Efterlängtade Déjà Vue <3

När jag i början av hösten 2016 fick höra att kennel Amanuq funderade på att ta en kull på Yabastas Accelerating SONIC by Yzma var jag en av de första att anmäla mitt intresse. Det handlade inte enbart om det faktum att det var på just Sonic,en av de valpar som föddes där under våren 2015 och blev en av mina högt älskade bonus-bebisar. Nej, dessutom var den utsedda hanen Smellas sonson. Min fantastiska lilla Smella som lämnade så stort tomrum efter sig när hon gick. Jag visste direkt att jag inte ville gå miste om den parningen. Att det skulle dröja innan en ny chans på denna kombinationen av linjer dök upp framför mig, här. 

Så blev det att vi började vänta på löpet som skulle komma. Men inget hände. Löpet uteblev och planerna lades lite på is då ännu en tävlingsäsong startade. För oss blev det problematiskt och jag var besviken; vi hade ju planerat för vintervalp. Jag var mellan jobb och tajmingen var liksom rätt för att ha valp hemma. Det var i exakt detta läge som Marlene hörde av sig och berättade att där kommit en avbokning hos Marie Israelsson. Det skulle bli betydligt tidigare än väntat, kullen var redan född, men i samma ögonblick jag fick veta så sade magkänslan att det var en möjlighet för bra för att låta passera. Och så blev det så att Sally flyttade hem till oss. Det var egentligen aldrig något snack om den saken; i samma sekund Marie godkände mig som valpköpare så var saken klar. 

Men så, under sommaren 2017 kom det där löpet till slut. Virginie, Déjàs uppfödare, hörde genast av sig och berättade men där och då såg det ut som att det inte skulle vara läge att ta in ännu en valp under hösten, så jag fick besviken tacka nej. Under hösten följde jag likväl parningen, dräktigheten och slutligen kom kullen. Tre små tikar och tre små hanar. Hjärtat talade sitt, men förnuftet sade att nej, det går inte. Snart var valparna tingade och jag intalade mig att jag var nöjd med att följa dom, sådär lite på avstånd. Någonstans i den här vevan började Erik prata om att han ville ta in fler hundar, kanske en redan inkörd sådan som kunde platsa i spannet. Och vi började söka, öppna upp för möjligheten och slänga ut krokar. 
​
Men universum hade lite andra planer…

En liten fågel viskade plötsligt om en avbokad tik och undrade om vi inte skulle tänka om lite, kanske ta en valp ändå. (Känns det bekant?) Min magkänsla var genast på hugget och jag frågade Erik om det inte skulle vara möjligt ändå, om vi inte skulle finna ett sätt att lösa det på OM vi chansade lite. För säkerhetsskull hörde jag av mig till Virginie igen och lyfte mina tankar – och visst var det så att en liten tik blivit avbokad. Att bestämma sig gick snabbt. Universum hade ju talat sitt tydliga språk när den skickat två avbokade tikar vår väg inom loppet av ett och samma år. Tikar som delar många gemensamma nämnare i stamtavlan och som båda varit lite extra betydelsefulla för mig. Vilka var vi att säga nej till det? Ibland måste man helt enkelt bara tacka ödmjukt för möjligheten som dyker upp och hoppa. Jag har alltid varit av den där märkliga sorten som tror att vissa saker sker av ett skäl. Man hamnar där man ska, på ett eller annat vis, till slut.

Och nu är hon alltså här. Fyra månader gammal och alldeles hopplöst ljuvlig. Min efterlängtade lilla Déjà, vars fullständiga namn blivit noga utvald för att det betyder något alldeles särskilt för mig. För att det är så många trådar som vävs samman på ett närmast poetiskt vis. 

Den 22 januari – exakt på dagen ett år efter det att Sally for med oss hem från Vigge – for jag ned till Geneve för att hämta Déjà, som är uppvuxen i en fransk kennel. Jag mötte upp henne och Virginie på flygplatsen och jag föll så otroligt handlöst för den kärlekfulla lilla valp som ställde sig på bakbenen och lade sina tassar på mina axlar. Herregud. Jag faller ännu. Vet inte riktigt vart det slutar, blir tagen bara av att skriva orden. Jag är en människa som hyser obeskrivligt starka känslor för mina fyrbenta vänner. Ja, jag är en människa som hyser starka känslor överlag – och ibland överrumplas jag av intensiteten. När jag mötte Déjà så var det just det som hände; jag överrumplades. 

Flygresan hem gick över förväntan bra. Hur den var att göra med hund ska jag berätta mer om i ett separat inlägg så småningom, för alla er som undrar och vill veta hur det funkar. Det var faktiskt inte alls lika krångligt som jag trott – och all den ångest jag känt, ja den rann av mig helt när jag hämtade upp Déjà på Arlanda efter att vi landat. Hon var så otroligt lugn och trygg. Trots resan och den nya miljön. Fann sig snabbt i allt det nya och svansen viftade ivrigt i luften när hon kom ut i friska luften på väg till bilen. Älskade, frimodiga lilla tjej. 

Nu har vi haft ett par lugna dagar hemma och Déjà har väldigt snabbt kommit in i både flock och vardagen hemma. Det är inte mycket som tycks göra henne bekymrad eller orolig; hon finner sig snabbt i det mesta och har en öppenhet inför omvärlden jag upplever enormt positiv. En av de egenskaper jag älskar absolut mest med henne, utöver just den nämnda öppenheten, är hennes enorma tillgivenhet och entusiasm över att vara nära. Hon sover ännu inne och varje morgon när hon vaknar tar hon jättesats, med varje liten fiber i sin kropp, och fullkomligt kastar sig rakt i min famn. Aldrig har jag väl någonsin mött någon som varje morgon blir så genuint överlycklig och rusig över att bara se mig, efter att en hel natt ha legat jämte mig. Jag blir lika överväldigad av kärlek varendaste gång. Och kanske betyder det just extra mycket för att det inte är så längesedan jag miste min första sådär ordlöst stora, ovillkorliga, fyrbenta kärlek i livet. Och inte heller så himla längesedan jag miste Déjàs gammelfarmor. Smella som alltid, vareviga morgon propellrade sin svans ute i vardagsrummet i samma ögonblick som hon hörde mig vakna på morgonen. Jag hör fortfarande ljudet av den svansen, varje morgon. 

Kanske bidrar det till varför jag blir sådär alldeles extra rörd över sättet som Déjà så öppet visar alla sina känslor, utan att hålla tillbaks det minsta. För precis sådan var Smella. Och det är svårt för mig att inte tänka på henne i samma andetag som jag tänker på Déjà. 

Ja… Universum har genom åren haft många helt egna planer för min räkning. Och kanske är det inte en slump alls att jag, varje gång jag mister någon som står mig riktigt riktigt nära, snubblar över någon riktigt speciell. Det finns ett gammalt ordspråk som lyder att varje gång Gud stänger en dörr, så öppnas samtidigt ett fönster. Och tro fan om inte det stämmer. För nu ser jag det där fönstret stå där på vid gavel och solens varma strålar skina rätt in i hjärterummet. Skapa solfläckar över väggar och i dammiga hörn. Skapa raxeiras. Ja, det är precis just det här som är ”raxeiras”. Innebörden har aldrig varit tydligare.