Ännu en helg på vift

I helgen som var arrangerade SPHK Mälardalen ännu en Grönt kort-kurs i Fjällnora och jag var på plats, i egenskap av styrelsemedlem och arrangör. Vi hade återigen bokat in fantastiska Amanda Gardelin som examinerad instruktör från Draghundsportförbundet och med oss på kursen hade vi femton deltagare, ivriga att komma igång med draghundsport och ta sig ut på tävlingsbanorna.

Första gången jag var med och arrangerade en Grönt kort-kurs var i höstas och även om det som alltid är väldigt mycket (ideellt) jobb kring dessa helgkurser så gav det verkligen mersmak. Jag hade nästan glömt hur roligt jag tycker det är med undervisning av den här typen. Det är så otroligt givande att få dela med sig av kunskap, bolla och diskutera med andra människor. Att få möta personer med ett starkt gemensamt intresse, trots olika bakgrund, förutsättningar och erfarenhet. Det är också väldigt givande för mig att få chansen att hålla fler kurser inom samma ämne för att finslipa upplägg, pedagogiken och praktiska övningar. Just denna helg hade vi kanske inte någon tur med väglaget – tövädret i distriktet ger inte direkt perfekta förutsättningar för bra hundkörning – men vi lyckades ändå lösa det bra med lite improvisation. Åtminstone såpass att samtliga deltagare fick en chans att öva starter, omkörningar och känna en aning på sporten. Det var verkligen roligt att få se våra duktiga deltagare med hundar in action. Att få höra om deras tankar, funderingar och hur intresset för hundkörning fötts. Jag upplever ofta att ju mer jag får chansen att observera och bolla med andra ekipage, desto mer lär jag mig. Nya tankar formas, frön blir sådda, insikter sjunker in och framförallt lär jag mig väldigt mycket om mig och mina egna hundar som team. Vart våra styrkor och svagheter ligger. Många gånger är det just lätt att se svagheterna tydligast, alla de bitar som behöver byggas och förbättras. Ja, så lätt att jag ibland missar de aspekter och moment vi faktiskt är riktigt duktiga på. Eller till och med förstorar de svagheter jag tycker mig se.

Ett gäng väldigt fokuserade kursdeltagare.

Med oss som deltagare på kursen hade vi bland annat Kalle, Ratchels ”bonushusse”, som under de praktiska övningarna fick låna hund av oss i brist på en egen. Jag och Erik bodde i Fjällnora under helgen och hade därför med oss hela flocken och det gav också de deltagare som av ett eller annat skäl inte hade egen hund med, chansen att ändå få testa på de praktiska momenten med hund. Erik körde under helgen grabbarna, medan Ratchel och Sally fick agera lånehundar på kursen, vilket verkligen var intressant för mig att se. Som musher är det ju sällan så att jag får en chans att observera mina egna hundar i arbete ur en annan synvinkel är ståendes bakom dom. Mina hundar är heller inte särskilt vana vid att vistas på kurser med en massa andra hundar (Ratchel är faktiskt den enda som varit på någon enstaka kurs och ringträning) så att de ska vara lugna och coola i en sådan situation, det är ingenting jag per automatik räknar med. Men som de tjejerna gjorde mig stolt! De fann sig väldigt snabbt i det hela, skötte sig superfint och hade synbart även roligt med sina respektive förare. Att Ratchel är en mild och klok hund som aldrig ställer till med bråk, det visste jag redan, men jag måste erkänna att jag i helgen förvånades stort av Sally. Hur mogen, stabil och klok jag upplevde henne – sådär lite utifrån. Mycket har helt klart fallit på plats sedan hennes andra löp. Och det var en fröjd att se hur tydligt det är att hon förstått det här med nedräkning i starten och hur fint hon jobbade även för en ny förare! Så värdefullt det är att få se sina hundar med en åskådares ögon ibland och inte alltid med en förares. Att se dom båda i helgen gjorde mig väldigt medveten om hur mycket gott som kommit ur allt resande till tävlingar och utställningar under säsongen 2017-18. Hundarna har inte bara blivit otroligt duktiga på att övernatta i trailern, äta och dricka och vila trots allt som händer runtomkring, utan de har också börjat bli riktigt duktiga på att både jobba och kunna slappna av trots att det är massor av främmande hundar runt om dom. Vi har helt klart vunnit väldigt mycket på allt resande. Även om det bitvis varit tungt att ”bo” i bilen.

Sally och Kalle med kicksparken.

För Déjà var helgen en enda stor miljöträning. Hon är nu sex månader gammal och har kommit in i en period där hon börjar känna sig väldigt tuff och stor, på avstånd, men ibland lite osäker på nära håll. Inte alls rädd, men försiktig och avvaktande. Jag har tidigare haft henne mycket lös, men vi börjar närma oss en tid då jaktinstinkterna börjar vakna så smått (utöver det faktum att det nu är koppeltvångs-säsong) och jag vill inte ge henne chansen att sticka från mig. Hon går därför väldigt mycket i långlina och flexi nu, dels för rörelsefriheten men också för att få chansen att själv avgöra hur modig hon känner sig och hittills har hon ganska snart kommit över sina reservationer bara hon får lite tid och utrymme. För varje dag som går växer hon och blir alltmer lik en stor vovve – och för varje dag blir jag mer förälskad i den fröken. Hon har ett temperament jag tycker oerhört mycket om, inte helt olikt Sallys. Tuff skalle men mjuk socialt, intensiv som tusan men samtidigt oerhört lugn. Självständig och nyfiken men ändå lyhörd, kontaktsökande och med en stor vilja att vara till lags. Ja, Déjà är faktiskt överraskande följsam, på ett vis man ofta förväntar sig av en ”vanlig” hund men inte alltid hos en husky. För henne kommer det så naturligt att söka trygghet och kontakt hos mig. Jag älskar verkligen den kombinationen av egenskaper! Det ska bli så himla spännande att se hur det här tar sig uttryck i draget så småningom. Vi har ju, som vi alltid gör, smugit igång dragträningen med Déjà på valpskole-vis och hon har verkligen börjat få en förståelse för riktningskommandon och ”förbi”-kommandot. Inom mycket kort kommer vi börja arbeta mer i en dragsele, från marken och väldigt basic. Börja bygga upp en grund utifrån moment som allt mer liknar det arbete hon en dag ska utföra i spannet. Vi närmar oss en mycket spännande tid med henne, helt klart och jag längtar verkligen efter att få se den lurviga valpen växa upp och utvecklas till riktig draghund 🙂

(Déjà på promenad i slutet av februari.)

Idag är det skärtorsdag och om några timmar beger vi oss än en gång ut på vägarna med alla hundarna. Den här gången bär det av ner till Motala och Yabasta-gänget; det har blivit tradition att fira påsk tillsammans vare sig det sker i söder eller norr. Både jag och Erik är vid det här laget ganska slitna efter allt resande, även om vi haft en helt fantastisk månad med många galet häftiga upplevelser, så det här blir sannolikt vår sista längre resa med övernattning och hundar på ett tag. Nästa inplanerade resa med hundarna är utställningen i Ånnaboda i maj, så vi har åtminstone några veckors vila från resandet framöver 🙂 Och nog är det tur alltid, för den här våren kommer med oerhört mycket jobb för oss. Jobb, omställningar och enorma livsförändringar. Jag ser så väldigt mycket fram emot att få berätta mer om dessa inom kort!

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *