Vikten av säkerhet.

Tidigare idag var det äntligen dags igen – dragträningsträff på Järvafältet med Charlie och hundarna. Som jag tidigare skrivit om så försöker vi så ofta vi kan se till att ses och träna ihop, både för hundarnas och vår egen skull. För det mesta har det bara varit vi; totalt tre-fyra ekipage då Charlie haft Youkon, Philip kört Lizzie och så har jag och Erik gått från att dela på Eldar till att idag köra varsin hund. Då och då har vi bjudit in andra dragekipage här i Stockholmstrakterna och beroende på hur man lyckats tajma in det med varandras scheman så har vi därför ibland varit upp till åtta olika ekipage som träffats och dragit tillsammans. Med olika människor har det också kommit mycket olika hundar både vad gäller raser och personligheter. Jättekul, tycker vi. En av de stora tjusningarna med dragsporten har är ju just möjligheten att möta och lära känna likasinnade. Andra därute som förstår ens val, intresse och engagemang. Och som mer än gärna skulle byta bort en fredagskväll på krogen mot en kylig dragrunda i skogen. Med alla dessa träningsdejter har också många erfarenheter kommit; det blir nog ofta så när man är många som ska samsas och försöka få sina olika träningsfilosofier/-planeringar, hundar och personligheter att fungera samman. Man lär av varandra – och framförallt lär man av misstag. Jag varnar redan nu för ett långt inlägg. Långt men förhoppningsvis tänkvärt.
Picture

Dragträff tidigt i höst med nästan hela ”ordinarie” dragträningsgänget. Charlie med Lizzie, Youkon i mitten och så Erik och en lite tilltufsad Eldar. Vi har nu dragit såpass mycket ihop att rutinerna sitter väldigt bra oss emellan. Idag snackas det mer om distanser, vägar och fikapauser 😉

Jag har en tid funderat mycket kring det där med säkerhet kring hunderiet. Jag har sett mycket situationer på sistone där jag innerligt önskar att människan tänkt lite längre, lite mer förebyggande och lite mer på säkerheten. Både sin egen och andras. Idag hände just en sådan sak under dragträningen. Det är egentligen först nu efteråt som det hela börjat sjunka in – jag var nog ärligt talat rätt chockad tidigare – och jag har tagit mig igenom en hel radda av känslor sedan dess. Men framför allt annat så är jag oerhört lättad över att vi alla slapp undan så lindrigt; vad gör väl ett par svullna lårkakor och skrapsår i det långa loppet? För sanningen är den, att när jag spolar tillbaks filmen som spelas upp i mitt huvud så kan jag tydligt se framför mig hur farligt nära det var att Smella fick ta hela smällen – hade jag inte fallit och instinktivt greppat efter linor och cyklar och fått stopp på allt. Hade jag inte reagerat så instinktivt och bara tänkt på hundarna i just den sekunden. 

Vi skulle just fortsätta köra efter en vattenpaus. Jag och Smella stod i täten och efter att ha fått klartecken från de andra fick Smella startsignal och vi travade iväg. Inom loppet av några sekunder hör jag hur någon skriker bakom mig – jag tror att nån ramlat så jag saktar in – och i samma ögonblick som jag kastar en blick över axeln ser jag hur hunden i det för dagen nya ekipaget kommer fullt galopperandes rakt mot mig. Utan förare. Kickbiken släpar bakom unghunden vars blick är alldeles vild av rädsla. Jag hinner uppfatta två saker på den korta millisekunden; han kommer springa rakt in i mig och Smella för där finns ingenstans jag kommer hinna väja undan – och ingen kommer få stopp på honom om inte jag. Jag minns att smällen kommer med en enorm kraft och för ett ögonblick tappar jag luften. Jag förstår att det är i samma ögonblick som när jag slår i marken. Intrasslad i kickbiken och linan släpas vi en liten bit framåt, men någonstans mitt i allt det här har jag haft sinnesnärvaro nog att dra tag Smellas draglina och rycka henne åt sidan, samt greppa tag i den skenande hundens lina och hålla den kvar hos mig. På så vis stannar hunden tvärt upp och vänder sig om med skärrad blick på mig. Det enda jag tänker på i det läget är Smella. ”Smella, Smella! Hur gick det för Smella?” upprepas det för mitt inre och jag vet inte hur jag ska beskriva lättnaden när den där älskade lilla hunden hoppar upp i famnen på mig. Oskadd. Lite chockad, men oskadd. Jag har redan fattat att hon är okej, att hon kom undan helt, men tar mig ändå tiden att känna igenom henne ordentligt. Lika mycket för att undersöka henne som för att få lugna ned mig själv, tror jag. Den lilla biten som är kvar av rundan går helt problemfritt för mig och Smella, vi höll oss efter fallet längst bak med Charlie och Youkon, men jag måste erkänna att jag kände mig något bedövad. 

