Sommarlunk och valpdrömmar

Svalorna dansar i det blå ovanför mitt huvud, flyger högt och bekymmerslöst idag. Nere över vattnet svävar en ensam mås som om även han vore försjunken i djupa tankar. Och där, som varje sommarkväll flaxar enkelbeckasinen ihärdigt tvärsöver torpet, ladan och bort mot skogen. Jag ler alltid när jag hör det omisskännliga, annorlunda lätet. Det tog mig nästan ett helt år att luska ut vad det var för någon som lät sådär – och nu kan jag inte låta bli att tänka ”ah, där far enkelbeckasinen igen” varje kväll. Det är någonting med dess flyktläte som för mig blivit så synonymt med känslan av att vara hemma. Enkelbeckasinen var bland det första jag hörde den där junikvällen då vi anlände på uppfarten med flyttlasset.

Här på gården har vi tveklöst kommit in i någon form av sommarlunk. Klockan existerar inte, nätterna är magiskt ljusa och min dygnsrytm är totalt rubbad. Precis som den alltid blir under sommaren. Känslan av att aldrig vilja gå lägga sig, av att inte vilja missa ljuset, färgerna, dofterna, upplevelserna är så stark och jag låter mig förloras i det. Jag älskar vintern, älskar vad den innebär för vår livsstil och alla äventyr tillsammans med hundarna snön och kylan möjliggör. Men det är någonting med sommarkvällar som väcker något i mig, något helt annat. Något som vilar resten av året. Jag tror det har någonting med mina rötter att göra. Med mitt andra hem i solen att göra. Och det där nyvakna, det ger liv åt nyspirande inspiration. Sorten man inte behöver jobba för. Jag kan inte annat än att låta den flöda fritt när den kommer. Trots att det håller mig vaken till sent inpå småtimmarna.

Juni har hittills inneburit en väldigt lugn period för hundarna. Närsomhelst nu börjar vi simträna dom – för vi ställer ju inte helt av hundarna under sommaren – men jag har också känt att vi alla varit i behov av den där kravlösa sortens vila där vi bara får vara. Där hundarna får spendera sina dagar i hägnet och göra precis vad de vill – och jag likaså. Där vi fokuserar på att bara må bra, har det mysigt tillsammans, slappna av och ta hand om kropparna. Min kropp och mitt sinne har behövt det lika mycket som hundarnas och jag har försökt lyssna efter bästa förmåga. Det märks också i flocken. Hur de kommit in i sommarens lugn.

Men sommaren innebär också mycket annat för oss. Det är nu vi ägnar vår tid åt byggprojekt och kennelutvecklingen. Åt nya hundgårdar, uppdateringar av berikning och diverse projekt vad gäller huset. För mig är det på sätt och vis vila – även om det bitvis är mycket jobb – att bygga. Det är något meditativt över att skissa idéer, lägga trall, finna lösningar och se hur någonting tar form. Vi har hittills byggt två utav tre nya hundgårdar – varav en för gästvovvar då våra gäster ofta har hund och stannar över ett par dagar. Det innebär givetvis också att det byggs kojor på löpande band. Och husets altanbygge är igång, det också. Ja, mycket små och stora projekt har vi helt klart framför oss denna sommar.

I veckan som var började Surprise löpa… Jag är inte ett stort fan av löptider, men just detta löp är så oerhört speciellt för mig och det känns som att jag har väntat mig tokig på det. Det har äntligen, äntligen blivit dags för en första egenuppfödd kull här på kenneln och vi går nu bara och väntar på höglöpet. Att det är just Surprise som förhoppningsvis blir mamma till den första Raxeira-kullen, ja det är otroligt speciellt för mig på så många plan. Jag tänker inte ens försöka beskriva hur mycket den lilla hunden kommit att betyda för mig. Den lilla närhetsälskande hunden med det enorma hjärtat och duracell-energin. Min envisa, kloka, genomsnälla och totalt knasiga ledarhund. Min magiska länk till hennes mamma – och liksom Smella en gång var – en mycket tydlig spegel för hur jag mår. När jag behöver jorda mig, landa, finna lugn, är det ofta hos Surprise jag hamnar. Det är något med hennes sätt att söka min närhet, att så villkorslöst och prestigelöst visa sin kärlek, som får skyddsbarriärer att rasa.

Jag ska inte ljuga – jag hoppas på och längtar efter den här kullen med varje liten fiber i min kropp. Det upptar så mycket av mina tankar att jag vet jag kommer bli fruktansvärt besviken om där inte blir något. Så jag försöker vara försiktig med att ta ut glädjen för mycket i förskott, jobbar hårt på att inte låta isen i magen smälta. Försöker tänka logiskt och förnuftigt. Men det är en ständig kamp när man är en mycket känslostyrd människa, att hålla sig i skinnet, att inte skena iväg i förväg. Det är svårt att tygla sig själv när man längtar, trots att huvudet säger åt en. 

 

 

 

 

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *