Throwback Thursday: And they call it puppy love
För nästan precis ett år sedan nu var vi förbi nere hos Marlene och Yabasta-flocken för tredje gången efter det att valparna hade fötts. Valparna som jag varit med och nappflaskematat, vägt, socialtränat, oroat mig och gråtit över. Accelerating-kullen kommer alltid vara sådär extra speciell för mig. De var mitt första riktiga möte med aveln och det enorma arbete en seriös avel innebär. Ett arbete som många gånger innebär både glädjeämnen och sorger – mycket av det fick jag en chans att erfara genom både genom Marlene och de veckor jag bodde hos henne för att bistå med min hjälp. Jag minns så otroligt väl hur jag första gången plockade upp en otroligt liten Kite i famnen. Jag minns ljudet, känslan och doften av mjölkersättning och valpmagar som vore det igår. Hur hon alltid somnade på rygg efter maten, med ansiktet fullt av mjölkmustasch och drömde så tassarna sprattlade. Och jag minns den helt makalösa kärlek som överväldigade mig där jag för första gången skulle försöka få en mycket envis liten valp att ta nappflaskan. Mitt i frustrationen kom den. Stormen av känslor och en kärlek som gjorde det svårt att andas.
Det är något väldigt visst med att få vara med sådär, från den allra första början. Inte bara från det att valpen är leveransklar – utan jag menar från början. Att få se dessa individer utvecklas, formas till personligheter och växa upp till kraftfulla draghundar. Att få vara med första gången de öppnar ögonen, när första tanden kommer, när de första gången får känna gräs under sina tassar… Och att sen få uppleva samma individer växa upp och göra det dom är avlade till.
I påskas under vår gemensamma semester i fjällen fick jag äntligen chansen att själv köra både Kite och Aviar (de två valpar som blev kvar i Yabasta-flocken) i spannet. Det var en otroligt sällsam, ja rent mäktig känsla att stå där på medarna och se dom arbeta. Att veta att desamma hundar som springer där i spannet – som om de aldrig gjort annat – är de hundar som jag följt från mer eller mindre första parkett ända sedan de föddes. Som jag varit med och matat, vägt och tagit hand om. Mina bonusvalpar, som jag älskar som vore de mina egna.
Det är inte utan att jag känner en enorm ödmjukhet inför det stora jobb som en seriös uppfödare lägger ned i aveln. Allt ifrån det gedigna förarbetet till det att valparna kommer – och de ibland oundvikliga motgångar och sorger som kommer med uppdraget. Det är långt ifrån ett litet jobb, ens när allting går precis som det ska.
Och vem vet, en dag kanske jag får chansen på nytt. Att få komma så nära. Vara med från början igen. Tills dess lever jag på vänners avelsplaner och alla de bonusvalpar jag kan roffa åt mig.