Kategori: Berikning

Omplacering och stress hos hund

Surprise har nu bott hos oss i Raxeira-flocken i en månads tid. Det är, som de flesta av er vet, inte första gången jag tar över en vuxen hund. En så kallad omplacering. I draghundskretsarna är det kanske vanligare än i andra hundkretsar att omplaceringar sker och jag tror faktiskt att de allra flesta jag idag känner inom draghundsvärlden har tagit en eller flera hundar som de inte tingat som nyfödda valpar. Ibland har det varit omplaceringar som handlat om hundar som farit illa på olika vis, hundar som hamnat i fel händer eller på olika hundstall. Ja, att huskies har en tendens att hamna på Blocket i unghundsåldern är ingenting jag längre höjer på ögonbrynen åt. Jag vet faktiskt inte hur ofta det sker, men det är sorgligt ofta. Men inte alla omplaceringar ser ut på det viset.

Många av de omplaceringar man ser i draghundskretsarna handlar om hundar som kanske inte passar eller trivs i flocken, som inte matchar/kommer till sin rätt i spannet, eller – vilket är vanligt förekommande – tävlingshundar som pensioneras. Hundar som inte längre orkar med de yngre hundarnas fart, men som ännu har massor kvar att erbjuda och uppleva i sina liv. Ibland sker också omplaceringar på grund av att en hund kommit tillbaks till uppfödaren av olika skäl. Och ibland kan omplaceringar ske för att en draghundsförare bestämmer sig för att avveckla sin kennel eller dra ned på hundantalet. Ja, anledningarna kan helt enkelt vara många. Liksom anledningen att välja att ta hem en omplaceringshund kan vara vitt skilda. En god gärning för vissa, en ”trygg” start för andra där grunder redan är lagda. Kanske söker man en färdigutbildad draghund med mer rutin än man själv eller de redan befintliga hundarna hemma har. Kanhända söker man en individ med ett stort avelsvärde för att själv bruka i avel. Kanske känner man att man inte är rätt hem för en valp/unghund, men har massor att erbjuda en aktiv pensionär. Ja, som sagt. Anledningarna ser olika ut för olika människor. Oavsett anledning och oavsett hur man väljer att se på det där med omplaceringar så är det ett faktum att jag och många draghundsentusiaster med mig på något vis varit med om minst en.

I vårt egna fall så är vi nu uppe i fyra hundar som tagits in i vårt hem och som inte tingats som liten valp. Eller kanske fem, beroende på om man vill räkna in Kangi. Sex stycken om man sedan vill räkna in Turbo, som var hos oss under förra vintern. Ja, vad jag vill komma fram till är att dessa hundar haft som gemensam nämnare att de inte kommit till oss som veckogamla valpar. Ingen utav dessa hundar har egentligen kommit till oss som en ”problemhund”, utan det har nästan uteslutande handlat om medvetna val där vi valt en individ med en mycket tydlig tanke bakom. Individer som fungerat bra i sina tidigare hem och som draghundar. Kangi är kanske undantaget, då han trillade in på ett bananskal då husse hade behov av avlastning och återhämtning en tid, men ville se till att Kangi fick sina behov tillgodosedda samtidigt.

Fugitive’s Smella – min första omplacering. Den fantastiska lilla tiken som lärde mig så mycket om livet och om tillit. Hon var en hund med ett omättligt behov av närhet och kontakt, av att känna sig sedd. Hon hade också stort behov av både motion, arbetsuppgifter av olika slag och födoberikning/grejor att tugga på för att hantera stress. Det är just denna lilla Smella som är Surprises mamma.
Världens snällaste Turbo – min första ”fostervovve” som bodde hos oss en vinter. Turbo behövde mycket stimulans i form av ”pysselvänlig” berikning och fysisk aktivitet för att hantera stressen det innebar med tillfälligt nytt hem, ny flock och ”flickvännens” löp mitt i det. Under löpet var hans ”powernaps” schemalagda och placerade inomhus, med avslappnande musik strömmandes ur högtalarna.

Jag tror att det ibland är lätt att glömma att en omplacering ofta är ett ganska stort projekt. Även om och när man tar sig an en ”bra” hund som fungerat bra i sitt förra hem och flock. Det finns nämligen egentligen inga garantier att en bra hund ska fungera friktionsfritt i sitt nya hem. Sannolikheten må vara större att den gör det, än om man tar sig an en hund som bär på mycket bagage, men där är så många faktorer som spelar in och ska stämma överens för att en hund på riktigt ska landa i ett nytt hem. Ibland kan dessa faktorer stämma på en gång, allt bara klaffar och det är ju helt fantastiskt när fallet är så! Men jag tror ärligt talat att det är vanligare att omplaceringar bjuder på en och annan utmaning.

Att flytta från sin hem och sin familj är för en hund en väldigt stor omställning. Nu är hundar otroligt anpassningsbara varelser som kan vänja sig vid det allra mesta, tack och lov. Vissa anpassar sig snabbare än andra, men det sker ytterst sällan utan viss stress hos individen. Kruxet är ju att våra hundar faktiskt inte väljer själva. De är så totalt utelämnade åt vad vi människor bestämmer åt dom. Så tänk dig själv att någon annan än du bestämmer att du en dag ska lämna den familj, det hem och de rutiner du är van vid. Hur skulle du känna dig om du själv inte satt på kontrollen? Jag gissar att du skulle känna viss stress och oro, ja förvirring kanske. Flytten i sig behöver inte innebära något dåligt, utan kanske är det för ditt allra bästa, men du har fortfarande inte bestämt det själv. Inte haft ett val. Noll kontroll över ditt egna liv. Det är en nyttig tanke att själv sätta sig in i dessa känslor, om ni frågar mig.

Det finns individer som till synes tar en flytt med en klackspark. De finner sig snabbt, är trygga i sig själva och har lätt för att bygga nya relationer. Ibland märker man knappt att hunden ens bär på stress, för den verkar så glad och är lättsam nästan jämt. Men för individer som är extremt bundna till sin flock/familj, till sin matte/husse och till sitt hem kan en flytt vara så omskakande att den förlorar fotfästet. Helt. Jag upplever det ibland som att så stor del av tryggheten och identiteten sitter i det tidigare hemmet. I den tidigare relationen med flocken/ägaren, i ett specifikt, personbundet ”vi”. Plötsligt står nu hunden inför något helt nytt – och den står helt utan (upplevd) trygghet eller känslan av kontroll. Utan sin partner in crime. Utan flockens trygghet.

Kangi, som vi haft hos oss sedan juni och ett år framåt, tog det lite tid för att verkligen landa även om han varit mysig och snäll alltid. Främst tyckte han det var rätt jobbigt med hantering, var otroligt yvig och hade i början lite svårt att komma ned i varv i hundgården. Han går nu i full träning och har gjort stora framsteg under dessa veckor. Det är en ynnest att få se honom växa som individ.
Kit, min fantastiska klippa som flyttade hem till oss våren 2017. Första tiden hos oss ville Kit, vår mest rutinerade kommandoledarhund, inte alls springa för Erik som han då inte kände så väl. För Kit är relation med föraren oerhört viktigt – han är en försiktig herre vars stress tar sig ett mer inåtvänt uttryck. Kit behöver känna förtroende för sin omgivning för att verkligen blomma ut.
Min Rackarunge <3 Ratchel kom till oss när hon var halvåret gammal, alltså inte liten valp men inte heller vuxen. Det var en känslig period och samtidigt som hon kom hem till oss hamnade hon i en riktigt spökig utvecklingsfas där hon blev jätteskygg för främmande och barn. Den fasen är VERKLIGEN över nu, hon är nämligen hunden som kelsjukt charmar varenda besökare 😉

Att förstå att det kan komma att ta tid – ibland väldigt mycket tid – för hunden att landa är en mycket viktig faktor för att en omplacering ska slå väl ut. Många hundar börjar landa inom de första 2-3 månaderna, det är åtminstone min upplevelse, men för vissa hundar kan det ta väldigt mycket mer tid än så. Jag tror personligen att det är oerhört viktigt att vara medveten om att en omplacering initialt kan innebära stora utmaningar såsom oönskade beteenden, kommunikationssvårigheter mellan hund/människa, osämja/oro i en eventuell flock, hanteringssvårigheter, separationsångest och ”stissighet” hos hunden. Saker som i en människovärld och i människoögon är mindre önskvärda.

Det är så lätt att avfärda en sådan hund som ”problematisk”, sätta någon form av  stämpel på den. ”Defekt hund” med röda kursiva boksträver. Vi människor är otroligt duktiga på att sätta stämplar på sådant vi inte riktigt förstår för att göra det mer lättbegripligt för oss själva. Det är enklare så. Och det är ofta det som sker med stressade hundar. De kallas snart för ”problemhundar”. Vi behöver inte ta så mycket ansvar då, behöver inte rannsaka oss själva eller sättet på vilket vi håller hund. Behöver inte fråga om det kanske är så att det är vår kunskap, brist på förståelse/empati/kommunikationsskills eller inkänningsförmåga det egentligen handlar om. Eller kanske ifrågasätta huruvida vi är det bästa för just den hunden, för dess utveckling, tillväxt och mående. Vi glömmer kanske att fråga oss själva hur mycket vi egentligen är villiga att ändra på våra liv, uppfattningar, vanor och egna beteenden för att tillgodose hundens behov. Jag tror inte att vi gör detta med flit alla gånger, men jag tror att det är lätt att falla i fällan.

Min upplevelse efter alla de år jag levt nära djur är att de allra flesta s.k. ”problematiska” individer egentligen är individer som inte blir hörda. Missförstådda djur. Vars behov inte blir tillgodosedda, vars röst inte tas på allvar, som inte blir lyssnade på och som av ett eller annat skäl inte kan nå de människor de lever med. De människor de ju faktiskt är beroende av. Som kontrollerar hela deras liv, på gott och ont. Som talar ett helt annat språk.

Personligen tänker jag att det är viktigt att förstå och göra skillnad på symptom och orsak i ett fall där en hund inte fungerar ”som den ska”. Symptomen kan se ut på så många olika sätt; hunden rymmer ständigt, skäller/ylar oavbrutet, tuggar sönder saker, hamnar i slagsmål, bits, flyr från dina händer, verkar oförmögen att ta det lugnt, är extremt klängig, lyssnar inte på nåt man säger, käkar sten… Ja, listan kan göras hur lång som helst. MEN trots alla dessa beteenden så handlar det ytterst sällan om att hunden är konstig, knäpp, omöjlig eller elak. Jag vill faktiskt påstå att det däremot nästan alltid handlar om stress/oro och/eller under-/överstimulans. Känslor som för en hund kan vara otroligt svåra att hantera utan vår hjälp. Orsaken bakom dessa känslor kan skilja sig beroende på situation och hund, men det dessa känslor gör med en levande varelse ser likadant ut för hundar som för oss människor. Rent fysiologiskt.

Jag ska alldeles strax berätta om hur jag jobbar med den här typen av hund och stress. Men först, låt mig berätta lite om Surprise.

Söta Suppiluren. Hon fann snabbt en trygghet i att få eget utrymme i hundgården vi byggde till bara henne.

När Surprise kom hem till oss – för nu en månad sedan – var det för mig oerhört tydligt att jag hade att göra med en individ som bar på stor ackumulerad stress/oro och en otrygghet. Det handlade inte bara om att hennes kropp konstant tycktes vibrera av återhållen stress, som vore hon ständigt nära en explosion, utan det var också hennes sätt att söka min uppmärksamhet och närhet. Det var nästintill maniskt, som att hon försökte krypa under skinnet på mig för att gömma sig där. Men kanske handlade det framförallt om blicken. Hennes vackra bruna ögon var uppspärrade, runda som tefat och blicken flackade ständigt. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag fick en sådan stark känsla av vilsenhet inom mig när jag åter mötte Surprises blick där i slutet av sommaren, strax innan hon flyttade hit. Jag tog en bild den dagen och jag vet faktiskt inte riktigt varför, för det var inte en bild som gjorde mig glad utan det motsatta. Det var någonting med hennes utstrålning som fyllde mig med en djup, smärtsam sorg som jag inte riktigt kunde förklara och som jag inte alls väntat mig, det kom så intuitivt. Slog mig som ett hårt knytnävsslag jag inte varit beredd på. Och det må låta märkligt det jag skriver, men jag har lärt mig att lita på den typen av intuitiva känsla. Den är oftast något på spåren.

Surprises energi var för mig svår att verkligen känna igen för en månad sedan (bilden till vänster). Skillnaden i hennes blick och i hennes utstrålning tre veckor senare (högra bilden) är så otroligt tydlig för mig.

Surprise är inte en problematisk hund som kommer från svåra förhållanden i sitt tidigare hem. Jag vill verkligen poängtera det. Tvärtom har hon varit en mycket uppskattad, rutinerad och värdefull tik med fina meriter från tidigare hem. Men jag upplever henne som typexemplet av en hund som förlorat en stor del av sin trygghet i och med flytten från sin förra flock och ägare. Som förlorat känslan av kontroll. Ett typexempel på när människans goda plan för hunden inte riktigt gick i linje med hundens.

Som jag tidigare nämnde är en omplacering alltid förenat med viss stress för hunden. Även en ”bra” omplacering. För Surprise blev den stressen väldigt stor och svår att hantera när hon i början av sommaren flyttade in hos Marlene och Yabasta-flocken. Vi köpte henne nämligen tillsammans, Marlene och jag. Skrev delägaravtal med en tydlig strategisk tanke kring vårt samarbete och en plan om att Surprise under 2018/2019 skulle bo och gå i träning med Yabastaspannet innan hon flyttade hem till oss året därpå. Men under sommaren gick inte riktigt saker som planerat; Surprise hade svårt att landa i sitt nya hem och i sin nya flock, vilket ökade hennes inneboende stress så till den grad att det började få negativa konsekvenser. Därtill var det en rekordvarm sommar med rekordlite (kvalificerad gissning!) fysisk aktivitet för Sveriges polarhundar.

Intensiva och energiska individer, likt Surprise, har ofta en mycket lägre stresströskel än individer som är raktigenom lugna. Det är åtminstone så jag rent generellt upplever det. Det innebär inte per automatik att det alltid handlar om negativ stress – utan det jag menar är att de tenderar ha lättare att gå upp i varv. De känner och gör allt i stora bokstäver. Sådana individer behöver väldigt tydliga och kvalitativa utlopp för sin energi. Sätt att hantera den intensitet och energi de sitter inne med för att det inte ska slå över till något negativt. Det är när den ackumulerade stressen blir långvarig och övervägande negativ, utan att den hanteras riktigt eller får ett utlopp, som man snart hamnar i en snabbt nedåtgående spiral. Ibland märks den tydligt då hunden agerar ut mest hela tiden, andra gånger kommer det till synes mer smygandes. Byggs upp under ytan för att plötsligt explodera. Eller implodera.

Surprise började efter en tid i sitt nya hem uppvisa en rad symptom – beteenden – som i mina ögon vittnade tydligt om att hon bar på alldeles för mycket stress i kombination med brist på trygghet. Det är en kombination som snabbt kan bli väldigt destruktiv i fel kontext. Och för Surprise resulterade det i att hon lätt råkade i konflikter, hade svårt att slappna av, svårt att knyta an, blev nervös och lättantändlig. Vi hamnade i ett läge där vi behövde göra ett aktivt val; låta henne åka tillbaks till sitt tidigare hem hos Charlotta eller göra drastiska förändringar för att hjälpa Surprise finna fotfäste på nytt.

Så den 14 september for jag och Erik för att hämta hem henne till vår flock. Kanske kunde vi få rätsida på detta med hjälp av en noga uttänkt strategi, en mindre flock med lite annorlunda dynamik och med den erfarenhet vi har av hundar som fungerar likt Surprise genom att vi levt ett par år med hennes mamma. Jag ville väldigt gärna försöka, ge det och henne en ärlig chans. Så starkt kände jag för Surprise redan innan hon kommit hit – hon var för mig inte enbart ett strategiskt val av hund att köpa, utan även ett starkt känslomässigt. Surprise är en individ jag följt sedan jag första gången träffade henne som unghund, alltid haft i bakhuvudet. Jag var inte redo att släppa henne.

Såhär lyder Marlenes ord och tankar kring tiden med Surprise:

Sup var ett helt strategiskt val att köpa in. Hon har gjort bra resultat, är en intensiv tjej med mycket driv. Precis den typen av hund som jag gillar! Vi köpte henne tillsammans, Nicole och jag. Nicole har ju egna band till henne genom Smella. För mig handlade det mer om att få testa en linje och en hund som jag har sett göra resultat. Sånt är alltid intressant för mig.

Jag har ju tagit några och vuxna hundar de senaste åren. Både Nitro och Karma trillade in i flocken helt oplanerat. Det var så klart också strategiska val, de kommer ifrån varsin av de två olika linjer som jag särskilt intresserat mig för. Men det har också handlat om personkemi. Jag har fallit för det här tjejerna. De har inte varit enkla, de kanske inte ens är enkla hundar nu heller. Men jag har hela tiden känt en helhjärtad och tveklös kärlek, en tilltro till deras kapacitet och en djup känsla av samhörighet.

På något sätt känns det lika sorgligt som att avsluta en känslosam relation, att erkänna det här för mig själv. Det gör ont inuti. Men i min relation med Sup så klickade det aldrig. Mina ögon mötte aldrig hennes och fann den där djupa samhörigheten. Hennes närvaro påverkade mig inte med den där underbara energin. Någonstans på vägen mellan oss omvandlades energin till stress. Båda vägar.

Jag vet inte om åren har gjort mig hård. Kanske jag är klok. Eller kanske jag ger upp för lätt. Men jag kände där djupt inuti att vi stod inför en återvändsgränd. Vi behövde båda någonting från den andra, som vi inte kunde ge. Kanske bara just där och då. Eller kanske aldrig. Men situationen påverkade oss båda negativt, på ett sådant sätt att jag gick in i min rationella sinnesstämning och tog kontakt med Nicole.”

Fysisk aktivitet – en oerhört viktig pusselbit för intensiva hundar som Surprise. De behöver få utlopp för energin någonstans.

När jag jobbar med stressade hundar så finns det tre saker jag alltid gör först:

1. Kvalitativ återhämtning. En kropp och ett sinne under stark stress behöver kvalitativ sömn/vila för att kunna varva ned och komma i balans igen. Den här typen av återhämtning behöver ske regelbundet och ostört. Därför ser jag alltid till att ordna någon form av ”frizon” för hunden där den får en chans att vila ostörd. Det ska vara en plats som hunden själv också upplever som trygg, där den kan slappna av.

Med Surprise innebar det att bygga en helt egen hundgård, men också att få spendera extra mycket tid inomhus. På så vis kunde hon komma till ro utan att behöva känna ett ständigt behov av att ha koll på sin omgivning. Den första veckan sov Surprise inne med oss om nätterna och om dagarna sov hon onormalt mycket, det var som att hon inte sovit på hundra år. Med Surprise har jag också varit väldigt medveten kring hur jag placerat kojor i hundgården, då jag märkt att hon ofta velat vila lite skymd undan andra de dagar då hon känner sig mer orolig.

2. Ett säkert utlopp. Att bära på mycket stress och oro blir extremt svårt att hantera – det kräver förr eller senare ett utlopp. Någon form av ventil för att lätta på trycket. Här kan man ibland se olika typer av överslagshandlingar hos hundar, som är ett sätt att lätta på trycket, om än sällan ett konstruktivt sådant. När jag jobbar med stressade hundar försöker jag snabbt hitta åtminstone två olika sätt att erbjuda hunden en säker ventil. Jag väljer en ventil som är mer fysisk för att göra av med energin som sitter i kroppen, samt en ventil som är mer mental och gärna ganska lugn. En som inte drar upp hunden i varv på nytt utan snarare tvärtom. Jag tänker ofta hellre berikning snarare än aktivering, men berikning kan också se väldigt olika ut beroende på vilken individ jag jobbar med.

I Surprises fall har motion (drag/klövjning främst) varit oerhört viktigt, men minst lika viktigt har det mentala varit. Utav alla hundar jag har här i flocken så skulle jag vilja påstå att Surprise är den som behöver jobba mest med huvudet för att må riktigt bra. Shaping har visat sig vara något hon har stor fallenhet för och har blivit ett fantastiskt verktyg för att hjälpa henne ned i varv. Mer än jag hade kunnat ana.

3. Relation, tillit och trygghet. Jag lägger mycket tid på att lära känna hunden. Vara med den, vara nära den (om den vill det), ge den av min tid och odelade uppmärksamhet. Stor energi läggs på att bygga relation och trygghet – men utan att ställa krav eller pressa hunden in i något den inte är redo för eller klarar att hantera. Att inte försätta hunden i situationer den inte är redo för är en enormt viktig pusselbit. Den ska kunna lita på att jag tar rätt beslut. Att jag är stadig och trygg och alltid på dess sida. När jag jobbar med relation och trygghet låter jag känslan styra mer än något annat. Observerar, känner in. Därför kan jag inte alltid säga att ”exakt såhär gör jag”, för det ser olika ut varje gång. Beror helt på individ och situation.

Det finns ett skäl till varför jag inte listar relations-punkten som nummer ett eller två. För att överhuvudtaget kunna möta hunden, möta individen bakom symptomen, är det direkt avgörande med de två förekommande punkterna. Med återhämtning och utlopp. Därför börjar jag alltid där. Med att bygga en grund och förutsättningar för att vi ska kunna mötas. Har ni någonsin försökt komma nära och nå en oerhört stressad människa, vars huvud går i högvarv och som har så hög ångest att den inte förmår fästa blicken, så förstår ni kanske min poäng.

För Surprise – som är en väldigt människobunden individ – är punkt tre väldigt lätt om man förstår hur hon fungerar. Hon svarar oerhört bra på socialt beröm, söker otroligt mycket kontakt och finner trygghet i att vara nära. Det är så viktigt för henne att få vara nära att en hel dag kan bli förstörd för henne om hon inte får känna sig sedd, blir rörd vid och pratad med. Det absolut snabbaste sättet att få henne att bli lugn är att lugnt och mjukt röra vid henne. Det är som att trycka på en knapp.

Dessa tre punkter är ingen quick-fix. Inte heller en universallösning som kommer ta hand om varenda litet problem eller gupp i vägen. De är bara början på vägen. MEN alla punkterna berör behov som är absolut essentiella för alla hundars välmående, oavsett sort eller situation. Därför gör de skillnad. Därför kan de inte ignoreras utan att det får konsekvenser. 

Första tiden sov Surprise en stor del av dygnets timmar. Hon sov som om hon aldrig tidigare sovit i sitt liv. Djupt, ofta och länge. För varje dag minskade hennes stressnivåer.
Surprise i led under ett sent kvällspass. Att få jobba med både huvud och kropp svarar hon på med att bli harmonisk och glad. Dagen efter ett pass som ledarhund är Surprises stressnivåer som absolut lägst.

Det har nu gått snart en månad och saker har börjat hända. Snabbt. Jag har varit förberedd på en stor utmaning som kanske skulle komma att ta lång, lång tid – men jag har blivit så otroligt positivt överraskad av hur snabbt Surprise svarar på mitt sätt att jobba med henne. Det är otroligt givande att få jobba med en individ som ger så tydlig och direkt feedback. För varje dag som går märker jag hur hon mer och mer finner fotfäste, hittar tillbaks till den fantastiska individ som gömt sig bakom väggen av stress och oro. Symptomen har avtagit markant, vissa andra är spårlöst borta. Jag märker hur hon blir lugnare, andas och rör sig annorlunda – men framförallt har jag den senaste tiden sett en helt ny lyster i hennes blick. En lyster och en glädje som rör mig till tårar när jag tänker tillbaks på den där bilden jag tog på henne i Drevsjö, med de stora oroliga ögonen. Och den känslan är verkligen oslagbar. Jag är så oerhört stolt över henne, över de framsteg hon gör och hur hon släpper in mig så totalt utan att tveka. Det är så otroligt värdefullt att få uppleva med egna ögon.

Det är inte lätt alla gånger, att jobba med stressade och oroliga hundar. Att ta in omplaceringar, med bagage eller utan. Men det är oerhört lärorikt och givande. Hittills har jag aldrig varit med om ett tillfälle då det inte varit 100% värt jobbet, det ärliga försöket. Sen händer det ibland att det likväl inte slår väl ut i längden, att saker inte går som man önskat eller enligt plan. Att man inte finner varandra. Och så är livet. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland får strategier ändras och planer revideras. Men även en plan B kan visa sig bli bättre än man först hade anat 🙂

Berikning; högmotiverade beteenden

​För en tid sedan skrev jag ett inlägg kring berikning som inte bara delades här på bloggen utan även på draghundar.se i maj. Flera läsare har sedan dess uttryckt nyfikenhet och en önskan om att läsa mer kring ämnet – jätteroligt tycker jag! Jag ser det som otroligt positivt att intresset för berikning och hundens naturliga beteenden verkar växa alltmer i hundvärlden. 

I förra inlägget berättade jag lite mer i allmänna drag kring vad berikning är för något samt hur jag själv jobbar med det när jag bygger hundgårdar. Men idag vill jag gå in lite djupare på ämnet och olika former av berikning. Idag ska vi prata om högmotiverade beteenden. 

Bild

Ratchel har alltid älskat området kring dammen här hemma. Det är populärt att balansera på stenarna, leka tafatt i buskagen och vila i skuggan. Numera är dammen tömd och istället har den blivit en ypperlig sänka att gräva i, tycker hundarna.

Liksom jag förklarade i förra inlägget så är grundtanken med berikning att skapa miljöer och möjligheter för djuren – i det här fallet hundarna – att få utlopp för sina medfödda, instinktiva beteenden på ett så naturligt sätt som möjligt. Högmotiverade beteenden är alltså medfödda beteenden. Men inte vilka som helst utan dessa beteenden är såpass viktiga och essentiella för hunden att de faktiskt kan må riktigt dåligt av att inte få utlopp för dom. Det är beteenden som har med själva kärnan i hunden att göra – alltså ingenting man som ägare egentligen kan välja om det är viktigt för hunden eller inte. Det bara är det.

När en hund inte får utlopp för sina högmotiverade beteenden via sin vardag så kommer den så småningom att lösa saken på egen hand. I de allra flesta fall börjar det då dyka upp beteenden i fel situationer. Det är det som vi hundägare ofta kallar för ”problembeteenden”. För att de i våra, alltså människans, ögon inte är önskvärda. Det kan handla om vallhunden som plötsligt börjar valla allt ifrån bilar till skuggor, den arbetslösa huskyn som tuggar sönder inredning och sliter frenetiskt i kopplet eller jakthunden som sticker på egna jaktturer så fort den får chansen – under allt annat än kontrollerade former. Dessa är väldigt stereotypa exempel, det är jag medveten om, men de är vanliga. Även hos vanliga sällskapshundar. Det kan faktiskt gå så långt att en hund som inte får utlopp för sina högmotiverade beteenden börjar utveckla olika former av tvångsbeteenden och/eller drabbas av stressrelaterad ohälsa; maniskt vankande, flanksugning, slickdermatit, magsår… Ja, de kan faktiskt bli sjuka. På riktigt.

Det spelar alltså ingen roll vad för hund det är eller hur den lever – alla hundar behöver utlopp för sina naturliga drifter. Sällskapshunden, hundgårdshunden, tjänstehunden, den stora malamuten, krulliga lagotton, den lilla chihuahuan och allt däremellan. Det kan däremot skilja sig mellan raser, kön och individer vad gäller vilken typ av berikning som är mest relevant – med andra ord vilka beteenden som är mest betydelsefulla för den. Så hur går man då till väga för att berika sin hunds liv?

Bild

Alla hundar mår bra av berikning.

I huvudsak kan vi berika våra hundar på två olika vis; via oss själva (hundägaren) eller via miljön den lever i. Aktiviteter såsom jaktträning, vallning, spår, vissa bruksgrenar och dragträning är ett exempel på det förstnämnda. Det vill säga berikning som tillförs då hundägaren direkt är med och agerar. Vissa former av berikning gränsar således till det vi ibland kallar för ”aktivering” – för att hunden genom aktiviteten får utlopp för ett högmotiverat beteende. Men där är skillnad mellan de två begreppen, mellan aktivering och berikning – något jag får återkomma till i ett separat inlägg. Det viktiga med berikning är dock inte vad vi människor upplever eller kallar det, utan vad hunden ifråga får utlopp för och upplever.

Att tillföra berikning via miljön innebär istället att skapa förutsättningar för hundarna att utföra vissa givna beteenden utan vår direkta medverkan. Skillnaden med att berika genom hundarnas miljö är att de i allra högsta grad helt själva kan och får avgöra när och hur dessa beteenden utförs. Valet är deras, men vi ger dom möjligheten. Många gånger är det därför bland den bästa berikningen, eftersom det i störst mån liknar den situation där beteendet skulle komma i vilt tillstånd och för att det hela tiden är på hundens egna initiativ. För hunden är det nämligen också viktigt att ha en känsla av egenkontroll. Berikning ska alltså heller inte skapa en stress i hunden, utan snarare tvärtom. 

Men först av allt, för att överhuvudtaget få till en bra berikning, behöver vi veta vad våra hundars högmotiverade beteenden är för några:

Bild

Födoberikning kan se ut på många olika sätt – här är ett utav dom. Frukt o grönt till frukosten.

Ätbeteenden

Ätbeteenden innebär alla slags beteenden som är relaterade till föda. Exempelvis tuggande, ätande, sorterande, sväljande, smakande, gömma mat, söka mat… Olika individer tenderar att ha olika stora behov av olika aspekter. Vissa har exempelvis ett stort tuggbehov, medan hundar med stor aptit ofta har ett stort sväljbehov, osv.

Idag får de allra flesta hundarna sin mat serverad i skål, en eller två gånger om dagen. Det är ofta samma mat, ex ett visst torrfoder, varje dag vid samma tidpunkt och inga större överraskningar. Den vilda hunden lever knappast så. I det vilda söker och fångar hundarna själva sin föda. De äter inte enbart kött utan rötter, bär och mycket annat som de först måste undersöka om det är ätbart eller inte. De smakar, sliter, gnager, tuggar och sväljer sin föda. De gräver ned den, gömmer den och sparar den till senare. 

Födoberikning är någonting som alla hundar mår bra av, oberoende av ras. Av hälsoskäl är det kanske bäst att inte mixtra för mycket med innehållet av hundens mat då magarna inte alltid tål det, men det finns oändligt många och enkla sätt att göra födan mer intressant för hunden. Även för den som är kräsen!

Exempel: 

  • fodersök – strö ut/göm maten och låt hunden leta upp det. Vill man försvåra så kan man sprida det i högt gräs, i snön, över en lurvig matta eller varför inte gömma det i trädens bark?
  • överraskningar i matskålen som hunden själv får undersöka och sortera ut. T.ex. frukt, grönsaker, matrester, ett kokt ägg, en pinne (nepp, det behöver faktiskt inte vara ätbart)… Det viktiga är inte att den äter upp det nya inslaget, utan att den får undersöka och sortera. 
  • göm maten i en Kong, PET-flaska, kartong eller något annat där hunden får slita och greja för att få sin mat.
  • Ben och andra tuggisar ger hunden utlopp för tugg- och slitbehovet. 
  • Låt hunden gömma sina ätbara skatter o ta fram dom senare (om möjligt).

Jaktbeteenden

Jaktbeteendet handlar inte bara om själva jakten i sig, utan om alla de beteenden som på olika vis är kopplade till jakten. D.v.s. välja ut, spåra, söka och lokalisera bytet. Smyga, valla, springa, anfalla, gripa och döda. Även bära, slita och tugga, gömma och försvara. Bland annat. Ni märker kanske också att det på sätt och vis angränsar till ätbeteenden?

Det finns oändligt många beteenden här att välja på och som man kan skapa fantastiska förutsättningar för hunden att få utlopp för. När det kommer till jaktberikning handlar det därför ofta om att klura ut vad just individen och rasen har störst behov av. Den här typen av berikning är t.ex. väldigt enkel när det kommer till polarhundar – de har nämligen i princip alla dessa beteenden kvar. Man brukar tala om att de har hela ”jaktkoden”. Fågelhundarna däremot är ofta i större behov av apporteringen och vallhundar följer ofta hela jaktkedjan men utan att greppa/döda sina byten. Men alla raser har jaktbeteenden kvar, bara mer eller mindre mycket. Därför är också alla sorters hundar i behov av jaktberikning, men på olika vis. Med lite efterforskning kring sin ras och observationer av individen är det ofta ganska enkelt att sen finna ut hur man ska gå till väga. 

Exempel:

  • Jakt, apportering, vallning, dragträning (bygger i stort på jaktinstinkten), lure coursing är alla exempel på berikning som tillförs via människan i olika grad.
  • Spår – särskilt blod-/viltspår är en fantastisk jaktberikning.
  • Pipleksaker att fånga, tugga på och ”döda”. Att de dessutom låter som döende djur ökar berikningen.
  • Djurhudar/fällar att slita och dra i. Eller varför inte hänga upp en nötnacke i trädet som hunden själv får upptäcka att den finns där och sen slita och kämpa för att fånga och ”fälla” det? En mycket uppskattad variant härhemma.
  • Jakt- och kamplekar.
Bild

Den hängande gottestubben i hundgården erbjuder rörelse-, jakt- och födoberikning allt i ett.

Bild

Sally roar sig ofta med att smyga på övriga flockmedlemmarna. Rätt som det är attackerar hon i ett försök att dra igång en skojig jaktlek.

Revirbeteenden

Det här är ett behov som finns i mycket högre grad hos vissa raser, t.ex. boskapshundar och gårdshundar. Det är ett beteende som helt sonika handlar om att vakta, bevaka och undersöka sitt revir. Att patrullera, med nosen kolla av och även markera sitt revir hör också det till berikande beteenden som hunden bör ges tid och utrymme att göra. Man kan också ge hunden utkiksplatser eller liggplatser som ger dom översikt över territoriet. Eller varför inte intill ett fönster om man bor i lägenhet, som ger hunden möjlighet att spana över sina ”ägor”?

Personligen har jag inga vakt- eller gårdshundar, men jag märker att även mina huskies uppskattar sina utkiksplatser och har ett visst behov av att ha koll på sitt territorium. Eldar t.ex. använder flitigt altanen där han får en bra översikt över alla grannar och samtliga katter som envisas med att inkräkta på hans revir. Ratchel står ofta på bakbenen och kikar ut genom staketet när någon rör sig nere på vägen, tyst men uppmärksam. Men tydligast var kanske ändå Smella, som alltid larmade med sitt hesa yl när någon gick för nära vår uppfart. Den damen hade stenkoll på sitt revir!

Vilobeteenden

Vilobeteenden tillgodoser man genom att tillåta hunden dels få tillräckligt med vila/sömn, men också genom att skapa förutsättningar för en trygg, mysig och lugn viloplats. Hur tycker din hund om att vila? Öppet eller undangömt? Föredrar den att ligga högt upp, varmt eller svalt? Här ingår egentligen även bobeteenden; många hundar uppskattar ett eget litet krypin som är en trygg plats.

Exempel:

  • Halm, filtar och annat ”bäddbart” är utmärkt berikning för den individ som tycker om att bädda, krafsa och snurra runt innan de kommer till ro.
  • Mysiga kojor och gömställen är bra berikning för den hund som vill gå undan och vila. 
  • Insynskydd i hundgården för ökad trygghetskänsla vid vila.
  • Tillräckligt mycket sömn (hunden behöver generellt 12-18h sömn per dygn) och återhämtning. 
  • Höga liggplatser för hunden som gillar att ligga högt upp.
  • ”Fria zoner” – d.v.s. platser där hunden får vara ifred. Själv har jag alltid filttränat mina hundar och sedan tagit med mig filtar när vi varit på vift. Dessa filtar blir hundarnas ”fria zon” även på bortaplan där de kan välja att lägga sig när de vill ha lite utrymme, vilket alla som känner oss också får lära sig att respektera.

Bild

Här i flocken är de upphöjda ligg- och utkiksplatserna mycket flitigt använda.

Bild

De olika halmbäddarna och kojorna är också oerhört populära. Hundarna tycker det är rena julafton varje gång de får ny halm i kojorna att bädda med.

Sociala beteenden

Att hunden är ett flockdjur är ingenting nytt. De har således alla ett behov av att få socialisera och samspela med andra levande varelser. Extra viktigt att umgås med andra hundar är det för ensamhunden. För trots att vi människor kanske räcker en god bit på vägen så kommer vi aldrig kunna täcka hundens behov av socialt samspel med sin egen art. 

Social berikning har att göra med all form av interaktion såsom lek, vårdande, fostran, konflikthantering, kel och att helt enkelt leva någon form av familjeliv. Det handlar också om att få utveckla sitt språk i umgänget med andra hundar och att inte uteslutas ur flocken. 
 
Yngelvårdsberikning är också viktigt. Alla som någon gång haft dräktiga eller skendräktiga tikar känner igen beteenden som att de ”boar sig”, bäddar och förbereder sig inför rollen som mammor på olika vis. Extra filtar att bädda med, halm, kojor och dylikt ger dom möjlighet att få utlopp för dessa beteenden. Skendräktiga tikar kan få yngelvårdsberikning genom att tillåtas adoptera mjukisdjur, strumpor eller andra ”valpar” att ta hand om då hon inte får några riktiga. Behovet finns faktiskt även hos vuxna hanhundar. Att låta dom få träffa valpar att leka med, rå om och fostra kan vara en fantastisk berikning för hanar – dessutom ges dom möjlighet att utvecklas som individer. Eldar är ett tydligt exempel på en hanhund som, trots att han varit väldigt osäker socialt, växt enormt genom flockliv och att få fostra yngre hundar. Även för Kit är detta viktigt och han har en mycket viktig roll som valpuppfostrare sedan länge. Ofta kallar vi honom skämtsamt för världens mest skendräktiga hane; han lägger nämligen mycket av sin fritid på att adoptera och omsorgsfullt vårda bollar, äpplen, diverse leksaker och andra gosiga föremål.

Kroppsvårdsbeteenden

Alla hundar behöver få utlopp för beteenden som har med kroppsvård att göra och det ingår litegrann i sociala beteenden. Att putsa, massera och tvätta sig själva – och även andra – hör till det mest naturliga. Liksom att klia sig, gnida sig mot saker, göra hälsokollar på kompisarna, rulla sig på marken, bada i lera och sand… Låt dom få berikningen det innebär att vårda sig själva och sin familj, vare sig den familjen består av hundar, människor eller andra djur.

Bild

Att ta hand om familjen är viktigt för hunden som art.

Bild

Härliga flockliv.

Bild

Matte ingår också i flocken och att vila samman är ofta en högt uppskattad aktivitet.


Samarbetsbeteenden

Det är precis som det låter – att samarbeta är för många hundar oerhört viktigt. All form av aktivitet som innebär ett samarbete mot ett gemensamt mål med en annan hund/hundar och/eller människa är således ett sätt att få utlopp för detta beteende och därför också ganska lätt att tillgodose med tanke på att de allra flesta hundar lever med åtminstone en människa. Hundar som lever i en flock samarbetar ofta vid till exempel lek och jakt, men i en trygg flock även vid fostring av yngre hundar.

Brukshundar är exempel på hundar som ofta har ett mycket stort behov av detta. För att återigen ta polarhunden som exempel så finns det få saker som är så roligt som att få springa tillsammans med sina kamrater i ett spann, mot ett gemensamt mål. Dragträningen är således inte enbart jaktberikning utan även samarbetsberikning. Och det räcker faktiskt inte där för dragträningen täcker även nästa punkt:

Rörelsebeteenden

Alla hundar har ett behov av att röra sig. Oavsett ras – allt ifrån den lilla chihuahuan till polarhunden. Rörelsebeteenden innebär all form av rörelse; skritta, trava, galoppera, hoppa, gräva, balansera, klättra, simma… Ja, ni förstår. Även om alla sorters hundar behöver få utlopp för dessa beteenden så finns det också raser som har extra stort behov av vissa specifika beteenden.

I princip all form av rörelseberikning får dagens hundar från människan genom promenader, lösspring i olika terräng och olika motionsformer. Men man kan också skapa förutsättningar för hunden att få rörelseberikning hemmavid, via miljön. Här kommer hundgårdar och rastgårdar in. Det är egentligen oerhört lätt att med lite kreativitet skapa levande miljöer där hundarna kan balansera, hoppa och klättra på stockar, stenar och springa på. Sandlådor eller andra möjligheter att gräva är också bra berikning för hundar som gärna gräver. Rastgårdar med en mer ”levande” miljö såsom t.ex. kuperad terräng, buskage, stockar och stenar är oftast att föredra framför en fyrkantig, platt gräs- eller grusplan. 

Bild

Två grävtokiga tjejer samarbetar. Att gräva är inte bara berikande, det är också ett bra och skoj sätt att stärka kroppens muskler.

Bild

Att arbeta i ett spann handlar i allra högsta grad om att samarbeta med både kamrater och matte/husse.


Nu när vi har benat ut vad hunden som art har för högmotiverande beteenden – vad ser du för beteenden extra ofta i din hund? Hur kan du finna vägar att berika livet för din fyrbenta vän? Vilka beteenden är viktiga för just honom/henne? Har du egna idéer på skojig berikning som inte nämns här? Dela gärna med dig 🙂

I nästa beriknings-avsnitt ska vi kika närmare på berikning vs. aktivering. Vad är egentligen skillnaden? Stay tuned!

Nya hundgården; berikning

Nu har det gått snart två veckor sedan nya hundgården stod färdig. Sektionerna och gruset hade knappt kommit på plats innan jag började pyssla och konka på diverse berikningsinslag. Jag kan inte hjälpa det – det är så himla roligt! Ännu ska det byggas en mer ordentlig koja men i övrigt är det mesta färdigt. 

Min plan var initialt att Kit och Sally skulle få bo därinne, men Kit har uttryckt sin bestämda önskan att få bo i den äldre hundgården. Han känner sig hemma där och med tanke på den omställning som det redan är för honom med en flytt så känns det inte mer än rätt att han ska få hundgården där han så tydligt känner sig trygg. Som om det var förutbestämt så har dessutom Eldar visat tydligt att han föredrar den nya hundgården. Den är lite öppnare och ger en större överblick av trädgården jämfört med den äldre hundgården, vilket jag tror Eldar föredrar. Han är en hund som tycker om att ha koll. 

Där har de nu varit på dagarna då jag jobbat. Initialt har tjejerna bott inne hos Kit och Eldar ensam i hundgården jämte. Min tanke har varit att tjejerna, som är väldigt lättsamma, och Kit ska få skapa lite tajtare relationer samtidigt som Eldar nu i början får tillräckligt med utrymme för att få vänja sig vid den nya flockmedlemmen utan att det ska kännas jobbigt för vare sig honom eller Kit. Det har fungerat riktigt bra. Hundarna har varit jättenöjda och alla verkar trivas. Tjejerna har dessutom börjat sova ute hos Kit denna veckan, vilket har funkat över förväntan bra. De har ju bott ute ”på riktigt” förr i livet, så det är egentligen inte någon större övergång för dom, men det är alltid en omställning när rutiner bryts. Eldar har dock inte velat sova ute, så det slipper han. Den hunden är och har väl kanske aldrig varit riktigt som dom andra 😉

Här kommer lite bilder från den nya hundgården, tagna när den inte var helt färdig men nästan. 

Bild

Hundgården är ännu inte 100% färdig men nu börjar det verkligen likna nåt.

Bild

Utkiksplatser och platåer är mycket uppskattat bland våra hundar. I träden och takstolpen hänger kongar och annat skoj att gömma gotte i eller leka/slita/dra i för busiga vovvar.

Bild

Eldar i den högt uppskattade provisoriska kojan. Här ligger han gärna och spanar på sina ägor.

Bild

En tredjedel av nya hundgården utgörs av trall.

Bild

Avancerad godisgömma för gottegrisar. Fodersök är en mycket uppskattad aktivitet varma dagar.

Bild

Vyn inifrån den äldre hundgården, som är till hälften under tak och med trall. Och så Kit på sitt kojtak, såklart. Denna hundgård har jag planer på att uppdatera lite senare i sommar.

Berikningsnörderi

Det här med berikning är någonting jag tycker är oerhört roligt och spännande. Själva begreppet berikning handlar om det vi idag genom forskning vet om djurs behov av att få utlopp för sina medfödda, naturliga beteenden. Det vill säga beteenden som de skulle haft för sig om de levde opåverkade av människan. Beteenden som att leta/jaga föda, flockgemenskap, gräva, gömma sig, etc. Här ser man inte enbart till djurart (hund i vårt fall), utan bryter ned det till rasspecifikt och ytterligare till individ.

Berikning är ett ganska stort och spännande ämne som jag lätt nördar ned mig i. För några år sedan hade jag ingen aning om vad det innebar och trodde nog det var synonymt med aktivering, men ju mer jag lärt mig om skillnaderna, desto större fördelar ser jag med att lägga krut på att finna vägar att berika hundarnas vardag. Idag försjunker jag ofta i tankar när jag iakttar hundarna lite på avstånd. Vad gör dom när de ”bara” är hundar oberoende av mig? Hur kan jag skapa miljöer och situationer som berikas deras liv? Som främjar deras naturliga beteenden och ger mental såväl som fysisk stimulans? Hur kan jag se till att de får utlopp för dessa beteenden även när jag inte är med dom, så att deras vardag blir intressant även när jag är på jobbet och inte fysiskt närvarande? 

Bild

Berikning kan göra stor skillnad för hundar som bär på stress. Eldar är en individ som det gör mycket skillnad för att tänka berikning, snarare än aktivering. Där berikning skapar en lugn och harmonisk kille, skapar för mycket aktivering lätt en frustration och stress.

När jag planerar våra hundgårdar lägger jag ned väldigt mycket tanke och energi på att skapa intressanta miljöer för hundarna. Att en hundgård ska vara miljöberikad står faktiskt även i Jordbruksverkets bestämmelser. Det gäller framförallt när hundarna bor i hundgård mer permanent och det är lite öppet för tolkning vad man menar med just miljöberikning och i vilken grad det ska finnas. Oavsett om mina egna hundar inte bor i hundgård dygnet runt så känns den här punkten väldigt viktig för mig. Om det någonsin kommer en dag då en kontrollant kikar in på vår tomt så vill jag att de ska utbrista ”men oj, vilka fina och spännande hundgårdar!” och lämna oss med ett positivt intryck. Jag kanske skriver det med en lätt skämtsam ton, men jag menar det faktiskt. 

För något år sedan kikade jag in på Mushing Rocks blogg och hittade en så himla smart skiss över de hundgårdarna hon planerade. När vi nu står med bygget av vår nästa hundgård kom jag att tänka på just den skissen och inspirerades att göra en egen. Inte bara för att det är roligt, men för att det ger mig en väldigt bra och tydlig bild av vad jag har för idéer som är bra, samt gör det tydligt för mig om jag behöver tänka om. Om något saknas till exempel. 

Hemma har jag tre ganska olika individer, om än inom samma ras, som alla har sina preferenser, styrkor och svagheter. Nån behöver kanske jobba på balansen och tycker det är roligt att leta efter sin mat, en annan älskar att sitta högt upp och observera omvärlden i timmar, en tredje älskar att slita, tugga och dra i saker. När vi flyttade in i huset låg Eldar ofta nedgrävd bland lavendelbuskarna som växte runt dammen, så jag planterade helt enkelt lavendel i hundgården under den perioden då vi vande in honom vid den. I bakhuvudet fanns ett minne om en artikel jag läst där man skrivit om örters inverkan på djur, där just lavendel listats som lugnande för både hundar och människor. Ja, jag vill helt enkelt att där ska finnas möjlighet för samtliga individer att trivas och utmanas i hundgårdarna. 

Bild

Min nuvarande mindmap över hundgårdarna – både den existerande och den vi bygger på.

Funderar du över hur du kan jobba mer med berikning i din och hundarnas vardag? Här är några punkter du kan tänka på:

  • Vad har din hund för naturliga beteenden och behov?
  • Vad har din hund för rasspecifika behov? 
  • Vad har individen för behov? Vilken typ av berikning är intressant med tanke på personlighet, ålder, fysik och kön?
  • Finns det beteenden/behov din hund inte får utlopp för i vardagen? (Ex. jakt/leta upp sin föda) Kan du på något sätt ersätta dessa?


Mer om just berikning och hur jag jobbar med det hittar du under kategorin ”Berikning” här i högra sidan av bloggen. 

Hundgårdsliv & tankar i vårsol

Det har nu gått två veckor sedan jag på allvar började vänja in hundarna (mest Eldar) vid att vistas i hundgården under de timmar jag är iväg och jobbar. Det har varit två veckor av oro och stress – men en oro och stress som avtagit för var dag som gått och istället ersatts av lättnad, frihetskänslor och insikter. Jag är så glad över de väldigt tydliga indikationerna vi har på att hundarna faktiskt trivs! Varje gång jag checkar in via övervakningskameran (både Erik och jag har gjort det med jämna mellanrum) är det lugnt. Dom sitter och spanar över skogen, vilar, pysslar om varandra och verkar allmänt nöjda. Eldar sitter allt mindre vid nätet och är uttråkad utan verkar ha anpassat sig rätt snabbt vid den nya rutinen. Även grannarnas rapporter tyder på att hundarna är lugna; de märker knappt av att hundarna är ute i hundgården – vilket de nog skulle göra om Eldar var uttråkad då han tenderar att låta mer då. Och lugnet i mina hundar varje gång jag kommer hem tyder på detsamma; de har det faktiskt bra där i hundgården.
Faktum är att både Eldar och Smella känns mer tillfreds. Mer mentalt stimulerade efter timmarna i hundgården, än en dag med mig på jobbet eller efter att ha varit inomhus (då rastade vid lunch givetvis). Kanske är det inte så konstigt. Det är troligtvis avsevärt mycket roligare, mer intressant och mer berikande att få vara utomhus där de kan spana på djur som rör sig i skogen, sola sig i den första vårsolen, gräva och tugga, bädda ned sig i halmen och göra ifrån sig när de behagar. Och hundarna sover helt klart mindre när de är ute i hundgården, jämfört med inomhus. Självklart blir de tröttare av det. De äter också mycket bättre – särskilt Eldar som ju alltid varit lite ojämn i aptiten förr. Numera äter han alltid upp sin mat. Kommer till och med och påminner om den, om han tycker det dröjer för länge. Smella håller vikten bättre, trots att jag ökat både hennes och Eldars fodergiva nu. Det kräver såklart mer energi i kroppen för att reglera temperaturen och jag gissar att de rör sig mer än de skulle göra om de var inomhus. 

Det känns helt enkelt som att vi alla är mer nöjda och har vunnit på det här konceptet! Vilket är en fantastiskt härlig känsla. Jag känner – sakta men säkert – hur känslan av skuld och av att vara otillräcklig avtar i takt med hur bra jag märker att det faktiskt fungerar. I takt med att jag för varje dag kommer lite längre i min insikt kring hur hundarna har det bra och trivs med de nya rutinerna. Och just den känslan är något som betyder oerhört mycket för mig, för jag har alltid burit omkring på en känsla av att inte räcka till, en känsla av skuld. Sådant kan suga mycket energi ur en människa. Särskilt om man samtidigt är en person med mycket höga krav på sig själv. Krav som i ärlighetens namn kanske inte alltid är så realistiska. 

Idag, efter att jag kom hem från jobbet och välkomnades av kärleksfulla polarisar och deras viftande svansar, satt jag en lång stund på trappen och funderade med en kaffekopp i handen medan hundarna lekte kring dammen. Jag gjorde en liten resa i tiden – tillbaks till de gångerna jag besökte Marlene och Yabasta-flocken där i början av vår vänskap. Det känns som hundra år sedan, som om de alltid har varit en stor, livsviktig och naturlig del av mitt liv. Det är en väldigt märklig känsla när jag inser det bara är två år sedan. Så mycket har hänt sedan dess. Mötet med Marlene och flocken var början på en ny tid i livet för mig, för oss. En tid där jag plötsligt kommit in i en helt ny bana vad gäller livet med hund (och mycket mer än så faktiskt), en bana som är betydligt mer avslappnad och tillåtande. Mot både människa och hund. Från den där första påsken vi spenderade i Björkliden med henne och flocken, ur de många samtalen och upplevelserna vi delat sedan dess, har min syn på hunderiet förändrats ganska mycket. Eller vuxit, är kanske ett mer korrekt ord. Utvecklats. Mina tankar började ändra riktning, mina drömmar och min syn på hur jag vill leva med mina hundar började ta en mer tydlig form. Och jag insåg idag, när jag satt där i den första riktiga vårsolen på trappen, att vi faktiskt inte är så långt ifrån det där livet längre. Inte riktigt framme, men otroligt nära.