Kategori: Draghundens utveckling

Teamet; en reflektion kring säsongen so far

Vi har nu kommit en god bit in på träningssäsongen och det börjar märkas på hundarna. Mer och mer faller bitarna på plats, hundarna börjar få rutin och saker börjar hända. Hundarna utvecklas – och vi med dom. Och min syn på vad jag uppskattar mest i mina hundar, i en draghund i allmänhet, blir alltmer tydlig ju mer vi ägnar oss åt träningen och hundarna. 

Säsongen startade vi som vanligt upp med korta distanser och lätta, nöjsamma turer, särskilt med tanke på de unga hundar som går sin första riktiga säsong i år.  Pö om pö har vi känt att hundarna varit redo för ökningar i distans och belastning; i skrivande stund ligger våra pass för det mesta på distanser mellan 15-20 kilometer. Det har blivit ett par ofrivilliga uppehåll pga väglag, men annars har vi kört på ganska bra enligt plan. Vi har haft några turer på snö (dock inte slädföre), vilket har varit skönt för hundarnas tassar, men än så länge är marken ännu hyfsat bar. Jag ska inte ljuga, vi längtar oss tokiga efter snön nu. ATV i all ära, men nog är det ändå hundra gånger härligare att fara fram bakom en tyst släde i gnistrande snö. Att fara fram uppe på fjällen med magiska vyer och vidder omkring sig. Nu är det förhoppningsvis inte så långt kvar tills vi är där. Men innan dess fortsätter vi i leran och vi gör vårt bästa för att vara lite kreativa med rundorna. Jobbar på att bygga relation, hitta bra startrutiner, låta hundarna rotera på olika positioner, vidareutveckla deras förståelse för tekniska moment och låta unghundarna hitta in i arbetet. Och vi lägger mycket tid på att bygga självförtroende hos hundarna som tränas upp i led jämte Kit som mentor.

Efter varje pass går vi igenom hundarna medan de en god stund får öva på att varva ned på stakeout. Ibland får de även snacks eller mat där. Kit är en rutinerad herre på stake out.

Såhär när vi tagit oss förbi säsongens första månader och börjar närma oss årsskiftet tänkte jag att det kunde vara lite roligt att skriva någon form av reflektion/utvärdering av hur det går för hundarna. För även om spannet körs och tränas som en helhet så har ju också varje individ sina egna saker att jobba på, styrkor, svagheter och utvecklingskurvor. Så hur ser det då ut för teamets hundar, just nu? Vad jobbar vi med på ett individuellt plan och vilka utmaningar har vi, just nu?

Låt oss ta en titt!

TEAM RAXEIRA – NOVEMBER 2018

Sally

Sally går i år sin andra riktiga säsong i selen och fyller i slutet av månaden två år. Det här är någonting vi ofta, ofta, OFTA måste påminna oss om. Med Sally är det en ständig balansgång att inte köra henne för hårt; hon är ännu ung och under stor utveckling, samtidigt som hon i selen är en oerhört mogen liten tik som alltid ger allt hon har. Hon ger så mycket av sig själv att hon ibland riskerar för att gå varm eller ta ut sig för mycket och det är just nu en av våra stora utmaningar med henne; vi måste vara mycket noggranna med att vätska upp henne och köra henne klokt. Att sätta gränser där hon själv inte förmår göra det. Hon är vår absolut största arbetsnarkoman. Därför kör jag henne mycket utan neckline den här säsongen; det ger mig en chans att tydligare se när hon behöver vattnas, när hon riskerar att gå för hårt och dylikt. Jag ser det aldrig på rumplinan; den är alltid sträckt till bristningsgräns oavsett; men jag ser det på hur hon rör sig. Små, ibland subtila men viktiga tecken.

Sally har ända sedan sin absolut första dag i selen gått oerhört fokuserat och hårt. Hon är intensiv i arbete, vill alltid öka farten och är mycket säker med störningar runtom. Hon är het i starter, rycker, har tassarna i luften mer än i marken, vrålar och tuggar gärna linor, men är i övrigt en väldigt okomplicerad och vänlig tik i spannet. Hon är en hund jag blir glad av att köra, riktigt sådär på djupet glad. Hon vill bara göra sitt jobb och hon är otroligt mån om att samarbeta. Och hon gör det med så mycket glädje!

Sally har trots sin unga ålder väldigt god rutin som ledarhund, där hon klarar många trixiga moment och är väldigt pålitlig. Då vi hade färre hundar under hennes första säsong och hon så tydligt visade fallenhet för, samt ville gå i led så hamnade hon oftast där, men med facit i hand så önskar jag att hon hade fått lite mer tid att utvecklas. Hon har därför under denna säsong fått vila mycket mer från ledarhundsjobbet, vilket jag ser har gjort henne gott. Hon går lika hårt ändå, men hon har fått vila mentalt och det har varit nyttigt för henne. På sistone har hon gått mycket i wheel med Kangi, något som inte är optimalt den dagen vi går över till släden eftersom hon är en väldigt nätt hund, men så länge vi kör barmark kan hon gått få gå där ett tag till. Så småningom kommer jag börja henne låta gå mer i led och point igen, för det är tveklöst där hon kommer mest till sin rätt.

Sallys absolut största utmaning utav alla är att behålla hullet när vi går upp i träningsmängd. Hon har en något svajig aptit, framförallt kring löptider. Den ibland vacklande aptiten har troligtvis också att göra med att hennes känsliga mage (pga foderallergi) lätt blir orolig av stress. I kombination med att hon är en mycket aktiv tik som bränner mycket energi, så är det svårt för henne att inte tappa i vikt under en period med sämre aptit. Sally är typexemplet av en hund som inte äter om hon inte får mycket motion, vilket i just det här fallet blir en lite trixig ekvation, som ni kanske förstår. Förhoppningsvis blir det här bättre med tiden och åldern; vi har sett en förbättring i samband med förra löpet och hoppas på att hon får lättare att hålla vikten i takt med att hon blir äldre.

 

Ratchel

Ratchel är en raktigenom okomplicerad hund i spannet som just nu är under stark och tydlig utveckling. Som alltid är hon lugn och behaglig att hantera i starter och gör inte särskilt mycket väsen av sig, oavsett hur mycket de andra hundarna kan stöka.

Utav alla de hundar vi har i full träning nu så är det just Ratchel som har lägst fartkapacitet. Under tidigare säsonger har detta dock märkts av betydligt mer då hon inte fullt vågat trycka på i selen när vi gått i högre hastigheter. Hon har alltid jobbat hårt och flitigt, men har i perioder känts lite obekväm med just fart. Denna säsong har vi märkt en stor skillnad på den här punkten; hon har börjat trycka på och ta ut stegen på ett helt nytt sätt. Jag tror att det kanske främst beror på att hon äntligen funnit balans i selen på riktigt och blivit jämnare musklad; hon har nämligen denna säsong också slutat att dra snett/krabba. Kanske har det hjälpt att vi flyttat runt henne mer, inte enbart låtit henne gå på ena sidan utan försökt variera. Oavsett så är skillnaden riktigt stor.

En annan sak som just nu sker med Ratchel är att hon verkar ha funnit ett nytt självförtroende efter sommarens löp. Hon är en kraftfull och uthållig tik som kan varje kommando, men hon har inte alltid trivts med eller haft huvud att gå i led. Ibland har det varit en fråga om vacklande fokus (lättdistraherad), ibland en fråga om vad jag upplevt vara brist på självförtroendet att leda när spannet blir större och ibland en fråga om att hon helt enkelt inte verkar tycka det är kul. Därför har hon ofta fått gå i wheel eller point under förra säsongen, samt i början av denna. Det var först för några veckor sedan jag började leka med att sätta fram henne igen, i syftet att försöka stärka och vidareutveckla de kunskaper hon har. Och hon har verkligen överraskat! Vi har plötsligt sett henne på eget bevåg vilja öka fart och trycka på i selen, visa stor mognad i trixiga moment och framförallt vara oerhört duktig i vändningar av spannet. Men hon har dessutom haft kul! Visst skulle det vara smidigt om hon sen plötsligt en dag förstod att det vore trevligt för oss andra om hon inte skulle trassla i linorna så fort man stannar till eller plötsligt hoppa ned i ett dike för att rulla i leran, men dom säger ju att Rom inte byggdes på en dag. Och Ratchel är och förblir nog klassens clown ett tag till 😉

I år kommer vi fortsatt att jobba vidare på att utbilda och stärka Ratchels självförtroende i led, samt växelvis låta henne gå på andra positioner för att ibland få vila från ansvaret. Absolut bäst går hon dock i point, ingen tvekan om saken. Hon är en riktig hejare på att backa upp när det kommer till kommandon!

 

Kangi (fostervovven)

Ja, vi kan inte tala om utveckling utan att nämna Kangi. Det är ett som är säkert. Kangi kom till oss i mitten av juni som en väldigt yvig och omusklad ettåring, alldeles för tunn för sin ålder och storlek, men med en stamtavla som vittnade om ett sannolikt mycket intressant grundmaterial. Pappret må inte säga allt om en hund, det ska gudarna veta, men jag ville verkligen se vart det kunde bära. Vad som kunde gömma sig där inuti den taniga unghunden.

Ett av våra största jobb har varit att få upp den här unga hanen i vikt samt börja bygga muskulatur, helt enkelt för att överhuvudtaget våga träna honom. Under sommaren var Kangi både ostadigare och ”lösare” i kroppen än vad våra månadsgamla valpar var. Vi förstod att vi skulle behöva lägga in träning även på ”fritiden” för honom, för att kunna hjälpa hans utveckling på traven. Så alltmedan vi vande in honom vid att bo i hundgård (tidigare innehund) såg vi också till att hans hundgård fick noga uttänkt berikning som gärna utmanade både balans och koordination. Det fanns ärligt talat inte mycket fri yta i hundgården till en början; allting var designat så att han skulle bli tvungen att lyfta på benen, klättra och balansera för att ta sig fram. Han sattes igång att simma, vilket han blev riktigt duktig på och han fick gå mycket promenader i skog och fjäll där terrängen utmanade honom fysiskt. Men vikten blev återigen en stor utmaning när tikarnas löp avlöste varandras under sommaren.

Mot hösten vågade vi till slut ändå sätta honom i träning, men vi började försiktigt. Ja, precis som vore han en helt icke-inkörd valp/unghund. Korta turer först. Hålla koll på hastigheter. Kommandon kunde han till viss del innan, han var inte helt och hållet ny i draget, men orutinerad. I början fick han gå mycket i träning med Déjà, som körts in, på egna träningspass med lättare belastning. Och så småningom kände vi att han ökade i hull och muskulatur såpass att vi vågade sätta honom i träning med de andra.

Under hela hösten har det främst varit Kangi vi behövt anpassa oss till. Den svagaste länken i spannet, som först blivit trött och behövt mest återhämtning. Både mentalt och fysiskt. Ett tag undrade jag om jag överhuvudtaget skulle våga öka distansen med honom, när de andra började bli redo för det. Han blev helt enkelt alldeles för trött. Men så vände det plötsligt. Jag vet inte exakt när det hände, men jag minns vi körde ett pass där han verkligen utmärkte sig positivt. Han kändes stark och stabil, slackade inte en enda gång och var för första gången inte märkbart trött på hemvägen. Han gick inte direkt och la sig när vi kommit hem. Han var pigg under dagen. Pigg dagen därpå.

Nu har ytterligare lite tid gått och Kangi har blivit en hund att räkna med. Under sep-okt har jag nästan uteslutande kört honom utan neckline, nästan hela passen, för att lättare kunna tyda honom och skillnaden har verkligen varit markant. Han visar inte bara på stor fartkapacitet, men också på en allt större moral och mogenhet i arbetet. Han jobbar på med stor glädje och tar i ordentligt. Och framförallt har han fått en riktigt fin balans i selen, där han inte längre far snett åt alla håll utan faktiskt lägger belastningen där den ska vara. Framåt. Det har medfört att hans rörelser blivit alltmer balanserade, påskjutet har blivit starkare och musklerna har börjat träda fram tydligt.

När jag tittar på bilder på Kangi från i somras och på de bilder jag tar idag, när jag iakttar hans rörelser i arbete eller när han springer fritt i rasthägnet och tänker tillbaks på hur jag i somras frågade mig själv hur tusan jag skulle få den där spretiga, tunna hunden redo för träning till hösten… När jag blickar tillbaks på alla de där stunderna av tvivel och på den utveckling han gjort sedan dess, ja då blir jag verkligen otroligt stolt. Över honom. Över oss. För vi har verkligen gjort någonting rätt där. Och jag måste erkänna att jag haft stunder då jag verkligen undrat om det ens skulle vara möjligt att åstadkomma en så stor förändring på så kort tid.

Den här grabben har riktigt mycket potential – såpass att jag mer än gärna behållit honom permanent.

 

Déjà

Yngst av alla i spannet den här säsongen är Déjà. Åtminstone ett tag till. Hon är nu strax över året gammal och en tik som går mycket fokuserat i selen. Det är ingen tvekan om att det här är en unghund av sorten som verkligen, verkligen behöver få jobba för att vara harmonisk i vardagen. Hon har enorma mängder energi, är mycket uthållig och sitter på en hel del fart i den lilla kroppen. Under viloperioder hittar hon ofta på hyss och har lätt för att gå upp i stress om hon inte får utlopp för sin energi.

Déjà är väldigt het i startsituationer när hon går i spannet. Hon skriker och sliter i stamlinan, tuggar av nacklinor på löpande band (även sådana jag badat i tabasco) och stökar med/nafsar hunden hon står jämte. Hon har faktiskt haft av stamlinan en gång i starten tidigt denna säsong och efter det vågar jag inte längre köra utan vajer. Hon är så het att hon lätt får överslag och kan gå in i bråk om hunden jämte skulle ryta till när hon nyper den – och därför har hon mestadels fått gå ensam i höst, alternativt jämte någon av hanarna som skyggar undan. Startar vi turen under 17 km/h (japp, jag har undersökt saken) så springer hon utan problem samtidigt som hon sliter i stamlinan med tänderna. Under pass där temperaturerna innebär flera vattningar så är hon alltid hunden som vill först iväg; hon börjar rycka i stamlinan med tänderna om det inte går fort nog att starta på nytt.

Vi jobbar väldigt mycket med att försöka se till att skapa goda rutiner kring henne för att minimera överslagshandlingar och tjafs. Jag ska inte ljuga; för mig kan det vara väldigt ångestladdat att starta Déjà i spannet efter en vilodag eller två. Jag tycker verkligen inte det är roligt med stökiga starter och konflikter. Därför är jag otroligt noga med rutinerna, så jag alltid har en plan att luta mig mot. Det är dock skönt att se att det blir bättre ju mer vi kör henne och på sistone har hon äntligen börjat coola ned sig såpass att starterna går rätt smidigt, trots allt. Min förhoppning är att hon med tiden, något mindre hormoner i kroppen, mycket regelbunden motion och med mer rutin kommer att bli en behagligare hund att sela och sätta in i spannet i framtiden.

Bortsett från stökiga starter är Déjà en hund som är riktigt rolig att köra. Hon är lyhörd och tuff, har en mycket stor arbetsmoral och distraheras inte av störningar. Hon passerar både vilt, bilar och mötande människor/hundar utan att blinka och bryr sig bara om att jobba vidare. Hon är inte typen som trasslar i linor, vänder sig eller rullar runt på marken när man stannar upp – utan hon står alltid fokuserad framåt och redo att fortsätta. Hon återhämtar sig dessutom snabbt både under och efter träning, trots att hon alltmer utvecklas till att bli en av de som går hårdast i selen.

Jag är ganska säker på att det kan komma att bli en spännande ledarhund av den här unga tiken en dag, hon plockar snabbt upp kommandon och jag misstänker hon har huvudet för det, men än dröjer det ett tag till innan vi testar henne i täten. Hon har mycket potential, den här stökmajan. Vi måste bara lyckas rikta all den där energin åt rätt håll :p

 

Kit

Kitten är den hund i vårt spann som sitter på absolut mest rutin och längst erfarenhet av att vara en aktiv draghund. Han är vår tryggaste kommandoledare och en mycket värdefull mentor åt de yngre hundarna. Går han inte i led så går han antagligen i point, just för att han är för bra för att gå någonannanstans. Kit må vara hyfsat het i starter – han är typen som antingen skriker och rycker eller som står i tystnad och tuggar sönder någons nacklina – men han är väldigt okomplicerad och alltigenom snäll på alla de vis. Jag kan alltid känna mig trygg med att sätta yngre, stökigare eller nya hundar jämte honom.

Utmaningen vi har med Kit är att finna en god balans mellan prehab, arbete och återhämtning, för att hans kropp ska hålla för hans psyke. Kit jobbar alltid hårt och älskar att arbeta i selen, men har tidigare varit skadad och har därför rent fysiska svagheter. Han kräver en klok och ordentlig uppbyggnad för att inte jobba sönder sig själv, vilket i år inneburit att han i början av säsongen gått på ett helt eget schema då han behövt sättas igång lite långsammare och ibland behövt längre återhämtning än de yngre hundarna. Det är inte alltid lätt, det där med balansen, men jag hoppas innerligt att vi ska lyckas förvalta den här fina, kloka hunden på ett så bra sätt som möjligt.

I skrivande stund har Kit tagits ut ur träning ett par dagar framåt då han verkar ha sträckt sig en aning vänster fram under måndagens pass. Efter lite bollande med Amanda på Working Dogs Rehab känner jag mig trygg med att han snart är med i spannet igen, med lite extra vila och omsorg. Han har hämtat sig hyfsat snabbt, men jag vilar honom hellre någon dag för mycket än för lite med tanke på hans historia. Och han verkar handen på hjärtat inte må alltför illa av att få extra tid inomhus, tigga vid matbordet och sova i vår säng 🙂

 

Surprise

Som ni vet så kom ju Surprise till oss först i mitten av september och då under lite speciella omständigheter. Därför har hennes säsong hittills främst handlat om att finna balans, trygghet kring de andra hundarna och att låta henne få utlopp för den enorma energin som bor i hennes kropp. Hon är en rutinerad draghund och har redan gått ett par säsonger, samt tävlingar för tidigare ägare/förare med goda resultat.

I spannet är Surprise en ganska okomplicerad hund. Hon har i höst oftast startats ensam eftersom hon varit ny hos oss och behövt lite tid att känna sig trygg med övriga hundar, men vi har så småningom börjat testa oss fram allt mer med att sätta henne jämte andra hundar. Initialt har vi ibland ändrat om mitt under ett pass, efter att de fått springa av sig värsta energin, för att kunna testa henne jämte olika hundar när de är lite lugnare.

Sup är hyfsat het i starter och är väldigt otålig att komma iväg, därför kan det vara lite bökigt att sela henne. Hon har så jäkla bråttom helt enkelt och far runt som en kanonkula, men hon är egentligen inte särskilt bråkig eller stökig i övrigt. Oftast sliter hon i grästuvor eller gräver djupa gropar där hon står, men hon står alltid fokuserad framåt,bryr sig sällan om de andra hundarna och lämnar linorna ifred. Därför upplever jag henne som en rätt lättstartad individ ändå.

Hon är en alltigenom intensiv tik i allt hon gör, den här damen. Och i arbete är hon intensivt lycklig, vänlig och en hårt arbetande individ som alltid vill öka farten. Hon har en varm energi och glädje som smittar av sig på både oss och resten av spannet, särskilt när hon får gå som ledarhund. Surprise leder sitt spann med en så stor entusiasm och en evigt viftande svans; ja, jag blir verkligen glad av att ha henne med på träning. Surprise är också en väldigt orädd och tuff liten hund. Hon är inte stor och stark på det vis större tikar är, har inte kroppshydda nog att ensam dra de tyngsta lassen, men hon är snabb och smidig och räds inte hårt jobb. Och hon har imponerat stort med att vara väldigt disciplinerad och störningssäker i möten med vilt/hundar/människor, samt duktig på kommandon.

Hon är inte bara kommandosäker utan har också visat sig ha en intressant förmåga att tyda mina kommandon rätt även när jag säger helt fel saker. Hon uppfattar på något vis det jag menar och inte det jag säger. Både i selen och till vardags är Surprise en individ med en enorm ”will to please” som verkligen gör sitt yttersta. Det här är en hund som vill samarbeta och som vill göra rätt. Hon är signalkänslig och lyhörd och snabb på att snappa upp saker. Därför upplever jag det också vara väldigt lätt att jobba med henne, att skapa en relation och en kontakt.

Med Surprise handlar den här säsongen främst om att lära känna varandra, både hundar och människor emellan. Att jobba in henne i flock och spann, att skapa starka relationer och att rehabilitera henne från den stress hon burit med sig sedan innan hon kom till oss. Det absolut största arbetet ligger dock främst i vardagen och den tid vi inte är ute och tränar med spannet. I att hitta en god balans åt henne och hjälpa henne att finna fotfäste. Jämte det jobbar vi på att vidareutveckla henne som ledarhund; jag ser hur Sup kan komma att bli en mycket värdefull mentor åt yngre/orutinerade hundar i framtiden.

En liten utmaning vi har med Surprise är att få henne att stå kvar med sträckt lina framåt när vi stannar för vattningar/sockningar. Den här sociala lilla hunden vill nämligen alltid vända sig om för att med ett enda stort leende och idel vänlighet pussa på hundarna bakom. Jättegulligt att titta på och jag har ibland låtit henne hållas korta stunder då hon ju behöver skapa relation med de andra och jag ser det som positivt att hon söker kontakt med dom på ett vänligt och avslappnat vis, men det kan förstås vara lite bökigt eftersom det lätt blir lintrassel. Men med tiden kan vi nog jobba bort det också. Först skapa trygghet och relation, sedan ställa högre krav. Så tänker jag.

 

Santi och Cora

Så har vi ju till sist valparna, de där två som inte är så himla små längre. Santi och Cora är nu snart sju månader gamla och dagen då de första gången sätts in i spannet börjar närma sig. Vi har den senaste månaden börjat introducera dragselen och canicross för dom båda, men mycket mer än så har de inte gått i dragträning ännu. Precis som jag alltid gör med våra valpar så har vi lärt valparna våra vanligaste kommandon, såsom höger/vänster, passera och vänd om – det märks att de skapat sig en god förståelse för orden och det är alltid en trevlig grund att stå på.

När vi joggar med dom så märks det tydligt att de båda är duktiga på att fokusera framåt och tycker det är roligt att få en arbetsuppgift. Santi har också en riktigt ärlig trav och ett fint påskjut i stegen som påminner mycket om pappa Bonzos. Han är en oerhört lyhörd grabb med en stor samarbetsvilja – det är egenskaper jag gillar att se hos unga draghundar. Cora är mer självständig, mer typen som ”reder sig självt”, men hon visar också tydligt att hon är kvicktänkt, snabb och tuff.

Rent generellt känns båda valparna väldigt stabila och starka i kropparna – betydligt mer stabila än de flesta av mina tidigare valpar varit i samma ålder. De har en väldigt god balans och koordination, det märks tydligt när de far runt i hägnet. De springer och klättrar, gräver, hoppar och kryper, fintas och balanserar på ett vis som vittnar om att de är medvetna om sina kroppar. Det är fint att se.

Det ska verkligen bli himla roligt att få köra in dom här syskonen, se vad det blir av dom. Har en känsla av att de kommer vara mycket trevliga inslag att ha i spannet i vinter – om än jäkligt ljudliga i starten, haha. För röstresurser, det har dom! Vi får väl se om en månad eller så, när de första gången hamnar i spannet 🙂


Ja, såhär ser det alltså ut just nu med hundarna och teamet. Vi jobbar oss framåt, vi jobbar ihop oss. För varje ny individ i spannet kommer nya insikter och lärdomar, för varje ny individ behöver vi utvecklas som förare. Det kommer med sina utmaningar och emellanåt ett par grå hår – men det är en spännande, (nästan alltid) rolig resa. Jag ser verkligen fram emot den här vintersäsongen. Vår första boendes här på nordligare breddgrader, vår första vinter med ett större spann och med massor av tid på släden. Jäklar vad vi kommer att lära oss grejer!

Störningsstark

Under kvällens träningspass med hundarna kom jag till en insikt. Vi hade just vänt hemåt, passerat en och samma hästekipage för tredje gången på samma tur och stannat för en vattning efter att ha kört om en grävmaskin, när jag insåg hur mycket vi vunnit av att bo och köra hund just här. Trots att det länge känts allt annat än optimalt på många sätt. Men hundarna har faktiskt blivit störningsstarka. 

Det är egentligen ingen ny insikt, utan den har legat där och grott ett tag, men det är först nu jag verkligen funderar över saken. Kanske har det delvis att göra med att vi nu har Turbo med oss. Turbo som jag inte varit med och kört in från början, som jag faktiskt aldrig hade sett i arbete IRL förrän den dagen vi skulle hämta upp honom och således har jag inte haft någon direkt förförståelse för hans arbetssätt. Jag har inte riktigt hunnit bli hemmablind med honom, sådär som man blir när man lever med någonting eller någon varje dag. 

Turbo har nu gått åtta pass i träning med våra hundar. Det är åtta olika tillfällen då vi haft chansen att iaktta honom när han jobbar, hur han jobbar och också jämföra honom med de andra tre. Passen har hittills sett ganska olika ut, även när vi bara kört hemmavid, då jag och Erik ofta turats om att köra och inte alltid väljer riktigt samma sätt att köra de få vägar vi har här i vår direkta närhet. Under alla dessa pass har vi upptäckt en sak; Turbo är den hund som reagerat mest på störningar. Inte på så vis att han brusat upp eller blivit rädd, men han har ofta blivit väldigt fundersam och ibland nyfiken och därför velat dra mot den specifika störningen. Någongång har han blivit upphetsad och skällt till och ibland har han haft lite svårt att släppa störningen, sådär så att han springer vidare men liksom vridit nacken halvt ur led för att ha ögonen på objektet. Ofta med följd att han tappat lite fokus efteråt. Och det här är egentligen inte konstigt alls – det är en ung hund vi talar om. 

Idag fick vi ett par riktigt trixiga möten på vår runda – möten som även en mer rutinerad hund hade kunnat reagera på – men Turbo gick förbi helt utan att bry sig. Vid ett tillfälle sneglade han som hastigast; när vi fick ett svårt och tajt möte med två väldigt upprörda hundar som slängde sig efter oss i kopplet, detta knappt 100 m efter starten och efter första korsningen. Det tog tid att få köra om, hundarna var heta som dynamit i spannet och inte alls glada över att bli stannade. Inte bara en eller två gånger – utan tre gånger fick de stanna upp innan det mötande ekipaget klev åt sidan och ville låta oss komma förbi. De skulle åt samma håll och därför var det tveklöst enklast att låta oss köra om, men det krävdes att jag frågade tre gånger innan de insåg samma sak. 

Bild

Duktiga grabben som gjorde moster riktigt stolt idag

​I vårt område får man räkna med att sällan ha en störningsfri runda. Jag pratar då inte om störningar såsom ett rådjur som hoppar ur en buske i skogen, en fotgängare eller någon enstaka skällande hund. Nej, störningarna jag pratar om kommer ur det faktum att vi bor i ett samhälle som är relativt invånartätt även om vi bor utanför centrum. På bara vår hemmarunda möter vi allt som oftast x antal katter, x antal hundar av olika storlek och sort, x antal människor (ibland barn som springer rätt ut framför spannet och ska ”klappa hundarna”), x antal hästekipage och betesdjur i hagar som beter sig på olika vis och vi möter nästan alltid vilt. Vi möter bilar, vi möter traktorer och grävmaskiner. Vi behöver ofta köra rätt igenom en stallplan med allt vad det innebär och nästan alltid blir vi omkörda av SL:s pendeltåg vars spår går längsmed våra körvägar härhemma, med bara två-tre meters avstånd emellan. Ja, det är utan tvekan sällan vi har en händelselös runda. Och såhär ser det ut i princip oavsett vart vi kör, plus minus tågen och andra motorfordon. Vi har inte så mycket att säga till om när det kommer till sådana här saker – och ibland kan det tveklöst vara jobbigt – då vi inte har stora öppna vidder att köra över, massor av alternativa vägar att välja istället eller liknande valmöjligheter.