Är det någonting jag lärt mig under dessa två år med Eldar så är det att säkerhet är A och O. Att inte underskatta vikten av att ha ett väl fungerande säkerhetstänk och en god förmåga att bedöma risker. Ja, överhuvudtaget som hundägare – och definitivt när vi pratar dragsport. Kanhända har jag fått lära mig det den hårda vägen många gånger just för att Eldar är den hund han är och haft mycket egenheter för sig som unghund, men faktum är att det kanske också är då man lär allra bäst. Jag vet till exempel med mig att jag/vi gjorde flera små misstag – eller bevittnade dom – tidigt i vår draghistoria och hur illa det hade kunnat sluta om oturen verkligen varit framme. Och just därför har jag blivit så väldigt noga med att försöka jobba så förebyggande jag bara kan. Gör man misstag ändå? JA! Särskilt lätt är det att göra misstag i nya situationer där man ännu inte lärt sig läsa av riskerna helt, där rutinerna inte riktigt sitter och där tajmingen ibland blir helt fel. Men förhoppningsvis sker det inte så ofta och blir heller inte lika förödande om man gjort sin hemläxa och försökt förebygga så mycket man har makt till utifrån det man vet. 

Picture

Jätteduktiga, trötta hundar efter dagens träningsrunda där dom skötte sig väldigt fint. Väldigt nöjda med att få ligga i bakluckan medan vi andra satt runt omkring och fikade. Vet inte vem sjutton som lärt dom att ligga och vila i bakluckan sådär, men vem det än är så TACK. Jag blev idag mycket imponerad av att till och med Eldar låg kvar precis såhär även när där passerade en massor av hundar utanför, även okända.

För såhär är det faktiskt; dragsport är en sport med mycket utrymme för olyckor. Ett ekipage kan komma upp i mycket hög fart på mycket kort tid, du har som förare en galet enorm kraft framför dig när hundar med enormt starka instinkter tar i för allt de är värda och det finns tiotusentals saker som kan gå snett om du inte är det minsta förberedd. 

Jag ska låta bli att prata alltför mycket om dragsporten i den kontexten att vi snackar storspann på fjällen. Därtill har jag nämligen inte särskilt stor erfarenhet och det är inte därifrån jag bär med mig mina upplevelser. Självfallet finns där många, många likheter – men där finns också det som skiljer drag med storspann och drag med en-två hundar åt, utöver det rent uppenbara. Om någon storspannsförare läser det här får ni därför hemskt gärna komma med synpunkter, tankar och framförallt rätta mig om jag har helt fel i mina tankegångar. Vidare har jag en uppfattning om att det är rätt stora skillnader i att dra med ett spann ute på fjällen eller till skogs (på riktigt), där risken för möten är ganska liten och i att dra i hyfsat tätbebodda områden där det rör sig både människor och djur på vägarna man måste ta hänsyn till. Således är det alternativ nummer två som jag kommer beröra mest i det jag skriver, även om det säkert går att applicera i storspannsdrag med. 

Utrustning. A och O. Jag skojar verkligen inte när jag säger att ens liv (ditt eget och hundarnas) hänger på den där utrustningen, om vi ska snacka allvar på riktigt. Det är extremt lätt att vara för optimistisk, att rycka lite på axlarna och tänka att ”äsch, jag ramlar inte” eller ”äsch, linan håller nog idag med”. Man slarvar med hjälmen (jag vet för jag har själv gjort det i början), man dubbelkollar inte linor/selar/hakar, man tar större risker i sin körning än vad som är nödvändigt (allvarligt, vi tränar på motionsnivå – är det värt att riskera en olycka för?), har för bråttom för att ta hänsyn till att där finns andra som kan drabbas runt omkring en och har ofta lite väl mycket hybris när det kommer till sin egen och hundarnas sårbarhet. Vad gör du dagen du struntade i hjälmen, olyckan är framme och du slår huvudet hårt i en sten? Eller dagen då den lite för slitna linan du ändå envisades med att använda går av och någon av hundarna skadar sig allvarligt? Dagen då bromsarna på cykeln slutar fungera och du inte får stopp på dina hundar så de springer rakt ut på bilvägen? Låt säga också att du just den kvällen struntade i reflexerna? Lägg ihop alla dessa exempel och du har snart din största mardröm framför dig. Själv vill jag inte ens tänka klart den tanken…
Allt det här är sådant som jag själv bevittnat eller haft vänner som gjort, men där ekipagen klarat sig undan hyfsat lindrigt. Men det får en att tänka till, ordentligt. Såpass att jag idag blivit tio gånger mer noggrann när jag förbereder mig inför en dragtur och särskilt om det är en längre sådan. Allt dubbelkollas och checkas av i min mentala checklista och det får mig säkert ofta att framstå som virrig och seg. Faktum är att jag bara är noggrann. Den dagen olyckan är framme vill jag inte att det ska vara för att jag inte försökte undvika den. Det spelar faktiskt inte någon roll i min värld att jag idag bara kör runt 12-14 kilometer och inte 30 mil. 
Men en sak vet jag dock med mig att jag måste bli bättre på: att underhålla mitt fordon (alltså cykeln). Jag måste bli bättre på att serva den, se till att allting fungerar som det ska och att inte lämna den biten åt slumpen. Efter vurpan idag är cykeln lite ledsen (växlarna krånglar) men fungerar, men jag ska verkligen se till att fixa den och om inte annat lämna in den på service. Jag säger absolut inte att du måste ha en värstingcykel eller dyraste grejerna – jag säger bara att det måste fungera. Det måste hålla för påfrestningen det ska utsättas för. Ett trasigt fordon lämnar ärligt talat alldeles för mycket åt slumpen. Trasig eller dålig utrustning är en väldigt onödig risk att ta.

Säkerhetstänk när du kör. Inte heller att underskatta, någonsin, ur flera aspekter. Det finns en – men så himla viktiga – basregel när du är ute och drar med din hund:
SLÄPP ALDRIG FORDONET. Eftersom vi återigen utgår ifrån att vi inte kör en tung ATV utan en hyfsat vanlig cykel eller kickbike/dog scooter, på sin höjd kanske en trehjuling – och jag kommer inte beröra snöfordon eftersom jag inte kört några ännu – kan vi också utgå ifrån att fordonet i sig inte väger så himla mycket. Inte för dig. Och framförallt inte för en-två hundar som är väldigt taggade på att få jobba. Därför kan de med lätthet dra iväg med fordonet och lämna dig kvar på plats; där och då har du också tappat all kontroll över vad som kan ske sedan. Pratar vi kickbike så är en enormt viktig grundregel att faktiskt aldrig ens ta foten/vikten från plattan du står på. Det är nämligen extremt lätt att tappa kontrollen i samma sekund som du släpper plattan. Den här lilla detaljen är en riktig klassiker att underskatta som nybörjare. 

TA ALLTID DET SÄKRA FÖRE DET OSÄKRA. Det spelar ingen roll om vi pratar möten med andra människor/djur, omkörningar, tveksamt väglag eller kommunikation med träningskompisar. Det är alltid bättre att jobba förebyggande och göra det du kan för att undvika en olycka. Ett par exempel från mina egna erfarenheter och hur jag tänker:

  • Jag står hellre över träning helt än att sticka ut på vägarna när det är väldigt halt. Dels för att jag inte vill ramla och slå mig då greppytan som bekant inte är så bra – men framförallt för att inte hundarna ska skada sig. 

