Störningsstark
Det är egentligen ingen ny insikt, utan den har legat där och grott ett tag, men det är först nu jag verkligen funderar över saken. Kanske har det delvis att göra med att vi nu har Turbo med oss. Turbo som jag inte varit med och kört in från början, som jag faktiskt aldrig hade sett i arbete IRL förrän den dagen vi skulle hämta upp honom och således har jag inte haft någon direkt förförståelse för hans arbetssätt. Jag har inte riktigt hunnit bli hemmablind med honom, sådär som man blir när man lever med någonting eller någon varje dag.
Turbo har nu gått åtta pass i träning med våra hundar. Det är åtta olika tillfällen då vi haft chansen att iaktta honom när han jobbar, hur han jobbar och också jämföra honom med de andra tre. Passen har hittills sett ganska olika ut, även när vi bara kört hemmavid, då jag och Erik ofta turats om att köra och inte alltid väljer riktigt samma sätt att köra de få vägar vi har här i vår direkta närhet. Under alla dessa pass har vi upptäckt en sak; Turbo är den hund som reagerat mest på störningar. Inte på så vis att han brusat upp eller blivit rädd, men han har ofta blivit väldigt fundersam och ibland nyfiken och därför velat dra mot den specifika störningen. Någongång har han blivit upphetsad och skällt till och ibland har han haft lite svårt att släppa störningen, sådär så att han springer vidare men liksom vridit nacken halvt ur led för att ha ögonen på objektet. Ofta med följd att han tappat lite fokus efteråt. Och det här är egentligen inte konstigt alls – det är en ung hund vi talar om.
Idag fick vi ett par riktigt trixiga möten på vår runda – möten som även en mer rutinerad hund hade kunnat reagera på – men Turbo gick förbi helt utan att bry sig. Vid ett tillfälle sneglade han som hastigast; när vi fick ett svårt och tajt möte med två väldigt upprörda hundar som slängde sig efter oss i kopplet, detta knappt 100 m efter starten och efter första korsningen. Det tog tid att få köra om, hundarna var heta som dynamit i spannet och inte alls glada över att bli stannade. Inte bara en eller två gånger – utan tre gånger fick de stanna upp innan det mötande ekipaget klev åt sidan och ville låta oss komma förbi. De skulle åt samma håll och därför var det tveklöst enklast att låta oss köra om, men det krävdes att jag frågade tre gånger innan de insåg samma sak.
I vårt område får man räkna med att sällan ha en störningsfri runda. Jag pratar då inte om störningar såsom ett rådjur som hoppar ur en buske i skogen, en fotgängare eller någon enstaka skällande hund. Nej, störningarna jag pratar om kommer ur det faktum att vi bor i ett samhälle som är relativt invånartätt även om vi bor utanför centrum. På bara vår hemmarunda möter vi allt som oftast x antal katter, x antal hundar av olika storlek och sort, x antal människor (ibland barn som springer rätt ut framför spannet och ska ”klappa hundarna”), x antal hästekipage och betesdjur i hagar som beter sig på olika vis och vi möter nästan alltid vilt. Vi möter bilar, vi möter traktorer och grävmaskiner. Vi behöver ofta köra rätt igenom en stallplan med allt vad det innebär och nästan alltid blir vi omkörda av SL:s pendeltåg vars spår går längsmed våra körvägar härhemma, med bara två-tre meters avstånd emellan. Ja, det är utan tvekan sällan vi har en händelselös runda. Och såhär ser det ut i princip oavsett vart vi kör, plus minus tågen och andra motorfordon. Vi har inte så mycket att säga till om när det kommer till sådana här saker – och ibland kan det tveklöst vara jobbigt – då vi inte har stora öppna vidder att köra över, massor av alternativa vägar att välja istället eller liknande valmöjligheter.
Jag kan inte bestämma i vilken frekvens eller grad jag vill utsätta mina unga hundar för störningar när vi kör (jag önskar ofta att jag kunde det), det blir inte alltid pedagogiskt uttänkta lärtillfällen och på många sätt behöver jag finna mig i den bristen på kontroll. I det faktum att vi kommer bli överraskade. Det enda jag kan göra är att se till att stötta hundarna så mycket som möjligt NÄR, och inte om, dessa möten sker. Och det börjar redan väldigt tidigt i deras inlärningsperiod, om inte direkt.
I lördags när vi var ute och körde hundarna i Rösaring tillsammans med Andreas och Johanna (Team Wild Things) fick vi erfara en ovanligt händelserik tur. Vädret var sådär riktigt härligt; kallt men soligt och uppehåll. Det var längesen sen vi sist såg en så fin dag – och givetvis passade var och varannan hundägare på att just den dagen hänga i skogen. För ovanlighetens skull körde vi upp på en fullpackad parkering. Det var så fullt att jag nästan hade lite panik och tänkte att nej, vi vänder om. Det var inte alls så jag tänkt mig träningsträffen med kompisarna eller sålt in platsen som blivit utsedd för träningen. Men så motade jag bort domedagstankarna och sade till mig själv: Nicole, det här är ett perfekt träningstillfälle – vi får massor av gratis övningar att träna på inför nästa års tävlingar. Saker som att sitta på stakeout på platser där det ständigt är rörelse, bland främmande hundar och människor, att starta ett spann och behålla fokus trots att så mycket sker runtomkring… Hur vi än vänder och vrider på saken så innebär sådana situationer onekligen många tillfällen att lära. Chanser för både hund och människa att utvecklas. Och nog fick hundarna (och vi) chanser till utveckling alltid! Vi körde hemåt många erfarenheter rikare – och med en stolthet i bröstet över hur vi löst varje situation som dykt upp.
Så, under kvällens tur insåg jag en sak när jag iakttog mina hundar – och Turbo – i arbete. Iakttog hur de tog sig an alla störningar med beröm väl godkänt. De blir så oerhört störningsstarka av att tränas här! Och jag har inte förstått hur svåra moment de faktiskt klarar utan att blinka ens, förrän jag såg Turbos framsteg ikväll. När jag tänker på hur Sally, som idag gick jämte Kit i led utan neckline, tog sig förbi samtliga störningar utan att tappa fokus eller bli osäker, ja då blir jag faktiskt stolt. Inte ens haren som skuttade upp ur diket precis framför nosen vek hon efter när den stack in i skogen igen, min lilla spinkis <3 Jag blir sådär fånigt stolt till och med – för hon visar på en självbehärskning som gör att jag ofta, ofta måste påminna mig om hennes ålder. Påminna mig om att hon bara gått fem månader i träning och har mycket kvar att lära. Det är inte så att jag medvetet ställer krav på henne – men jag kommer på mig själv med att ha höga förväntningar på vad för slags situationer hon ska klara av. Jag litar såpass på henne. Ja, jag har faktiskt senaste dagarna funderat på om hon inte ska få testa på utmaningen att gå i singelled ett kort pass nästa vecka.
När jag sitter här och skriver inser jag hur lätt det är att ta för givet att sånthär bara ska funka, för att det har kommit så naturligt ur det faktum att vi bor som vi gör och kör där vi kör, att vi inte alltid reflekterat över det. Precis lika lätt är det att ändå få ågren inför situationer där det känns som att man har noll kontroll. Som i Rösaring i lördags, till exempel. Eller igår kväll.
Det är också väldigt lätt att ta för givet att det ska gå som en dans att ta sig förbi en störning, oavsett svårighetsgrad, när man har en väldigt rutinerad kommandoledare som Kit. För Kit är verkligen enormt störningssäker, går framåt som ett ånglok oavsett vad som sker. Han reagerade inte ens första gången han blev omkörd av ett pendeltåg i full fart på tre meters avstånd. Eller den gången den sprang en ilsken liten nakenhund rätt in i spannet för att mucka gräl. Ja, han är onekligen en värdefull draghund och läromästare. Och jag hoppas innerligt att mina framtida ledarhundar ska ha potential och ges verktygen att nå upp till den ribba han sätter för dom.
Nej. Jag bor inte där jag vill bo och träna med flocken. Våra omnejder är inte alls optimala för hundkörning med större spann. Men en sak är i alla fall säker; man blir bra på det man tränar mycket. Och vill man träna mästare på störningshantering, då har man fördel i att bo i ett område fullt av störande överraskningar som ligger utanför mattes och husses bekvämlighetszon. Till helgen får vi kanske tillfällen att möta (för unghundarna) nya slags störningar i Lofsdalen – det blir spännande att se hur hundarna reagerar då!
0 Kommentarer