Eldar & Kit

Den senaste veckan har Kit och Eldar fått spendera extra tid tillsammans. Riktig kvalitetstid, där de fått gemensamma mysturer i skogen och varit på roliga äventyr tillsammans, men också hänga i trädgården och i soffan utan tjejerna. 

För varje dag som går märks det verkligen hur relationen utvecklas de båda emellan. Det har gått väldigt lugnt till sedan dag ett, då Kit introducerades som en ny flockmedlem, men det har också varit på en väldigt artig nivå där båda visat nyfikenhet men på viss distans. Ju mer tid de har fått spendera tillsammans, desto tydligare har de börjat spänna av i varandras närhet och så småningom har de ofta vilat tillsammans med någon halvmeter emellan sig (vilket är väldigt nära och intimt i Eldar-mått) medan tjejerna busat runt som de vettvillingar de är. 

Det var ett tydligt genombrott nu i helgen då jag kom in i huset och upptäckte att de båda hade krupit upp i soffan, båda halvt i knät på Erik. Det är faktiskt en ganska stor sak för Eldar att göra, att dela knä sådär utan konstigheter. Nio gånger av tio skulle han inte ens välja att komma upp i soffan (det är bara en 2,5-sitsig sådan) utan gå lägga sig i vår säng där han får gott om eget space. Erik satt som om han knappt vågade andas och jag stod där och undrade om jag verkligen såg rätt. Det värme enormt i hjärtat att se pojkarna på det viset. 

Bild

Kit och Eldar på en klövjetur tillsammans en vacker junikväll.

På de gemensamma promenaderna har de ofta gått tätt intill varandra, även fast de inte måste. Eldar har varit ovanligt lättsam och avspänd, har inte stressat upp sig överdrivet mycket ens i början av promenaden, vilket annars kan vara ganska vanligt. Särskilt som Kit ofta är väldigt intensiv precis när vi går hemifrån och tycker att allting går alldeles för sakta, vilket innebär att han ljudar högt och länge, även om han inte sliter i kopplet. En sådan sak skulle kunna stressa Eldar väldigt mycket och ofta innebära olika omriktade beteenden. Men istället har han bara avspänt gått bredvid och ”svarat” Kit verbalt på ett ganska komiskt vis. Inte skrikandes, som när han är stressad, utan mer brummandes. Kissat och nosat och skakat på sig; lugnande signaler som har tagit väldigt lång tid för Eldar att utveckla. 

Sannolikt har mycket med kastreringen att göra; det är verkligen så att Eldar inte har lika lätt och snabbt till hög stress. Han går inte från noll till hundra på samma vis som när han varit intakt (och utan kemiskt kastrering). Han reagerar inte fullt lika mycket på samma saker som tidigare skulle ha triggat honom. Men det är också tydligt att det är en fråga om individ – att just Kit är en oerhört bra match för Eldar. Snälla, icke-provokativa Kit som bara vill att alla ska vara glada och nöjda. En oerhört språksäker hund och väldigt duktig på att få andra att slappna av. Han är extremt intensiv och fascinerande lugn, allting i en och samma lilla kropp. 

Bild

Trots att vi bara är ute på längre promenader tidigt på morgonen eller sent på kvällen numera så är det väldigt varmt. Det blir vanligtvis en sväng kring sjön så att hundarna kan erbjudas ett svalkande dopp. Hittills har ingen tackat nej.

Kit i sin tur behöver lite tid att slappna av såpass att han verkligen börjar släppa in och visa hela sin personlighet. Han är en individ som, liksom Ratchel, blir lite inåtvänd när han känner sig osäker. Gör sig lite mindre, lite tystare och håller sig en aning i utkanten där man kan observera i lugn och ro. Med tjejerna gick det väldigt snabbt för honom att komma till den punkten då han började ta plats och visa mer av sig själv, medan det tagit lite längre tid med Eldar. Flickorna är mycket lättare att lära känna, utan tvekan. De bjuder på sig själva på ett sätt som valpar och unga hundar ofta gör när de inte behövt vara med om att andra hundar varit otrevliga mot dom. De busar, bjuder in och fjäskar på unghundars vis. På så sätt är det väldigt intressant; det blir så tydligt hur hundarna speglar varandra. Är man en inkännande och ödmjuk individ som Kit, ja då kanske det blir extra tydligt. 

Det är ett privilegie att som människa få leva i en flock med hundar där alla har så olika personligheter. Att få sitta på första parkett och observera, lära av och fascineras av det samspel som äger rum. Att så nära få bevittna hur de växer och utvecklas tillsammans. Det slår mig varje dag hur de har ett utbyte av varandra på ett vis som de aldrig någonsin till fullo kommer ha av oss människor. Och det gör mig så otroligt medveten om vilken enorm nyckel det har varit för Eldar. Att få leva bland sina egna. Bland sådana som förstår honom, läser honom och hjälper honom att utveckla sitt eget språk. Jag ser honom växa för varje dag han lever bland individer som accepterar honom precis såsom han är – och inte såsom människosamhället helst skulle vilja ha honom. I flocken är han uppskattad och sedd. Kommer till sin rätt då han får chansen att visa sina styrkor, men blir accepterad och älskad trots sina ”svagheter”. Det är en sådan markant och stor skillnad på dagens Eldar och den Eldar jag minns från hans tidiga unghundsår. Inom mig vet jag att den skillnaden antagligen beror mer på miljön än på att han blivit äldre. Att förändringen på allvar började ske i samma stund som Smella kom in i våra liv – och fortsatt med varje ny flockmedlem därefter. Att han idag får leva i en miljö som skyddar honom från att dagligen utsättas för sådant han mår dåligt av, där han kan få vara exakt som han är utan att det skapar oro eller konflikter. 

Där jag står idag, med Eldar, Sally, Ratchel och nu Kit, råder ingen tvekan. Jag vill aldrig mer leva såsom vi en gång gjorde när Eldar var ensamhund. Och jag kommer aldrig mer kräva det av mina hundar. Att leva i en mall som inte är för dom. Som inte har utrymme för deras personligheter. Som är för snäv, för svartvit och trång. Där de ständigt måste anpassa sig till människan men aldrig människan till dom. Aldrig nånsin vill jag tillbaks till det.

Bild

Älskade pojkar. Så glad jag är i dom

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *