Teamet; en reflektion kring säsongen so far

Vi har nu kommit en god bit in på träningssäsongen och det börjar märkas på hundarna. Mer och mer faller bitarna på plats, hundarna börjar få rutin och saker börjar hända. Hundarna utvecklas – och vi med dom. Och min syn på vad jag uppskattar mest i mina hundar, i en draghund i allmänhet, blir alltmer tydlig ju mer vi ägnar oss åt träningen och hundarna. 

Säsongen startade vi som vanligt upp med korta distanser och lätta, nöjsamma turer, särskilt med tanke på de unga hundar som går sin första riktiga säsong i år.  Pö om pö har vi känt att hundarna varit redo för ökningar i distans och belastning; i skrivande stund ligger våra pass för det mesta på distanser mellan 15-20 kilometer. Det har blivit ett par ofrivilliga uppehåll pga väglag, men annars har vi kört på ganska bra enligt plan. Vi har haft några turer på snö (dock inte slädföre), vilket har varit skönt för hundarnas tassar, men än så länge är marken ännu hyfsat bar. Jag ska inte ljuga, vi längtar oss tokiga efter snön nu. ATV i all ära, men nog är det ändå hundra gånger härligare att fara fram bakom en tyst släde i gnistrande snö. Att fara fram uppe på fjällen med magiska vyer och vidder omkring sig. Nu är det förhoppningsvis inte så långt kvar tills vi är där. Men innan dess fortsätter vi i leran och vi gör vårt bästa för att vara lite kreativa med rundorna. Jobbar på att bygga relation, hitta bra startrutiner, låta hundarna rotera på olika positioner, vidareutveckla deras förståelse för tekniska moment och låta unghundarna hitta in i arbetet. Och vi lägger mycket tid på att bygga självförtroende hos hundarna som tränas upp i led jämte Kit som mentor.

Efter varje pass går vi igenom hundarna medan de en god stund får öva på att varva ned på stakeout. Ibland får de även snacks eller mat där. Kit är en rutinerad herre på stake out.

Såhär när vi tagit oss förbi säsongens första månader och börjar närma oss årsskiftet tänkte jag att det kunde vara lite roligt att skriva någon form av reflektion/utvärdering av hur det går för hundarna. För även om spannet körs och tränas som en helhet så har ju också varje individ sina egna saker att jobba på, styrkor, svagheter och utvecklingskurvor. Så hur ser det då ut för teamets hundar, just nu? Vad jobbar vi med på ett individuellt plan och vilka utmaningar har vi, just nu?

Låt oss ta en titt!

TEAM RAXEIRA – NOVEMBER 2018

Sally

Sally går i år sin andra riktiga säsong i selen och fyller i slutet av månaden två år. Det här är någonting vi ofta, ofta, OFTA måste påminna oss om. Med Sally är det en ständig balansgång att inte köra henne för hårt; hon är ännu ung och under stor utveckling, samtidigt som hon i selen är en oerhört mogen liten tik som alltid ger allt hon har. Hon ger så mycket av sig själv att hon ibland riskerar för att gå varm eller ta ut sig för mycket och det är just nu en av våra stora utmaningar med henne; vi måste vara mycket noggranna med att vätska upp henne och köra henne klokt. Att sätta gränser där hon själv inte förmår göra det. Hon är vår absolut största arbetsnarkoman. Därför kör jag henne mycket utan neckline den här säsongen; det ger mig en chans att tydligare se när hon behöver vattnas, när hon riskerar att gå för hårt och dylikt. Jag ser det aldrig på rumplinan; den är alltid sträckt till bristningsgräns oavsett; men jag ser det på hur hon rör sig. Små, ibland subtila men viktiga tecken.

Sally har ända sedan sin absolut första dag i selen gått oerhört fokuserat och hårt. Hon är intensiv i arbete, vill alltid öka farten och är mycket säker med störningar runtom. Hon är het i starter, rycker, har tassarna i luften mer än i marken, vrålar och tuggar gärna linor, men är i övrigt en väldigt okomplicerad och vänlig tik i spannet. Hon är en hund jag blir glad av att köra, riktigt sådär på djupet glad. Hon vill bara göra sitt jobb och hon är otroligt mån om att samarbeta. Och hon gör det med så mycket glädje!

Sally har trots sin unga ålder väldigt god rutin som ledarhund, där hon klarar många trixiga moment och är väldigt pålitlig. Då vi hade färre hundar under hennes första säsong och hon så tydligt visade fallenhet för, samt ville gå i led så hamnade hon oftast där, men med facit i hand så önskar jag att hon hade fått lite mer tid att utvecklas. Hon har därför under denna säsong fått vila mycket mer från ledarhundsjobbet, vilket jag ser har gjort henne gott. Hon går lika hårt ändå, men hon har fått vila mentalt och det har varit nyttigt för henne. På sistone har hon gått mycket i wheel med Kangi, något som inte är optimalt den dagen vi går över till släden eftersom hon är en väldigt nätt hund, men så länge vi kör barmark kan hon gått få gå där ett tag till. Så småningom kommer jag börja henne låta gå mer i led och point igen, för det är tveklöst där hon kommer mest till sin rätt.

Sallys absolut största utmaning utav alla är att behålla hullet när vi går upp i träningsmängd. Hon har en något svajig aptit, framförallt kring löptider. Den ibland vacklande aptiten har troligtvis också att göra med att hennes känsliga mage (pga foderallergi) lätt blir orolig av stress. I kombination med att hon är en mycket aktiv tik som bränner mycket energi, så är det svårt för henne att inte tappa i vikt under en period med sämre aptit. Sally är typexemplet av en hund som inte äter om hon inte får mycket motion, vilket i just det här fallet blir en lite trixig ekvation, som ni kanske förstår. Förhoppningsvis blir det här bättre med tiden och åldern; vi har sett en förbättring i samband med förra löpet och hoppas på att hon får lättare att hålla vikten i takt med att hon blir äldre.

 

Ratchel

Ratchel är en raktigenom okomplicerad hund i spannet som just nu är under stark och tydlig utveckling. Som alltid är hon lugn och behaglig att hantera i starter och gör inte särskilt mycket väsen av sig, oavsett hur mycket de andra hundarna kan stöka.

Utav alla de hundar vi har i full träning nu så är det just Ratchel som har lägst fartkapacitet. Under tidigare säsonger har detta dock märkts av betydligt mer då hon inte fullt vågat trycka på i selen när vi gått i högre hastigheter. Hon har alltid jobbat hårt och flitigt, men har i perioder känts lite obekväm med just fart. Denna säsong har vi märkt en stor skillnad på den här punkten; hon har börjat trycka på och ta ut stegen på ett helt nytt sätt. Jag tror att det kanske främst beror på att hon äntligen funnit balans i selen på riktigt och blivit jämnare musklad; hon har nämligen denna säsong också slutat att dra snett/krabba. Kanske har det hjälpt att vi flyttat runt henne mer, inte enbart låtit henne gå på ena sidan utan försökt variera. Oavsett så är skillnaden riktigt stor.

En annan sak som just nu sker med Ratchel är att hon verkar ha funnit ett nytt självförtroende efter sommarens löp. Hon är en kraftfull och uthållig tik som kan varje kommando, men hon har inte alltid trivts med eller haft huvud att gå i led. Ibland har det varit en fråga om vacklande fokus (lättdistraherad), ibland en fråga om vad jag upplevt vara brist på självförtroendet att leda när spannet blir större och ibland en fråga om att hon helt enkelt inte verkar tycka det är kul. Därför har hon ofta fått gå i wheel eller point under förra säsongen, samt i början av denna. Det var först för några veckor sedan jag började leka med att sätta fram henne igen, i syftet att försöka stärka och vidareutveckla de kunskaper hon har. Och hon har verkligen överraskat! Vi har plötsligt sett henne på eget bevåg vilja öka fart och trycka på i selen, visa stor mognad i trixiga moment och framförallt vara oerhört duktig i vändningar av spannet. Men hon har dessutom haft kul! Visst skulle det vara smidigt om hon sen plötsligt en dag förstod att det vore trevligt för oss andra om hon inte skulle trassla i linorna så fort man stannar till eller plötsligt hoppa ned i ett dike för att rulla i leran, men dom säger ju att Rom inte byggdes på en dag. Och Ratchel är och förblir nog klassens clown ett tag till 😉

I år kommer vi fortsatt att jobba vidare på att utbilda och stärka Ratchels självförtroende i led, samt växelvis låta henne gå på andra positioner för att ibland få vila från ansvaret. Absolut bäst går hon dock i point, ingen tvekan om saken. Hon är en riktig hejare på att backa upp när det kommer till kommandon!

 

Kangi (fostervovven)

Ja, vi kan inte tala om utveckling utan att nämna Kangi. Det är ett som är säkert. Kangi kom till oss i mitten av juni som en väldigt yvig och omusklad ettåring, alldeles för tunn för sin ålder och storlek, men med en stamtavla som vittnade om ett sannolikt mycket intressant grundmaterial. Pappret må inte säga allt om en hund, det ska gudarna veta, men jag ville verkligen se vart det kunde bära. Vad som kunde gömma sig där inuti den taniga unghunden.

Ett av våra största jobb har varit att få upp den här unga hanen i vikt samt börja bygga muskulatur, helt enkelt för att överhuvudtaget våga träna honom. Under sommaren var Kangi både ostadigare och ”lösare” i kroppen än vad våra månadsgamla valpar var. Vi förstod att vi skulle behöva lägga in träning även på ”fritiden” för honom, för att kunna hjälpa hans utveckling på traven. Så alltmedan vi vande in honom vid att bo i hundgård (tidigare innehund) såg vi också till att hans hundgård fick noga uttänkt berikning som gärna utmanade både balans och koordination. Det fanns ärligt talat inte mycket fri yta i hundgården till en början; allting var designat så att han skulle bli tvungen att lyfta på benen, klättra och balansera för att ta sig fram. Han sattes igång att simma, vilket han blev riktigt duktig på och han fick gå mycket promenader i skog och fjäll där terrängen utmanade honom fysiskt. Men vikten blev återigen en stor utmaning när tikarnas löp avlöste varandras under sommaren.

Mot hösten vågade vi till slut ändå sätta honom i träning, men vi började försiktigt. Ja, precis som vore han en helt icke-inkörd valp/unghund. Korta turer först. Hålla koll på hastigheter. Kommandon kunde han till viss del innan, han var inte helt och hållet ny i draget, men orutinerad. I början fick han gå mycket i träning med Déjà, som körts in, på egna träningspass med lättare belastning. Och så småningom kände vi att han ökade i hull och muskulatur såpass att vi vågade sätta honom i träning med de andra.

Under hela hösten har det främst varit Kangi vi behövt anpassa oss till. Den svagaste länken i spannet, som först blivit trött och behövt mest återhämtning. Både mentalt och fysiskt. Ett tag undrade jag om jag överhuvudtaget skulle våga öka distansen med honom, när de andra började bli redo för det. Han blev helt enkelt alldeles för trött. Men så vände det plötsligt. Jag vet inte exakt när det hände, men jag minns vi körde ett pass där han verkligen utmärkte sig positivt. Han kändes stark och stabil, slackade inte en enda gång och var för första gången inte märkbart trött på hemvägen. Han gick inte direkt och la sig när vi kommit hem. Han var pigg under dagen. Pigg dagen därpå.

Nu har ytterligare lite tid gått och Kangi har blivit en hund att räkna med. Under sep-okt har jag nästan uteslutande kört honom utan neckline, nästan hela passen, för att lättare kunna tyda honom och skillnaden har verkligen varit markant. Han visar inte bara på stor fartkapacitet, men också på en allt större moral och mogenhet i arbetet. Han jobbar på med stor glädje och tar i ordentligt. Och framförallt har han fått en riktigt fin balans i selen, där han inte längre far snett åt alla håll utan faktiskt lägger belastningen där den ska vara. Framåt. Det har medfört att hans rörelser blivit alltmer balanserade, påskjutet har blivit starkare och musklerna har börjat träda fram tydligt.

När jag tittar på bilder på Kangi från i somras och på de bilder jag tar idag, när jag iakttar hans rörelser i arbete eller när han springer fritt i rasthägnet och tänker tillbaks på hur jag i somras frågade mig själv hur tusan jag skulle få den där spretiga, tunna hunden redo för träning till hösten… När jag blickar tillbaks på alla de där stunderna av tvivel och på den utveckling han gjort sedan dess, ja då blir jag verkligen otroligt stolt. Över honom. Över oss. För vi har verkligen gjort någonting rätt där. Och jag måste erkänna att jag haft stunder då jag verkligen undrat om det ens skulle vara möjligt att åstadkomma en så stor förändring på så kort tid.

Den här grabben har riktigt mycket potential – såpass att jag mer än gärna behållit honom permanent.

 

Déjà

Yngst av alla i spannet den här säsongen är Déjà. Åtminstone ett tag till. Hon är nu strax över året gammal och en tik som går mycket fokuserat i selen. Det är ingen tvekan om att det här är en unghund av sorten som verkligen, verkligen behöver få jobba för att vara harmonisk i vardagen. Hon har enorma mängder energi, är mycket uthållig och sitter på en hel del fart i den lilla kroppen. Under viloperioder hittar hon ofta på hyss och har lätt för att gå upp i stress om hon inte får utlopp för sin energi.

Déjà är väldigt het i startsituationer när hon går i spannet. Hon skriker och sliter i stamlinan, tuggar av nacklinor på löpande band (även sådana jag badat i tabasco) och stökar med/nafsar hunden hon står jämte. Hon har faktiskt haft av stamlinan en gång i starten tidigt denna säsong och efter det vågar jag inte längre köra utan vajer. Hon är så het att hon lätt får överslag och kan gå in i bråk om hunden jämte skulle ryta till när hon nyper den – och därför har hon mestadels fått gå ensam i höst, alternativt jämte någon av hanarna som skyggar undan. Startar vi turen under 17 km/h (japp, jag har undersökt saken) så springer hon utan problem samtidigt som hon sliter i stamlinan med tänderna. Under pass där temperaturerna innebär flera vattningar så är hon alltid hunden som vill först iväg; hon börjar rycka i stamlinan med tänderna om det inte går fort nog att starta på nytt.

Vi jobbar väldigt mycket med att försöka se till att skapa goda rutiner kring henne för att minimera överslagshandlingar och tjafs. Jag ska inte ljuga; för mig kan det vara väldigt ångestladdat att starta Déjà i spannet efter en vilodag eller två. Jag tycker verkligen inte det är roligt med stökiga starter och konflikter. Därför är jag otroligt noga med rutinerna, så jag alltid har en plan att luta mig mot. Det är dock skönt att se att det blir bättre ju mer vi kör henne och på sistone har hon äntligen börjat coola ned sig såpass att starterna går rätt smidigt, trots allt. Min förhoppning är att hon med tiden, något mindre hormoner i kroppen, mycket regelbunden motion och med mer rutin kommer att bli en behagligare hund att sela och sätta in i spannet i framtiden.

Bortsett från stökiga starter är Déjà en hund som är riktigt rolig att köra. Hon är lyhörd och tuff, har en mycket stor arbetsmoral och distraheras inte av störningar. Hon passerar både vilt, bilar och mötande människor/hundar utan att blinka och bryr sig bara om att jobba vidare. Hon är inte typen som trasslar i linor, vänder sig eller rullar runt på marken när man stannar upp – utan hon står alltid fokuserad framåt och redo att fortsätta. Hon återhämtar sig dessutom snabbt både under och efter träning, trots att hon alltmer utvecklas till att bli en av de som går hårdast i selen.

Jag är ganska säker på att det kan komma att bli en spännande ledarhund av den här unga tiken en dag, hon plockar snabbt upp kommandon och jag misstänker hon har huvudet för det, men än dröjer det ett tag till innan vi testar henne i täten. Hon har mycket potential, den här stökmajan. Vi måste bara lyckas rikta all den där energin åt rätt håll :p

 

Kit

Kitten är den hund i vårt spann som sitter på absolut mest rutin och längst erfarenhet av att vara en aktiv draghund. Han är vår tryggaste kommandoledare och en mycket värdefull mentor åt de yngre hundarna. Går han inte i led så går han antagligen i point, just för att han är för bra för att gå någonannanstans. Kit må vara hyfsat het i starter – han är typen som antingen skriker och rycker eller som står i tystnad och tuggar sönder någons nacklina – men han är väldigt okomplicerad och alltigenom snäll på alla de vis. Jag kan alltid känna mig trygg med att sätta yngre, stökigare eller nya hundar jämte honom.

Utmaningen vi har med Kit är att finna en god balans mellan prehab, arbete och återhämtning, för att hans kropp ska hålla för hans psyke. Kit jobbar alltid hårt och älskar att arbeta i selen, men har tidigare varit skadad och har därför rent fysiska svagheter. Han kräver en klok och ordentlig uppbyggnad för att inte jobba sönder sig själv, vilket i år inneburit att han i början av säsongen gått på ett helt eget schema då han behövt sättas igång lite långsammare och ibland behövt längre återhämtning än de yngre hundarna. Det är inte alltid lätt, det där med balansen, men jag hoppas innerligt att vi ska lyckas förvalta den här fina, kloka hunden på ett så bra sätt som möjligt.

I skrivande stund har Kit tagits ut ur träning ett par dagar framåt då han verkar ha sträckt sig en aning vänster fram under måndagens pass. Efter lite bollande med Amanda på Working Dogs Rehab känner jag mig trygg med att han snart är med i spannet igen, med lite extra vila och omsorg. Han har hämtat sig hyfsat snabbt, men jag vilar honom hellre någon dag för mycket än för lite med tanke på hans historia. Och han verkar handen på hjärtat inte må alltför illa av att få extra tid inomhus, tigga vid matbordet och sova i vår säng 🙂

 

Surprise

Som ni vet så kom ju Surprise till oss först i mitten av september och då under lite speciella omständigheter. Därför har hennes säsong hittills främst handlat om att finna balans, trygghet kring de andra hundarna och att låta henne få utlopp för den enorma energin som bor i hennes kropp. Hon är en rutinerad draghund och har redan gått ett par säsonger, samt tävlingar för tidigare ägare/förare med goda resultat.

I spannet är Surprise en ganska okomplicerad hund. Hon har i höst oftast startats ensam eftersom hon varit ny hos oss och behövt lite tid att känna sig trygg med övriga hundar, men vi har så småningom börjat testa oss fram allt mer med att sätta henne jämte andra hundar. Initialt har vi ibland ändrat om mitt under ett pass, efter att de fått springa av sig värsta energin, för att kunna testa henne jämte olika hundar när de är lite lugnare.

Sup är hyfsat het i starter och är väldigt otålig att komma iväg, därför kan det vara lite bökigt att sela henne. Hon har så jäkla bråttom helt enkelt och far runt som en kanonkula, men hon är egentligen inte särskilt bråkig eller stökig i övrigt. Oftast sliter hon i grästuvor eller gräver djupa gropar där hon står, men hon står alltid fokuserad framåt,bryr sig sällan om de andra hundarna och lämnar linorna ifred. Därför upplever jag henne som en rätt lättstartad individ ändå.

Hon är en alltigenom intensiv tik i allt hon gör, den här damen. Och i arbete är hon intensivt lycklig, vänlig och en hårt arbetande individ som alltid vill öka farten. Hon har en varm energi och glädje som smittar av sig på både oss och resten av spannet, särskilt när hon får gå som ledarhund. Surprise leder sitt spann med en så stor entusiasm och en evigt viftande svans; ja, jag blir verkligen glad av att ha henne med på träning. Surprise är också en väldigt orädd och tuff liten hund. Hon är inte stor och stark på det vis större tikar är, har inte kroppshydda nog att ensam dra de tyngsta lassen, men hon är snabb och smidig och räds inte hårt jobb. Och hon har imponerat stort med att vara väldigt disciplinerad och störningssäker i möten med vilt/hundar/människor, samt duktig på kommandon.

Hon är inte bara kommandosäker utan har också visat sig ha en intressant förmåga att tyda mina kommandon rätt även när jag säger helt fel saker. Hon uppfattar på något vis det jag menar och inte det jag säger. Både i selen och till vardags är Surprise en individ med en enorm ”will to please” som verkligen gör sitt yttersta. Det här är en hund som vill samarbeta och som vill göra rätt. Hon är signalkänslig och lyhörd och snabb på att snappa upp saker. Därför upplever jag det också vara väldigt lätt att jobba med henne, att skapa en relation och en kontakt.

Med Surprise handlar den här säsongen främst om att lära känna varandra, både hundar och människor emellan. Att jobba in henne i flock och spann, att skapa starka relationer och att rehabilitera henne från den stress hon burit med sig sedan innan hon kom till oss. Det absolut största arbetet ligger dock främst i vardagen och den tid vi inte är ute och tränar med spannet. I att hitta en god balans åt henne och hjälpa henne att finna fotfäste. Jämte det jobbar vi på att vidareutveckla henne som ledarhund; jag ser hur Sup kan komma att bli en mycket värdefull mentor åt yngre/orutinerade hundar i framtiden.

En liten utmaning vi har med Surprise är att få henne att stå kvar med sträckt lina framåt när vi stannar för vattningar/sockningar. Den här sociala lilla hunden vill nämligen alltid vända sig om för att med ett enda stort leende och idel vänlighet pussa på hundarna bakom. Jättegulligt att titta på och jag har ibland låtit henne hållas korta stunder då hon ju behöver skapa relation med de andra och jag ser det som positivt att hon söker kontakt med dom på ett vänligt och avslappnat vis, men det kan förstås vara lite bökigt eftersom det lätt blir lintrassel. Men med tiden kan vi nog jobba bort det också. Först skapa trygghet och relation, sedan ställa högre krav. Så tänker jag.

 

Santi och Cora

Så har vi ju till sist valparna, de där två som inte är så himla små längre. Santi och Cora är nu snart sju månader gamla och dagen då de första gången sätts in i spannet börjar närma sig. Vi har den senaste månaden börjat introducera dragselen och canicross för dom båda, men mycket mer än så har de inte gått i dragträning ännu. Precis som jag alltid gör med våra valpar så har vi lärt valparna våra vanligaste kommandon, såsom höger/vänster, passera och vänd om – det märks att de skapat sig en god förståelse för orden och det är alltid en trevlig grund att stå på.

När vi joggar med dom så märks det tydligt att de båda är duktiga på att fokusera framåt och tycker det är roligt att få en arbetsuppgift. Santi har också en riktigt ärlig trav och ett fint påskjut i stegen som påminner mycket om pappa Bonzos. Han är en oerhört lyhörd grabb med en stor samarbetsvilja – det är egenskaper jag gillar att se hos unga draghundar. Cora är mer självständig, mer typen som ”reder sig självt”, men hon visar också tydligt att hon är kvicktänkt, snabb och tuff.

Rent generellt känns båda valparna väldigt stabila och starka i kropparna – betydligt mer stabila än de flesta av mina tidigare valpar varit i samma ålder. De har en väldigt god balans och koordination, det märks tydligt när de far runt i hägnet. De springer och klättrar, gräver, hoppar och kryper, fintas och balanserar på ett vis som vittnar om att de är medvetna om sina kroppar. Det är fint att se.

Det ska verkligen bli himla roligt att få köra in dom här syskonen, se vad det blir av dom. Har en känsla av att de kommer vara mycket trevliga inslag att ha i spannet i vinter – om än jäkligt ljudliga i starten, haha. För röstresurser, det har dom! Vi får väl se om en månad eller så, när de första gången hamnar i spannet 🙂


Ja, såhär ser det alltså ut just nu med hundarna och teamet. Vi jobbar oss framåt, vi jobbar ihop oss. För varje ny individ i spannet kommer nya insikter och lärdomar, för varje ny individ behöver vi utvecklas som förare. Det kommer med sina utmaningar och emellanåt ett par grå hår – men det är en spännande, (nästan alltid) rolig resa. Jag ser verkligen fram emot den här vintersäsongen. Vår första boendes här på nordligare breddgrader, vår första vinter med ett större spann och med massor av tid på släden. Jäklar vad vi kommer att lära oss grejer!

Facebook Comments

Omplacering och stress hos hund

Surprise har nu bott hos oss i Raxeira-flocken i en månads tid. Det är, som de flesta av er vet, inte första gången jag tar över en vuxen hund. En så kallad omplacering. I draghundskretsarna är det kanske vanligare än i andra hundkretsar att omplaceringar sker och jag tror faktiskt att de allra flesta jag idag känner inom draghundsvärlden har tagit en eller flera hundar som de inte tingat som nyfödda valpar. Ibland har det varit omplaceringar som handlat om hundar som farit illa på olika vis, hundar som hamnat i fel händer eller på olika hundstall. Ja, att huskies har en tendens att hamna på Blocket i unghundsåldern är ingenting jag längre höjer på ögonbrynen åt. Jag vet faktiskt inte hur ofta det sker, men det är sorgligt ofta. Men inte alla omplaceringar ser ut på det viset.

Många av de omplaceringar man ser i draghundskretsarna handlar om hundar som kanske inte passar eller trivs i flocken, som inte matchar/kommer till sin rätt i spannet, eller – vilket är vanligt förekommande – tävlingshundar som pensioneras. Hundar som inte längre orkar med de yngre hundarnas fart, men som ännu har massor kvar att erbjuda och uppleva i sina liv. Ibland sker också omplaceringar på grund av att en hund kommit tillbaks till uppfödaren av olika skäl. Och ibland kan omplaceringar ske för att en draghundsförare bestämmer sig för att avveckla sin kennel eller dra ned på hundantalet. Ja, anledningarna kan helt enkelt vara många. Liksom anledningen att välja att ta hem en omplaceringshund kan vara vitt skilda. En god gärning för vissa, en ”trygg” start för andra där grunder redan är lagda. Kanske söker man en färdigutbildad draghund med mer rutin än man själv eller de redan befintliga hundarna hemma har. Kanhända söker man en individ med ett stort avelsvärde för att själv bruka i avel. Kanske känner man att man inte är rätt hem för en valp/unghund, men har massor att erbjuda en aktiv pensionär. Ja, som sagt. Anledningarna ser olika ut för olika människor. Oavsett anledning och oavsett hur man väljer att se på det där med omplaceringar så är det ett faktum att jag och många draghundsentusiaster med mig på något vis varit med om minst en.

I vårt egna fall så är vi nu uppe i fyra hundar som tagits in i vårt hem och som inte tingats som liten valp. Eller kanske fem, beroende på om man vill räkna in Kangi. Sex stycken om man sedan vill räkna in Turbo, som var hos oss under förra vintern. Ja, vad jag vill komma fram till är att dessa hundar haft som gemensam nämnare att de inte kommit till oss som veckogamla valpar. Ingen utav dessa hundar har egentligen kommit till oss som en ”problemhund”, utan det har nästan uteslutande handlat om medvetna val där vi valt en individ med en mycket tydlig tanke bakom. Individer som fungerat bra i sina tidigare hem och som draghundar. Kangi är kanske undantaget, då han trillade in på ett bananskal då husse hade behov av avlastning och återhämtning en tid, men ville se till att Kangi fick sina behov tillgodosedda samtidigt.

Fugitive’s Smella – min första omplacering. Den fantastiska lilla tiken som lärde mig så mycket om livet och om tillit. Hon var en hund med ett omättligt behov av närhet och kontakt, av att känna sig sedd. Hon hade också stort behov av både motion, arbetsuppgifter av olika slag och födoberikning/grejor att tugga på för att hantera stress. Det är just denna lilla Smella som är Surprises mamma.
Världens snällaste Turbo – min första ”fostervovve” som bodde hos oss en vinter. Turbo behövde mycket stimulans i form av ”pysselvänlig” berikning och fysisk aktivitet för att hantera stressen det innebar med tillfälligt nytt hem, ny flock och ”flickvännens” löp mitt i det. Under löpet var hans ”powernaps” schemalagda och placerade inomhus, med avslappnande musik strömmandes ur högtalarna.

Jag tror att det ibland är lätt att glömma att en omplacering ofta är ett ganska stort projekt. Även om och när man tar sig an en ”bra” hund som fungerat bra i sitt förra hem och flock. Det finns nämligen egentligen inga garantier att en bra hund ska fungera friktionsfritt i sitt nya hem. Sannolikheten må vara större att den gör det, än om man tar sig an en hund som bär på mycket bagage, men där är så många faktorer som spelar in och ska stämma överens för att en hund på riktigt ska landa i ett nytt hem. Ibland kan dessa faktorer stämma på en gång, allt bara klaffar och det är ju helt fantastiskt när fallet är så! Men jag tror ärligt talat att det är vanligare att omplaceringar bjuder på en och annan utmaning.

Att flytta från sin hem och sin familj är för en hund en väldigt stor omställning. Nu är hundar otroligt anpassningsbara varelser som kan vänja sig vid det allra mesta, tack och lov. Vissa anpassar sig snabbare än andra, men det sker ytterst sällan utan viss stress hos individen. Kruxet är ju att våra hundar faktiskt inte väljer själva. De är så totalt utelämnade åt vad vi människor bestämmer åt dom. Så tänk dig själv att någon annan än du bestämmer att du en dag ska lämna den familj, det hem och de rutiner du är van vid. Hur skulle du känna dig om du själv inte satt på kontrollen? Jag gissar att du skulle känna viss stress och oro, ja förvirring kanske. Flytten i sig behöver inte innebära något dåligt, utan kanske är det för ditt allra bästa, men du har fortfarande inte bestämt det själv. Inte haft ett val. Noll kontroll över ditt egna liv. Det är en nyttig tanke att själv sätta sig in i dessa känslor, om ni frågar mig.

Det finns individer som till synes tar en flytt med en klackspark. De finner sig snabbt, är trygga i sig själva och har lätt för att bygga nya relationer. Ibland märker man knappt att hunden ens bär på stress, för den verkar så glad och är lättsam nästan jämt. Men för individer som är extremt bundna till sin flock/familj, till sin matte/husse och till sitt hem kan en flytt vara så omskakande att den förlorar fotfästet. Helt. Jag upplever det ibland som att så stor del av tryggheten och identiteten sitter i det tidigare hemmet. I den tidigare relationen med flocken/ägaren, i ett specifikt, personbundet ”vi”. Plötsligt står nu hunden inför något helt nytt – och den står helt utan (upplevd) trygghet eller känslan av kontroll. Utan sin partner in crime. Utan flockens trygghet.

Kangi, som vi haft hos oss sedan juni och ett år framåt, tog det lite tid för att verkligen landa även om han varit mysig och snäll alltid. Främst tyckte han det var rätt jobbigt med hantering, var otroligt yvig och hade i början lite svårt att komma ned i varv i hundgården. Han går nu i full träning och har gjort stora framsteg under dessa veckor. Det är en ynnest att få se honom växa som individ.
Kit, min fantastiska klippa som flyttade hem till oss våren 2017. Första tiden hos oss ville Kit, vår mest rutinerade kommandoledarhund, inte alls springa för Erik som han då inte kände så väl. För Kit är relation med föraren oerhört viktigt – han är en försiktig herre vars stress tar sig ett mer inåtvänt uttryck. Kit behöver känna förtroende för sin omgivning för att verkligen blomma ut.
Min Rackarunge <3 Ratchel kom till oss när hon var halvåret gammal, alltså inte liten valp men inte heller vuxen. Det var en känslig period och samtidigt som hon kom hem till oss hamnade hon i en riktigt spökig utvecklingsfas där hon blev jätteskygg för främmande och barn. Den fasen är VERKLIGEN över nu, hon är nämligen hunden som kelsjukt charmar varenda besökare 😉

Att förstå att det kan komma att ta tid – ibland väldigt mycket tid – för hunden att landa är en mycket viktig faktor för att en omplacering ska slå väl ut. Många hundar börjar landa inom de första 2-3 månaderna, det är åtminstone min upplevelse, men för vissa hundar kan det ta väldigt mycket mer tid än så. Jag tror personligen att det är oerhört viktigt att vara medveten om att en omplacering initialt kan innebära stora utmaningar såsom oönskade beteenden, kommunikationssvårigheter mellan hund/människa, osämja/oro i en eventuell flock, hanteringssvårigheter, separationsångest och ”stissighet” hos hunden. Saker som i en människovärld och i människoögon är mindre önskvärda.

Det är så lätt att avfärda en sådan hund som ”problematisk”, sätta någon form av  stämpel på den. ”Defekt hund” med röda kursiva boksträver. Vi människor är otroligt duktiga på att sätta stämplar på sådant vi inte riktigt förstår för att göra det mer lättbegripligt för oss själva. Det är enklare så. Och det är ofta det som sker med stressade hundar. De kallas snart för ”problemhundar”. Vi behöver inte ta så mycket ansvar då, behöver inte rannsaka oss själva eller sättet på vilket vi håller hund. Behöver inte fråga om det kanske är så att det är vår kunskap, brist på förståelse/empati/kommunikationsskills eller inkänningsförmåga det egentligen handlar om. Eller kanske ifrågasätta huruvida vi är det bästa för just den hunden, för dess utveckling, tillväxt och mående. Vi glömmer kanske att fråga oss själva hur mycket vi egentligen är villiga att ändra på våra liv, uppfattningar, vanor och egna beteenden för att tillgodose hundens behov. Jag tror inte att vi gör detta med flit alla gånger, men jag tror att det är lätt att falla i fällan.

Min upplevelse efter alla de år jag levt nära djur är att de allra flesta s.k. ”problematiska” individer egentligen är individer som inte blir hörda. Missförstådda djur. Vars behov inte blir tillgodosedda, vars röst inte tas på allvar, som inte blir lyssnade på och som av ett eller annat skäl inte kan nå de människor de lever med. De människor de ju faktiskt är beroende av. Som kontrollerar hela deras liv, på gott och ont. Som talar ett helt annat språk.

Personligen tänker jag att det är viktigt att förstå och göra skillnad på symptom och orsak i ett fall där en hund inte fungerar ”som den ska”. Symptomen kan se ut på så många olika sätt; hunden rymmer ständigt, skäller/ylar oavbrutet, tuggar sönder saker, hamnar i slagsmål, bits, flyr från dina händer, verkar oförmögen att ta det lugnt, är extremt klängig, lyssnar inte på nåt man säger, käkar sten… Ja, listan kan göras hur lång som helst. MEN trots alla dessa beteenden så handlar det ytterst sällan om att hunden är konstig, knäpp, omöjlig eller elak. Jag vill faktiskt påstå att det däremot nästan alltid handlar om stress/oro och/eller under-/överstimulans. Känslor som för en hund kan vara otroligt svåra att hantera utan vår hjälp. Orsaken bakom dessa känslor kan skilja sig beroende på situation och hund, men det dessa känslor gör med en levande varelse ser likadant ut för hundar som för oss människor. Rent fysiologiskt.

Jag ska alldeles strax berätta om hur jag jobbar med den här typen av hund och stress. Men först, låt mig berätta lite om Surprise.

Söta Suppiluren. Hon fann snabbt en trygghet i att få eget utrymme i hundgården vi byggde till bara henne.

När Surprise kom hem till oss – för nu en månad sedan – var det för mig oerhört tydligt att jag hade att göra med en individ som bar på stor ackumulerad stress/oro och en otrygghet. Det handlade inte bara om att hennes kropp konstant tycktes vibrera av återhållen stress, som vore hon ständigt nära en explosion, utan det var också hennes sätt att söka min uppmärksamhet och närhet. Det var nästintill maniskt, som att hon försökte krypa under skinnet på mig för att gömma sig där. Men kanske handlade det framförallt om blicken. Hennes vackra bruna ögon var uppspärrade, runda som tefat och blicken flackade ständigt. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag fick en sådan stark känsla av vilsenhet inom mig när jag åter mötte Surprises blick där i slutet av sommaren, strax innan hon flyttade hit. Jag tog en bild den dagen och jag vet faktiskt inte riktigt varför, för det var inte en bild som gjorde mig glad utan det motsatta. Det var någonting med hennes utstrålning som fyllde mig med en djup, smärtsam sorg som jag inte riktigt kunde förklara och som jag inte alls väntat mig, det kom så intuitivt. Slog mig som ett hårt knytnävsslag jag inte varit beredd på. Och det må låta märkligt det jag skriver, men jag har lärt mig att lita på den typen av intuitiva känsla. Den är oftast något på spåren.

Surprises energi var för mig svår att verkligen känna igen för en månad sedan (bilden till vänster). Skillnaden i hennes blick och i hennes utstrålning tre veckor senare (högra bilden) är så otroligt tydlig för mig.

Surprise är inte en problematisk hund som kommer från svåra förhållanden i sitt tidigare hem. Jag vill verkligen poängtera det. Tvärtom har hon varit en mycket uppskattad, rutinerad och värdefull tik med fina meriter från tidigare hem. Men jag upplever henne som typexemplet av en hund som förlorat en stor del av sin trygghet i och med flytten från sin förra flock och ägare. Som förlorat känslan av kontroll. Ett typexempel på när människans goda plan för hunden inte riktigt gick i linje med hundens.

Som jag tidigare nämnde är en omplacering alltid förenat med viss stress för hunden. Även en ”bra” omplacering. För Surprise blev den stressen väldigt stor och svår att hantera när hon i början av sommaren flyttade in hos Marlene och Yabasta-flocken. Vi köpte henne nämligen tillsammans, Marlene och jag. Skrev delägaravtal med en tydlig strategisk tanke kring vårt samarbete och en plan om att Surprise under 2018/2019 skulle bo och gå i träning med Yabastaspannet innan hon flyttade hem till oss året därpå. Men under sommaren gick inte riktigt saker som planerat; Surprise hade svårt att landa i sitt nya hem och i sin nya flock, vilket ökade hennes inneboende stress så till den grad att det började få negativa konsekvenser. Därtill var det en rekordvarm sommar med rekordlite (kvalificerad gissning!) fysisk aktivitet för Sveriges polarhundar.

Intensiva och energiska individer, likt Surprise, har ofta en mycket lägre stresströskel än individer som är raktigenom lugna. Det är åtminstone så jag rent generellt upplever det. Det innebär inte per automatik att det alltid handlar om negativ stress – utan det jag menar är att de tenderar ha lättare att gå upp i varv. De känner och gör allt i stora bokstäver. Sådana individer behöver väldigt tydliga och kvalitativa utlopp för sin energi. Sätt att hantera den intensitet och energi de sitter inne med för att det inte ska slå över till något negativt. Det är när den ackumulerade stressen blir långvarig och övervägande negativ, utan att den hanteras riktigt eller får ett utlopp, som man snart hamnar i en snabbt nedåtgående spiral. Ibland märks den tydligt då hunden agerar ut mest hela tiden, andra gånger kommer det till synes mer smygandes. Byggs upp under ytan för att plötsligt explodera. Eller implodera.

Surprise började efter en tid i sitt nya hem uppvisa en rad symptom – beteenden – som i mina ögon vittnade tydligt om att hon bar på alldeles för mycket stress i kombination med brist på trygghet. Det är en kombination som snabbt kan bli väldigt destruktiv i fel kontext. Och för Surprise resulterade det i att hon lätt råkade i konflikter, hade svårt att slappna av, svårt att knyta an, blev nervös och lättantändlig. Vi hamnade i ett läge där vi behövde göra ett aktivt val; låta henne åka tillbaks till sitt tidigare hem hos Charlotta eller göra drastiska förändringar för att hjälpa Surprise finna fotfäste på nytt.

Så den 14 september for jag och Erik för att hämta hem henne till vår flock. Kanske kunde vi få rätsida på detta med hjälp av en noga uttänkt strategi, en mindre flock med lite annorlunda dynamik och med den erfarenhet vi har av hundar som fungerar likt Surprise genom att vi levt ett par år med hennes mamma. Jag ville väldigt gärna försöka, ge det och henne en ärlig chans. Så starkt kände jag för Surprise redan innan hon kommit hit – hon var för mig inte enbart ett strategiskt val av hund att köpa, utan även ett starkt känslomässigt. Surprise är en individ jag följt sedan jag första gången träffade henne som unghund, alltid haft i bakhuvudet. Jag var inte redo att släppa henne.

Såhär lyder Marlenes ord och tankar kring tiden med Surprise:

Sup var ett helt strategiskt val att köpa in. Hon har gjort bra resultat, är en intensiv tjej med mycket driv. Precis den typen av hund som jag gillar! Vi köpte henne tillsammans, Nicole och jag. Nicole har ju egna band till henne genom Smella. För mig handlade det mer om att få testa en linje och en hund som jag har sett göra resultat. Sånt är alltid intressant för mig.

Jag har ju tagit några och vuxna hundar de senaste åren. Både Nitro och Karma trillade in i flocken helt oplanerat. Det var så klart också strategiska val, de kommer ifrån varsin av de två olika linjer som jag särskilt intresserat mig för. Men det har också handlat om personkemi. Jag har fallit för det här tjejerna. De har inte varit enkla, de kanske inte ens är enkla hundar nu heller. Men jag har hela tiden känt en helhjärtad och tveklös kärlek, en tilltro till deras kapacitet och en djup känsla av samhörighet.

På något sätt känns det lika sorgligt som att avsluta en känslosam relation, att erkänna det här för mig själv. Det gör ont inuti. Men i min relation med Sup så klickade det aldrig. Mina ögon mötte aldrig hennes och fann den där djupa samhörigheten. Hennes närvaro påverkade mig inte med den där underbara energin. Någonstans på vägen mellan oss omvandlades energin till stress. Båda vägar.

Jag vet inte om åren har gjort mig hård. Kanske jag är klok. Eller kanske jag ger upp för lätt. Men jag kände där djupt inuti att vi stod inför en återvändsgränd. Vi behövde båda någonting från den andra, som vi inte kunde ge. Kanske bara just där och då. Eller kanske aldrig. Men situationen påverkade oss båda negativt, på ett sådant sätt att jag gick in i min rationella sinnesstämning och tog kontakt med Nicole.”

Fysisk aktivitet – en oerhört viktig pusselbit för intensiva hundar som Surprise. De behöver få utlopp för energin någonstans.

När jag jobbar med stressade hundar så finns det tre saker jag alltid gör först:

1. Kvalitativ återhämtning. En kropp och ett sinne under stark stress behöver kvalitativ sömn/vila för att kunna varva ned och komma i balans igen. Den här typen av återhämtning behöver ske regelbundet och ostört. Därför ser jag alltid till att ordna någon form av ”frizon” för hunden där den får en chans att vila ostörd. Det ska vara en plats som hunden själv också upplever som trygg, där den kan slappna av.

Med Surprise innebar det att bygga en helt egen hundgård, men också att få spendera extra mycket tid inomhus. På så vis kunde hon komma till ro utan att behöva känna ett ständigt behov av att ha koll på sin omgivning. Den första veckan sov Surprise inne med oss om nätterna och om dagarna sov hon onormalt mycket, det var som att hon inte sovit på hundra år. Med Surprise har jag också varit väldigt medveten kring hur jag placerat kojor i hundgården, då jag märkt att hon ofta velat vila lite skymd undan andra de dagar då hon känner sig mer orolig.

2. Ett säkert utlopp. Att bära på mycket stress och oro blir extremt svårt att hantera – det kräver förr eller senare ett utlopp. Någon form av ventil för att lätta på trycket. Här kan man ibland se olika typer av överslagshandlingar hos hundar, som är ett sätt att lätta på trycket, om än sällan ett konstruktivt sådant. När jag jobbar med stressade hundar försöker jag snabbt hitta åtminstone två olika sätt att erbjuda hunden en säker ventil. Jag väljer en ventil som är mer fysisk för att göra av med energin som sitter i kroppen, samt en ventil som är mer mental och gärna ganska lugn. En som inte drar upp hunden i varv på nytt utan snarare tvärtom. Jag tänker ofta hellre berikning snarare än aktivering, men berikning kan också se väldigt olika ut beroende på vilken individ jag jobbar med.

I Surprises fall har motion (drag/klövjning främst) varit oerhört viktigt, men minst lika viktigt har det mentala varit. Utav alla hundar jag har här i flocken så skulle jag vilja påstå att Surprise är den som behöver jobba mest med huvudet för att må riktigt bra. Shaping har visat sig vara något hon har stor fallenhet för och har blivit ett fantastiskt verktyg för att hjälpa henne ned i varv. Mer än jag hade kunnat ana.

3. Relation, tillit och trygghet. Jag lägger mycket tid på att lära känna hunden. Vara med den, vara nära den (om den vill det), ge den av min tid och odelade uppmärksamhet. Stor energi läggs på att bygga relation och trygghet – men utan att ställa krav eller pressa hunden in i något den inte är redo för eller klarar att hantera. Att inte försätta hunden i situationer den inte är redo för är en enormt viktig pusselbit. Den ska kunna lita på att jag tar rätt beslut. Att jag är stadig och trygg och alltid på dess sida. När jag jobbar med relation och trygghet låter jag känslan styra mer än något annat. Observerar, känner in. Därför kan jag inte alltid säga att ”exakt såhär gör jag”, för det ser olika ut varje gång. Beror helt på individ och situation.

Det finns ett skäl till varför jag inte listar relations-punkten som nummer ett eller två. För att överhuvudtaget kunna möta hunden, möta individen bakom symptomen, är det direkt avgörande med de två förekommande punkterna. Med återhämtning och utlopp. Därför börjar jag alltid där. Med att bygga en grund och förutsättningar för att vi ska kunna mötas. Har ni någonsin försökt komma nära och nå en oerhört stressad människa, vars huvud går i högvarv och som har så hög ångest att den inte förmår fästa blicken, så förstår ni kanske min poäng.

För Surprise – som är en väldigt människobunden individ – är punkt tre väldigt lätt om man förstår hur hon fungerar. Hon svarar oerhört bra på socialt beröm, söker otroligt mycket kontakt och finner trygghet i att vara nära. Det är så viktigt för henne att få vara nära att en hel dag kan bli förstörd för henne om hon inte får känna sig sedd, blir rörd vid och pratad med. Det absolut snabbaste sättet att få henne att bli lugn är att lugnt och mjukt röra vid henne. Det är som att trycka på en knapp.

Dessa tre punkter är ingen quick-fix. Inte heller en universallösning som kommer ta hand om varenda litet problem eller gupp i vägen. De är bara början på vägen. MEN alla punkterna berör behov som är absolut essentiella för alla hundars välmående, oavsett sort eller situation. Därför gör de skillnad. Därför kan de inte ignoreras utan att det får konsekvenser. 

Första tiden sov Surprise en stor del av dygnets timmar. Hon sov som om hon aldrig tidigare sovit i sitt liv. Djupt, ofta och länge. För varje dag minskade hennes stressnivåer.
Surprise i led under ett sent kvällspass. Att få jobba med både huvud och kropp svarar hon på med att bli harmonisk och glad. Dagen efter ett pass som ledarhund är Surprises stressnivåer som absolut lägst.

Det har nu gått snart en månad och saker har börjat hända. Snabbt. Jag har varit förberedd på en stor utmaning som kanske skulle komma att ta lång, lång tid – men jag har blivit så otroligt positivt överraskad av hur snabbt Surprise svarar på mitt sätt att jobba med henne. Det är otroligt givande att få jobba med en individ som ger så tydlig och direkt feedback. För varje dag som går märker jag hur hon mer och mer finner fotfäste, hittar tillbaks till den fantastiska individ som gömt sig bakom väggen av stress och oro. Symptomen har avtagit markant, vissa andra är spårlöst borta. Jag märker hur hon blir lugnare, andas och rör sig annorlunda – men framförallt har jag den senaste tiden sett en helt ny lyster i hennes blick. En lyster och en glädje som rör mig till tårar när jag tänker tillbaks på den där bilden jag tog på henne i Drevsjö, med de stora oroliga ögonen. Och den känslan är verkligen oslagbar. Jag är så oerhört stolt över henne, över de framsteg hon gör och hur hon släpper in mig så totalt utan att tveka. Det är så otroligt värdefullt att få uppleva med egna ögon.

Det är inte lätt alla gånger, att jobba med stressade och oroliga hundar. Att ta in omplaceringar, med bagage eller utan. Men det är oerhört lärorikt och givande. Hittills har jag aldrig varit med om ett tillfälle då det inte varit 100% värt jobbet, det ärliga försöket. Sen händer det ibland att det likväl inte slår väl ut i längden, att saker inte går som man önskat eller enligt plan. Att man inte finner varandra. Och så är livet. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland får strategier ändras och planer revideras. Men även en plan B kan visa sig bli bättre än man först hade anat 🙂

Facebook Comments

Om mening, längtan och oskrivna kontrakt

Utanför mitt fönster singlar snöflingorna sakta ned över ett landskap höljt i tjock, mystisk dimma. Det har hunnit bli oktober och där vi bor har den första snön lagt sig som ett vackert, vitt täcke över fjälltopparna. Det dröjer inte länge nu innan resten av vidderna, skogarna och byn kläs i vinterskrud. Där jag sitter i min kökssoffa vid fönstret, i skenet från levande ljus på bordet och ljudet av brasans trygga sprakande, får jag ett plötsligt behov av att nypa mig själv i armen. Än en gång slår det mig plötsligt – detta är faktiskt på riktigt. 

Igår när jag rensade i mitt arkiv av bilder och videoklipp jag dokumenterat under 2018 snubblade jag över mappen jag gjorde i vintras, strax efter VM i Sveg. En mapp fylld av snabba, atletiska draghundar, snöklädda fjäll och slädturer kring Hovärken. Och så mitt bland filerna en egen mapp, märkt Glöte. Bilder och filmer från den dag då vi på nytt besökte torpet vi idag bor i. Och från den dag då vi fick samtalet från mäklaren om att budgivningen startat. Och filmen från dagen då vi sålde – och visste att vi nu äntligen på fullaste allvar kunde köpa torpet vid Glötesjön. Att återupptäcka alla de där filmklippen och bilderna, höra mig själv prata kring mina tankar och förhoppningar, och idag sitta här i kökssoffan i torpet – det är en oerhört speciell och mäktig känsla. Jag vet inte hur många gånger jag tittat igenom samma filmklipp, om och om igen. Jag kan liksom inte sluta. Det är så otroligt märkligt – mäktigt – att så mycket kan förändras på så kort tid!

Jag ser så väldigt fram emot den första vintern i vårt nya hem. Efter att få upptäcka alla nya träningsmöjligheter med allt vad det innebär för hundkörningen. Jag längtar efter att få uppleva hur hundarna får sina tjocka vinterpälsar, efter att få gräva ned fingrarna och ansiktet i den och dra in doften. Jag längtar efter timmarna på släden, de där tystna, vackra turerna då allt jag hör är vindens sus, våra synkroniserade andetag och medarna som glider mot spåren. Och det rytmiska ljudet av mitt hårt bankande hjärta. Det är fantastiskt att köra hund även med ATV:n på barmark, att köra hund med cykel och vagnar med vinden piskandes mot ansiktet, men det finns verkligen ingenting som mäter sig med att se polarhundarna i deras rätta element. I en vit fjällvärld framför en mjukt glidande släde i vitgnistrande guld. Och i år kommer jag få uppleva det på en nivå jag aldrig upplevt förr. Vetskapen gör mig så själaglad att jag kan gråta. Trots vetskapen om blåfrusna fingrar och tår och all ändlös skottning som säkret väntar oss och alla de andra utmaningar som sannolikt kommer med kylan när man lever som vi nu gör.

Spontandejt med fin vän och spannet.

Den här säsongen har vi valt att inte fara iväg för att själva delta på tävlingar, utan helt lägga tid och energi på att bygga upp spannet. Unga hundar går nu sin första säsong, valparna som kommer köras in i vinter och vi har en flock som på kort tid ökat dubbelt upp i antal individer och som behöver tid att jobbas och växa ihop. Det flocken behöver mest av allt just nu är just det. Tid, tålamod, växtutrymme och uppbyggnad. Utöver det att vi personer som står bakom hundarna i flocken också behöver av detsamma. Tid att komma ikapp. Tid att landa i allt nytt, i studier och i jobb. Det känns oerhört skönt att ha tagit beslutet att inte fara land och rike runt den här säsongen. Vi kanske kör någon turklass senare i vinter, om andan faller på och hundarna känns redo, men inga krav eller stora förväntningar på prestationer. Vi gör det vi känner för, men tränar på som om vi förbereder oss. Kanske åker vi till Polardistans och Vildmarksracet, bara för att titta och mysa och insupa energin. Men vi låter det förbli obestämt just nu – går på lust och känsla.

Vi tränar ändå stadigt och flitigt nu, med mål och noggrant uppdaterad loggbok. Hundarna växer både mentalt och fysiskt allteftersom veckorna går – vilket privilegie det är att kunna spendera så mycket av min tid med dom nu när jag studerar på distans och jobbar allt mer hemifrån. Att kunna sela på och fara ut på träningstur eller andra spontana äventyr som när det passar oss om dagarna. Att kunna följa impulser. Känslan av att i så stor mån kunna styra min egna tid är verkligen oslagbar. Det är inte alltid enkelt det heller, det har sina fallgropar som allting annat i livet, men gud vad jag älskar friheten i det. Av att (för det mesta) inte styras av någon annans klocka än min egen och hundarnas. Av årstider och säsonger. Att sätta mina egna ramar. Att i stort kunna gå upp när jag är utvilad, äta när jag är hungrig, sova när jag är trött. Ligga raklång på backen i en timme om jag känner för det. Ta ansvar för det jag själv gör eller inte gör. Vara min egen, på riktigt. Inte alltid rosenskimrande, inte utan massor av slitsamt jobb – för ingenting sker om jag själv inte ordnar det, men så otroligt mycket enklare att finna mening i. Det är vi som får skörda frukterna, de smakar så mycket sötare nu när vi sår och skördar själva. Och det är ju egentligen precis det jag längtat efter hela tiden. Att finna en mening i sådant jag gör. Att leva meningsfullt, i mina egna ögon. 

Att vakna upp långsamt efter hundmatning, sittandes i kökssoffan med denna vyn är en fin start på dagen.
Spontana fjällturer är en av de många förmånerna med att kunna styra sin egna tid <3

Avslutningsvis; sist jag skrev här så hade Surprise nyligen flyttat in i flocken. Det har nu gått snart tre veckor och lilla fröken energibomb har börjat landa. Den här första tiden har vi prioriterat att lära känna varandra, bygga trygghet och relation, samt få utlopp för energin och jobba mycket stressreduceringen. Surprise var väldigt uppe i varv när hon först kom hit, vilket lätt blir en tickande bomb med en som redan bär på så mycket energi och som nyss flyttat till ett helt nytt hem, ny flock, nya människor. Därför har det varit av största vikt att ge henne utrymme och hjälp att varva ned med hjälp av tydliga ramar, lagom mycket aktivitet, kvalitativ sömn/vila och väldigt mycket närkontakt. Det är inte alla huskies som verkligen kräver gedigen människokontakt sålänge de har sällskap av flocken, men jag upplever att Surprise är en individ vars behov av mänsklig kontakt är otroligt fundamentalt. Det är inte främst i flocken eller hos de andra hundarna jag ser henne söka trygghet hittills, utan i oss människor. Det har sina stora fördelar, för det gör henne väldigt lättmotiverad och följsam. Hon vill verkligen vara nära och slår gladeligen knut på sig själv för att göra oss nöjda. Men det innebär också att hon blir beroende av oss, sina människor, på ett vis som de andra hundarna inte riktigt blir. På gott och ont. Jag ger henne gärna det; den extra tiden av närhet, den extra energin och kärleken jag upplever att hon behöver. Kanhända är det ett behov som är extra starkt just precis nu, när hon är ny här och att det med tiden avtar något. Kanhända är det ett behov som alltid kommer vara lite extra stort i jämförelse med de andras. Det spelar ingen roll, för oavsett hur det är med den saken så är det vad hon behöver. Och vårt jobb är att ge henne det hon behöver för att må bra och trivas. Vårt jobb är att älska henne, villkorslöst. Med hull och hår, styrkor och svagheter. Som den levande, kännande, tänkande individ hon är. Det är det oskrivna kontrakt vi skrev med henne när vi valde att ta in henne i vårt hem.

Och jag vet att vi får igen det. Alltihop. Att vi får direkt feedback och betalt för precis all energi och extra tid vi nu lägger ned på henne. Jag ser hur hon växer för varje dag, ser hur hon finner allt större trygghet i oss, i sina flockkamrater och sitt nya liv. Jag ser att hon ger allt och lite till i träning, gör sitt yttersta för att göra alla glada, göra rätt och bara vill bli älskad. Sedd. Känna sig önskad. Hon jobbar oerhört hårt på att nästla sig in i våra hjärtan, krypa under våra skinn (bokstavligen) och överösa oss med all sin intensiva kärlek. Vi tar emot. Vi tar emot och gör vårt yttersta för att hon ska känna sig älskad och sedd. För att hon ska känna att vi verkligen, verkligen vill ha henne hos oss. För att det i hennes ögon är det värsta av straff som rimligtvis finns att bli ignorerad, vara osynlig. Och jag kan nog känna igen mig i det.

Lilla sprättan. Räkan, tokan, snurran, Smella-klonen, Duracell. Välkommen in i våra liv. I våra hjärtan.

 

 

Facebook Comments

Farväl du varma Sommar, välkommen ljuva Höst

Sextonde september och vår regelbundna träningssäsong har nu varit igång i snart en månads tid. Jag nyper mig lite i armen när jag skriver de orden. Särskilt efter en sommar som den vi haft det här året. Som ibland fått mig att undra om temperaturerna någonsin kommer sjunka igen. Hösten 2018 är så otroligt, obeskrivligt efterlängtad!

Den här våren och sommaren har på många sätt känts som den längsta vår och sommar i mitt liv, som om de aldrig ska ta slut- Men det har också varit en ovanligt händelserik period i mitt liv. Nyheter, insikter, utmaningar, överraskningar och stor förändring. Det här med förändring är något väldigt sällsamt. Sällsamt hur något så efterlängtat också kan vara förenat med så mycket bitterljuv smärta och växtvärk. Det är sällsamt hur förändring kan kännas som att ta ett djupt, livsviktigt andetag efter att ha hållit andan alldeles för länge och samtidigt kännas som att dö. Det är utmattande och upplivande, helt på en och samma gång. Kanske för att ingenting kan återfödas till liv utan att först dö. Varken fjällbjörkarnas löv, rallarrosen i dikena eller jag.

Så, som ett farväl till sommaren och till det liv jag en gång levde – och som välkomnandet av något nytt, vill jag återberätta hur dessa månader varit. Nåväl, jag ska göra ett ärligt försök i alla fall.

Äntligen dragsäsong <3
Svanhågna med Kangi. Foto: Philip Vedin

Stugliv och de tusentals projekten

En väldigt stor del av tiden den här sommaren har gått till att få ordning här på vårt lilla torp i Härjedalen. Som många av er vet så köpte vi en rätt ödmjuk liten stuga, enkel men charmig och på en tomt med mycket potential. Men där är en del jobb, det ska vi inte sticka under stol med. Sommaren har bestått i väldigt, väldigt mycket jobb. En del saker som varit mer akuta, andra har varit viktiga för själen och sinnesron. Vi har denna sommar bland annat;

  Ansökt, planerat och grävt för avlopp och vatten. Vi befinner oss just nu i skedet då vi står mitt i byggandet av ett badrum och färdigställandet av köket, efter att ha dragit in vatten och avlopp i huset. Vi har alltså hittills enbart haft utedass och vatten har hämtats från den brunn som funnits grävd sedan tidigare. Det har också byggts en liten utedusch, as most of you know. Under den här processen har både jag och Erik lärt oss oerhört mycket nytt, men också slitit våra hår och känt oss brutalt trötta då vi gjort stora delar av jobben själva. Tack och lov har vi haft fantastisk hjälp i vår ”hustomte” Per-Erik som driver Fixarna i Glöte AB. En riktig räddande ängel i nöden!

–  Rivit ut det väldigt dåligt planerade köket med NOLL arbetsytor och en diskho man inte fått använda – samt haft upp ett nytt kök. Detta kök väntar ännu på vatten, då detta hänger ihop med ovanstående punkt. Rolig kuriosa: när vi skulle sätta igång med köksprojektet upptäckte vi att väggen var heeeeeelt toksned. Så sned att när vi skulle sätta upp första hörnskåpet och det tog i väggen nedtill så diffade det upptill mellan 5 och 15 centimeter (!!!) beroende på vilket av hörnen vi testade i. Vi kunde inte annat än att förtvivlat gapskratta och undra hur tusan vi skulle lyckas med att få upp skåp på dessa väggar. Erik började seriöst fundera på om han inte skulle bygga en helt ny, RAK vägg, framför den gamla. Jag själv tyckte vi skulle lösa problemet som jag ofta tycker man ska lösa problem; vi river skiten och startar om. Mjo, jag kanske är lite dramatisk ibland. Men hade vi inte börjat riva den sneda väggen hade vi inte hittat fram till den fantastiska timmervägg som gömde sig därbakom alla femtiotre lager av tidningar, kartong, masonit och diverse tapeter. Timmerväggen som putsats och tvättats omsorgsfullt med linoljesåpa och nu utgör det finaste i hela lilla köket. Väggen är ännu sned, men med lite kreativitet har vi funnit en lösning som kommit att bli en charmig win-win. Resultatet får ni se när vi är helt färdiga 🙂

– Röjt mark och byggt upp fyra hundgårdar som totalt får rymma 11 vuxna SH. Dessa håller jag ännu på att berika och dona med. Kojor finns, men vissa ska isoleras och sedan få panel, samt målas. Vi är också på gång med ett hundhus som kommer rymma en eller två kojor. Återstår att se vad vi bestämmer oss för. Ytterligare en hundgård är planerad, men den byggs inte förrän efter kommande vinter.

– Byggt en sluss och mindre rasthägn. Dessa kommer att förändra utseende längre fram allteftersom vi blir färdiga med avloppet och kan få loss lite tid därifrån. Då ska hägnet bli betydligt större och det ska ordnas med portar så att vi kan starta med spannet däri. En port för start ned mot sjön och skoterspåren. En port åt andra hållet, för barmarkssäsongen, är tanken. Vi har börjat röja, planera och sätta upp stolp för det framtida, betydligt större hägnet.

– Röjt och röjt och röjt på tomten. Mycket mer finns kvar att röja. Mycket mer. Så vi har fokuserat kring att öppna upp lite vid vattnet och där hundgårdar/hundhus ska vara. Jag hade en tanke om att göra i ordning för att kunna simma hundarna direkt från tomten, men det visade sig bli ett projekt som kommer få vänta till nästa sommar. Botten är nämligen så dyig att jag just nu sjunker ned hela vägen till knäna om jag försöker mig på att vada ut med hund. Så – nästa sommars projekt blir att joxa med grus till botten och bygga en brygga.

– Packa upp alla flyttlådor och ordna med vettig förvaring. Det tar tid. Och är sjukt tråkigt 😉 Och är inte tillräckligt akut för att prioriteras, men tillräckligt viktigt för sinnesron för att inte helt struntas i. Det här projektet lär pågå länge, länge…

– Små glad-för-själen-projekt som tex; måla om och göra fint i utedasset, renovera någon gammal möbel, snickra ihop en trädgårds-diskbänk i brist på möjligheter att diska inomhus, namnskyltar till hundgårdarna, göra lite hemtrevligt i stugan… Ja, ni förstår. Typen av projekt som alltid är igång eller skapas.

Om man sen lägger till att Erik endast varit här under helgerna mellan juni-augusti, ja då kanske det inte blir så svårt att räkna ut att vissa projekt drar ut på tiden och är rätt bökiga att göra helt på egen hand. Det är ju trots allt så att det är Erik som är den byggkunniga utav oss och sitter på kunskap. Min styrka ligger i att vara den kreativa visionären som planerar, gör fint och löser problem. Jag tycker det är jättekul att bygga och gör det gärna, har inga problem med enklare byggtekniska saker såsom hundgårdar, altaner, snickra ihop nån koja/diskbänk/utedusch och hamra upp väggpanel, men där finns gränser för vad jag vågar mig på att lösa ensam utan att faktiskt kunna. Jag har dock lärt mig en hel del nytt denna sommar – till exempel har jag för första gången i mitt liv agerat plattsättare och lagt kaklet i vårt framtida badrum. Det ni!

Vårt lilla blygsamma torp, innan hundgårdar och diverse renoveringar.
Många sena kvällar med verktyg i högsta hugg har det blivit. Sista hundgården blev färdig så sent som i fredags kväll.
Avloppet och minireningsverket grävs ned.
Vi skaffar vår första ATV – det är ren och skär kärlek från första stund.
Kenneln växer fram.
”Vår” fina lilla sjö och Kalles spång.
Ett rasthägn börjar ta form.
Hemma <3

Fantastiska vänskap och oväntade besök

När vi bestämde oss för att flytta hit så var vi väldigt inställda på att vårt sociala liv kanske skulle få det lite tufft – åtminstone till en början, innan vi kommit in i nya sociala kretsar. Vi var inställda på att det här med att träffa vänner skulle komma att bli med längre mellanrum och på att man inte skulle se lika mycket människor om dagarna. Personligen har jag alltid trivts i mitt eget sällskap så mer egentid har för mig aldrig varit något negativt, snarare efterlängtat. Men självklart saknar jag också riktig kvalitetstid med goda vänner. Jag är av naturen sådan som hellre omger mig med en liten skara, noga utvalda vänner som jag får umgås med på ett lite djupare plan – än en person som tycker om massor av sociala evenemang och ytligare bekantskaper. Kvalité framför kvantitet.

Något jag alltså absolut inte förväntat mig var att jag under dessa tre sommarmånader skulle få fler besök än jag antagligen fått under hela 2018. Kanske även hösten 2017 inräknat. Inte bara har det varit bybor som kommit för att säga hej, byfest i bygdegården eller frekventa besök från Robine, men då vårt hem ligger lite ”på vägen” till mycket annat så har där dykt upp flera spontana besökare som jag tidigare kanske främst haft kontakt med över nätet. Jätteroligt och oväntat! Och sen har vi givetvis de inbokade och efterlängtade besöken från goda vänner som stannat över ett par dagar. Kalle till exempel, som varit en fantastisk partner in crime och hjälpt mig med diverse projekt – både av den praktiskt viktiga sorten och den själsligt viktiga sorten. Tack för de fina äventyren vi delade under din vecka i stugan! Och Charlie och gänget. Sarah, Iia och hundarna. Lollo och company. Tack för alla fina minnen vi skapat och samtal vi delat. Jag är så glad att jag fått ha er alla hos mig i sommar <3

Jag har också blivit totalt överraskad av galet fina vänner som dykt upp här på gården efter att ha åkt långväga för att ro om mig. Som hört på min röst, trots att jag är typen som tappert försöker dölja det, att jag kanske behövt en extra hand när det varit väldigt mycket i perioder. Som när Marlene dök upp här i en bil jag inte kände igen, med skruvdragaren i högsta hugg och massor av matkassar innehållandes middagar som Sarah planerat ända nedifrån södra Sverige. Vips så var också Victoria här mitt i allt och jag förstod om möjligt ännu mindre. Jag var så totalt tagen på sängen att jag skrattade och grät om vartannat, så glad och tacksam över den otroligt fina gesten.

Ja, sommaren 2018 har tveklöst varit en oerhört social sommar. Jag måste få tacka alla er som förgyllt den – och er som så otroligt generöst gett mig av er tid, energi, svett, muskler, humor och omsorg under de dagar då jag verkligen behövt det lite extra. Tack fantastiska vänner för all hjälp! Jag kan inte säga det på något annat sätt; I freaking LOVE you. Jag har kanske inte tur i spel eller pengar – men vänner har jag de bästa på jorden!

MEN jag måste också erkänna en sak – just nu är jag sjukt socialt trött. För även om jag absolut älskar att umgås med mina nära och kära, så har jag ett enormt behov av egentid. Och det behovet har blivit lite åsidosatt i sommar. Så TACK alla för en jäkligt social sommar – men i höst blir det nog så att den här björnen går i social ide. En tid i alla fall.

Jag och Kalle på toppen av Hovärken en vacker julikväll.
Jag, Malle och Victoria.
Svanhågna runt med Charlie, Philip och lurviga ligan. Foto: Philip Vedin
När Sarah och Iia kom på besök blev det syskonträff med valparna. Zam till vänster, Santi i mitten och Cora till höger. De växer så det knakar!
Fina Robine! Så glad jag är att ha henne i grannbyn!

Fosterfåren – mina oväntade kärlekar

Jag kan inte skriva om den här sommaren utan att nämna fåren jag tagit hand om.

Många av er vet kanske att jag i år bestämde mig för att låna ut vår mark till bönder i närheten och deras får, pga de svårigheter som varit med bete och skördar i sommar. Vad jag inte visste, när denna flock tackor och lamm flyttade in på vår tomt, var att jag skulle komma att fullständigt förälska mig i de ulliga varelserna som dag för dag knöt an till mig. Och jag till dom, mer och mer för varje dag. De kom att bli en väldigt stor och älskad del av min vardag, då jag ofta funnit mig sitta i deras hage och observera, fota och konversera med dom.

Nu är det snart två veckor sedan mina fina små vänner flyttade hem igen. Och jag har saknat dom varje morgon och dag och kväll sedan dess. Saknat att ha dom direkt utanför huset, bräkandes ikapp med hundarnas välkomnande ylande på morgonen. Saknat att ligga på rygg och ta en tupplur i deras hage, omringad av varma små kroppar, klövar som krafsar på mig för uppmärksamhet och mular som snusar mig i ansiktet. Jag saknar att mötas av en galopperande hjord, som bräker ivrigt när de hör min röst. Jag saknar min fantastiska vän Pussmun som varit min trogna, kelsjuka följeslagare i hagen och hennes lamm Vitnos och Blyga, som båda utvecklats så mycket denna sommar. Blyga som knappt vågat vara i närheten av mig och som för varje dag vågat sig lite närmare. Sista veckan tillsammans vilade hon vid mig, sökte klappar. Jag saknar Nafsas busiga blick och hyss. Saknar de mjuka små läpparna som ryckt i mina skosnören, klättrat på mig när jag vilat i gräset och naggat mig när jag inte klappat helhjärtat nog. Jag saknar Pricköras stora kärleksbetygelser och hur han visat mig så mycket förtroende när han kommit och lagt sig intill mig för att sova. Jag saknar den enorma värmen jag känt varje gång jag begravt ansiktet i deras ull och dragit in deras doft så att den fyllt mina lungor.

Jag är så otroligt tacksam över att ha fått dela denna sommar med den här fantastiska flocken. För förtroendet från ägarna. För att få vara mottagare av så mycket tillit, ömhet och kärlek. För den fantastiska gåvan det är att öppna och expandera hjärtat ännu lite till och släppa in dessa ljuvliga varelser. Och jag är så tacksam över erbjudandet att få tillbaks dom hit till nästa sommar. Som jag längtar!

Älskade, ulliga vänner!
Finaste Pricköra <3
Pussmun – antagligen världens mest fantastiska tacka.
Jag saknar er, (g)ullungar!

Flocklivet

Det har nog inte undgått många av er att flocken utökats markant detta år. Först Déjà som flyttade in i vintras och så hämtades valparna i juni. Ganska samtidigt flyttade ”fostervovven” Kangi in – och under juli månad även hans bror Ulf, som jag passade ett par veckor. För bara några dagar sedan flyttade även Surprise hit. Henne ska jag tillägna ett alldeles eget inlägg inom kort. Varken Kangi eller Surprise var ju helt enligt plan, utan liksom snubblade in i vår flock lite sådär huxflux.

Det har varit härligt och samtidigt oerhört intensivt med denna växande flock. Med så mycket förändringar har vi alla behövt tid att bearbeta alla förändringar och därför har vi valt att inte tänka särskilt mycket tävling i år, utan lägga den tiden på flocken och hemmet istället. På att skapa goda rutiner, starka relationer och bygga upp vårt spann. Valparna ska få växa till sig, unghundarna behöver tid att mogna och landa i sig själva, de nyinflyttade behöver tid att skapa relationer och bygga trygghet i sin nya flock. Vi behöver alla landa. Hitta in i vår nya rytm och dynamik. Och det behöver få ta sin tid.

Valparna är snart lika stora som de vuxna tikarna.
Surprise <3 Jag vet inte ens vart jag ska börja… Herregud, jag känner så starkt för den lilla tokan!
Kangi går nu i träning och har gjort stora framsteg under dessa veckor. Det är en ynnest att få se honom växa som individ.

Ja… Det har varit en händelserik sommar som jag tror att vi sent kommer glömma. Nu ser vi fram emot en obeskrivligt efterlängtad första träningssäsong i fjällen. Vet ni, jag har fortfarande svårt att förstå att vi faktiskt bor här nu. Att vi inte kommer åka hem. Att vi är hemma. 

 

 

Facebook Comments

Åter in i valpdimman

För snart en vecka sedan fick flocken tillökning. På en och samma lördag växte Raxeira-flocken med hela tre individer – och några dagar innan dess dök Kangi upp. Det kommer kanske inte som en nyhet för er som följer oss på daglig basis via sociala medier och i verkliga livet, men nog kom det som en överraskning tror jag. 

Att flocken skulle utökas var ju givet, men att det skulle ske så snart har enbart delats med de människor vi har i vår närmsta krets. Det är ju så att saker och ting sällan är givna förrän de faktiskt hänt. Någonting vi fått erfara flera gånger, men kanske särskilt denna vår. Kullar vi hoppats på och längtat efter har inte kommit – och för mig som lätt blir väldigt emotionellt investerad (på gott och ont) har det kommit som enorma besvikelser som hängt kvar länge. Men så dök någonting annat upp. Möjligheter. Nya perspektiv. Och vi bestämde oss för att ge det en chans.

Så, i förra veckan flyttade det in ett litet syskonpar i vårt hem och flock. Cora och Santi, två energiknippen med stora personligheter som tagit både mig och Erik med storm. Vi träffade dom första gången i maj, efter Ånnaboda-utställningen, då jag, Erik och min mamma for till Orust för att hälsa på Tobias och Sara Eliasson. På gården hade de en valpkull vars föräldrar vi var väldigt intresserade av att kika närmare på. Pappa Nordvikens Bonzo var för mig inte en okänd hund då han en gång i tiden gått i Nisse Uppströms spann, men mamman till valparna var mer av ett wildcard. I flocken fanns också tre äldre unghundar som alla var avkommor till tiken Varga. Vi blev kvar i några timmar för att prata hund och umgås med och få en känsla hundarna, samt avslutningsvis kika lite på kullen. När vi på eftermiddagen lämnade Orust var det med en härlig känsla i kroppen – vi förstod att det här skulle kunna vara något för oss. Man blir ju i princip alltid totalförälskad i valpar men den här gången hade vi dessutom fått träffa och bli förtjusta i båda föräldrarna, samt hundarna från den tidigare kullen. Vi mötte också där två andra tikar jag blev oerhört förtjust i; Hel och Vide. Jag kan lova att jag kommer hålla ögonen på dessa två damer i framtiden.

Cora och Santi

Cora och Santi är otroligt roliga små personligheter. De är lika lika som de är olika. Båda har dom massor av energi – de älskar att springa, brottas och busa. Är framåt och orädda, med en stor tro på sin egna förmåga. Jag älskar att iaktta hur de löser problem (båda är duktiga problemlösare!) och tar sig över hinder utan att låta sig stoppas. Cora är snäppet mer självständig än sin bror. Hon söker gärna äventyr på egen hand och känns väldigt trygg i sig själv. Kavat, utåtriktad och full av åsikter. Hon är en liten tik som tydligt tänker mycket och snabbt. Ja, jag tvivlar inte en sekund på att det ryms en mycket skarp liten hjärna i det huvudet. Hennes ögon är fulla av klokhet och djup. Det ska bli otroligt roligt att se vad det blir utav henne när hon växer upp.

Santi är både lugnare och galnare än sin syster. Han är något mer intensiv i sin energi, liksom han är i sitt kontakt-/närhetssökande. Santi rör sig mycket och jag tror han kommer växa upp till en hund med ett mycket stort rörelsebehov, likt sin far. Men Santi älskar också människokontakt. Han är den mjukare av syskonen, den av valparna som alltid är först framme och med stor iver ska upp i famnen. Han är den som alltid vill vila tätt intill, gärna under ens skinn och söker mycket trygghet i närhet. Han är en valp som gärna sitter länge och tittar en i ögonen. Och han är en valp som väldigt snabbt knyter an till de andra hundarna i flocken, som vill vara nära dom. Santi är också en tuff och modig liten grabb, men det är samtidigt tydligt att han finner mycket trygghet i sin syster och är mer flockbunden än henne. Trots att han nästan alltid är i farten så upplever jag honom inte som en stressad individ, utan hans energi är lika intensiv och stor som den är lugn. Jag kan inte förklara det på annat vis. Men i de där ögonen ryms ett enormt lugn, en ömhet – och massor av bus.

Ja, jag är bottenlöst förälskad i dessa två invider. Vilka fantastiska små väsen de är!

Coras ögon rymmer oceaner av personlighet och vishet. Jag kan med lätthet förlora mig i dom.
Santi, min lilla tyfon. Det ryms så mycket ömhet i den här lilla pojken – det är omöjligt att inte älska honom.

Vi börjar nu hitta in i vardagens rutiner, både valparna och jag. De har tagit flytten och omställningen det innebär otroligt väl, allt ifrån den långa resan mellan Orust och Glöte, till att introduceras för en ny flock. Jag ser så mycket fram emot att få se dessa två växa upp, utvecklas och träna med oss. Det känns också otroligt roligt att så många valpar ur kullen hamnat/blir kvar i kretsen. Tobias och Sara behåller tre, liksom våra nära vänner Sarah och Andreas tagit hem en utav kullbröderna. Det återstår fortfarande två valpar i kullen som ska till nya hem – jag håller tummarna för att även dessa kanske hamnar någonstans så att de blir lätta att följa. Det är otroligt roligt att få se en hel kull utvecklas, både i vardag och som draghundar.

Cora och Santi har såklart, precis som alla våra andra hundar, fått nya personliga sidor här på bloggen. Ni hittar dessa uppe i huvudmenyn. Som alltid kommer det tillkomma text och information allteftersom valparna växer upp.

Söta lilla Zam som flyttat till Andreas och Sarah <3 En otroligt go liten grabb!

Jag nämnde ju att vi fått tre nya hundar i flocken i lördags. Och jag har givetvis inte räknat fel! Men jag kommer att spara inlägget om hund nummer tre till nästa gång. Hunden som dök upp som en riktig överraskning – i dubbel bemärkelse. Blue Neptune’s Sureprice <3

Facebook Comments

Stugliv och en nykomling

Dagarna känns på något vis längre häruppe. Kanske är det ljuset och det faktum att det aldrig någonsin blir mörkt. Kanske är det att jag nästan helt slutat titta på klockan och för varje dag alltmer hittar tillbaks till min egen rytm. Eller kanske handlar det om att jag samlar så mycket intryck och hinner tänka så många långa tankar att det helt enkelt fyller dagarna med känslan av att ha haft fler upplevelser per dag än tidigare. 

Men det är inte alltid helt smärtfritt eller utan problem att leva här nu när allt är nytt – det är mycket anpassning som behövs och mycket ska ordnas med under sommaren. Hundgårdsbyggena har dragit ut på tiden då virket och leveranser inte dykt upp i tid, hundarnas magar/ljumskar blir sönderbitna av knotten som vaknat till liv med våldsam kraft, Rackarn har hunnit rymma en gång (ÅNGEST) och många av de saker man är van att kunna lösa i ett nafs kräver plötsligt mycket mer tankekraft och jobb. Som att tvätta bautatjockt, långt hybridhår när man inte har rinnande vatten. Eller bara en sådan sak som att anpassa sig till det faktum att de öppettider som står på en butiks hemsida inte alltid gäller – för man måste komma ihåg att läsa lappen på entrén där sommartiderna står också och har du inte gjort det så är det inte mer att göra än att sätta dig i din bil och glatt köra hem igen. Men för varje liten utmaning och fnurra som dyker upp lär vi oss också någonting nytt. Om vilka fantastiska, välkomnande och hjälpsamma människor det finns i byn, människor som bjuder in till brännbollshäng och följer impulser att nyfiket knacka på dörren för att hälsa. Människor som släpper allt vad de har för händer och kommer till undsättning när något krisat – OCH tar sig tid att faktiskt samtala och skratta en stund istället för att skynda iväg, trots att de egentligen har 101 andra saker att göra. Jag slås av ständiga insikter om hur anpassningsbar människan ändå är och hur mycket man kan lösa med fantasins hjälp, även när kunskapen haltar.

Någonting jag verkligen har längtat efter under den här tiden, det är en ordentlig dusch. Inte ett dopp i sjön, inte en så kallad raggardusch och inte tvätta sig ren med våtservetter. Utan en riktig allt-schampoo-sköljs-ur-håret-dusch. En stå-under-rinnande-vatten-dusch. Vi har ju varken avlopp eller vatten i stugan än, men vi har en egen brunn man kan hinka upp vatten ur. Så jag satte mig att söka efter enkla och billiga sätt att bygga en utedusch på. Och voilà – det bidde en dusch bestående av några brädor, plåtskivor vi hittat på gården, en campingduschpåse för 59 riksdaler (se bild), två hinkar vatten från brunnen (det är tydligen vad som krävs för att mitt knasiga hår 1 – ska bli blött och 2- ska bli ursköljt), en helt fenomenal liten uppfinning som i princip är en portabel liten duschslang med tillhörande vattenpump (ÄLSKAR Biltema!) och hederlig gammal solvärme.

Duschset – däribland min fantastiska lilla kompis från Biltema. Den slangen stoppar man ned i närmsta hink med vatten och simsalabim! Rinnande vatten! Bra tryck = lyckligt hår!

Det var faktiskt riktigt härligt att stå utomhus i den egensnickrade duschen. Solen värmde skönt och himlen var blå. Det snålblåste förvisso, var inte mer än 15-16 plusgrader ute och vattnet var definitivt inte särskilt varmt, men efter tre dagar i solen var det åtminstone inte dödligt kallt 😉 Och det var helt underbart att få känna sig sådär riktigt, riktigt ren igen! Och dofta något annat än byggdamm och djungelolja. Jag bestämde mig efter duschen att klättra upp på logrampen utanför ladan, den där jag ofta sitter och dricker mitt kaffe, för att helt sonika låta kropp och hår soltorka medan jag njöt av utsikten och solens värmande strålar. Nedanför rampen kunde jag höra hundarna sucka förnöjt där de låg utsträckta i de provisoriska hundgårdarna.

Inte så pjåkigt ändå att torka till den här vyn
Soltorkning pågår.

Den här sommaren är det inte enbart arbete på gården som pågår, utan även många förändringar i flocken. Framförallt är det nya hundar som kommer till i sommar – det blir en riktig huskyboom! Nu när vi inte längre begränsas av ytan vi bor på så kan nämligen både jag och Erik investera i att verkligen bygga egna spann. För det är trots allt lite trist och tröttsamt att alltid behöva dela på hundarna för att man helt enkelt har för få för att båda ska kunna köra varsitt spann på släde samtidigt. Och vi vill ju trots allt kunna åka ut på äventyr och dela upplevelser tillsammans ibland. Att utöka flocken är således inget nytt påhitt (men det vet nog de flesta av er redan) – men det går lite snabbare än vi kanske först planerat för. Så är det ibland, när möjligheter dyker upp framför fötterna på en.

Jag ska berätta mer allteftersom, men vi börjar med den nykomling i flocken som faktiskt redan flyttat in: Kangi. Eller Bengt, kort och gott, som han heter i stamtavlan. Kangi är en unghund på drygt ett år som vi i ett år framöver kommer ha inackorderad hos oss. Han kommer byggas upp, köras in och gå i unghundsträning med våra andra unghundar under dessa månader. Att Kangi skulle komma hit var inte planerat sedan särskilt långt tillbaks, utan förfrågan kom väldigt plötsligt men var intressant nog för att säga ja hyfsat direkt. Det är nämligen så att jag är ganska nyfiken på den här hunden – han har spännande hundar bakom sig från linjer jag tycker om. Och han visar sig vara kusin till min Sally – hennes mamma Yoyo är kullsyster till Kangis mamma, Koykoy. Och Kangis pappa Neimans Skurk är kullbror till hundar såsom Lilla Fridolf och Finnen, två hanhundar jag verkligen gillar. Så möjligheten att lära känna, köra in och träna en valp ur denna kombination ville jag inte tacka nej till.

Kangi har nu bott hos oss i fyra dygn och har visat sig vara en härlig filur. Lite som en stor kalv som spritter av glädje och energi åt alla de håll. Den typen av energi är för mig väldigt attraktiv och känns lovande när vi talar om en hund som ska komma att bli draghund. Han är lättsam, öppen och social, vilket har gjort att han kommit in i flocken på nolltid och är uppskattad av alla. Särskilt uppskattad är han kanske av Déjà, som just kommit in i sitt första löp och därför fått nöja sig med att vistas på andra sidan hundgårdsgallret från honom. Men det betyder inte att hon inte kämpar hårt för att få hans uppmärksamhet 😉

Kusinerna röjer loss
Kangi är en riktigt uttrycksfull grabb 😉

Det kommer mer nyheter så småningom, men tills dess vill jag tipsa om fliken vid namn Härjedalsflytten som nu flyttat in på huvudmenyn. För alla er som uttryckt en önskan om att få följa med på och bli uppdaterade kring vårt stora äventyr har jag nu sett till att ni via den fliken kommer direkt till alla de inlägg som handlar mer specifikt om flytten och livet här i stugan. Tack för alla jättefina, värmande, peppande kommentarer som redan trillat in både på blogg, Instagram och Facebook gällande vår stora livsförändring. Det är SÅ uppskattat!

Facebook Comments

Äntligen hemma!

Att flytta är att dö – för att sedan återuppstå. Precis så vill jag summera de senaste veckorna av hektiskt flyttkaos. Att packa ned sitt liv i små lådor och joxa med papper och utrensningar och tvättar och tusen checklistor och lite till, det är verkligen döden. Jag har den här våren dött så många gånger att jag tappat räkningen. Så många gånger att jag nu, nyss återuppstånden, känner mig så levande att jag ärligt talat undrar om jag drömmer en utav de där väldigt levande och färgstarka drömmarna jag ibland drömmer om natten. 

Vi är äntligen framme nu. Härjedalen. Platsen som gripit så hårt tag i mitt hjärta att jag inte kunnat sluta tänka på den. Jag är verkligen fullkomligt allvarlig när jag skriver att jag i varje dag under snart ett halvt decennium tänkt på och längtat mig sjuk upp hit. VARJE DAG. Och nu, när jag sitter här i sänglampans sken i vår lilla stuga, med sjön och bergen utanför mitt sovrumsfönster, då är jag så lyckligt att jag vill nypa mig själv i armen för att vara riktigt säker på att jag är verkligt vaken. Jag är så otroligt trött. Jag är så trött att jag sluddrar när jag talar, vinglar när jag går och ser i kors – men jag är så jävla, ini norden lycklig. Jag fullkomligt älskar den här platsen, med varje fiber i min kropp och själ.

De senaste dagarna har gått åt till att göra oss hemmastadda i stugan och byn, men framförallt har de gått åt till att börja ordna så att hundarna har det riktigt bra. Att vi inte har riktigt badrum eller vatten indraget i stugan än (förvisso också på priolistan) känns liksom inte lika angeläget som att se till att hundarna ska kunna få leva så normalt som möjligt, med ytor att springa och bara få vara hundar på. Så… Vi har röjt mark med våra bara händer i timmar och dagar; gammalt hederligt kroppsarbete då sista flyttlasset (som kom upp först igår) också innehöll saker såsom vår röjsåg. Medan Erik med en högaffel skyfflade upp de enorma mängder av ris och ogräs på släpet, började jag märka ut hur hundgårdarna ska byggas igår. Ett projekt som krävt inte så lite tankearbete; jag råkar ju vara lite av en perfektionist när det kommer till det här med hundgårdar… Det räcker inte med fint och trevligt för ögat. Eller enbart funktionellt. Jag vill ha allt. Fina att titta på och trevliga för hundarna att vistas i, det ska vara lättjobbat i vardagen, bra placerat i förhållande till huset och den mark jag tänkt ska bli rasthägn och det ska vara genomtänkt in i det minsta. Jag har suttit uppflugen på rampen som leder upp till ladans loge och räknat kvadratmetrar och skissat tusen olika lösningar jag inte varit nöjd med, alltmedan jag försökt visualisera hur gårdarna ska byggas på marken nedanför. Min plan bygger mycket på att det också ska vara enkelt att bygga vidare, utan att behöva kompromissa med det funktionella och lättarbetade, även när flocken växer. Och jag har äntligen kommit fram till hur vi ska ha det! Nu börjar byggandet på riktigt! Det ska bli så jäkla roligt att ha så stor frihet och yta att bygga på! Hundarna kommer bli toklyckliga när de äntligen får sträcka ut i det planerade rasthägnet – och jag längtar efter att få sitta där och njuta av deras livsglädje.

Ratchel spanar ut över sina nya ägor. Här finns mycket nytt att titta på för hundarna.

Det har varit ett par otroligt varma dagar det senaste och hundarna har varit hyfsat utslagna i den provisoriska hundgården. Tidigt på morgonen eller sent på kvällen har vi begett oss ut på promenader i omgivningarna. Igår morse var det faktiskt så svalt ute att jag vågade mig ut med Sally och cykeln på de otroligt fina vägarna vi upptäckt. Det blev ingen lång tur, men en välbehövd en med en överlycklig Sally. Hon älskar verkligen att springa. Erik tog Kit och Déjà på en canicrosstur runt Glötessjön innan tempen steg alltför mycket och senare på kvällen fick Ratchel en egen långpromenad i solnedgången. Faktum är att det idag och framöver i veckan fortsätter att sjunka i temperatur och luftfuktighet – prognoserna ser otroligt lovande ut och jag har svårt att inse att det verkligen är på riktigt. Idag har jag till och med frusit under eftermiddagen och kvällen. Riktigt ordentligt faktiskt, sådär så jag behövt plocka fram betydligt varmare kläder. Vilken lyx att faktiskt kunna köra hund på dagtid i JUNI! Det är så jag vill nypa mig i armen igen. På riktigt.

Jag har så väldigt mycket mer att berätta, egentligen. Men jag är så trött att ögonlocken faller ihop. Helt jäkla utmattad – men alldeles löjligt lycklig.

 

Facebook Comments

Vilovecka

Här kring Mälardalen kan vi lugnt konstatera att våren anlänt med sommartemperaturer. Häromdagen visade väderstationen på 22 plusgrader och i helgen vaknade jag för första gången den här våren av att rummet var alldeles för varmt. Klockan var halv sju och all värme har varit avstängd härhemma. 

Det märks tydligt på hundarna att de soliga dagarna gör dom lite dåsiga och att de hellre ligger utslagna på någon noggrann utvald plats i trädgården, än att vara aktiva. Till och med duracellvalpen Déjà har lagt ned busandet om dagarna; istället slinker hon in i vår svala stuga för att sträcka ut sig på trägolvet och slumra i timmar. Så snart solen sjunkit bakom de stora träden som omringar bakre delen av trädgården så letar sig hundarna fram från sina svala gömställen och snart är buset i full gång. Jag inser mer och mer att det nog inte blir så många fler riktiga dragpass den här våren. Jag hoppas på att kunna klämma in några kortare turer tidiga morgnar eller sena kvällar, men luftfuktigheten har det senaste varit högre än vad jag önskat. Kanhända har vi tur – det kanske kommer någon temperaturdipp och lite sämre väder framöver som tillåter oss att plocka fram cykel och vagn, men jag räknar inte med det längre. Det är bonus. Men vi hinner lite mer canicross, där turerna inte blir så långa och ansträngningen inte så hög för hundarna. Desto värre är det för mig och min pollentrötta kropp 😉

Jag börjar allt mer introducera sommarens aktiviteter för hundarna; cavaletti och hinderbanor, balansträning, styrkepass och core-träning, klövjning och långa, snåriga skogspromenader. Med den här värmen kommer vi förhoppningsvis snart kunna sätta igång med vattenrelaterad träning såsom trask och simning. Inför sommarens träningsplan bokade jag ett hembesök av Amanda Gardelin, som jobbar som fysioterapeut, och tillsammans med mig gick hon igenom alla hundarna. Vi bollade också en hel del tankar och idéer kring hur jag på bästa sätt kan jobba med hundarna för att stärka de individuella svagheter de har. I stort såg dom alla fina ut, men precis som vilken människa som helst så sitter ju också våra djur på fysiska svagheter som påverka hur en individ rör sig, belastar kroppen och mår.

För Sally ligger mycket i att hon behöver få muskla på sig på nytt, efter de muskler som gått förlorade under de senaste veckorna av allergiutredning (ska berätta mer om det vid ett annat tillfälle).

Ratchel såg finast i kroppen ut av alla och riktigt njöt av att få bli ompysslad av Amanda; där ska vi fortsätta jobba precis som vi gjort och fokus ligger på att underhålla, samt lösa upp en lindrig spänning i bröstryggen. Ratchel har inte direkt klagat på att få sin dagliga massage, snarare tvärtom. Hon kommer nu självmant och sätter sig med ryggen mot mig och ger mig en uppfodrande blick.

Kit har sedan tidigare svagheter kring iliopsoas, vilket gör att han lite lättare drar på sig andra och större spänningar än tjejerna. Med honom märker jag en direkt skillnad om vi inte regelbundet masserar och stretchar! I stort ska vi egentligen inte göra något annorlunda utan fortsätta jobba förebyggande, grundstärka och löpande lösa upp spänningar han drar på sig. Efter Amandas besökt fick jag dels ett kvitto på att vi är på rätt väg, men även lite nya verktyg och övningstips med mig i ryggsäcken. Det känns väldigt skönt att ha en lite bättre grund att stå på när planen och målsättningen för nästa säsong utformas.

Hundarna känns helt klart nöjda och glada med de latare dagarna som värmen innebär. Dagar där de helt får ägna sin tid åt att bara vara hundar och ägna sig åt sådant de själva vill. Och det är verkligen skönt även för mig. Jag känner mig alltid lite nere när dragsäsongen lider mot sitt slut, men i år måste jag ändå erkänna att det nog är ganska välbehövligt med återhämtningen som de varmare månaderna innebär för oss. Särskilt nu när vi står mitt i en flytt. Vintersäsongen som gått har för oss varit mer intensiv än någonsin och det känns i kroppen. Ja, återhämtningen är nog lika välbehövlig både för hund som människa. För mig innebär de här månaderna att jag kan börja lägga lite mer fokus på att få rätsida på min egen träning och rehab, som ofta fått stå åt sidan i vinter. Inte det klokaste att prioritera bort, särskilt inte eftersom en musher faktiskt också ingår i teamet och kan vara en svag länk, men det är lätt hänt när så mycket annat känns viktigare eller mer angeläget att ta itu med.

Vi har nu haft en extremt lugn vilovecka – för hundarna – där de i princip bara rört sig fritt i trädgården. Bortsett från stretching, massage och ringträning hemmavid har vi knappt gjort någonting alls utöver att bara vara och mysa samman. Ratchel och Kit, som är riktiga mästermysare, ser oförskämt nöjda ut där de ligger utsträckta om dagarna (nåja, Ratchel är oftast nedgrävd) och det är så skönt att se dom sådana. Förnöjda med tillvaron. Det är skönt att ibland bara få luta sig tillbaks i tystnaden och titta på solande, slumrande hundar. Att ge oss alla tid att förnya våra krafter.

Facebook Comments

Först nu vågar jag berätta…

Det har ju ganska länge hintats här i bloggen om att jag har något stort att berätta – men jag har hållit på det. Det finns flera skäl till det. Skäl som att jag inte velat jinxa något (jag är sällan vidskeplig annars, men nu har jag tydligen varit det), inte velat berätta förrän saker är färdiga på svart och vitt, inte velat gå någonting i förväg… Ja, jag har helt enkelt varit rädd för att drömmen ska gå i kras innan vi ens kommit fram till den. Men! Nu är vi där. Allting är färdigt på svart och vitt och vi har ett datum. Vissa av er vet redan (jag har inte helt kunnat vara tyst givetvis) men för er andra – here’s the big bomb: 

OM 48 DAGAR FLYTTAR VI TILL FJÄLLEN!

Det kommer kanske inte helt som en chock att jag och Erik länge pratat om, drömt om, att flytta norr. Att göra en livsstilsförändring och leva ännu närmare naturen på en plats där vi får riktiga vintrar och större möjligheter till den typ av hundkörning vi vill hålla på med. Jag tror att alla som verkligen känner mig vid det här laget vet att dessa tankar malt runt i mitt huvud och i mitt hjärta på repeat. Att jag letat fastigheter, jobb och kontakter i flera år och bidat min tid. Väntat på att även Erik ska komma ikapp och känna sig redo att ta steget. För mig har nämligen steget aldrig känts fullt lika stort eller läskigt – jag har flyttat så många gånger redan. Levt i min kappsäck och kastat mig ut för stup utan att veta om fallskärmet kommer utlösas eller inte. Jag vet att det löser sig. Har en väldigt djupt förtröstan i att på ett eller annat sätt så hittar man en väg. Och gör man inte det, ja då vänder man om – eller så gräver man en annan. När jag igår kväll satt och tänkte efter så insåg jag att där vi bott sedan våren 2014, i vårt hus utanför Stockholm, det är den längsta period jag varit bofast sedan jag efter nionde klass lämnade hemmet jag växte upp i. Inte konstigt jag känt mig rastlös 😉

Likväl, när vi nämnt att nu flyttar vi, har folk blivit öppet förvånade. Ibland till och med riktigt bekymrade. Vad ska vi hitta på? Hur ska vi klara oss? Kan man överleva utan fem gatlyktor per kvadratmeter? Herregud, inget avlopp!? En mil till affären? Men shoppingcenter då? Och krogen? Vad tusan ska vi roa oss med där ute i ingenstans? Det kommer bli så långt att pendla! Har vi verkligen tänkt igenom det här?

Svaret är JA. Vi har tänkt. Länge, ordentligt och mycket. Nu vill vi göra. Och NEJ. Vi har inte svar på precis allt – men måste man verkligen ha det då? Kan inte saker och ting få falla på plats allteftersom? Kan man inte få ta ett steg i taget och sedan se vad som sker – vilka möjligheter som dyker upp, vad lusten säger och få tid att känna efter? Jag vill inte veta exakt hur mitt liv kommer att se ut om fem eller tio år. Jag dör inombords av tanken. Vad ska jag då upptäcka längsmed vägen? Vart ska jag gå vilse, finna nya stigar och pröva mina vingar? Trilla, skrapa upp knäna, gråta en skvätt, skratta åt hur tokigt det blev och sedan resa mig igen? När ska jag få leva?

Men jag förstår att det är lätt att ifrågasätta sådant man inte riktigt förstår eller kan relatera till.

På utflykt i våra nya hemtrakter

Men det finns också dom som reagerat med hejarop och förtjusning. Dom som sett vår dröm, satt sig in i den och förstår våra val. Som inspireras och som inspirerar. Som finner eller gräver egna vägar – före, i takt med eller efter oss. Som ställer frågor; inte för att ifrågasätta utifrån förutfattade meningar, utan frågor ur genuin nyfikenhet och för att hjälpa oss vidare. Alla delar inte våra intressen eller drömmar kring framtiden – andra gör just det. Flera känner jag sedan länge, några har jag trillat över av en slump, andra har jag aldrig träffat. Oavsett vilket känner jag en sådan enorm kärlek och tacksamhet till alla de (er) som delar vår glädje och på olika sätt hjälper oss vidare. Genom mental stöttning, tips, råd, vägvisning och uppmuntran. Genom att dela med er av egna resor. Genom att helt enkelt bara tro på oss. Genom att inte kväva drömmar innan de har fått en chans att prövas i verkligheten. Er existens är, handen på hjärtat, så otroligt betydelsefull för mig att mina ögon tåras när jag skriver de här orden. NI ÄR SÅ VIKTIGA. Jag hämtar så otroligt mycket energi och styrka från er, när min egen i haltar.

Lycka är att ha människor omkring sig som förstår valet att välja sin dröm – oavsett hur drömmen ser ut <3

Hemma i Upplands-Bro är planeringen i full gång och packningen påbörjad inför det som komma skall. Det är alltid mer fix än man tror när man en gång blivit mer eller mindre bofast, börjat samla på sig saker och skaffat diverse abonnemang och gud-vet-vad. Och där är en del projekt för oss att ordna med nu de närmsta månaderna; hundgårdar ska planeras och byggas, avlopp ska grävas och vatten ska dras, adresser ska ändras och ett nytt sätt att leva ska så sakteliga ta sin form. Det gör mig lite matt på samma gång som det får fjärilarna att dansa i magen på mig. Den här biten av processen har jag alltid haft en viss hatkärlek till; jag både älskar och hatar ovissheten. Tanken på allt jobb. Oftast är det just tiden innan man på riktigt kommit igång, innan det där första spadtaget eller den första spiken slås i, som jag tycker är lite jobbig. När man står mitt emellan och har en massa beslut att fatta. Jag vill börja göra. Men tids nog är vi där.

Nu har vi först 48 dagar. Fyrtioåtta dagar av nerpackandet av ett liv och förberedandet av ett nytt. Av fixande och flyttande, ringande och sorterande. Fyrtioåtta dagar går fort. Och oändligt långsamt.

Facebook Comments

Påskhelg hos Yabasta

Ända sedan påsken då vi först mötte Marlene och Yabasta-gänget har det blivit något av en tradition att spendera påskdagarna samman. Även i år höll traditionen i sig och vi åkte ned till Motala för att spendera en långhelg på Yabastas hemmaplan. En långhelg fylld av byggprojekt, hundkörning, knasiga påhitt och otroligt efterlängtad tid med fantastiska vänner. Och med en lite dramatisk början på skärtorsdagskvällen…

När jag och Marlene på torsdagskvällen skulle ordna med hundarnas kvällsmat i hundhuset så lyckades Sally på något vis ta sig ur den mycket väl inhägnade tomten. Jag har funderat många varv över varför och hur det egentligen gick till; Sally har aldrig varit en rymmare eller visat några som helst tendenser av att ha ett intresse av att rymma tidigare. Inte ens hemmavid, trots att skogen bakom hundgårdarna är full av rådjur och andra smådjur som kan kicka igång jaktlusten hos hundarna. Jag har funderat i banor som att om det enbart varit vilt som motiverat henne att ta sig ur tomten, ja då borde de andra hundarna (flera med större jaktlust än henne) ha hängt på. Vi borde ha hört något, tror jag. Hundarna borde ha varit mer uppe i varv, inte suttit utanför dörren och lugnt väntat på mat. Det enda jag gång på gång kommer fram till är att Sallys motivation måste ha varit stor och att det sannolikt har handlat om att hon velat ta sig in till oss. Hon kan nämligen öppna dörrar och vid ett tillfälle gjorde hon just det – och jag tog ut henne på tomten igen för att vi skulle få dona med maten ifred. Jag låste därefter dörren och kanske kan det ha lett till att Sally börjat leta efter en annan väg in? För det går ju att komma in via garaget.. Om man först tar sig ut ur tomten… Kanhända gjorde hon just det, tog sig ut för att söka efter en annan väg in i byggnaden och kanske fick hon då korn på nåt vilt? Ja.. vem vet. Det är bara spekulationer och jag kommer aldrig riktigt veta vad som hände, mer än att Sally aldrig dök upp när vi ropade in våra hundar för kvällsmat. Först trodde vi att hon gömt sig någonstans på den stora tomten. Det finns gott om finurliga gömställen i Björkliden så jag, Erik och Marlene sprang runt med våra pannlampor och letade i varje vrå alltmedan vi lockade på Sally. Vi letade inomhus med, för hon kunde ju faktiskt ha öppnat dörren. Men nej, hon var absolut ingenstans. Och ingenstans kunde jag hitta tecken på att någon försökt bryta sig ut i stängslet – ändå var den enda logiska förklaringen till hennes försvinnande just den att hon måste ha tagit sig ut. Min gissning är via grinden; att hon lyckats öppna den tillräckligt för att slinka ut och att den sedan gått igen på nytt. När vi väl förstått att hon inte var på tomten så gav sig Erik ut för att leta i skogen som omger tomten. Själv höll jag mig kvar runt huset och fortsatte att ropa och kalla in henne medan jag spejade längsmed vägen och åkrarna på andra sidan. Min förhoppning var att hon skulle höra mig och komma tillbaka. Marlene startade ATV:n vilket hon visste skulle framkalla ett högt ylande från hela flocken som vi hoppades skulle locka tillbaks Sally hem – och sedan körde hon iväg för att söka efter henne.

Jag vet inte hur länge vi letade där i mörkret. Sannolikt över en halvtimma, kanske fyrtio minuter eller närmare en timme. Det kändes så jäkla hopplöst när jag gick runt där ensam, visslandes och ropandes hennes namn. Och jag vet verkligen inte hur jag kunde hålla mig så iskallt lugn. Jag kände tydligt Marlenes oro över situationen, jag kände Eriks med, men för mig var det som om jag gick in i någon form av krisberedskap. Som att jag gick runt alldeles bedövad, känslomässigt, men med varje sinne på helspänn. Lugn på ett nästan skrämmande vis. Jo, jag förstod nog någonstans i bakhuvudet att känslorna skulle komma ikapp så småningom, att någonstans där bak rasade katastroftankarna och rädslan fram i 180 knyck… Jag kunde bara inte låta allt det ta över innan jag funnit Sally. Hon måste dyka upp. Ibland tyckte jag mig höra henne, höra det prassla till inne i skogen på ett vis det bara gör när ett relativt lätt och snabbt djur rör sig mellan träd och buskar, över skaren. Lika ofta tänkte jag modfällt att det var inbillning. Till slut, efter att nästan ha ropat mig hes, gick jag in på tomten igen för att försäkra mig än en gång om att hon inte var där någonstans ändå. Jag hann inte vara inne på tomten i mer än två-tre minuter när jag hör något bakom mig – och där får jag syn på henne i slussen innanför grinden! Hon stod på bakbenen och viftade på svansen när hon såg mig, gnydde när hon försökte ta sig in till mig. Jag var framme hos henne på en millisekund. Kan inte ens förklara hur hårt hjärtat slog i mitt bröst och hur tårarna genast började bränna bakom ögonlocken av lättnad när jag lyfte upp henne i min famn och höll henne hårt intill. I just det ögonblicket var det enda jag kunde känna en överväldigande kärlek, tacksamhet och glädje över den nätta lilla tiken i mina armar. Herregud, som jag älskar den hunden! Jag vet inte vad jag hade gjort om något allvarligt hade hänt henne..!

Några minuter senare dök Erik och Marlene upp, varpå jag lättat ropade åt dom att Sally hade dykt upp. Det tog inte någon lång stund innan jag såg Charlie och Philips blå bil köra upp på parkeringen – de körde sakta eftersom jag hade sms:at dom om att Sally var på rymmen. Allting som hände därefter är fortfarande lite luddigt för mig; känslorna kom plötsligt ikapp mig när jag satte mig ned i soffan och jag kröp slutligen ned fullt påklädd i sovsäcken, invirad i två tjocka täcken, för att råda bot på frossan och kölden som härjade i min kropp som ett uttryck för den starka ångest som grep tag om mig när adrenalinet hade avtagit. Jag somnade snabbt den kvällen.

Déjà och Pila i morgonsolen

Nästa morgon vaknade vi upp till en trädgård som badade i helt fantastiskt ljus. Den härliga känslan blev dock kortlivad när jag upptäckte att Sally hade en blågrå ”fläck” på hornhinnan. Genast kände jag en gnagande oro i magen, en kall hand om hjärtat. Ni som följt Yabasta en längre tid vet att Marlene vid det här laget har blivit ganska duktig på det här med skador på ögon, så när hon bekräftade mina tankar om att åka in akut till veterinären så var det inte mycket snack om saken. Hon ringde och förvarnade veterinärerna i Kumla, som väl känner till Malles huskygäng, och Erik for under förmiddagen iväg med Sally för en undersökning. För min del var ångesten skyhög vid det laget och jag var oerhört trött mentalt efter känslostormen kvällen innan, så det var skönt att få fokusera på de andra hundarna medan Erik var iväg. Tillsammans med de andra packade vi in både Charlie/Philips, Malles och våra hundar i bilarna och for ut i skogen för att träna dom. Ja, det blev faktiskt en heldag ute.

Det är alltid lika lärorikt och roligt att köra tillsammans med andra – och man vet verkligen aldrig riktigt vad för utmaningar som kan dyka upp längsmed vägen. För varje gång vi gör en start med flera ekipage på det här sättet så kommer jag till nya insikter. Under fredagen körde vi fyra olika spann; Marlene och Philip körde ett sexspann med ATV, jag ett fyrspann på vagn, Charlie ett trespann med trehjuling och Amanda körde ett trespann med ännu en trehjuling. Att få starten att gå smidigt till – utan att köra ifrån varandra – var inte helt lätt. Hundarna var galet heta och jag som startade först försökte hålla nere farten så mycket som möjligt för att vänta in de andra ekipagen, men det var allt annat än en enkel uppgift. Till slut kom dom andra ikapp, men någonstans därefter körde jag och Charlie lite vilse. Det resulterade i att vi körde leriga 22 km istället för de tänkta 16, men vi tog oss tillbaks till startplatsen till slut och det lagom till att Jörgen (som varit kvar hemma och jobbat på ett byggprojekt) startat en brasa. Alla hundarna fick vila på stake out och kom snart till ro i granriset och solen, medan vi andra grillade över öppen eld och fyllde på med energi. Erik gjorde oss sällskap efter att de kommit tillbaks från Kumla och hade med sig både Sally och Déjà. Och efter lunchen sattes strax över hälften av hundarna ihop i ännu ett storspann som jag och Charlie tog på ytterligare en tur med ATV:n. Totalt gick de 40 kilometer den dagen – vilket är rekorddistans för Ratchel på en och samma dag. Jag är verkligen glad över hennes utveckling i år! Hon har i vinter äntligen börjat hitta en bra balans i selen och börjat springa mer fokuserat igen, efter en period av att ha huvudet lite i det blå. Men nu börjar jag känna igen henne i arbete igen och det är fint att se att vår träning den här säsongen verkligen gett resultat <3 Även Kit sprang distansen riktigt fint; han kändes stark och pigg. Nästa helg kommer Amanda Gardelin ut för att känna igenom hundarna och jag ser fram emot att bolla med henne kring hundarnas fysiska form.

Långfredagstur no. 2 tillsammans med Charlie
Kitten myser i granriset mellan träningspassen

Hos veterinären hade man kommit fram till att Sally fått en rispa på hornhinnan, vilket var precis vad jag misstänkt. Utlåtandet blev att det mycket sannolikt skulle läka utan större komplikationer med rätt omvårdnad och vi fick således med oss recept på återfuktande droppar, en ögonsalva och smärtlindrande. För säkerhetsskull ska Sally på återbesök i veckan för att se så allting läker ordentligt. Under helgen har hon fått vila från samtliga träningspass; jag har inte velat riskera att förvärra någonting. Spannhundar får lätt grus och lera i ansiktet under den här tiden på året och efter skrapningen av hornhinnan har Sally dessutom varit lite extra ljuskänslig. Vi verkar ha haft lite tur med att såret inte blivit alltför djupt, men jag måste ändå erkänna att där bor en oro i mig över att där ska bli några bestående men på hennes öga. Min älskade lilla tjej, vilken olycksfågel hon varit i vinter. Det gör så ont i mig att veta där inte går att skydda hundarna från precis allting som kan skada dom. Att där finns en gräns för hur mycket jag kan kontrollera, hur mycket jag än försöker. Att veta någon av dom mår dåligt eller har ont, det påverkar mig starkare än jag kan finna ord till. Jag önskar så att jag hade förmågan att skydda dom från precis allt negativt, alltid…

Sally – en mycket speciell hund för mig.

Resten av påskhelgen förflöt med betydligt mindre dramatik, tack och lov. Vi byggde kök, körde mer hund, spelade spel och lekte filmstjärnor. Åt lite för mycket godis och lite för lite riktig mat – precis som småungar när föräldrarna är bortresta. Det var ljuvligt att få umgås med goda vänner utan att behöva titta på klockan eller ha bråttom iväg någonstans. Det är ju trots allt det som jag saknar mest av allt när där är sådana avstånd mellan oss alla; att ha utrymme att verkligen spendera kvalitetstid ihop. Det blir lätt att vi ses på tävlingar och utställningar, vilket givetvis är helt underbart, men samtidigt innebär det alltid begränsat med tid och fokus på umgänge. Vi är liksom alltid på väg någonstans. Det är därför påsken blivit mig så kär; den innebär att vi verkligen avsätter tid för varandra. Tid att bara vara oss själva. Oborstade och avslappnade och tillsammans med varandra och, givetvis, hundarna.

Påsken innebar också att Turbo flyttade hem igen efter att ha spenderat vintermånaderna hos oss. Det kändes oerhört bitterljuvt att inte ta med sig Tubbe tillbaks till vårt hem. Såpass att jag faktiskt inte riktigt fixade säga hejdå till honom när vi skulle åka, utan medvetet valde att strunta i det. Kände liksom att jag behövde distansen. Det är dock oerhört skönt att veta jag kommer träffa honom med jämna mellanrum hos Malle – han är ju en del av min utökade familj, även om vi inte längre har honom runt oss i vardagen. Tubbe är en grabb vars närvaro märks väldigt tydligt och jag en person som fäster sig väldigt snabbt vid andra levande varelser jag tycker om, så det är inte utan att det känns lite tomt när han inte längre ränner runt i trädgården med Déjà, i färd med att hitta på nya hyss och kreativa projekt. Fina killen <3

Turbo – en social grabb som på rekordtid blev en oerhört omtyckt flockkamrat. Särskilt mycket bondade han med ”sin” valp Déjà.

En grabb må ha lämnats i Motala i helgen, men en annan herre följde med oss hem – nu som permanent flockmedlem. Innan vi lämnade Björkliden skrev vi nämligen papper på Kitten, som numera även rent juridiskt tillhör Raxeira’s. Ärligt talat, det fanns väl aldrig något annat alternativ? Kit har varit en given pusselbit hemma hos oss ända sedan dag ett och innerst inne har vi alla vetat om det hela tiden. Jag har faktiskt svårt att föreställa mig att det inte ens är ett år sedan han följde med oss hem från Ånnaboda, det känns som om han alltid funnits här. Kanske för att han varit mig så väldigt kär redan innan jag visste han skulle hamna här. Ibland när jag iakttar honom för tankarna mig tillbaks till värmestugan där i Nornäs, mitt under Vildmarksracet 2016, där jag och Kit satt på golvet. Jag kan riktigt se framför mig han hade lagt sig tillrätta där i mitt knä och dragit en riktigt djup suck innan han somnat, alltmedan jag masserade honom ömt. Minns hur jag exakt där och då förnam den där alldeles speciella värmen i bröstet. Ni vet den som indikerar på att man känner sådär riktigt starkt för någon… Fina lilla gubben, jag är så glad att han hittade hit <3

Nu är det ett år kvar till nästa påsk – och vem vet. Kanske firar vi den i Härjedalsfjällen och vårt framtida hem nästa gång 🙂

Facebook Comments