan större komplikationer med rätt omvårdnad och vi fick således med oss recept på återfuktande droppar, en ögonsalva och smärtlindrande. För säkerhetsskull ska Sally på återbesök i veckan för att se så allting läker ordentligt. Under helgen har hon fått vila från samtliga träningspass; jag har inte velat riskera att förvärra någonting. Spannhundar får lätt grus och lera i ansiktet under den här tiden på året och efter skrapningen av hornhinnan har Sally dessutom varit lite extra ljuskänslig. Vi verkar ha haft lite tur med att såret inte blivit alltför djupt, men jag måste ändå erkänna att där bor en oro i mig över att där ska bli några bestående men på hennes öga. Min älskade lilla tjej, vilken olycksfågel hon varit i vinter. Det gör så ont i mig att veta där inte går att skydda hundarna från precis allting som kan skada dom. Att där finns en gräns för hur mycket jag kan kontrollera, hur mycket jag än försöker. Att veta någon av dom mår dåligt eller har ont, det påverkar mig starkare än jag kan finna ord till. Jag önskar så att jag hade förmågan att skydda dom från precis allt negativt, alltid…

Sally – en mycket speciell hund för mig.

Resten av påskhelgen förflöt med betydligt mindre dramatik, tack och lov. Vi byggde kök, körde mer hund, spelade spel och lekte filmstjärnor. Åt lite för mycket godis och lite för lite riktig mat – precis som småungar när föräldrarna är bortresta. Det var ljuvligt att få umgås med goda vänner utan att behöva titta på klockan eller ha bråttom iväg någonstans. Det är ju trots allt det som jag saknar mest av allt när där är sådana avstånd mellan oss alla; att ha utrymme att verkligen spendera kvalitetstid ihop. Det blir lätt att vi ses på tävlingar och utställningar, vilket givetvis är helt underbart, men samtidigt innebär det alltid begränsat med tid och fokus på umgänge. Vi är liksom alltid på väg någonstans. Det är därför påsken blivit mig så kär; den innebär att vi verkligen avsätter tid för varandra. Tid att bara vara oss själva. Oborstade och avslappnade och tillsammans med varandra och, givetvis, hundarna.

Påsken innebar också att Turbo flyttade hem igen efter att ha spenderat vintermånaderna hos oss. Det kändes oerhört bitterljuvt att inte ta med sig Tubbe tillbaks till vårt hem. Såpass att jag faktiskt inte riktigt fixade säga hejdå till honom när vi skulle åka, utan medvetet valde att strunta i det. Kände liksom att jag behövde distansen. Det är dock oerhört skönt att veta jag kommer träffa honom med jämna mellanrum hos Malle – han är ju en del av min utökade familj, även om vi inte längre har honom runt oss i vardagen. Tubbe är en grabb vars närvaro märks väldigt tydligt och jag en person som fäster sig väldigt snabbt vid andra levande varelser jag tycker om, så det är inte utan att det känns lite tomt när han inte längre ränner runt i trädgården med Déjà, i färd med att hitta på nya hyss och kreativa projekt. Fina killen <3

Turbo – en social grabb som på rekordtid blev en oerhört omtyckt flockkamrat. Särskilt mycket bondade han med ”sin” valp Déjà.

En grabb må ha lämnats i Motala i helgen, men en annan herre följde med oss hem – nu som permanent flockmedlem. Innan vi lämnade Björkliden skrev vi nämligen papper på Kitten, som numera även rent juridiskt tillhör Raxeira’s. Ärligt talat, det fanns väl aldrig något annat alternativ? Kit har varit en given pusselbit hemma hos oss ända sedan dag ett och innerst inne har vi alla vetat om det hela tiden. Jag har faktiskt svårt att föreställa mig att det inte ens är ett år sedan han följde med oss hem från Ånnaboda, det känns som om han alltid funnits här. Kanske för att han varit mig så väldigt kär redan innan jag visste han skulle hamna här. Ibland när jag iakttar honom för tankarna mig tillbaks till värmestugan där i Nornäs, mitt under Vildmarksracet 2016, där jag och Kit satt på golvet. Jag kan riktigt se framför mig han hade lagt sig tillrätta där i mitt knä och dragit en riktigt djup suck innan han somnat, alltmedan jag masserade honom ömt. Minns hur jag exakt där och då förnam den där alldeles speciella värmen i bröstet. Ni vet den som indikerar på att man känner sådär riktigt starkt för någon… Fina lilla gubben, jag är så glad att han hittade hit <3

Nu är det ett år kvar till nästa påsk – och vem vet. Kanske firar vi den i Härjedalsfjällen och vårt framtida hem nästa gång 🙂

Ännu en helg på vift

I helgen som var arrangerade SPHK Mälardalen ännu en Grönt kort-kurs i Fjällnora och jag var på plats, i egenskap av styrelsemedlem och arrangör. Vi hade återigen bokat in fantastiska Amanda Gardelin som examinerad instruktör från Draghundsportförbundet och med oss på kursen hade vi femton deltagare, ivriga att komma igång med draghundsport och ta sig ut på tävlingsbanorna.

Första gången jag var med och arrangerade en Grönt kort-kurs var i höstas och även om det som alltid är väldigt mycket (ideellt) jobb kring dessa helgkurser så gav det verkligen mersmak. Jag hade nästan glömt hur roligt jag tycker det är med undervisning av den här typen. Det är så otroligt givande att få dela med sig av kunskap, bolla och diskutera med andra människor. Att få möta personer med ett starkt gemensamt intresse, trots olika bakgrund, förutsättningar och erfarenhet. Det är också väldigt givande för mig att få chansen att hålla fler kurser inom samma ämne för att finslipa upplägg, pedagogiken och praktiska övningar. Just denna helg hade vi kanske inte någon tur med väglaget – tövädret i distriktet ger inte direkt perfekta förutsättningar för bra hundkörning – men vi lyckades ändå lösa det bra med lite improvisation. Åtminstone såpass att samtliga deltagare fick en chans att öva starter, omkörningar och känna en aning på sporten. Det var verkligen roligt att få se våra duktiga deltagare med hundar in action. Att få höra om deras tankar, funderingar och hur intresset för hundkörning fötts. Jag upplever ofta att ju mer jag får chansen att observera och bolla med andra ekipage, desto mer lär jag mig. Nya tankar formas, frön blir sådda, insikter sjunker in och framförallt lär jag mig väldigt mycket om mig och mina egna hundar som team. Vart våra styrkor och svagheter ligger. Många gånger är det just lätt att se svagheterna tydligast, alla de bitar som behöver byggas och förbättras. Ja, så lätt att jag ibland missar de aspekter och moment vi faktiskt är riktigt duktiga på. Eller till och med förstorar de svagheter jag tycker mig se.

Ett gäng väldigt fokuserade kursdeltagare.

Med oss som deltagare på kursen hade vi bland annat Kalle, Ratchels ”bonushusse”, som under de praktiska övningarna fick låna hund av oss i brist på en egen. Jag och Erik bodde i Fjällnora under helgen och hade därför med oss hela flocken och det gav också de deltagare som av ett eller annat skäl inte hade egen hund med, chansen att ändå få testa på de praktiska momenten med hund. Erik körde under helgen grabbarna, medan Ratchel och Sally fick agera lånehundar på kursen, vilket verkligen var intressant för mig att se. Som musher är det ju sällan så att jag får en chans att observera mina egna hundar i arbete ur en annan synvinkel är ståendes bakom dom. Mina hundar är heller inte särskilt vana vid att vistas på kurser med en massa andra hundar (Ratchel är faktiskt den enda som varit på någon enstaka kurs och ringträning) så att de ska vara lugna och coola i en sådan situation, det är ingenting jag per automatik räknar med. Men som de tjejerna gjorde mig stolt! De fann sig väldigt snabbt i det hela, skötte sig superfint och hade synbart även roligt med sina respektive förare. Att Ratchel är en mild och klok hund som aldrig ställer till med bråk, det visste jag redan, men jag måste erkänna att jag i helgen förvånades stort av Sally. Hur mogen, stabil och klok jag upplevde henne – sådär lite utifrån. Mycket har helt klart fallit på plats sedan hennes andra löp. Och det var en fröjd att se hur tydligt det är att hon förstått det här med nedräkning i starten och hur fint hon jobbade även för en ny förare! Så värdefullt det är att få se sina hundar med en åskådares ögon ibland och inte alltid med en förares. Att se dom båda i helgen gjorde mig väldigt medveten om hur mycket gott som kommit ur allt resande till tävlingar och utställningar under säsongen 2017-18. Hundarna har inte bara blivit otroligt duktiga på att övernatta i trailern, äta och dricka och vila trots allt som händer runtomkring, utan de har också börjat bli riktigt duktiga på att både jobba och kunna slappna av trots att det är massor av främmande hundar runt om dom. Vi har helt klart vunnit väldigt mycket på allt resande. Även om det bitvis varit tungt att ”bo” i bilen.

Sally och Kalle med kicksparken.

För Déjà var helgen en enda stor miljöträning. Hon är nu sex månader gammal och har kommit in i en period där hon börjar känna sig väldigt tuff och stor, på avstånd, men ibland lite osäker på nära håll. Inte alls rädd, men försiktig och avvaktande. Jag har tidigare haft henne mycket lös, men vi börjar närma oss en tid då jaktinstinkterna börjar vakna så smått (utöver det faktum att det nu är koppeltvångs-säsong) och jag vill inte ge henne chansen att sticka från mig. Hon går därför väldigt mycket i långlina och flexi nu, dels för rörelsefriheten men också för att få chansen att själv avgöra hur modig hon känner sig och hittills har hon ganska snart kommit över sina reservationer bara hon får lite tid och utrymme. För varje dag som går växer hon och blir alltmer lik en stor vovve – och för varje dag blir jag mer förälskad i den fröken. Hon har ett temperament jag tycker oerhört mycket om, inte helt olikt Sallys. Tuff skalle men mjuk socialt, intensiv som tusan men samtidigt oerhört lugn. Självständig och nyfiken men ändå lyhörd, kontaktsökande och med en stor vilja att vara till lags. Ja, Déjà är faktiskt överraskande följsam, på ett vis man ofta förväntar sig av en ”vanlig” hund men inte alltid hos en husky. För henne kommer det så naturligt att söka trygghet och kontakt hos mig. Jag älskar verkligen den kombinationen av egenskaper! Det ska bli så himla spännande att se hur det här tar sig uttryck i draget så småningom. Vi har ju, som vi alltid gör, smugit igång dragträningen med Déjà på valpskole-vis och hon har verkligen börjat få en förståelse för riktningskommandon och ”förbi”-kommandot. Inom mycket kort kommer vi börja arbeta mer i en dragsele, från marken och väldigt basic. Börja bygga upp en grund utifrån moment som allt mer liknar det arbete hon en dag ska utföra i spannet. Vi närmar oss en mycket spännande tid med henne, helt klart och jag längtar verkligen efter att få se den lurviga valpen växa upp och utvecklas till riktig draghund 🙂

(Déjà på promenad i slutet av februari.)

Idag är det skärtorsdag och om några timmar beger vi oss än en gång ut på vägarna med alla hundarna. Den här gången bär det av ner till Motala och Yabasta-gänget; det har blivit tradition att fira påsk tillsammans vare sig det sker i söder eller norr. Både jag och Erik är vid det här laget ganska slitna efter allt resande, även om vi haft en helt fantastisk månad med många galet häftiga upplevelser, så det här blir sannolikt vår sista längre resa med övernattning och hundar på ett tag. Nästa inplanerade resa med hundarna är utställningen i Ånnaboda i maj, så vi har åtminstone några veckors vila från resandet framöver 🙂 Och nog är det tur alltid, för den här våren kommer med oerhört mycket jobb för oss. Jobb, omställningar och enorma livsförändringar. Jag ser så väldigt mycket fram emot att få berätta mer om dessa inom kort!

Ryggmärgsrutiner och nya körvägar

Härhemma kring vårt bostadsområde har man börjat anlägga nya grusvägar kring de ängar där vi ofta kör hundarna. Vår hemmarunda har tidigare bara varit en 3.8 km lång – såvida man inte varvar eller leker loss ospårat på ängarna – men helt plötsligt ser allting annorlunda ut. De nya vägarna innebär inte bara att vi kan mer än trippla distansen på vår ”hemmarunda”, utan de kommer också med väldigt mycket nyttig hjärngympa för hundarna. Helt plötsligt får de hårdträna vändningar, både spårat och ospårat, och att svänga tvärtemot vad de är vana vid i korsningarna. Vi kör kringelikrokigt och följer inte alltid de mest logiska riktningarna längre, vilket har visat sig vara supernyttig träning. Både för vovvarna och matte/husse bakom. För med alla dessa nya moment att träna på så uppstår också nya situationer och utmaningar även för föraren. 

Jag märker hur dessa rundor är väldigt bra övningar i samarbete och lyhördhet. Och på bara ett par pass börjar jag märka skillnad i hur hundarna tar sig an utmaningarna, men också i hur jag själv hanterar dom. Hur mycket snabbare jag blir på att lösa eventuella små problem, lintrassel, sockning, vattning… En annan stor förändring nu när vi alltmer kör hemifrån, för att vi helt enkelt kan komma upp i lite mer distans med enklare medel, det är att startrutinerna hårdtränas och utvecklas för varje pass. Ingen är gladare över det än jag! 

Det är en så skön känsla när rutinerna börjar sitta i ryggmärgen. På riktigt. När man inte längre behöver fundera så mycket utan bara göra. Att veta och förstå hur olika val kommer att påverka starten och körningen. Att ha klurat ut saker som att om Kit sätts in först så håller han sig lugnare plus att han alltid sträcker ut linan, att Rackarn kan man sätta in precis närsomhelst för hon håller sig lugn och sansad och står på plats som ett ankare oavsett vad som händer. Och att när Sally sätts in, ja då är det bäst att vara redo för start om man vill starta så lätt och smidigt som möjligt. Och om man inte vill bli döv eller försökta plocka ned henne från trädet hon klättrat upp i under tiden 😉

I starterna hemifrån har den stake-out vi köpte in under Tånga Hed-helgen varit en stor befrielse. Den har gjort så himla stor skillnad för mig och jag är så väldigt glad i den. Där kan jag i godan ro sela och socka – plus att de yngre vovvarna får väldigt regelbunden träning på stake-out. Jag vet att det är sådant som vi kommer ha stor nytta av framöver, både i vardag och när vi är ute på äventyr. 

Jag älskar verkligen att köra spannet! Och jag är så glad över barmarksvagnen som hamnade hos oss i somras. Den har gjort körningen ännu roligare än tidigare, särskilt i de förhållanden vi lever i där vi inte kan lita på att snön besöker oss tillräckligt länge för att hinna åka släde hemmavid. Det är så förbannat fint. Att få komma iväg med hundarna, ha vinden i håret och känna deras glädje i att jobba. Just nu, när ro i sinnet och själslig styrka är det jag behöver mest av allt, är jag oändligt tacksam att jag tillsammans med spannet kan finna det på vägarna. 

Bild

Nöjdmysiga vovvar efter dagens tur

Velamsundsdraget 2017

Bild


Efter förra årets debut i tävlingssammanhang så var det ingen tvekan om att även i år delta i Velamsundsdraget. Det är en av de mycket få tävlingarna som går i närheten så vi försöker passa på när det ändå är så nära. Velamsunds naturreservat är dessutom riktigt vackert, vägarna är helt ljuvliga och det är en perfekt ”uppvärmnings-tävling” inför säsongen. 

I år anmälde sig Erik till scooterklass med två hundar; Kit och Ratchel. Sally blir inte ett förrän i november och får ännu inte tävla, men hon var med som moraliskt stöd och för miljöträningens skull. Själv har jag varit i så dåligt skick den här hösten att jag inte vågat anmäla mig till tävlingar, så jag agerar handler och fotograf i höst istället och nöjer mig med att träna på hemmafronten. Det känns lite trist, men samtidigt försöker jag se det som att jag får perfekta tillfällen att istället öva på actionfoton i tävlingssammanhang och att några av hundarna ändå får komma ut och tävla tack vare en sambo som gärna tävlar. Det håller humöret uppe, även om jag önskar jag kände mig bra nog själv att delta. Jag får ladda till Sallys debut istället, nästa höst. 

Dag ett på tävlingen var tuff, både för hundar och förare. Det var varmt och fuktigt i luften, samt det faktum att det regnat nästan oavbrutet i två veckor, vilket märktes på leran som utgjorde tävlingsbanan. Det var bitvis mycket tungt och sörjigt, svårt för både hundar och förare att få ordentligt påskjut i stegen. Tävlingsbanan innebar också två varvningar av starten – en stor utmaning för många! Hundarna trodde ofta att de var färdigsprungna när de skulle varva och flera ekipage fick trassla och stanna för att ta sig förbi. Kit var en utav dessa hundar som inte alls förstod varför Erik manade på FÖRBI när han ju faktiskt var i ”mål”. Det stal mycket av deras tid under första heatet, men runt kom dom. Trötta och leriga i mål. Note to self är att i framtiden träna mer på det där med varvningar. Det är ingenting som kommer av sig självt utan det krävs att hundarna får träna på det, det är tydligt. 

Dag två var solig och skön – spåren hade hunnit torka upp ganska ordentligt och de allra flesta ekipage var snabbare runt än dagen innan. Det var också dryga fem grader kyligare i luften, vilket givetvis gjorde skillnad. Särskilt för de mer pälsade hundarna, såsom våra. Varvningarna var inte helt hundra, men inte alls lika krångliga som dag ett och sluttiden förbättrades. Vi stannade kvar även efter prisutdelningen – Erik o vovvarna fick sig en fin guldmedalj hem – för att fota motionsloppet och det var riktigt roligt att se alla ekipage, med alla möjliga olika hundraser, ta sig runt. 

Bild

Team Raxeira’s; Erik med Kit och systerdotter Ratchel.

Det var en intensiv men mycket trevlig helg i Velamsunds naturreservat och vi kommer utan tvekan att försöka delta även nästa år. Nu väntar Nybrodraget om en och en halv vecka – det blev en spontananmälan när jag såg jag hade helgen fri från jobb – och återigen kör Erik kickbike med Ratchel och Kit. Vi förväntar oss galet tufft motstånd i Nybro! Det blir antagligen inte någon pallplats i den konkurrensen, men det blir ett värdefullt tillfälle att få se hur de står sig mot riktig konkurrens i en ordentlig C-klass 🙂 

Dessutom väntar en härlig reunion med Team Yabasta och co. Det längtar vi efter!

Dyngsur dragtur

Det är en lyx att komma hem en sen kväll i slutet av maj och upptäcka temperaturen är såpass låg att den är körvänlig. Då finns det inte några andra alternativ än att snabbt få i sig mat, byta om till hundkläder och sela hundarna. Det spöregnar ute ikväll, vilket innebar extra svalka för hundarna i den lite fuktigare luften och – trots att det kanske låter konstigt – så älskar jag faktiskt att vara ute i spöregn, när det är självvalt. Det är en speciell känsla att sitta bakom springande hundar, med vatten forsandes ned för ansiktet och bli sådär dygnsur. Man känner sig så levande.

Det blev dryga fyra kilometer i spöregnet med Kit och Ratchel. Vi fick ett par störningar som för en unghund kan vara ganska svåra; två tajta överrasknings-möten med skällande hundar (jag känner till både ägare och hundar) och unga tjurar som blivit släppta på bete och nu gjorde oss sällskap längsmed hela staketet. Ratchel är ännu en ung hund och i draget pågår fortfarande hennes utbildning; hon har en del kvar innan hon kan räknas som rutinerad draghund. För det mesta är Ratchel väldigt duktig med störningar, men blir de riktigt svåra så blir hon gärna ganska ”tittig”. Hon får lite svårt att fokusera framåt och vill hålla koll på det som för tillfället stör henne. Det är så otroligt värdefullt att kunna låta henne gå jämte en trygg och säker draghund som Kit! Som knappt ägnar störningen en blick ens utan bara fortsätter gå framåt. Och som dessutom är trygg nog i sin roll att han kan övertyga spannkamraten att göra detsamma. Det var fantastiskt roligt att köra Kit jämte Ratchel – det gav mig en oerhört härlig känsla inför höstens träning. Jag tror det här kan bli riktigt, riktigt bra!

Nu ligger vi här ihopkurade i soffan, Kit och jag. De andra hundarna ligger och vilar lite här och var, utspridda både i hus och trädgård. Men Kit och jag, vi har haft lite extra kvalitetstid. Nu har han precis somnat tätt, tätt intill mig och det sprider ett sådant lugn inuti mig. Det gör mig glad att se honom söka min närhet på det vis han gör. Det är ingenting jag tar för givet, även om jag känner honom sedan tidigare. Men det blir allt tydligare att han börjar känna sig lite hemmastadd i vårt hem. Fina Kitten. Jag är så glad att ha honom här. 

Bild

Ratchel och morbror Kit

Månadens gästinlägg

Har ni hängt med här i bloggen de senaste månaderna så vet ni att jag sedan december förra året agerar gästbloggare på webbsidan draghundar.se. Var tredje dag publiceras ett nytt blogginlägg skrivet utav en av oss draghundsentusiaster som gästar och den femtonde varje månad är det min dag. 

Igår kväll publicerades mitt senaste inlägg Valpskola för blivande draghund – steg ett där jag delar med mig av hur jag, redan när hunden är valp, börjar lägga en grund inför framtiden som draghund. Det skiljer sig åt från de saker jag prioriterade med Eldar när han var valp, min utgångspunkt är en annan idag och jag har sedan dess medvetet valt att omdirigera mitt fokus på sådant som jag tror kommer att främja just mina hundar utifrån vår verklighet och det vi vill göra i framtiden. 

För er som inte läst det så hittar ni det via länken ovan. Är ni sedan sugna på att läsa även de andra gästbloggarnas inlägg som rör hundträning med inriktning draghund så hittar ni till gästbloggen med ett klick HÄR. 

Valpdimma

Många utav er därute som håller på med hund – och kanske framförallt draghundar – känner säkert igen er i att det här med att bygga upp sin flock och sitt spann är en process som är evigt pågående i ens inre. Att det läggs många vakna (och icke-vakna) timmar varje dygn på att omsorgsfullt planera, hålla ögon öppna och fundera över vad det är man söker, hur man ska uppnå det man drömmer om och få pusslet att gå ihop. 

Det är en process som till största del är väldigt intern, den pågår på insidan och diskuteras med likasinnade bollplank. Somliga utav oss är duktiga på att verbalisera våra drömmar. Vi pratar och skriver om dom, delar tankar med våra närmaste och när chanserna kommer, då tar vi dom förhoppningvis. Men ändå, på något vis, blir omgivningen förvånade när man sedan gör slag i saken. Som om den missat allting man högt pratat om i många år, eller kanske bara inte fullt ut lyssnat eller tagit på allvar.

Jag själv har, sedan drömmen om ett fullt spann och flytt norrut blivt mer konkret, aldrig hymlat med mina planer på att skaffa fler hundar. Ibland himlar jag rent utav med ögonen över mig själv och tänker att, herregud, det är ju det enda jag pratar om och att det är synd om dom omkring mig som måste stå ut med mitt nördiga prat. Jag längtar och vill realisera drömmarna så intensivt att det liksom sipprar ut i allting jag gör, utan att jag riktigt vet om det. Mina absolut närmaste ser det här. Förvånas föga över de livsval vi gjort och gör, även om de inte förstår dom alla gånger eller själva skulle gjort samma sak. Men de peppar och hejar och är glada å våra vägnar. 

Bild

Ljuvliga, lilla Sally. Så efterlängtad att det är galet.

Inom de närmsta veckorna flyttar vårt senaste tillskott till flocken in. Team Israelsson Sally – en bedårande liten tik med oerhört spännande, ja rent utav lovande, linjer och som jag hoppas kommer bidra till ännu en individ att verkligen bygga kring. För stora delar av vår omgivning verkar nyheten komma oerhört plötsligt och jag kan inte låta bli att undra varför. Det är och har aldrig varit en hemlighet att vi, både min sambo och jag, planerat att utöka flocken under 2017 och haft span på valpar. Att vi sedan tappade en viktig nyckelindivid i vår flock när Smella lämnade oss gjorde inte planerna mindre aktuella, snarare tvärtom. För det är svårt att bygga upp ett spann när där inte finns ett plural i hundantal. Ja, jättesvårt faktiskt. Hela poängen med ett spann är ju faktiskt att där finns mer än en genuint arbetsintresserad hund i teamet. Och det gäller vare sig man vill tävla eller bara ut och köra över fjällen för nöjets skull. 

​Vi är oerhört förväntansfulla och längtar mycket efter hämtningen av Sally! Jag vet inte hur det är för er andra, men känslan av att veta där snart finns en småtting i huset igen är oerhört fantastisk och jag går faktiskt in lite i någon form av valp-dimma. Mina tankar kretsar ständigt kring den lilla individen som gömmer sig bakom fluffet och jag ser så väldigt mycket fram emot att få lära känna henne. Att få upptäcka vilka egenskaper som ryms i den lilla kroppen och att få skapa mig ett alldeles speciellt band till just henne. För så är det – med varje individ i vår flock formas ett alldeles unikt och speciellt band. De har sina olika styrkor och svagheter, sina egenheter och sina tydliga personligheter. Det är också därför det blir ett sådant oerhört tomrum när någon lämnar, för ingen kan någonsin ta någon annans plats. Oavsett hur många gånger man får höra att ”men du har ju fler hundar”. 

Bild

Uppfödare Marie har skvallrat om att det är fart och fläkt i kullen. Det låter lovande, tycker vi!

Nedräkningen har på riktigt börjat. Och även om jag aldrig träffat henne så har hon redan nästlat sig in i mitt hjärta, precis lika snabbt och obarmhärtigt som Ratchel gjorde när jag första gången såg ned på den lilla tik som satt sig vid mina fötter och kikade upp på mig. Hjärtat vet när det är rätt. Och då måste man våga ta språnget. 

Samlandet av erfarenhet

Vilken fantastisk början på året det blivit! Snö, träningsdejter och hux flux flyttade också en kickspark in. Den har varit en välkommen kompis senaste veckan, när spåren varit för tunga för två hundar framför Björkisen och vi inte haft kompisar att låna in. 

Jag måste erkänna att jag tycker kicksparken är roligare än jag trodde, nu när jag börjar få in snitsen litegrann. Det är onekligen annorlunda att stå på de smala, skrangliga medarna i jämförelse med att stå på släden, men det faktum att den är lätt att plocka med sig och gör det möjligt att träna oftare även när förhållanden inte är optimala, det väger upp något enormt. Den slår ju verkligen inte känslan av att stå på en släde som flyter fram över snön bakom jobbande rumpor, men den är ett helt okej substitut! Nästa projekt är för mig att lära mig överleva något sånär på ett par vanliga skidor. Det känns som att det är dags att lära sig alla dessa vintersporter nu. Ja, det vill säga de som går att använda när man kör hund då!

Förra veckan lyckades vi komma ut på fyra pass som alla såg väldigt olika ut för både mig och hundarna. Det har varit släde, cykel och kickspark, själva och med vänner. Det har varit tunga träningar i ospårad snö och det har varit fartpass. Det har varit träningar som varit krävande mentalt för hundarna på olika vis och det har varit träningar som varit fysiskt tuffare än andra. Och detsamma gäller faktiskt mig som förare – mitt fokus och utmaningarna för mig har varierat väldigt de senaste passen. Det är otroligt lärorikt och roligt att få samla sådana erfarenheter. 

Bild

På väg hemåt från en kvällsrunda med kicksparken.

Jag har en tanke om att berätta om de olika passen mer utförligt så småningom; vad jag bär med mig därifrån och de insikter som kommit med utmaningarna vi mött. Det är otroligt intressant att se sina egna – och andras – hundar i de olika situationerna och jag har gått med många funderingar efter att ha iakttagit de olika individerna. Jag har funderat mycket över det här med ”dragskalle” och vad som egentligen är en duktig ledarhund, för mig. Det är någonting som säkerligen kommer att växa fram än tydligare i takt med att jag skaffar mig erfarenhet, men redan nu blir dessa saker mer konkretiserade ju mer jag funderar och observerar olika hundar i arbete. Det är otroligt spännande och jag känner mig lyckligt lottad som tidigt i min ”hundkörarkarriär” har fått så många chanser att träffa, se och inte minst köra så många olika draghundar. 

Erfarenheternas tid är verkligen inte förbi, vi har bara skrapat på ytan och fler kommer det att komma med stormfart redan nu i vinter. Det händer mycket nu och jag är full av förväntan inför vad som komma skall. 

Snöyra

När SMHI varnar för klass 2 och snöoväder så hela Stockholms befolkning förfasas, då är vi som lyckligast. Hundarna lever upp, jag tankar energi och vi får vägarna nästan helt för oss själva. Och vi får äntligen plocka ut släden!

Vi håller tummar för att snön och minusgraderna stannar med oss ett längre tag nu, så att vi får lite tid på oss att verkligen hinna komma ut och köra släde. Som vanligt när snön börjar falla så går telefonen varm redan från första snöflingan; planer för slädturer med vänner görs upp långt innan vi vet om snön kommer få ligga kvar och alla får eld i baken. Första veckan av året ser på så vis himla lovande ut och jag känner mig hoppfull!

Redan igår kväll samlades vi ett litet, taggat gäng nere kring åkrarna där vi bor för att träna hund. Helen kom som vanligt, ja det har ju nästan blivit regel snarare än undantag nu, med sina två fantastiska BC-grabbar och igårkväll hade vi också sällskap av Felicia och hennes scandi Jenka, samt en helt ljuvlig husky/BC-mix vid namn Tawny som Felicia just nu passar. För Tawny var det första gången som draghund och nog fanns det i henne alltid. Måste säga att jag blev väldigt förtjust i den mörka lilla tiken. 

Första varvet körde Helen med pålitlige farbror Jeff i led och Knut, samt Ratchel i wheel med släden. Det var bitvis tunga spår, rapporterade hon och jag var inte alls förvånad. Felicia körde kickspark med Jenka och Tawny och jag stod som alltid och väntade in dom med kameran alltmedan jag njöt av tystnaden som lade sig där jag stod i mörkret mellan snötäckta åkrar. Det är något oerhört rofyllt med att stå ute i kvällen sådär, med månen och snön och känna som att man är väldigt ensam på platsen. Nåja, fram tills jag hörde Felicia och Helen tjoa och tjimma där de kom farandes runt kröken. Det var ett lyckligt litet gäng som gled mot mig. 

Hundarna fick en kort stunds vila då de lyckligt rullade sig i snön, innan vi arrangerade om till ett femspann. Det blev lite improvisation för att sätta ihop en femspannslina, men vi fick ihop det till slut trots våra lite ofokuserade huvuden. Det blev Ratchel och Jeff i led, samt Jenka, Knut och Tawny i wheel i en en slags solfjäderformation där Tawny först sprang utan neckline. Hundarna var taggade på att ta sig iväg och så fort de fick startsignal bar det av i en väldig fart. Det är alltid lika spännande att köra i lössnö där bromsen bara tar sådär lagom bra. Men man känner att man lever!

Jag kom dock inte mer än några hundra meter innan jag insåg att jag inte alls gillade hundarnas placering. Rookien Tawny kom av sig för mycket utan neckline, var väldigt klängig på Jenka och tappade fokus, vilket gjorde det väldigt klart för mig att jag måste lösa saken innan jag kunde köra vidare. Helt enkelt av säkerhetsskäl för både mig och hundar. Av ren och skär reflex släppte jag ned ankaret mot marken, bara för att väckas ur mina tankar av ett högt ”KLONK” när det slog i den frusna marken. Inget fäste överhuvudtaget. Och fem hundar som nästan exploderade av energi. Herregud vad glad jag var i det läget att ha Jeff och Knut i spannet! Det var en utmaning för dom att ligga stilla på plats när vi knappt kommit någonstans, men dom gjorde det jag bad dom om. De tre tikarna i spannet var desto bökigare att få ordning på. Jag lossade på Jenkas neckline och flyttade henne på andra sidan Knut, samtidigt hörde hon Felicias röst långt där bakom oss och blev helt fokuserad på att springa bort till matte. Ratchel ville hela tiden vända om för att busa med Tawny – som ju var sådär ny och spännande och rolig – och Tawny bara tittade oförståendes på oss alla. Jag är glad att jag vid det här laget har hunnit köra litegrann på egen hand med ett något större spann och på så sätt hunnit samla på mig åtminstone lite erfarenhet och improviserade kreativa lösningar. Jag löste det, snabbare än jag trodde om mig själv. Och så var vi iväg igen. Vid startsignalen så fullkomligt exploderade hundarna av arbetsglädje!

Det blev ett stopp till på vägen kort därefter för att göra något åt Tawnys för långa rumplina. Nu när hon fått neckline på sig så hade rumplinan blivit alldeles för lång, men det var snabbt åtgärdat och genast fick hon bättre stöd i selen. När dom små detaljerna var ordnade så sprang hundarna fantastiskt fint samman och det var så otroligt roligt att få köra ett femspann för första gången sen i påskas, när vi var uppe med Yabasta-gänget i fjällen. Det ger en sådan mersmak – och en liten glimt in i de drömmar jag har för framtiden. Jag lever länge på sådana ögonblick! 

Nu kör vi en vilodag härhemma med massage, tassvård och bus i trädgården – för imorgon vankas det ännu en rolig dag i dragsportens tecken. I skrivande stund sitter jag och klurar över plats och logistik och är så full av förväntan att jag nästan spricker. Det är såhär vintern ska vara!

Är ni lika lyckliga som vi över allt det vita, vackra?

Och så kom det nya året

Tvåtusensjutton. Jag kan inte låta bli att tycka att det gått rasande fort de senaste veckorna och att tiden tycks ha snabbspolats framåt. Men nu är det alltså ett nytt år och jag har alltid tyckt om symboliken i att få börja på ny kula. Att få vända blad och lämna bakom sig. Vårt 2016 var på många vis fyllt av glädjeämnen, men det var också ett år kantat av mycket sorger och motgångar. 

Vi startade morgonen den trettioförsta med att vattna upp hundarna och sedan packa in oss i bilen ut till Livgardet för att träna hundarna. Det finns otroligt fina vägar och motionsslingor där som man kan pussla ihop i oändlighet om man så vill, något som är en stor fördel om man vill köra lite längre sträckor. Vi hade sett ut en runda på strax över en mil och det var en mycket bra möjlighet för oss att utvärdera hundarnas kondition efter hösten. December har inte bjudit på särskilt bra väglag med så många omgångar av isgator och tidigare har hösten varit väldigt varm – och givetvis, Ratchel ännu yngre – så våra träningspass den här säsongen har hittills varit betydligt kortare distanser än vad vi oftast kört tidigare säsonger. Jag har fört dagbok över våra träningar väldigt noggrant den här hösten och vi avslutade året på strax över 200 km i benen. Så ja, passen har varit många men korta.

Att köra milen i lördags morgon – för andra gången på hela hösten – var som sagt därför ett bra tillfälle att utvärdera hundarnas kondition. Och jag blev väldigt positivt överraskad! Det var +8 ute och ganska fuktigt, men den hårda blåsten bidrog med väldigt kalla och svalkande vindar. Eldar som generellt är ganska känslig för temperatur och fuktighet kändes ovanligt opåverkad, vilket var väldigt trevligt att se. Han är en hund som annars springer absolut bäst under nollan. Jag hade med tanke på temperaturen gjort upp en plan för hur jag ville vattna hundarna och bestämt mig för att göra så med jämna mellanrum under rundan. Vi stannade för snabbvattning ungefär efter varje 2-2,5 km vi kört och jag tycker verkligen att det gav resultat. På Eldar främst, men även på Ratchel som annars gärna slinker ned i varje dike hon ser. Det är vår enda stora störning som kräver lite extra jobb – att lära henne att det inte är okej att göra den typen av avstickare närhelst man vill. Hon är så fruktansvärt förtjust i vatten den hunden! Det är bland det roligaste hon vet, oavsett väder. 

Ratchels självförtroende i led har verkligen växt med raketfart det sista. Hon har alltid varit en individ som älskat att jobba och springa, att driva framåt och upp i tempo, men hon har också i perioder liksom tvivlat lite på sig själv. På att hon tänker rätt, om man säger. Något som kanske inte märks när vi springer på våra välkända hemmarundor där de kan vägarna utan och innan, men som blir tydligt så fort vi hamnar i en ny miljö med nya vägar och främmande korsningar. Där har jag jobbat mycket med henne för att stötta och bygga upp det självförtroendet som är så viktigt att ha när man springer därframme. Jag vill att hon ska våga stå på sig när hon tänker rätt – även om någon annan gör galet – och att hon ska känna sig trygg i sin roll som ledarhund. Jag tänker att man bör vara medveten om att det är en stor roll att axla som hund när man är så ung och kanske ännu mer så när man inte alltid har möjlighet att få en trygg mentor att springa jämte och lära av. Den roll som Smella skulle ha spelat… Så att bygga upp hennes självförtroende blir ett utav mina viktigaste jobb, som förare. 

Jag tycker trots allt att vi gjort ett bra jobb tillsammans! Nyårsträningen gjorde det väldigt tydligt att hon utvecklats mentalt något enormt. Inte bara på så vis att hon är säkrare i sig själv, men också när man jämför hennes mentala uthållighet och koncentrationsförmåga. Hon går på och går på, som om hon aldrig gjort annat. ​Och hon gör allt det här utan att ha en hare framför sig, nästan uteslutande. Eldar är nämligen för det mesta bakom oss och det är bara korta stunder vid omkörningar (där Ratchel för övrigt är och alltid varit en naturbegåvning!) som hon har någon att jaga. Hon springer oberoende av hare. Det är där Eldar har en utav sina stora svagheter som draghund – han går igång mest av allt på jakten. Men det är också därför han jobbar väldigt fint när han hamnar bak i ett spann. Det är synd egentligen, att Eldar inte trivs så ofantligt bra längst fram, för han är samtidigt oerhört kommandosäker vare sig det är spårat eller ospårat – och därför en enorm tillgång när vi lär in kommandon från marken. 

Jag längtar något enorm till den dagen vi har möjlighet att sätta ihop ett spann, om så bara ett litet. Möjlighet att sätta var hund på den plats där den kommer till sin rätt och får en chans att verkligen jobba utifrån sina styrkor och svagheter. Jag vet hur det kan se ut, hur Eldar kan jobba när han hamnar rätt i spannet. Det är en fantastisk känsla att se honom då. Förhoppningsvis är det inte alltför långt bort nu. Jag hoppas på 2017. På att där ska dyka upp spännande möjligheter för oss som team. Jag håller ögonen öppna.

En komprimerad version av de 11.2 km vi körde på lördagmorgonen. (Se den med HD-kvalité är ett tips.)