​Jag kan inte bestämma i vilken frekvens eller grad jag vill utsätta mina unga hundar för störningar när vi kör (jag önskar ofta att jag kunde det), det blir inte alltid pedagogiskt uttänkta lärtillfällen och på många sätt behöver jag finna mig i den bristen på kontroll. I det faktum att vi kommer bli överraskade. Det enda jag kan göra är att se till att stötta hundarna så mycket som möjligt NÄR, och inte om, dessa möten sker. Och det börjar redan väldigt tidigt i deras inlärningsperiod, om inte direkt. 

​I lördags när vi var ute och körde hundarna i Rösaring tillsammans med Andreas och Johanna (Team Wild Things) fick vi erfara en ovanligt händelserik tur. Vädret var sådär riktigt härligt; kallt men soligt och uppehåll. Det var längesen sen vi sist såg en så fin dag – och givetvis passade var och varannan hundägare på att just den dagen hänga i skogen. För ovanlighetens skull körde vi upp på en fullpackad parkering. Det var så fullt att jag nästan hade lite panik och tänkte att nej, vi vänder om. Det var inte alls så jag tänkt mig träningsträffen med kompisarna eller sålt in platsen som blivit utsedd för träningen. Men så motade jag bort domedagstankarna och sade till mig själv: Nicole, det här är ett perfekt träningstillfälle – vi får massor av gratis övningar att träna på inför nästa års tävlingar. Saker som att sitta på stakeout på platser där det ständigt är rörelse, bland främmande hundar och människor, att starta ett spann och behålla fokus trots att så mycket sker runtomkring… Hur vi än vänder och vrider på saken så innebär sådana situationer onekligen många tillfällen att lära. Chanser för både hund och människa att utvecklas. Och nog fick hundarna (och vi) chanser till utveckling alltid! Vi körde hemåt många erfarenheter rikare – och med en stolthet i bröstet över hur vi löst varje situation som dykt upp. 

Bild

Start hemifrån med fyrspannet. Kit och Sally i led, Turbo och Ratchel i wheel.


Så, under kvällens tur insåg jag en sak när jag iakttog mina hundar – och Turbo – i arbete. Iakttog hur de tog sig an alla störningar med beröm väl godkänt. De blir så oerhört störningsstarka av att tränas här! Och jag har inte förstått hur svåra moment de faktiskt klarar utan att blinka ens, förrän jag såg Turbos framsteg ikväll. När jag tänker på hur Sally, som idag gick jämte Kit i led utan neckline, tog sig förbi samtliga störningar utan att tappa fokus eller bli osäker, ja då blir jag faktiskt stolt. Inte ens haren som skuttade upp ur diket precis framför nosen vek hon efter när den stack in i skogen igen, min lilla spinkis <3 Jag blir sådär fånigt stolt till och med – för hon visar på en självbehärskning som gör att jag ofta, ofta måste påminna mig om hennes ålder. Påminna mig om att hon bara gått fem månader i träning och har mycket kvar att lära. Det är inte så att jag medvetet ställer krav på henne – men jag kommer på mig själv med att ha höga förväntningar på vad för slags situationer hon ska klara av. Jag litar såpass på henne. Ja, jag har faktiskt senaste dagarna funderat på om hon inte ska få testa på utmaningen att gå i singelled ett kort pass nästa vecka. 

När jag sitter här och skriver inser jag hur lätt det är att ta för givet att sånthär bara ska funka, för att det har kommit så naturligt ur det faktum att vi bor som vi gör och kör där vi kör, att vi inte alltid reflekterat över det. Precis lika lätt är det att ändå få ågren inför situationer där det känns som att man har noll kontroll. Som i Rösaring i lördags, till exempel. Eller igår kväll. 

Det är också väldigt lätt att ta för givet att det ska gå som en dans att ta sig förbi en störning, oavsett svårighetsgrad, när man har en väldigt rutinerad kommandoledare som Kit. För Kit är verkligen enormt störningssäker, går framåt som ett ånglok oavsett vad som sker. Han reagerade inte ens första gången han blev omkörd av ett pendeltåg i full fart på tre meters avstånd. Eller den gången den sprang en ilsken liten nakenhund rätt in i spannet för att mucka gräl. Ja, han är onekligen en värdefull draghund och läromästare. Och jag hoppas innerligt att mina framtida ledarhundar ska ha potential och ges verktygen att nå upp till den ribba han sätter för dom. 

Nej. Jag bor inte där jag vill bo och träna med flocken. Våra omnejder är inte alls optimala för hundkörning med större spann. Men en sak är i alla fall säker; man blir bra på det man tränar mycket. Och vill man träna mästare på störningshantering, då har man fördel i att bo i ett område fullt av störande överraskningar som ligger utanför mattes och husses bekvämlighetszon. Till helgen får vi kanske tillfällen att möta (för unghundarna) nya slags störningar i Lofsdalen – det blir spännande att se hur hundarna reagerar då!

Yrvädret Sally

Bild

Älskade yrväder. Alltid en orkan i hälarna
För bara någon vecka sedan fyllde Sally ett år. Kan ni förstå att tiden har gått så fort? Det är handen på hjärtat inte helt lätt för mig att ta in hur mycket hon växt; den där lilla tokiga valpen vi hämtade hem från Marie och Niklas förra vintern. Valpen som tog mitt hjärta med storm och som tveklöst varit den mest energiska, pyssliga lilla valp jag mött. Jag förstod snabbt att Sally var något utöver det vanliga, att jag haft turen att trilla över en oslipad diamant av rang. Ja, givetvis är jag partisk – men ärligt talat. Att få vara med om att se den här hunden utvecklas i draget med raketfart, det är verkligen en hänförande känsla som fyller hela min själ med ett starkt rus av lycka och andakt. Det finns så mycket kraft, så mycket driv och vilja i den nätta kroppen att det är svårt för mig att begripa vart allt kommer ifrån. 

Sally är den av alla de hundar jag haft förmånen att leva med under hela mitt liv som tydligast av alla är född med ett så stort eget arbetsdriv att jag är säker på att hon inte skulle trivas som vanlig sällskapshund. Och att människan som ville ha en sällskapshund skulle slita sitt hår över den outsinliga duracell-energin och medfödda kreativiteten. Över självständigheten och envisheten. Odödligheten i hennes karaktär. Hon är en individ med en till synes omättlig vilja att arbeta, att springa – att leda. Hon är född ledarhund. Med självklarhet. Jag är absolut säker på att alla som får se henne arbeta skulle säga detsamma. Det bara är så. Jag förnam det redan när hon var riktigt liten. Hur stark hennes medfödda instinkt att leda var. Hur kvick i skallen hon var, hur disciplinerad hon är bortom all tokighet. Tuff, orädd och oerhört medveten om sin egen kapacitet. Att jag måste göra nåt oerhört fel om den valpen inte skulle växa upp till en ledarhund att räkna med. Och redan från första gången i dragselen var det bestämt. Hon visste. Jag visste. Alla visste. Sally är en hund som de andra följer, utan argumentationer. Trots att hon är både yngre, nättare och betydligt grönare. Kanhända låter detta som en massa skryt – och jag förstår det – men jag är verkligen så seriös jag bara kan bli. Överdriver inte ens lite. Och inte heller menar jag att på något sätt insinuera att de andra i spannet är dåliga draghundar – för det är dom inte. (Jag menar, Kits tidigare meriter från tiden då han gick i Malles tävlingsspann som given ledare talar ju faktiskt för sig själv!) Jag säger bara att Sally som ung draghund får mitt hjärta att slå hårdare, håret på mina armar att resa sig och fjärilarna att dansa i min kropp på ett sätt som som får mig att bli religiös. 

Och jag önskar verkligen att alla nyblivna dragentusiaster fick chansen att köra hundar som dessa någongång tidigt i sin ”karriär” – bara för att de skulle förstå vad det är alla erfarna hundförare menar när de talar om draghundar av en helt annan kaliber. När de talar om de där hundarna som inte skulle vara nöjda med promenader, som du inte kan gå eller jogga trötta och som har så starka instinkter att de inte liknar annat.

Bild

Sally började tidigt träna på att vara först och snabbast 😉 FOTO: Marie Israelsson

Idag, när jag tänker tillbaks, kan jag skratta gott åt de uppfattningar jag en gång hade kring vad en bra draghund var för något. Vad en duktig ledarhund var för något. Vad bra grundmaterial var för något. Herregud, så lite jag visste! Så lite jag hade sett av de där riktiga draghundarna! De där individerna som sticker ut ur mängden, som andas drag, springglädje och arbetslust i varje fiber och där inget kan vara mer belönande eller motiverande än att få sträcka ut, ta i hårdare.

Jag har mött och kört ganska många hundar sedan mitt första möte med draghundsporten. Sett hundar på träning och på tävling, i olika grenar och miljöer. Haft turen att träffa bra mentorer, erfarna förare och få köra sådär hisnande bra hundar. På nära håll fått följa deras utveckling i träning och mot konkurrens. Jag ser på Sally idag och jag fattar. Hon skulle kunna platsa bland dom en dag. Min ettåriga tokstolla till hund. Så oerhört mycket potential och råmaterial det finns i den hunden som jag bär ansvaret att förvalta rätt. Som jag hoppas och ber att vi har förnuftet, fingertoppskänslan och förmågan att göra henne rättvisa. Och som jag önskar att ni alla någon gång får chansen att uppleva det jag upplever med henne.

Månadens gästinlägg

Har ni hängt med här i bloggen de senaste månaderna så vet ni att jag sedan december förra året agerar gästbloggare på webbsidan draghundar.se. Var tredje dag publiceras ett nytt blogginlägg skrivet utav en av oss draghundsentusiaster som gästar och den femtonde varje månad är det min dag. 

Igår kväll publicerades mitt senaste inlägg Valpskola för blivande draghund – steg ett där jag delar med mig av hur jag, redan när hunden är valp, börjar lägga en grund inför framtiden som draghund. Det skiljer sig åt från de saker jag prioriterade med Eldar när han var valp, min utgångspunkt är en annan idag och jag har sedan dess medvetet valt att omdirigera mitt fokus på sådant som jag tror kommer att främja just mina hundar utifrån vår verklighet och det vi vill göra i framtiden. 

För er som inte läst det så hittar ni det via länken ovan. Är ni sedan sugna på att läsa även de andra gästbloggarnas inlägg som rör hundträning med inriktning draghund så hittar ni till gästbloggen med ett klick HÄR. 

Och så kom det nya året

Tvåtusensjutton. Jag kan inte låta bli att tycka att det gått rasande fort de senaste veckorna och att tiden tycks ha snabbspolats framåt. Men nu är det alltså ett nytt år och jag har alltid tyckt om symboliken i att få börja på ny kula. Att få vända blad och lämna bakom sig. Vårt 2016 var på många vis fyllt av glädjeämnen, men det var också ett år kantat av mycket sorger och motgångar. 

Vi startade morgonen den trettioförsta med att vattna upp hundarna och sedan packa in oss i bilen ut till Livgardet för att träna hundarna. Det finns otroligt fina vägar och motionsslingor där som man kan pussla ihop i oändlighet om man så vill, något som är en stor fördel om man vill köra lite längre sträckor. Vi hade sett ut en runda på strax över en mil och det var en mycket bra möjlighet för oss att utvärdera hundarnas kondition efter hösten. December har inte bjudit på särskilt bra väglag med så många omgångar av isgator och tidigare har hösten varit väldigt varm – och givetvis, Ratchel ännu yngre – så våra träningspass den här säsongen har hittills varit betydligt kortare distanser än vad vi oftast kört tidigare säsonger. Jag har fört dagbok över våra träningar väldigt noggrant den här hösten och vi avslutade året på strax över 200 km i benen. Så ja, passen har varit många men korta.

Att köra milen i lördags morgon – för andra gången på hela hösten – var som sagt därför ett bra tillfälle att utvärdera hundarnas kondition. Och jag blev väldigt positivt överraskad! Det var +8 ute och ganska fuktigt, men den hårda blåsten bidrog med väldigt kalla och svalkande vindar. Eldar som generellt är ganska känslig för temperatur och fuktighet kändes ovanligt opåverkad, vilket var väldigt trevligt att se. Han är en hund som annars springer absolut bäst under nollan. Jag hade med tanke på temperaturen gjort upp en plan för hur jag ville vattna hundarna och bestämt mig för att göra så med jämna mellanrum under rundan. Vi stannade för snabbvattning ungefär efter varje 2-2,5 km vi kört och jag tycker verkligen att det gav resultat. På Eldar främst, men även på Ratchel som annars gärna slinker ned i varje dike hon ser. Det är vår enda stora störning som kräver lite extra jobb – att lära henne att det inte är okej att göra den typen av avstickare närhelst man vill. Hon är så fruktansvärt förtjust i vatten den hunden! Det är bland det roligaste hon vet, oavsett väder. 

Ratchels självförtroende i led har verkligen växt med raketfart det sista. Hon har alltid varit en individ som älskat att jobba och springa, att driva framåt och upp i tempo, men hon har också i perioder liksom tvivlat lite på sig själv. På att hon tänker rätt, om man säger. Något som kanske inte märks när vi springer på våra välkända hemmarundor där de kan vägarna utan och innan, men som blir tydligt så fort vi hamnar i en ny miljö med nya vägar och främmande korsningar. Där har jag jobbat mycket med henne för att stötta och bygga upp det självförtroendet som är så viktigt att ha när man springer därframme. Jag vill att hon ska våga stå på sig när hon tänker rätt – även om någon annan gör galet – och att hon ska känna sig trygg i sin roll som ledarhund. Jag tänker att man bör vara medveten om att det är en stor roll att axla som hund när man är så ung och kanske ännu mer så när man inte alltid har möjlighet att få en trygg mentor att springa jämte och lära av. Den roll som Smella skulle ha spelat… Så att bygga upp hennes självförtroende blir ett utav mina viktigaste jobb, som förare. 

Jag tycker trots allt att vi gjort ett bra jobb tillsammans! Nyårsträningen gjorde det väldigt tydligt att hon utvecklats mentalt något enormt. Inte bara på så vis att hon är säkrare i sig själv, men också när man jämför hennes mentala uthållighet och koncentrationsförmåga. Hon går på och går på, som om hon aldrig gjort annat. ​Och hon gör allt det här utan att ha en hare framför sig, nästan uteslutande. Eldar är nämligen för det mesta bakom oss och det är bara korta stunder vid omkörningar (där Ratchel för övrigt är och alltid varit en naturbegåvning!) som hon har någon att jaga. Hon springer oberoende av hare. Det är där Eldar har en utav sina stora svagheter som draghund – han går igång mest av allt på jakten. Men det är också därför han jobbar väldigt fint när han hamnar bak i ett spann. Det är synd egentligen, att Eldar inte trivs så ofantligt bra längst fram, för han är samtidigt oerhört kommandosäker vare sig det är spårat eller ospårat – och därför en enorm tillgång när vi lär in kommandon från marken. 

Jag längtar något enorm till den dagen vi har möjlighet att sätta ihop ett spann, om så bara ett litet. Möjlighet att sätta var hund på den plats där den kommer till sin rätt och får en chans att verkligen jobba utifrån sina styrkor och svagheter. Jag vet hur det kan se ut, hur Eldar kan jobba när han hamnar rätt i spannet. Det är en fantastisk känsla att se honom då. Förhoppningsvis är det inte alltför långt bort nu. Jag hoppas på 2017. På att där ska dyka upp spännande möjligheter för oss som team. Jag håller ögonen öppna.

En komprimerad version av de 11.2 km vi körde på lördagmorgonen. (Se den med HD-kvalité är ett tips.)

Vi börjar bygga

Nu när vår dragsäsong är igång på allvar blir träningspassen bara roligare och roligare. Vi har kommit till en punkt då Ratchel allt oftare får träna framför hjulfordon jämte canicrossen och känns riktigt säker som ensamhund. Vårt fokus börjar nu mer övergå till att bygga upp hundarnas kroppar och huvuden.

I början av höstsäsongen håller vi alltid våra pass korta. Särskilt nu när vi har en någorlunda grön unghund. Det är så lätt då att vi bara kör de vägar som finns här närmast hemmet – men det är också väldigt tråkigt både för oss och för hundarna att aldrig få springa på nya platser. Det blir samma gamla träd, backar och dofter. Och ja, hundarna blir mästare på att ta sig runt våra hemmabanor, vet exakt vad som komma skall, men det ska väl finnas mer än så, tänker jag. Det ska inte bara vara himla roligt att springa, det ska också bli en någorlunda varierad träning och belastning på kropparna för att de ska bli starka och hållbara, på riktigt. För att jämte kondition och explosivitet bygga styrka, uthållighet och psyket som krävs när saker blir riktigt tunga. 

Endast genom varierad träning blir en kropp på riktigt vältränad. Och jag vill nog påstå att det gäller våra skallar också. Med vältränad menar jag inte ”bara” stark och muskulös – utan att kroppen ska klara av olika sorters belastning och utmaningar, utan att gå sönder. Det ska finnas någon form av balans mellan styrka, smidighet och kondition. Man är ordentligt genomtränad. Vi kan jämföra det med oss människor som hänger på gym; tränar du enbart tunga lyft blir du en riktig hejare på att lyfta tungt, säkerligen får du riktigt snygga muskler och är urstark i den typen av rörelser du tränar, men vad händer den dagen du med dina stora, tunga muskler ska springa ett marathon men du aldrig någonsin tänkt på att öva upp din kondition? Troligtvis får du håll, mjölksyra och det blir tungt att snabbt föra den tunga, muskulösa kroppen framåt i längden. Kanske kan du ändå ta dig runt, för ditt psyke och din vilja är stark, men du är antagligen betydligt mer sliten än vad du hade varit om du tagit dig tid att träna upp din kondition och uthållighet. Och vice versa.

Så, ju längre in vi kommer i vår träning desto viktigare blir det för oss att jobba varierat. För oss som håller på med draghundsport kan det innebära att jobba med olika belastningar för kroppen; såsom tyngden bakom hundarna, hastigheter/gångarter och distanser. Det kan innebära att varva snabba fartpass med intervaller eller riktigt tung backträning. Och det kan innebära att träna på väldigt olika terräng. Något vi alltmer börjar göra nu.

Våra pass är fortfarande relativt korta i och med Ratchel, men vi jobbar istället med terrängen. Att ge henne och Eldar olika utmaningar på så vis att vi ena dagen kör på flack mark, för att nästa jobba på väldigt kuperade vägar. I dagsläget är det som så att Ratchel har väldigt mycket att säga till om gällande tempo. Jag pressar henne aldrig att öka (snarare behöver jag hålla in henne ärligt talat) och är noga med att hålla nere hastigheten en aning för att hon inte ska utveckla någon form av farträdsla. Många av våra pass idag, på så korta distanser, blir därav snabba och fartfyllda. Så att variera terräng är ett väldigt bra verktyg just nu för att börja bygga upp kropp och knopp. Med tiden kommer vi fortsätta att jobba på distanserna, men vi skyndar långsamt. Har inte bråttom någonstans. Och det är viktigt i förebyggandet av skador och överbelastningar vare sig man är hund eller människa – kroppen måste hinna med! 

Det är fortfarande så att det är Ratchels unghundshuvud (alltså hur länge hon orkar hålla fokus på jobbet rent mentalt) som styr mer än hennes fysiska kapacitet. Jag ger henne utmaningar för huvudet och för kroppen men det ska ligga på en nivå som hon klarar av och som hon är mogen för. För mig som hennes förare är det väldigt viktigt att hon inte misslyckas med de utmaningar jag ger henne. Att bygga hennes självförtroende och inte köra slut på henne såpass att hon tappar glädjen i arbetet, att den psykiska styrkan tar stryk. Det kanske är så att tiden utvisar att henne psyke i slutändan är tio gånger starkare än kroppen (som med Smella och så många andra draghundar) och då blir det istället den fysiska kapaciteten och hållbarheten som kommer styra. Det kommer tiden få utvisa. Men just nu är jag inte så orolig för vad som sker i framtiden. Just nu bygger vi. Och fröken briljerar.

Filmklipp på träningen i söndags kväll. En av våra längsta turer med Ratchel hittills, som bjöd på väldigt mycket backträning (ja, även Erik och jag hade rätt möra ben efteråt) och naturliga intervaller. Och att döma av hundarnas arbetsglädje den kvällen – ett väldigt roligt pass. 

Välkommen höst!

Semestern är över och som vanligt får jag kämpa för att hitta balans i tillvaron när jag går tillbaks till jobbet. Bloggandet är en av de saker som blivit lidande, men så sakteliga börjar jag nu känna att jag vill skriva igen. Det är onsdag morgon och jag har en, mycket välbehövd, ledig dag efter en väldigt intensiv helg och start på veckan. Någon meter från mig snusar hundarna, morgontrötta som de är. Ja, de tar väl efter mig..

Hösten är äntligen här nu – det känns i luften. I krispigheten och de kalla vindarna. Solen är fortfarande varm, men så snart den inte visar sig så är höstkylan där och gör sig påmind. Vår trädgård ändrar sakta färg. Det gula och det brandröda smyger sig in, fyller mig med längtan och förhoppningar. Jag älskar hösten. Jag älskar känslan av nystart och förändring. Och jag fullkomligt älskar vetskapen om att hundarnas fysiska träning nu bara kommer att bli mer och mer regelbunden. 

Bild

Rackarungen på sin favoritplats ute. Så vacker hon är, min lilla tjej.

Vi har lagt mycket krut på linlöpning såhär till en början och jag har kommit till en punkt då jag börjar tycka att det faktiskt är både ganska roligt, skönt och avslappnande att komma ut och springa på egna ben bakom hundarna. Jag, som aldrig varit en löpare i mitt liv. Men det gör så mycket att ha hundarna framför sig, att fokusera på dom istället för på allting som kan tänkas kännas jobbigt. Och jag upplever att det verkligen är nyttigt för dom att lära sig jobba trots att hastigheten inte alls blir lika hög som när jag sitter på cykeln bakom. Eldar har alltid haft lätt för att tappa fokus när man tappar i fart och därför har jag varit noga med att jobba mycket med Ratchel på den biten från början. I måndags sprang vi 6 kilometer – det längsta både hon och jag sprungit hittills – men vanligtvis hålls sträckorna kortare än så för att hon mentalt ska orka och dessutom ha roligt. Jag märker dock att hon redan är så mycket längre i sin utveckling som draghund än vad Eldar var i samma ålder. Hon har ett helt annat driv, en arbetsvilja av en helt annan kaliber och en oerhört snabb återhämtning. Hon tar sig förbi störningar utan konstigheter – allt utom kanske vatten då. Vatten är fortfarande alldeles för roligt och pockar lätt på uppmärksamheten, men hon lyssnar duktig när jag manar på framåt. 

Ratchel besitter samma slags huskyvariant av en ”will to please” som jag såg i Smella. Och som jag har sett i Kit, Ratchels morbror som tillhör Yabasta-flocken. Hon vill göra rätt. Hon vill jobba. Hon vilar (i snabb trav) när hon behöver, men drar alltid upp tempot igen. Hon tar i hårdare ju motigare det blir och minsta positiv uppmuntran från mig får henne att genast tagga till lite extra. Ja, Ratchel svarar oerhört mycket på röstläget! Jag försöker dra nytta av det i vår träning och vara noga med hur jag talar till henne. För precis som Smella gjorde, så tar Ratchel illa vid sig av en höjd röst som låter hård eller sur, även om den inte är riktad till henne. 

I slutet av månaden hålls Velamssundsdraget – bara någon vecka efter att Ratchel fyllt ett – och jag har bestämt mig för att anmäla oss till motionsloppet. Ingen press eller stora krav, utan min tanke är att det blir en lagom tävlingsintroduktion för oss båda. Linlöpningsbanan är kortare än vår ”hemmarunda” och således ska det vara en barnlek för henne (och förhoppningsvis mig) att ta sig runt, så den verkliga utmaningen blir faktiskt det mentala. Återigen för oss båda. Jag känner mig faktiskt ganska taggad nu, för jag tror att vi kommer klara det bra! 

Jag hade egentligen tänkt ställa ut Ratchel nu i september också, men jag har fått inse att jag inte kommer orka göra allting. September är en intensiv månad som det är för mig, helgerna är i princip helt uppbokade och jag vet ju så väl att det kommer fler utställningar. Istället fortsätter vi att träna inför den dagen vi gör debut i ringen och istället fokusera lite mer på draget. 

Bild

Eldar i trädgården. Tänk att han ser så vuxen ut nuförtiden
Eldar, han kommer däremot få fortsätta göra det han trivs bäst med och vara en hobbydraghund utan ambitioner att tävla i nåt överhuvudtaget. Han är som vanligt nöjd bara han får känna lite vind i ansiktet ibland, gå långa strosarpromenader i skogen och ägna sig åt sitt filosoferande utsträckt på trädäcket. Jag lägger mer krut på berikning än aktivering när det kommer till honom och det verkar passa honom. Ju mindre krav jag lägger på honom, desto mer växer han och inget gör mig gladare än att se honom avlappnad och nöjd med tillvaron. Och jag är så glad över att han och Ratchel växt så tätt samman. Det är så härligt att se hur självklar hon är hemma hos oss! Som om hon levt här i flera år, snarare än i de exakt fyra månader det egentligen är. Det är faktiskt ganska sjukt att räkna på dagarna och inse det inte ens gått ett halvår sedan hon flyttade in. Lilla rackarungen som är mig så ofantligt kär. Helan och Halvan – dom är så bra tillsammans. 

En försmak av framtiden

Lördagskväll. Klockan är 23:30 och vi har precis kommit innanför dörrarna, rusiga av glädje och stolthet. Ikväll smygstartade vi höstens inkörning av Ratchel! Och jag kan inte säga annat än att det gick så långt över förväntan att jag varit alldeles gråtmild.

Under eftermiddagen och kvällen har vi haft ett hejdundrande oväder med både hällregn och rejält åskväder. Riktigt mysigt faktiskt, tycker jag som älskar den typen av oväder. Älskar känslan av elektricitet i luften och den stora urladdning som ett åskväder innebär. Älskar att sitta vid ett fönster eller under ett plåttak och höra det riktigt smattra mot rutan medan det dundrar ovanför mig. Det är någonting med det som får mig att känna mig väldigt levande. 

En annan aspekt jag fullkomligt älskar med den här typen av oväder är hur ren och fräsch och icke-klibbig luften känns efteråt. Och ikväll sjönk dessutom temperaturen från 24 grader till strax under 12, på nolltid, och med den även fuktigheten till väldigt stor del. Vi hade tänkt ta en långpromenad nu sent på kvällen, men istället bestämde vi oss för att ta chansen att smyga in en dragträning nu när tillfället gavs. Skulle vi testa första gången med Ratchel framför en cykel, istället för att canicrossa? Bara köra de där två kilometerna runt själva fälten och på så vis få ordentlig uppvärmning OCH nedvarvning?

Jag var inställd på att ta det väldigt försiktigt – att hon kanske skulle tycka cykeln var konstig och vara sådär lagom tittig med huvudet lite bland molnen, sådär som en unghund kan vara. Att vi kanske skulle stöta på nåt oförutsett hinder längs vägen, störningar jag inte kan kontrollera. Ingenting är ju enligt planerna längre – de planer jag gjort upp kring Ratchels inkörning jämte Smella som miljöstark läromästare. Och jag har sörjt detta faktum djupt och mycket. En dröm som slogs till spillror. 

Någonstans måste hon ha funnits med oss ikväll ändå. Jag hade faktiskt aldrig kunnat drömma ens om en bättre debut med Ratchel framför cykeln. Det är ett alldeles otroligt driv den lilla hunden har i sig! Hade jag inte vetat bättre hade jag svurit på att hon arbetat hundra gånger tidigare framför cykeln och att hon var en bra bit äldre än sina snart tio månader. Det fokuset fanns det inte tillstymmelse till hos Eldar i samma ålder..! Jag låg på bromsen hela rundan för att hålla nere farten, men ju motigare det blev att ta sig framåt, desto hårdare låg hon framåt i selen. Som om motståndet triggade. Det är någonting med hennes sätt att arbeta som påminner oerhört mycket om hennes morbror Kit. Och det är något att vara oerhört glad över!

Nu står cyklarna åter på sin plats och dragselarna hänger uppe för tork. Hundarna strosar runt på sin sista kiss i trädgården och jag sitter här med en längtan till hösten. En förväntan som växt sig om möjligt ännu större. Vi har fått en försmak av framtiden ikväll. Vilken oslipad diamant vi kommit över!