  • Jag stannar hellre och håller fast min hund tills mötande passerat, än tar risken att hunden springer in i förbipasserande människor/djur. Helst passerar jag givetvis själv – min hund förstår kommandot ”passera” – men om jag märker att min hund av någon orsak inte lyssnar eller kommer att klara av att passera utan att något tokigt sker, så tar jag inte risken. Det finns faktiskt ingen god anledning, som jag ser det. 

  • Jag försöker att alltid se till att ha pratat med de människor jag drar tillsammans med. Inte bara för att vara trevlig och presentera mig, men för att jag lärt mig att framförallt starter är enormt kritiska för hundarna och en situation där olyckor lätt sker. Liksom omkörningar. Jag vill därför gärna ha en plan, en strategi för hur vi ska starta, vilken väg vi ska köra, hur vi ska göra vid omkörningar och kort snacka igenom eventuella problem som kan dyka upp. Tex: en unghund som har svårt i omkörningarna – hur hjälps vi åt för att ekipaget ska lyckas på bästa möjliga sätt? När man är några stycken som ofta tränar tillsammans så kommer dom här sakerna ofta naturligt, men det är väldigt lätt att ta för givet första gången man kör med nya ekipage. Har man pratat om allt det här innan är alla ekipage bättre förberedda för sådant som kan dyka upp längs vägen och man kan lättare hjälpas åt att göra träningen bra för alla. I min värld är det här superviktigt när man tränar flera ekipage tillsammans såsom vi gör. Lika viktigt som det är att vara öppen för att lyssna.

  • Jag strävar alltid efter att inte utsätta mina hundar för en situation där jag tror att de kommer misslyckas. Jag vill att mina hundar ska göra bra ifrån sig. Jag vill att de ska lyckas med sådant jag ber dom om och att de ska kunna hantera situationer jag sätter dom i. Givetvis måste där finnas ett utrymme för dom att växa och utvecklas och med det kommer det ibland misslyckanden, men jag ser gärna att dessa är under så kontrollerade former som möjligt och inte är för stora. Ett exempel här är återigen möten med passerande. Eller varför inte när man försöker lära en ung hund kommandon och att leda spannet överhuvudtaget. Kör du med en endaste hund måste du faktiskt till en väldigt stor mån kunna lita på den. Det finns inte sju andra, duktiga och kommandosäkra hundar att förlita sig på om den där ledarhunden skulle få för sig att inte lyssna. Din hund har i sin position som enda spannhund ett väldigt stort ansvar och roll att fylla – det är din uppgift som hundförare att hjälpa hunden axla det ansvaret. Du är den som måste förbereda hunden och hjälpa den så mycket du kan för att bli en duktig ledarhund. Hunden har ju faktiskt inget val. Misslyckas hunden är det således inte hundens fel – utan mitt som hundförares för att jag inte läst min hund rätt, för att jag missbedömt riskerna, inte förberett min hund väl nog och kanske helt enkelt gått för fort fram när hunden inte varit redo. Var medveten om det.

  • Jag är extremt mån om att inga andra ekipage (eller levande varelser alls) ska komma till skada på grund av någonting som JAG gör eller inte gör. Att dra tillsammans med andra ekipage innebär att ALLA bär ett ansvar för den andres säkerhet, det är viktigt att vara medveten om den. I mina ögon är det extremt dumt och extremt hänsynslöst att riskera att dina träningskompisar kommer till skada!
Picture

Bild från Maddes debutrunda. När det är mörkt ute äventyrar jag inte – det är lampor på både cyklar, människor och hundar och reflexer i massor. Kanske går det till överdrift i vissa människors ögon, men har du någonsin hört talas om ekipaget som blev påkörda för att de hade för mycket reflexer? 😉

Och nu när vi ändå pratar om hänsyn: du är inte ensam därute. Kör du, som vi, i en miljö där det kan vistas mycket fotgängare, hundfolk och ryttare så vill jag faktiskt påstå att det är extremt hänsynslöst att inte ha det i åtanke. Det kostar dig absolut ingenting att visa människor/djur du möter lika mycket hänsyn som du själv vill bli bemött med och att faktiskt vara trevlig och schysst mot dom. Det är trots allt inte alltid trevligt i passerandes ögon att bli mött av ett ekipage där hunden befinner sig x antal meter framför sin förare; med munnen vidöppen, tungan hängandes och fokuserad blick (alla vet ju faktiskt inte vad blicken fokuserar sig på) galopperar den rakt emot dig och har allt utrymme i världen för att hitta på något dumt. Du vet heller aldrig om människan du just passerar råkar vara enormt hundrädd eller om ryttaren du susar förbi sitter på en häst som blir livrädd och börjar skena. Dessutom har de precis samma rätt att vara på vägarna som du – om inte mer ibland. Jag tror säkert att risken är ganska stor för att arga och rädda fotgängare därute skulle kunna höra av sig till viktigt folk och klaga på oss dårar som mejar ned dom med våra cyklar och galna hundar. Med stor sannolikhet är det vi, dragmänniskorna, som då får flytta på oss och det är någonting som jag verkligen inte vill riskera. Därför är min strategi sådan att jag i största möjliga mån gör det jag kan för att visa största möjliga hänsyn medan vi drar. Jag hälsar, bromsar, håller in hundar, tar ut svängar, skämtar ibland, ber om ursäkt om jag skräms/stör… Ja, jag är helt enkelt så schysst jag kan. Och jag tackar alltid varmt om man lämnar plats åt mig att passera. Du kommer med all sannolikhet ändå möta människor på din väg som tycker du är en idiot – men jag tänker som så att jag i alla fall eliminerar risken markant om jag är jävligt trevlig. Att man kanske som förbipasserande har lättare för att tänka gott istället för ont. Att man kanske till och med ändrar lite uppfattning om oss galna draghundsmänniskor som kommer farandes. Det har hänt mig många gånger. Man kommer faktiskt väldigt långt med lite vanligt hyfs och ett leende. 

Idag kunde ha gått riktigt illa. Det är en otrevlig tanke jag inte gärna vill behöva tänka igen, men som är enormt nyttig. Den gör mig ett par erfarenheter visare. Ger mig – och förhoppningsvis ett par andra därute – en ordentlig tankeställare. Dragsporten är enormt rolig. Det har snabbt kommit att bli en aktivitet på min favoritlista som jag älskar. Men det finns ingen, ingen, aktivitet som är så rolig att den är värd att riskera liv för bara för att man struntar i säkerheten. Du hoppar inte fallskärm utan att vara säker på att utrustningen funkar. Så snälla, tänk efter när ni ska ut och dra nästa gång. Utsätt inte er själva eller andra för onödiga risker. Det är inte värt det. Better safe, than sorry. 

Facebook Comments

0 thoughts on “Vikten av säkerhet.

  1. Jag vill inte lägga mig i din design, men kan du göra fet text i dina blogginlägg för det är jättesvårt att läsa texten;). Jättefin bakrundsbild på dina hundar är det dock:)

    1. Hej Malin!

      Ingen fara alls att du ”lägger dig i” 🙂 Däremot tror jag faktiskt att det kanske beror på din egen webbläsare? Texten ser helt normal ut nu när jag tittar i samtliga utav våra datorer (använder PT Sans, regular, stl 14) och bör inte vara svårläst alls. Fet text i ett sånthär inlägg är någonting jag själv tycker är väldigt svårläst och använder det därför inte såvida det inte är rubriker eller något jag vill understryka lite extra.

      Ska dock vara lyhörd inför fler kommentarer om texten för jag vill ju givetvis att alla ska kunna läsa den – dock är det första gången jag någonsin hör detta.
      Tack för att du hör av dig!

  2. Jag tror det var fel på min Ipad det var en fin bakgrundsbild på dina hundar men jag kunde inte läsa texten. Len nu är den vita bakgrunden tillbaka (Y)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *