Ryggmärgsrutiner och nya körvägar

Härhemma kring vårt bostadsområde har man börjat anlägga nya grusvägar kring de ängar där vi ofta kör hundarna. Vår hemmarunda har tidigare bara varit en 3.8 km lång – såvida man inte varvar eller leker loss ospårat på ängarna – men helt plötsligt ser allting annorlunda ut. De nya vägarna innebär inte bara att vi kan mer än trippla distansen på vår ”hemmarunda”, utan de kommer också med väldigt mycket nyttig hjärngympa för hundarna. Helt plötsligt får de hårdträna vändningar, både spårat och ospårat, och att svänga tvärtemot vad de är vana vid i korsningarna. Vi kör kringelikrokigt och följer inte alltid de mest logiska riktningarna längre, vilket har visat sig vara supernyttig träning. Både för vovvarna och matte/husse bakom. För med alla dessa nya moment att träna på så uppstår också nya situationer och utmaningar även för föraren. 

Jag märker hur dessa rundor är väldigt bra övningar i samarbete och lyhördhet. Och på bara ett par pass börjar jag märka skillnad i hur hundarna tar sig an utmaningarna, men också i hur jag själv hanterar dom. Hur mycket snabbare jag blir på att lösa eventuella små problem, lintrassel, sockning, vattning… En annan stor förändring nu när vi alltmer kör hemifrån, för att vi helt enkelt kan komma upp i lite mer distans med enklare medel, det är att startrutinerna hårdtränas och utvecklas för varje pass. Ingen är gladare över det än jag! 

Det är en så skön känsla när rutinerna börjar sitta i ryggmärgen. På riktigt. När man inte längre behöver fundera så mycket utan bara göra. Att veta och förstå hur olika val kommer att påverka starten och körningen. Att ha klurat ut saker som att om Kit sätts in först så håller han sig lugnare plus att han alltid sträcker ut linan, att Rackarn kan man sätta in precis närsomhelst för hon håller sig lugn och sansad och står på plats som ett ankare oavsett vad som händer. Och att när Sally sätts in, ja då är det bäst att vara redo för start om man vill starta så lätt och smidigt som möjligt. Och om man inte vill bli döv eller försökta plocka ned henne från trädet hon klättrat upp i under tiden 😉

I starterna hemifrån har den stake-out vi köpte in under Tånga Hed-helgen varit en stor befrielse. Den har gjort så himla stor skillnad för mig och jag är så väldigt glad i den. Där kan jag i godan ro sela och socka – plus att de yngre vovvarna får väldigt regelbunden träning på stake-out. Jag vet att det är sådant som vi kommer ha stor nytta av framöver, både i vardag och när vi är ute på äventyr. 

Jag älskar verkligen att köra spannet! Och jag är så glad över barmarksvagnen som hamnade hos oss i somras. Den har gjort körningen ännu roligare än tidigare, särskilt i de förhållanden vi lever i där vi inte kan lita på att snön besöker oss tillräckligt länge för att hinna åka släde hemmavid. Det är så förbannat fint. Att få komma iväg med hundarna, ha vinden i håret och känna deras glädje i att jobba. Just nu, när ro i sinnet och själslig styrka är det jag behöver mest av allt, är jag oändligt tacksam att jag tillsammans med spannet kan finna det på vägarna. 

Bild

Nöjdmysiga vovvar efter dagens tur

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *