Åter in i valpdimman

För snart en vecka sedan fick flocken tillökning. På en och samma lördag växte Raxeira-flocken med hela tre individer – och några dagar innan dess dök Kangi upp. Det kommer kanske inte som en nyhet för er som följer oss på daglig basis via sociala medier och i verkliga livet, men nog kom det som en överraskning tror jag. 

Att flocken skulle utökas var ju givet, men att det skulle ske så snart har enbart delats med de människor vi har i vår närmsta krets. Det är ju så att saker och ting sällan är givna förrän de faktiskt hänt. Någonting vi fått erfara flera gånger, men kanske särskilt denna vår. Kullar vi hoppats på och längtat efter har inte kommit – och för mig som lätt blir väldigt emotionellt investerad (på gott och ont) har det kommit som enorma besvikelser som hängt kvar länge. Men så dök någonting annat upp. Möjligheter. Nya perspektiv. Och vi bestämde oss för att ge det en chans.

Så, i förra veckan flyttade det in ett litet syskonpar i vårt hem och flock. Cora och Santi, två energiknippen med stora personligheter som tagit både mig och Erik med storm. Vi träffade dom första gången i maj, efter Ånnaboda-utställningen, då jag, Erik och min mamma for till Orust för att hälsa på Tobias och Sara Eliasson. På gården hade de en valpkull vars föräldrar vi var väldigt intresserade av att kika närmare på. Pappa Nordvikens Bonzo var för mig inte en okänd hund då han en gång i tiden gått i Nisse Uppströms spann, men mamman till valparna var mer av ett wildcard. I flocken fanns också tre äldre unghundar som alla var avkommor till tiken Varga. Vi blev kvar i några timmar för att prata hund och umgås med och få en känsla hundarna, samt avslutningsvis kika lite på kullen. När vi på eftermiddagen lämnade Orust var det med en härlig känsla i kroppen – vi förstod att det här skulle kunna vara något för oss. Man blir ju i princip alltid totalförälskad i valpar men den här gången hade vi dessutom fått träffa och bli förtjusta i båda föräldrarna, samt hundarna från den tidigare kullen. Vi mötte också där två andra tikar jag blev oerhört förtjust i; Hel och Vide. Jag kan lova att jag kommer hålla ögonen på dessa två damer i framtiden.

Cora och Santi

Cora och Santi är otroligt roliga små personligheter. De är lika lika som de är olika. Båda har dom massor av energi – de älskar att springa, brottas och busa. Är framåt och orädda, med en stor tro på sin egna förmåga. Jag älskar att iaktta hur de löser problem (båda är duktiga problemlösare!) och tar sig över hinder utan att låta sig stoppas. Cora är snäppet mer självständig än sin bror. Hon söker gärna äventyr på egen hand och känns väldigt trygg i sig själv. Kavat, utåtriktad och full av åsikter. Hon är en liten tik som tydligt tänker mycket och snabbt. Ja, jag tvivlar inte en sekund på att det ryms en mycket skarp liten hjärna i det huvudet. Hennes ögon är fulla av klokhet och djup. Det ska bli otroligt roligt att se vad det blir utav henne när hon växer upp.

Santi är både lugnare och galnare än sin syster. Han är något mer intensiv i sin energi, liksom han är i sitt kontakt-/närhetssökande. Santi rör sig mycket och jag tror han kommer växa upp till en hund med ett mycket stort rörelsebehov, likt sin far. Men Santi älskar också människokontakt. Han är den mjukare av syskonen, den av valparna som alltid är först framme och med stor iver ska upp i famnen. Han är den som alltid vill vila tätt intill, gärna under ens skinn och söker mycket trygghet i närhet. Han är en valp som gärna sitter länge och tittar en i ögonen. Och han är en valp som väldigt snabbt knyter an till de andra hundarna i flocken, som vill vara nära dom. Santi är också en tuff och modig liten grabb, men det är samtidigt tydligt att han finner mycket trygghet i sin syster och är mer flockbunden än henne. Trots att han nästan alltid är i farten så upplever jag honom inte som en stressad individ, utan hans energi är lika intensiv och stor som den är lugn. Jag kan inte förklara det på annat vis. Men i de där ögonen ryms ett enormt lugn, en ömhet – och massor av bus.

Ja, jag är bottenlöst förälskad i dessa två invider. Vilka fantastiska små väsen de är!

Coras ögon rymmer oceaner av personlighet och vishet. Jag kan med lätthet förlora mig i dom.
Santi, min lilla tyfon. Det ryms så mycket ömhet i den här lilla pojken – det är omöjligt att inte älska honom.

Vi börjar nu hitta in i vardagens rutiner, både valparna och jag. De har tagit flytten och omställningen det innebär otroligt väl, allt ifrån den långa resan mellan Orust och Glöte, till att introduceras för en ny flock. Jag ser så mycket fram emot att få se dessa två växa upp, utvecklas och träna med oss. Det känns också otroligt roligt att så många valpar ur kullen hamnat/blir kvar i kretsen. Tobias och Sara behåller tre, liksom våra nära vänner Sarah och Andreas tagit hem en utav kullbröderna. Det återstår fortfarande två valpar i kullen som ska till nya hem – jag håller tummarna för att även dessa kanske hamnar någonstans så att de blir lätta att följa. Det är otroligt roligt att få se en hel kull utvecklas, både i vardag och som draghundar.

Cora och Santi har såklart, precis som alla våra andra hundar, fått nya personliga sidor här på bloggen. Ni hittar dessa uppe i huvudmenyn. Som alltid kommer det tillkomma text och information allteftersom valparna växer upp.

Söta lilla Zam som flyttat till Andreas och Sarah <3 En otroligt go liten grabb!

Jag nämnde ju att vi fått tre nya hundar i flocken i lördags. Och jag har givetvis inte räknat fel! Men jag kommer att spara inlägget om hund nummer tre till nästa gång. Hunden som dök upp som en riktig överraskning – i dubbel bemärkelse. Blue Neptune’s Sureprice <3

Stugliv och en nykomling

Dagarna känns på något vis längre häruppe. Kanske är det ljuset och det faktum att det aldrig någonsin blir mörkt. Kanske är det att jag nästan helt slutat titta på klockan och för varje dag alltmer hittar tillbaks till min egen rytm. Eller kanske handlar det om att jag samlar så mycket intryck och hinner tänka så många långa tankar att det helt enkelt fyller dagarna med känslan av att ha haft fler upplevelser per dag än tidigare. 

Men det är inte alltid helt smärtfritt eller utan problem att leva här nu när allt är nytt – det är mycket anpassning som behövs och mycket ska ordnas med under sommaren. Hundgårdsbyggena har dragit ut på tiden då virket och leveranser inte dykt upp i tid, hundarnas magar/ljumskar blir sönderbitna av knotten som vaknat till liv med våldsam kraft, Rackarn har hunnit rymma en gång (ÅNGEST) och många av de saker man är van att kunna lösa i ett nafs kräver plötsligt mycket mer tankekraft och jobb. Som att tvätta bautatjockt, långt hybridhår när man inte har rinnande vatten. Eller bara en sådan sak som att anpassa sig till det faktum att de öppettider som står på en butiks hemsida inte alltid gäller – för man måste komma ihåg att läsa lappen på entrén där sommartiderna står också och har du inte gjort det så är det inte mer att göra än att sätta dig i din bil och glatt köra hem igen. Men för varje liten utmaning och fnurra som dyker upp lär vi oss också någonting nytt. Om vilka fantastiska, välkomnande och hjälpsamma människor det finns i byn, människor som bjuder in till brännbollshäng och följer impulser att nyfiket knacka på dörren för att hälsa. Människor som släpper allt vad de har för händer och kommer till undsättning när något krisat – OCH tar sig tid att faktiskt samtala och skratta en stund istället för att skynda iväg, trots att de egentligen har 101 andra saker att göra. Jag slås av ständiga insikter om hur anpassningsbar människan ändå är och hur mycket man kan lösa med fantasins hjälp, även när kunskapen haltar.

Någonting jag verkligen har längtat efter under den här tiden, det är en ordentlig dusch. Inte ett dopp i sjön, inte en så kallad raggardusch och inte tvätta sig ren med våtservetter. Utan en riktig allt-schampoo-sköljs-ur-håret-dusch. En stå-under-rinnande-vatten-dusch. Vi har ju varken avlopp eller vatten i stugan än, men vi har en egen brunn man kan hinka upp vatten ur. Så jag satte mig att söka efter enkla och billiga sätt att bygga en utedusch på. Och voilà – det bidde en dusch bestående av några brädor, plåtskivor vi hittat på gården, en campingduschpåse för 59 riksdaler (se bild), två hinkar vatten från brunnen (det är tydligen vad som krävs för att mitt knasiga hår 1 – ska bli blött och 2- ska bli ursköljt), en helt fenomenal liten uppfinning som i princip är en portabel liten duschslang med tillhörande vattenpump (ÄLSKAR Biltema!) och hederlig gammal solvärme.

Duschset – däribland min fantastiska lilla kompis från Biltema. Den slangen stoppar man ned i närmsta hink med vatten och simsalabim! Rinnande vatten! Bra tryck = lyckligt hår!

Det var faktiskt riktigt härligt att stå utomhus i den egensnickrade duschen. Solen värmde skönt och himlen var blå. Det snålblåste förvisso, var inte mer än 15-16 plusgrader ute och vattnet var definitivt inte särskilt varmt, men efter tre dagar i solen var det åtminstone inte dödligt kallt 😉 Och det var helt underbart att få känna sig sådär riktigt, riktigt ren igen! Och dofta något annat än byggdamm och djungelolja. Jag bestämde mig efter duschen att klättra upp på logrampen utanför ladan, den där jag ofta sitter och dricker mitt kaffe, för att helt sonika låta kropp och hår soltorka medan jag njöt av utsikten och solens värmande strålar. Nedanför rampen kunde jag höra hundarna sucka förnöjt där de låg utsträckta i de provisoriska hundgårdarna.

Inte så pjåkigt ändå att torka till den här vyn
Soltorkning pågår.

Den här sommaren är det inte enbart arbete på gården som pågår, utan även många förändringar i flocken. Framförallt är det nya hundar som kommer till i sommar – det blir en riktig huskyboom! Nu när vi inte längre begränsas av ytan vi bor på så kan nämligen både jag och Erik investera i att verkligen bygga egna spann. För det är trots allt lite trist och tröttsamt att alltid behöva dela på hundarna för att man helt enkelt har för få för att båda ska kunna köra varsitt spann på släde samtidigt. Och vi vill ju trots allt kunna åka ut på äventyr och dela upplevelser tillsammans ibland. Att utöka flocken är således inget nytt påhitt (men det vet nog de flesta av er redan) – men det går lite snabbare än vi kanske först planerat för. Så är det ibland, när möjligheter dyker upp framför fötterna på en.

Jag ska berätta mer allteftersom, men vi börjar med den nykomling i flocken som faktiskt redan flyttat in: Kangi. Eller Bengt, kort och gott, som han heter i stamtavlan. Kangi är en unghund på drygt ett år som vi i ett år framöver kommer ha inackorderad hos oss. Han kommer byggas upp, köras in och gå i unghundsträning med våra andra unghundar under dessa månader. Att Kangi skulle komma hit var inte planerat sedan särskilt långt tillbaks, utan förfrågan kom väldigt plötsligt men var intressant nog för att säga ja hyfsat direkt. Det är nämligen så att jag är ganska nyfiken på den här hunden – han har spännande hundar bakom sig från linjer jag tycker om. Och han visar sig vara kusin till min Sally – hennes mamma Yoyo är kullsyster till Kangis mamma, Koykoy. Och Kangis pappa Neimans Skurk är kullbror till hundar såsom Lilla Fridolf och Finnen, två hanhundar jag verkligen gillar. Så möjligheten att lära känna, köra in och träna en valp ur denna kombination ville jag inte tacka nej till.

Kangi har nu bott hos oss i fyra dygn och har visat sig vara en härlig filur. Lite som en stor kalv som spritter av glädje och energi åt alla de håll. Den typen av energi är för mig väldigt attraktiv och känns lovande när vi talar om en hund som ska komma att bli draghund. Han är lättsam, öppen och social, vilket har gjort att han kommit in i flocken på nolltid och är uppskattad av alla. Särskilt uppskattad är han kanske av Déjà, som just kommit in i sitt första löp och därför fått nöja sig med att vistas på andra sidan hundgårdsgallret från honom. Men det betyder inte att hon inte kämpar hårt för att få hans uppmärksamhet 😉

Kusinerna röjer loss
Kangi är en riktigt uttrycksfull grabb 😉

Det kommer mer nyheter så småningom, men tills dess vill jag tipsa om fliken vid namn Härjedalsflytten som nu flyttat in på huvudmenyn. För alla er som uttryckt en önskan om att få följa med på och bli uppdaterade kring vårt stora äventyr har jag nu sett till att ni via den fliken kommer direkt till alla de inlägg som handlar mer specifikt om flytten och livet här i stugan. Tack för alla jättefina, värmande, peppande kommentarer som redan trillat in både på blogg, Instagram och Facebook gällande vår stora livsförändring. Det är SÅ uppskattat!

Äntligen hemma!

Att flytta är att dö – för att sedan återuppstå. Precis så vill jag summera de senaste veckorna av hektiskt flyttkaos. Att packa ned sitt liv i små lådor och joxa med papper och utrensningar och tvättar och tusen checklistor och lite till, det är verkligen döden. Jag har den här våren dött så många gånger att jag tappat räkningen. Så många gånger att jag nu, nyss återuppstånden, känner mig så levande att jag ärligt talat undrar om jag drömmer en utav de där väldigt levande och färgstarka drömmarna jag ibland drömmer om natten. 

Vi är äntligen framme nu. Härjedalen. Platsen som gripit så hårt tag i mitt hjärta att jag inte kunnat sluta tänka på den. Jag är verkligen fullkomligt allvarlig när jag skriver att jag i varje dag under snart ett halvt decennium tänkt på och längtat mig sjuk upp hit. VARJE DAG. Och nu, när jag sitter här i sänglampans sken i vår lilla stuga, med sjön och bergen utanför mitt sovrumsfönster, då är jag så lyckligt att jag vill nypa mig själv i armen för att vara riktigt säker på att jag är verkligt vaken. Jag är så otroligt trött. Jag är så trött att jag sluddrar när jag talar, vinglar när jag går och ser i kors – men jag är så jävla, ini norden lycklig. Jag fullkomligt älskar den här platsen, med varje fiber i min kropp och själ.

De senaste dagarna har gått åt till att göra oss hemmastadda i stugan och byn, men framförallt har de gått åt till att börja ordna så att hundarna har det riktigt bra. Att vi inte har riktigt badrum eller vatten indraget i stugan än (förvisso också på priolistan) känns liksom inte lika angeläget som att se till att hundarna ska kunna få leva så normalt som möjligt, med ytor att springa och bara få vara hundar på. Så… Vi har röjt mark med våra bara händer i timmar och dagar; gammalt hederligt kroppsarbete då sista flyttlasset (som kom upp först igår) också innehöll saker såsom vår röjsåg. Medan Erik med en högaffel skyfflade upp de enorma mängder av ris och ogräs på släpet, började jag märka ut hur hundgårdarna ska byggas igår. Ett projekt som krävt inte så lite tankearbete; jag råkar ju vara lite av en perfektionist när det kommer till det här med hundgårdar… Det räcker inte med fint och trevligt för ögat. Eller enbart funktionellt. Jag vill ha allt. Fina att titta på och trevliga för hundarna att vistas i, det ska vara lättjobbat i vardagen, bra placerat i förhållande till huset och den mark jag tänkt ska bli rasthägn och det ska vara genomtänkt in i det minsta. Jag har suttit uppflugen på rampen som leder upp till ladans loge och räknat kvadratmetrar och skissat tusen olika lösningar jag inte varit nöjd med, alltmedan jag försökt visualisera hur gårdarna ska byggas på marken nedanför. Min plan bygger mycket på att det också ska vara enkelt att bygga vidare, utan att behöva kompromissa med det funktionella och lättarbetade, även när flocken växer. Och jag har äntligen kommit fram till hur vi ska ha det! Nu börjar byggandet på riktigt! Det ska bli så jäkla roligt att ha så stor frihet och yta att bygga på! Hundarna kommer bli toklyckliga när de äntligen får sträcka ut i det planerade rasthägnet – och jag längtar efter att få sitta där och njuta av deras livsglädje.

Ratchel spanar ut över sina nya ägor. Här finns mycket nytt att titta på för hundarna.

Det har varit ett par otroligt varma dagar det senaste och hundarna har varit hyfsat utslagna i den provisoriska hundgården. Tidigt på morgonen eller sent på kvällen har vi begett oss ut på promenader i omgivningarna. Igår morse var det faktiskt så svalt ute att jag vågade mig ut med Sally och cykeln på de otroligt fina vägarna vi upptäckt. Det blev ingen lång tur, men en välbehövd en med en överlycklig Sally. Hon älskar verkligen att springa. Erik tog Kit och Déjà på en canicrosstur runt Glötessjön innan tempen steg alltför mycket och senare på kvällen fick Ratchel en egen långpromenad i solnedgången. Faktum är att det idag och framöver i veckan fortsätter att sjunka i temperatur och luftfuktighet – prognoserna ser otroligt lovande ut och jag har svårt att inse att det verkligen är på riktigt. Idag har jag till och med frusit under eftermiddagen och kvällen. Riktigt ordentligt faktiskt, sådär så jag behövt plocka fram betydligt varmare kläder. Vilken lyx att faktiskt kunna köra hund på dagtid i JUNI! Det är så jag vill nypa mig i armen igen. På riktigt.

Jag har så väldigt mycket mer att berätta, egentligen. Men jag är så trött att ögonlocken faller ihop. Helt jäkla utmattad – men alldeles löjligt lycklig.

 

Vilovecka

Här kring Mälardalen kan vi lugnt konstatera att våren anlänt med sommartemperaturer. Häromdagen visade väderstationen på 22 plusgrader och i helgen vaknade jag för första gången den här våren av att rummet var alldeles för varmt. Klockan var halv sju och all värme har varit avstängd härhemma. 

Det märks tydligt på hundarna att de soliga dagarna gör dom lite dåsiga och att de hellre ligger utslagna på någon noggrann utvald plats i trädgården, än att vara aktiva. Till och med duracellvalpen Déjà har lagt ned busandet om dagarna; istället slinker hon in i vår svala stuga för att sträcka ut sig på trägolvet och slumra i timmar. Så snart solen sjunkit bakom de stora träden som omringar bakre delen av trädgården så letar sig hundarna fram från sina svala gömställen och snart är buset i full gång. Jag inser mer och mer att det nog inte blir så många fler riktiga dragpass den här våren. Jag hoppas på att kunna klämma in några kortare turer tidiga morgnar eller sena kvällar, men luftfuktigheten har det senaste varit högre än vad jag önskat. Kanhända har vi tur – det kanske kommer någon temperaturdipp och lite sämre väder framöver som tillåter oss att plocka fram cykel och vagn, men jag räknar inte med det längre. Det är bonus. Men vi hinner lite mer canicross, där turerna inte blir så långa och ansträngningen inte så hög för hundarna. Desto värre är det för mig och min pollentrötta kropp 😉

Jag börjar allt mer introducera sommarens aktiviteter för hundarna; cavaletti och hinderbanor, balansträning, styrkepass och core-träning, klövjning och långa, snåriga skogspromenader. Med den här värmen kommer vi förhoppningsvis snart kunna sätta igång med vattenrelaterad träning såsom trask och simning. Inför sommarens träningsplan bokade jag ett hembesök av Amanda Gardelin, som jobbar som fysioterapeut, och tillsammans med mig gick hon igenom alla hundarna. Vi bollade också en hel del tankar och idéer kring hur jag på bästa sätt kan jobba med hundarna för att stärka de individuella svagheter de har. I stort såg dom alla fina ut, men precis som vilken människa som helst så sitter ju också våra djur på fysiska svagheter som påverka hur en individ rör sig, belastar kroppen och mår.

För Sally ligger mycket i att hon behöver få muskla på sig på nytt, efter de muskler som gått förlorade under de senaste veckorna av allergiutredning (ska berätta mer om det vid ett annat tillfälle).

Ratchel såg finast i kroppen ut av alla och riktigt njöt av att få bli ompysslad av Amanda; där ska vi fortsätta jobba precis som vi gjort och fokus ligger på att underhålla, samt lösa upp en lindrig spänning i bröstryggen. Ratchel har inte direkt klagat på att få sin dagliga massage, snarare tvärtom. Hon kommer nu självmant och sätter sig med ryggen mot mig och ger mig en uppfodrande blick.

Kit har sedan tidigare svagheter kring iliopsoas, vilket gör att han lite lättare drar på sig andra och större spänningar än tjejerna. Med honom märker jag en direkt skillnad om vi inte regelbundet masserar och stretchar! I stort ska vi egentligen inte göra något annorlunda utan fortsätta jobba förebyggande, grundstärka och löpande lösa upp spänningar han drar på sig. Efter Amandas besökt fick jag dels ett kvitto på att vi är på rätt väg, men även lite nya verktyg och övningstips med mig i ryggsäcken. Det känns väldigt skönt att ha en lite bättre grund att stå på när planen och målsättningen för nästa säsong utformas.

Hundarna känns helt klart nöjda och glada med de latare dagarna som värmen innebär. Dagar där de helt får ägna sin tid åt att bara vara hundar och ägna sig åt sådant de själva vill. Och det är verkligen skönt även för mig. Jag känner mig alltid lite nere när dragsäsongen lider mot sitt slut, men i år måste jag ändå erkänna att det nog är ganska välbehövligt med återhämtningen som de varmare månaderna innebär för oss. Särskilt nu när vi står mitt i en flytt. Vintersäsongen som gått har för oss varit mer intensiv än någonsin och det känns i kroppen. Ja, återhämtningen är nog lika välbehövlig både för hund som människa. För mig innebär de här månaderna att jag kan börja lägga lite mer fokus på att få rätsida på min egen träning och rehab, som ofta fått stå åt sidan i vinter. Inte det klokaste att prioritera bort, särskilt inte eftersom en musher faktiskt också ingår i teamet och kan vara en svag länk, men det är lätt hänt när så mycket annat känns viktigare eller mer angeläget att ta itu med.

Vi har nu haft en extremt lugn vilovecka – för hundarna – där de i princip bara rört sig fritt i trädgården. Bortsett från stretching, massage och ringträning hemmavid har vi knappt gjort någonting alls utöver att bara vara och mysa samman. Ratchel och Kit, som är riktiga mästermysare, ser oförskämt nöjda ut där de ligger utsträckta om dagarna (nåja, Ratchel är oftast nedgrävd) och det är så skönt att se dom sådana. Förnöjda med tillvaron. Det är skönt att ibland bara få luta sig tillbaks i tystnaden och titta på solande, slumrande hundar. Att ge oss alla tid att förnya våra krafter.

Först nu vågar jag berätta…

Det har ju ganska länge hintats här i bloggen om att jag har något stort att berätta – men jag har hållit på det. Det finns flera skäl till det. Skäl som att jag inte velat jinxa något (jag är sällan vidskeplig annars, men nu har jag tydligen varit det), inte velat berätta förrän saker är färdiga på svart och vitt, inte velat gå någonting i förväg… Ja, jag har helt enkelt varit rädd för att drömmen ska gå i kras innan vi ens kommit fram till den. Men! Nu är vi där. Allting är färdigt på svart och vitt och vi har ett datum. Vissa av er vet redan (jag har inte helt kunnat vara tyst givetvis) men för er andra – here’s the big bomb: 

OM 48 DAGAR FLYTTAR VI TILL FJÄLLEN!

Det kommer kanske inte helt som en chock att jag och Erik länge pratat om, drömt om, att flytta norr. Att göra en livsstilsförändring och leva ännu närmare naturen på en plats där vi får riktiga vintrar och större möjligheter till den typ av hundkörning vi vill hålla på med. Jag tror att alla som verkligen känner mig vid det här laget vet att dessa tankar malt runt i mitt huvud och i mitt hjärta på repeat. Att jag letat fastigheter, jobb och kontakter i flera år och bidat min tid. Väntat på att även Erik ska komma ikapp och känna sig redo att ta steget. För mig har nämligen steget aldrig känts fullt lika stort eller läskigt – jag har flyttat så många gånger redan. Levt i min kappsäck och kastat mig ut för stup utan att veta om fallskärmet kommer utlösas eller inte. Jag vet att det löser sig. Har en väldigt djupt förtröstan i att på ett eller annat sätt så hittar man en väg. Och gör man inte det, ja då vänder man om – eller så gräver man en annan. När jag igår kväll satt och tänkte efter så insåg jag att där vi bott sedan våren 2014, i vårt hus utanför Stockholm, det är den längsta period jag varit bofast sedan jag efter nionde klass lämnade hemmet jag växte upp i. Inte konstigt jag känt mig rastlös 😉

Likväl, när vi nämnt att nu flyttar vi, har folk blivit öppet förvånade. Ibland till och med riktigt bekymrade. Vad ska vi hitta på? Hur ska vi klara oss? Kan man överleva utan fem gatlyktor per kvadratmeter? Herregud, inget avlopp!? En mil till affären? Men shoppingcenter då? Och krogen? Vad tusan ska vi roa oss med där ute i ingenstans? Det kommer bli så långt att pendla! Har vi verkligen tänkt igenom det här?

Svaret är JA. Vi har tänkt. Länge, ordentligt och mycket. Nu vill vi göra. Och NEJ. Vi har inte svar på precis allt – men måste man verkligen ha det då? Kan inte saker och ting få falla på plats allteftersom? Kan man inte få ta ett steg i taget och sedan se vad som sker – vilka möjligheter som dyker upp, vad lusten säger och få tid att känna efter? Jag vill inte veta exakt hur mitt liv kommer att se ut om fem eller tio år. Jag dör inombords av tanken. Vad ska jag då upptäcka längsmed vägen? Vart ska jag gå vilse, finna nya stigar och pröva mina vingar? Trilla, skrapa upp knäna, gråta en skvätt, skratta åt hur tokigt det blev och sedan resa mig igen? När ska jag få leva?

Men jag förstår att det är lätt att ifrågasätta sådant man inte riktigt förstår eller kan relatera till.

På utflykt i våra nya hemtrakter

Men det finns också dom som reagerat med hejarop och förtjusning. Dom som sett vår dröm, satt sig in i den och förstår våra val. Som inspireras och som inspirerar. Som finner eller gräver egna vägar – före, i takt med eller efter oss. Som ställer frågor; inte för att ifrågasätta utifrån förutfattade meningar, utan frågor ur genuin nyfikenhet och för att hjälpa oss vidare. Alla delar inte våra intressen eller drömmar kring framtiden – andra gör just det. Flera känner jag sedan länge, några har jag trillat över av en slump, andra har jag aldrig träffat. Oavsett vilket känner jag en sådan enorm kärlek och tacksamhet till alla de (er) som delar vår glädje och på olika sätt hjälper oss vidare. Genom mental stöttning, tips, råd, vägvisning och uppmuntran. Genom att dela med er av egna resor. Genom att helt enkelt bara tro på oss. Genom att inte kväva drömmar innan de har fått en chans att prövas i verkligheten. Er existens är, handen på hjärtat, så otroligt betydelsefull för mig att mina ögon tåras när jag skriver de här orden. NI ÄR SÅ VIKTIGA. Jag hämtar så otroligt mycket energi och styrka från er, när min egen i haltar.

Lycka är att ha människor omkring sig som förstår valet att välja sin dröm – oavsett hur drömmen ser ut <3

Hemma i Upplands-Bro är planeringen i full gång och packningen påbörjad inför det som komma skall. Det är alltid mer fix än man tror när man en gång blivit mer eller mindre bofast, börjat samla på sig saker och skaffat diverse abonnemang och gud-vet-vad. Och där är en del projekt för oss att ordna med nu de närmsta månaderna; hundgårdar ska planeras och byggas, avlopp ska grävas och vatten ska dras, adresser ska ändras och ett nytt sätt att leva ska så sakteliga ta sin form. Det gör mig lite matt på samma gång som det får fjärilarna att dansa i magen på mig. Den här biten av processen har jag alltid haft en viss hatkärlek till; jag både älskar och hatar ovissheten. Tanken på allt jobb. Oftast är det just tiden innan man på riktigt kommit igång, innan det där första spadtaget eller den första spiken slås i, som jag tycker är lite jobbig. När man står mitt emellan och har en massa beslut att fatta. Jag vill börja göra. Men tids nog är vi där.

Nu har vi först 48 dagar. Fyrtioåtta dagar av nerpackandet av ett liv och förberedandet av ett nytt. Av fixande och flyttande, ringande och sorterande. Fyrtioåtta dagar går fort. Och oändligt långsamt.

Påskhelg hos Yabasta

Ända sedan påsken då vi först mötte Marlene och Yabasta-gänget har det blivit något av en tradition att spendera påskdagarna samman. Även i år höll traditionen i sig och vi åkte ned till Motala för att spendera en långhelg på Yabastas hemmaplan. En långhelg fylld av byggprojekt, hundkörning, knasiga påhitt och otroligt efterlängtad tid med fantastiska vänner. Och med en lite dramatisk början på skärtorsdagskvällen…

När jag och Marlene på torsdagskvällen skulle ordna med hundarnas kvällsmat i hundhuset så lyckades Sally på något vis ta sig ur den mycket väl inhägnade tomten. Jag har funderat många varv över varför och hur det egentligen gick till; Sally har aldrig varit en rymmare eller visat några som helst tendenser av att ha ett intresse av att rymma tidigare. Inte ens hemmavid, trots att skogen bakom hundgårdarna är full av rådjur och andra smådjur som kan kicka igång jaktlusten hos hundarna. Jag har funderat i banor som att om det enbart varit vilt som motiverat henne att ta sig ur tomten, ja då borde de andra hundarna (flera med större jaktlust än henne) ha hängt på. Vi borde ha hört något, tror jag. Hundarna borde ha varit mer uppe i varv, inte suttit utanför dörren och lugnt väntat på mat. Det enda jag gång på gång kommer fram till är att Sallys motivation måste ha varit stor och att det sannolikt har handlat om att hon velat ta sig in till oss. Hon kan nämligen öppna dörrar och vid ett tillfälle gjorde hon just det – och jag tog ut henne på tomten igen för att vi skulle få dona med maten ifred. Jag låste därefter dörren och kanske kan det ha lett till att Sally börjat leta efter en annan väg in? För det går ju att komma in via garaget.. Om man först tar sig ut ur tomten… Kanhända gjorde hon just det, tog sig ut för att söka efter en annan väg in i byggnaden och kanske fick hon då korn på nåt vilt? Ja.. vem vet. Det är bara spekulationer och jag kommer aldrig riktigt veta vad som hände, mer än att Sally aldrig dök upp när vi ropade in våra hundar för kvällsmat. Först trodde vi att hon gömt sig någonstans på den stora tomten. Det finns gott om finurliga gömställen i Björkliden så jag, Erik och Marlene sprang runt med våra pannlampor och letade i varje vrå alltmedan vi lockade på Sally. Vi letade inomhus med, för hon kunde ju faktiskt ha öppnat dörren. Men nej, hon var absolut ingenstans. Och ingenstans kunde jag hitta tecken på att någon försökt bryta sig ut i stängslet – ändå var den enda logiska förklaringen till hennes försvinnande just den att hon måste ha tagit sig ut. Min gissning är via grinden; att hon lyckats öppna den tillräckligt för att slinka ut och att den sedan gått igen på nytt. När vi väl förstått att hon inte var på tomten så gav sig Erik ut för att leta i skogen som omger tomten. Själv höll jag mig kvar runt huset och fortsatte att ropa och kalla in henne medan jag spejade längsmed vägen och åkrarna på andra sidan. Min förhoppning var att hon skulle höra mig och komma tillbaka. Marlene startade ATV:n vilket hon visste skulle framkalla ett högt ylande från hela flocken som vi hoppades skulle locka tillbaks Sally hem – och sedan körde hon iväg för att söka efter henne.

Jag vet inte hur länge vi letade där i mörkret. Sannolikt över en halvtimma, kanske fyrtio minuter eller närmare en timme. Det kändes så jäkla hopplöst när jag gick runt där ensam, visslandes och ropandes hennes namn. Och jag vet verkligen inte hur jag kunde hålla mig så iskallt lugn. Jag kände tydligt Marlenes oro över situationen, jag kände Eriks med, men för mig var det som om jag gick in i någon form av krisberedskap. Som att jag gick runt alldeles bedövad, känslomässigt, men med varje sinne på helspänn. Lugn på ett nästan skrämmande vis. Jo, jag förstod nog någonstans i bakhuvudet att känslorna skulle komma ikapp så småningom, att någonstans där bak rasade katastroftankarna och rädslan fram i 180 knyck… Jag kunde bara inte låta allt det ta över innan jag funnit Sally. Hon måste dyka upp. Ibland tyckte jag mig höra henne, höra det prassla till inne i skogen på ett vis det bara gör när ett relativt lätt och snabbt djur rör sig mellan träd och buskar, över skaren. Lika ofta tänkte jag modfällt att det var inbillning. Till slut, efter att nästan ha ropat mig hes, gick jag in på tomten igen för att försäkra mig än en gång om att hon inte var där någonstans ändå. Jag hann inte vara inne på tomten i mer än två-tre minuter när jag hör något bakom mig – och där får jag syn på henne i slussen innanför grinden! Hon stod på bakbenen och viftade på svansen när hon såg mig, gnydde när hon försökte ta sig in till mig. Jag var framme hos henne på en millisekund. Kan inte ens förklara hur hårt hjärtat slog i mitt bröst och hur tårarna genast började bränna bakom ögonlocken av lättnad när jag lyfte upp henne i min famn och höll henne hårt intill. I just det ögonblicket var det enda jag kunde känna en överväldigande kärlek, tacksamhet och glädje över den nätta lilla tiken i mina armar. Herregud, som jag älskar den hunden! Jag vet inte vad jag hade gjort om något allvarligt hade hänt henne..!

Några minuter senare dök Erik och Marlene upp, varpå jag lättat ropade åt dom att Sally hade dykt upp. Det tog inte någon lång stund innan jag såg Charlie och Philips blå bil köra upp på parkeringen – de körde sakta eftersom jag hade sms:at dom om att Sally var på rymmen. Allting som hände därefter är fortfarande lite luddigt för mig; känslorna kom plötsligt ikapp mig när jag satte mig ned i soffan och jag kröp slutligen ned fullt påklädd i sovsäcken, invirad i två tjocka täcken, för att råda bot på frossan och kölden som härjade i min kropp som ett uttryck för den starka ångest som grep tag om mig när adrenalinet hade avtagit. Jag somnade snabbt den kvällen.

Déjà och Pila i morgonsolen

Nästa morgon vaknade vi upp till en trädgård som badade i helt fantastiskt ljus. Den härliga känslan blev dock kortlivad när jag upptäckte att Sally hade en blågrå ”fläck” på hornhinnan. Genast kände jag en gnagande oro i magen, en kall hand om hjärtat. Ni som följt Yabasta en längre tid vet att Marlene vid det här laget har blivit ganska duktig på det här med skador på ögon, så när hon bekräftade mina tankar om att åka in akut till veterinären så var det inte mycket snack om saken. Hon ringde och förvarnade veterinärerna i Kumla, som väl känner till Malles huskygäng, och Erik for under förmiddagen iväg med Sally för en undersökning. För min del var ångesten skyhög vid det laget och jag var oerhört trött mentalt efter känslostormen kvällen innan, så det var skönt att få fokusera på de andra hundarna medan Erik var iväg. Tillsammans med de andra packade vi in både Charlie/Philips, Malles och våra hundar i bilarna och for ut i skogen för att träna dom. Ja, det blev faktiskt en heldag ute.

Det är alltid lika lärorikt och roligt att köra tillsammans med andra – och man vet verkligen aldrig riktigt vad för utmaningar som kan dyka upp längsmed vägen. För varje gång vi gör en start med flera ekipage på det här sättet så kommer jag till nya insikter. Under fredagen körde vi fyra olika spann; Marlene och Philip körde ett sexspann med ATV, jag ett fyrspann på vagn, Charlie ett trespann med trehjuling och Amanda körde ett trespann med ännu en trehjuling. Att få starten att gå smidigt till – utan att köra ifrån varandra – var inte helt lätt. Hundarna var galet heta och jag som startade först försökte hålla nere farten så mycket som möjligt för att vänta in de andra ekipagen, men det var allt annat än en enkel uppgift. Till slut kom dom andra ikapp, men någonstans därefter körde jag och Charlie lite vilse. Det resulterade i att vi körde leriga 22 km istället för de tänkta 16, men vi tog oss tillbaks till startplatsen till slut och det lagom till att Jörgen (som varit kvar hemma och jobbat på ett byggprojekt) startat en brasa. Alla hundarna fick vila på stake out och kom snart till ro i granriset och solen, medan vi andra grillade över öppen eld och fyllde på med energi. Erik gjorde oss sällskap efter att de kommit tillbaks från Kumla och hade med sig både Sally och Déjà. Och efter lunchen sattes strax över hälften av hundarna ihop i ännu ett storspann som jag och Charlie tog på ytterligare en tur med ATV:n. Totalt gick de 40 kilometer den dagen – vilket är rekorddistans för Ratchel på en och samma dag. Jag är verkligen glad över hennes utveckling i år! Hon har i vinter äntligen börjat hitta en bra balans i selen och börjat springa mer fokuserat igen, efter en period av att ha huvudet lite i det blå. Men nu börjar jag känna igen henne i arbete igen och det är fint att se att vår träning den här säsongen verkligen gett resultat <3 Även Kit sprang distansen riktigt fint; han kändes stark och pigg. Nästa helg kommer Amanda Gardelin ut för att känna igenom hundarna och jag ser fram emot att bolla med henne kring hundarnas fysiska form.

Långfredagstur no. 2 tillsammans med Charlie
Kitten myser i granriset mellan träningspassen

Hos veterinären hade man kommit fram till att Sally fått en rispa på hornhinnan, vilket var precis vad jag misstänkt. Utlåtandet blev att det mycket sannolikt skulle läka utan större komplikationer med rätt omvårdnad och vi fick således med oss recept på återfuktande droppar, en ögonsalva och smärtlindrande. För säkerhetsskull ska Sally på återbesök i veckan för att se så allting läker ordentligt. Under helgen har hon fått vila från samtliga träningspass; jag har inte velat riskera att förvärra någonting. Spannhundar får lätt grus och lera i ansiktet under den här tiden på året och efter skrapningen av hornhinnan har Sally dessutom varit lite extra ljuskänslig. Vi verkar ha haft lite tur med att såret inte blivit alltför djupt, men jag måste ändå erkänna att där bor en oro i mig över att där ska bli några bestående men på hennes öga. Min älskade lilla tjej, vilken olycksfågel hon varit i vinter. Det gör så ont i mig att veta där inte går att skydda hundarna från precis allting som kan skada dom. Att där finns en gräns för hur mycket jag kan kontrollera, hur mycket jag än försöker. Att veta någon av dom mår dåligt eller har ont, det påverkar mig starkare än jag kan finna ord till. Jag önskar så att jag hade förmågan att skydda dom från precis allt negativt, alltid…

Sally – en mycket speciell hund för mig.

Resten av påskhelgen förflöt med betydligt mindre dramatik, tack och lov. Vi byggde kök, körde mer hund, spelade spel och lekte filmstjärnor. Åt lite för mycket godis och lite för lite riktig mat – precis som småungar när föräldrarna är bortresta. Det var ljuvligt att få umgås med goda vänner utan att behöva titta på klockan eller ha bråttom iväg någonstans. Det är ju trots allt det som jag saknar mest av allt när där är sådana avstånd mellan oss alla; att ha utrymme att verkligen spendera kvalitetstid ihop. Det blir lätt att vi ses på tävlingar och utställningar, vilket givetvis är helt underbart, men samtidigt innebär det alltid begränsat med tid och fokus på umgänge. Vi är liksom alltid på väg någonstans. Det är därför påsken blivit mig så kär; den innebär att vi verkligen avsätter tid för varandra. Tid att bara vara oss själva. Oborstade och avslappnade och tillsammans med varandra och, givetvis, hundarna.

Påsken innebar också att Turbo flyttade hem igen efter att ha spenderat vintermånaderna hos oss. Det kändes oerhört bitterljuvt att inte ta med sig Tubbe tillbaks till vårt hem. Såpass att jag faktiskt inte riktigt fixade säga hejdå till honom när vi skulle åka, utan medvetet valde att strunta i det. Kände liksom att jag behövde distansen. Det är dock oerhört skönt att veta jag kommer träffa honom med jämna mellanrum hos Malle – han är ju en del av min utökade familj, även om vi inte längre har honom runt oss i vardagen. Tubbe är en grabb vars närvaro märks väldigt tydligt och jag en person som fäster sig väldigt snabbt vid andra levande varelser jag tycker om, så det är inte utan att det känns lite tomt när han inte längre ränner runt i trädgården med Déjà, i färd med att hitta på nya hyss och kreativa projekt. Fina killen <3

Turbo – en social grabb som på rekordtid blev en oerhört omtyckt flockkamrat. Särskilt mycket bondade han med ”sin” valp Déjà.

En grabb må ha lämnats i Motala i helgen, men en annan herre följde med oss hem – nu som permanent flockmedlem. Innan vi lämnade Björkliden skrev vi nämligen papper på Kitten, som numera även rent juridiskt tillhör Raxeira’s. Ärligt talat, det fanns väl aldrig något annat alternativ? Kit har varit en given pusselbit hemma hos oss ända sedan dag ett och innerst inne har vi alla vetat om det hela tiden. Jag har faktiskt svårt att föreställa mig att det inte ens är ett år sedan han följde med oss hem från Ånnaboda, det känns som om han alltid funnits här. Kanske för att han varit mig så väldigt kär redan innan jag visste han skulle hamna här. Ibland när jag iakttar honom för tankarna mig tillbaks till värmestugan där i Nornäs, mitt under Vildmarksracet 2016, där jag och Kit satt på golvet. Jag kan riktigt se framför mig han hade lagt sig tillrätta där i mitt knä och dragit en riktigt djup suck innan han somnat, alltmedan jag masserade honom ömt. Minns hur jag exakt där och då förnam den där alldeles speciella värmen i bröstet. Ni vet den som indikerar på att man känner sådär riktigt starkt för någon… Fina lilla gubben, jag är så glad att han hittade hit <3

Nu är det ett år kvar till nästa påsk – och vem vet. Kanske firar vi den i Härjedalsfjällen och vårt framtida hem nästa gång 🙂

Ännu en helg på vift

I helgen som var arrangerade SPHK Mälardalen ännu en Grönt kort-kurs i Fjällnora och jag var på plats, i egenskap av styrelsemedlem och arrangör. Vi hade återigen bokat in fantastiska Amanda Gardelin som examinerad instruktör från Draghundsportförbundet och med oss på kursen hade vi femton deltagare, ivriga att komma igång med draghundsport och ta sig ut på tävlingsbanorna.

Första gången jag var med och arrangerade en Grönt kort-kurs var i höstas och även om det som alltid är väldigt mycket (ideellt) jobb kring dessa helgkurser så gav det verkligen mersmak. Jag hade nästan glömt hur roligt jag tycker det är med undervisning av den här typen. Det är så otroligt givande att få dela med sig av kunskap, bolla och diskutera med andra människor. Att få möta personer med ett starkt gemensamt intresse, trots olika bakgrund, förutsättningar och erfarenhet. Det är också väldigt givande för mig att få chansen att hålla fler kurser inom samma ämne för att finslipa upplägg, pedagogiken och praktiska övningar. Just denna helg hade vi kanske inte någon tur med väglaget – tövädret i distriktet ger inte direkt perfekta förutsättningar för bra hundkörning – men vi lyckades ändå lösa det bra med lite improvisation. Åtminstone såpass att samtliga deltagare fick en chans att öva starter, omkörningar och känna en aning på sporten. Det var verkligen roligt att få se våra duktiga deltagare med hundar in action. Att få höra om deras tankar, funderingar och hur intresset för hundkörning fötts. Jag upplever ofta att ju mer jag får chansen att observera och bolla med andra ekipage, desto mer lär jag mig. Nya tankar formas, frön blir sådda, insikter sjunker in och framförallt lär jag mig väldigt mycket om mig och mina egna hundar som team. Vart våra styrkor och svagheter ligger. Många gånger är det just lätt att se svagheterna tydligast, alla de bitar som behöver byggas och förbättras. Ja, så lätt att jag ibland missar de aspekter och moment vi faktiskt är riktigt duktiga på. Eller till och med förstorar de svagheter jag tycker mig se.

Ett gäng väldigt fokuserade kursdeltagare.

Med oss som deltagare på kursen hade vi bland annat Kalle, Ratchels ”bonushusse”, som under de praktiska övningarna fick låna hund av oss i brist på en egen. Jag och Erik bodde i Fjällnora under helgen och hade därför med oss hela flocken och det gav också de deltagare som av ett eller annat skäl inte hade egen hund med, chansen att ändå få testa på de praktiska momenten med hund. Erik körde under helgen grabbarna, medan Ratchel och Sally fick agera lånehundar på kursen, vilket verkligen var intressant för mig att se. Som musher är det ju sällan så att jag får en chans att observera mina egna hundar i arbete ur en annan synvinkel är ståendes bakom dom. Mina hundar är heller inte särskilt vana vid att vistas på kurser med en massa andra hundar (Ratchel är faktiskt den enda som varit på någon enstaka kurs och ringträning) så att de ska vara lugna och coola i en sådan situation, det är ingenting jag per automatik räknar med. Men som de tjejerna gjorde mig stolt! De fann sig väldigt snabbt i det hela, skötte sig superfint och hade synbart även roligt med sina respektive förare. Att Ratchel är en mild och klok hund som aldrig ställer till med bråk, det visste jag redan, men jag måste erkänna att jag i helgen förvånades stort av Sally. Hur mogen, stabil och klok jag upplevde henne – sådär lite utifrån. Mycket har helt klart fallit på plats sedan hennes andra löp. Och det var en fröjd att se hur tydligt det är att hon förstått det här med nedräkning i starten och hur fint hon jobbade även för en ny förare! Så värdefullt det är att få se sina hundar med en åskådares ögon ibland och inte alltid med en förares. Att se dom båda i helgen gjorde mig väldigt medveten om hur mycket gott som kommit ur allt resande till tävlingar och utställningar under säsongen 2017-18. Hundarna har inte bara blivit otroligt duktiga på att övernatta i trailern, äta och dricka och vila trots allt som händer runtomkring, utan de har också börjat bli riktigt duktiga på att både jobba och kunna slappna av trots att det är massor av främmande hundar runt om dom. Vi har helt klart vunnit väldigt mycket på allt resande. Även om det bitvis varit tungt att ”bo” i bilen.

Sally och Kalle med kicksparken.

För Déjà var helgen en enda stor miljöträning. Hon är nu sex månader gammal och har kommit in i en period där hon börjar känna sig väldigt tuff och stor, på avstånd, men ibland lite osäker på nära håll. Inte alls rädd, men försiktig och avvaktande. Jag har tidigare haft henne mycket lös, men vi börjar närma oss en tid då jaktinstinkterna börjar vakna så smått (utöver det faktum att det nu är koppeltvångs-säsong) och jag vill inte ge henne chansen att sticka från mig. Hon går därför väldigt mycket i långlina och flexi nu, dels för rörelsefriheten men också för att få chansen att själv avgöra hur modig hon känner sig och hittills har hon ganska snart kommit över sina reservationer bara hon får lite tid och utrymme. För varje dag som går växer hon och blir alltmer lik en stor vovve – och för varje dag blir jag mer förälskad i den fröken. Hon har ett temperament jag tycker oerhört mycket om, inte helt olikt Sallys. Tuff skalle men mjuk socialt, intensiv som tusan men samtidigt oerhört lugn. Självständig och nyfiken men ändå lyhörd, kontaktsökande och med en stor vilja att vara till lags. Ja, Déjà är faktiskt överraskande följsam, på ett vis man ofta förväntar sig av en ”vanlig” hund men inte alltid hos en husky. För henne kommer det så naturligt att söka trygghet och kontakt hos mig. Jag älskar verkligen den kombinationen av egenskaper! Det ska bli så himla spännande att se hur det här tar sig uttryck i draget så småningom. Vi har ju, som vi alltid gör, smugit igång dragträningen med Déjà på valpskole-vis och hon har verkligen börjat få en förståelse för riktningskommandon och ”förbi”-kommandot. Inom mycket kort kommer vi börja arbeta mer i en dragsele, från marken och väldigt basic. Börja bygga upp en grund utifrån moment som allt mer liknar det arbete hon en dag ska utföra i spannet. Vi närmar oss en mycket spännande tid med henne, helt klart och jag längtar verkligen efter att få se den lurviga valpen växa upp och utvecklas till riktig draghund 🙂

(Déjà på promenad i slutet av februari.)

Idag är det skärtorsdag och om några timmar beger vi oss än en gång ut på vägarna med alla hundarna. Den här gången bär det av ner till Motala och Yabasta-gänget; det har blivit tradition att fira påsk tillsammans vare sig det sker i söder eller norr. Både jag och Erik är vid det här laget ganska slitna efter allt resande, även om vi haft en helt fantastisk månad med många galet häftiga upplevelser, så det här blir sannolikt vår sista längre resa med övernattning och hundar på ett tag. Nästa inplanerade resa med hundarna är utställningen i Ånnaboda i maj, så vi har åtminstone några veckors vila från resandet framöver 🙂 Och nog är det tur alltid, för den här våren kommer med oerhört mycket jobb för oss. Jobb, omställningar och enorma livsförändringar. Jag ser så väldigt mycket fram emot att få berätta mer om dessa inom kort!

Möt Erik – del 1

Såhär i blogg och på sociala medier är det onekligen så att jag är den som är drivande. Såpass mycket att det ibland för er kanske är svårt att få en riktig bild av den person som delar livet med mig och hundarna; Erik. Erik är en mycket viktig pusselbit i både vardagen och i träningen av hundarna, även om han inte alltid syns så mycket och gärna håller sig lite i bakgrunden.

Här i bloggen kommer ni framöver med jämna mellanrum se lite mer av honom i en serie inlägg där jag ber honom berätta om sin syn på livet med draghundar. Låt oss börja med första delen i serien ”Möt Erik”.

VARFÖR HUSKY?

Jag har alltid varit fascinerad av deras utseende. Som så många andra lockades jag av det varglika och varje gång en husky dök upp på tv eller i film så tänkte man att en sån vore häftigt att ha. Sedan var jag 2012 på hundspannstur i Åre med farsan och några familjevänner då vi körde en tre-dagars tur med totalt 45 hundar fördelat på 8 personer. Det var en otrolig upplevelse och kärleken till huskyn befäste sig nog ännu mer. I min värld har det alltså bara varit husky om det skulle bli hund även om jag nog inte riktigt förstod vad det kan skulle innebära helt med en sådan aktiv hundras eller hur lätt man skulle drabbas av ”polarhundssjukan”. Men jag gillar ju att vara aktiv med hund och gillar att vara ute i naturen så det verkade som att det skulle ändå vara en passande ras och jag var såklart beredd på att göra en aktiv förändring i min livsstil för att anpassa mig till ett liv med husky.

 

VAD BETYDER HUNDARNA FÖR DIG?

Hundarna har helt förändrat mitt liv. Det börjar med den villkorslösa kärlek dom ger och fortsätter med livet och alla äventyr man får dela med dom. Det har gett mig ett mer aktivt utomhusliv, även om jag alltid gillat naturen så har man kanske prioriterat att sitta inne och kolla på film istället. Dom har lett till fantastiska vänskaper. Dom har gett mig fokus. Hundarna är alltid första prioritet, man vill göra allt för att dom ska må bra, få röra på sig och leva ett rikt hundliv. Dom ger mig en enorm glädje även om det såklart kan vara frustrerande att vara hundägare ibland. Dom har gett mig en helt annan syn på mig själv, tvingar mig att omvärdera mig själv ibland och det är uppfriskande och nyttigt tror jag. Mår hundarna bra mår jag bra.

 

Tack för att du tog dig tid, Erik! <3


För att följa serien kan du klicka dig direkt till den via kategorin som heter ”Möt Erik”.

Nystarter och nyfunna vänner

Jag har gått in här på bloggen så många gånger på sistone. Satt fingertopparna mot tangenterna, haft orden på min tunga… och så ingenting. Har fastnat i att stirra mig blind på allting som påminner om det som gått förlorat, tappat bort orden och slutligen retirerat. Det blev till slut dags att göra någonting åt saken. Finna ett sätt att fokusera framåt, få en nystart. Och här ser ni den nu. Bloggen – den ommöblerade. 

Det har varit så otroligt många förändringar de senaste månaderna och jag tror att jag först nu börjar komma ikapp, lite varje dag. Kanske är det för att jag nu äntligen kan skönja framtiden, nästan ta på den. På det som väntar oss. En nystart, på en ny plats som ändock känns mer hemma redan än vad den här staden någonsin gjort. Nya möjligheter, nyfunna vänner (som känns som de alltid funnits där) och framtidsplaner som faktiskt får det att pirra i kroppen. Det är hög tid. Att börja lämna för små skor och allt det som skaver så väldigt där det hör hemma – bakom mig.

Det är intressant hur livet har ett sätt att slänga möjligheter framför fötterna på en när man kommer till en punkt då man öppnar sig för dom. Då man står med hjärtat i handen, sårbart och naket men hoppfullt. Det må blåsa lite kallt ibland, sådär så att hjärtat knottrar sig, men vågar man stå kvar så kommer snart magiska ting att ske. Flera sådana magiska möjligheter har på sistone kommit i form av nya vänskaper och samarbeten. Jag kan inte ens skriva färdigt den meningen utan att en enorm värme sprider sig i bröstet. Så otroligt starkt känner jag för dom.

Ni som följer oss på nära håll vet att jag i början av det här året gick in i två stycken samarbeten – ja, faktiskt på en och samma dag. Samarbeten jag känner mig sådär riktigt stolt ända in i benmärgen över. Som jag genuint tror på och står för. Att ha både Tobias och Sara som driver Swedish Centerlines, samt Robine och hennes Vuaja i vår ringhörna är så otroligt roligt! Jag är så himla tacksam för att man valt att satsa på just oss.

Robine har också blivit mig en mycket kär vän och ett inspirerande bollplank under de här månaderna – och snart blir hon med högsta sannolikhet också även en mycket kär ”granne”. För visst är det så som det hintats om lite här och var; vi styr kosan upp till härliga Härjedalen. Jag vet vart men inte exakt när ännu, bara att det kommer bli snart. Väldigt snart.

Det ska också bli otroligt roligt att nu få möjligheten att lära känna Åsa närmare, som vi mötte sommaren 2014 när vi var uppe i Tänndalen på vandringssemester. En av dagarna bestämde vi oss för att boka en ridtur på islandshästar och det var så vi mötte Åsa, ridguiden. Det tog inte lång tid för oss att bonda där över hästryggarna; vi insåg snart att vi inte bara delade kärleken för hästarna utan också en stor kärlek för siberian huskyn, samt att vi nästan bott ”grannar” på tiden vi bodde inne i centrala Stockholm. Under åren som gått sedan dess har vi haft kontakt över sociala medier och ofta pratat om att vi måste se till att ses. Både Åsa och Robine har vi att tacka enormt mycket för att vår flytt kommer bli av! Deras hjälp, stöttning och tankar har varit helt oumbärlig <3

Jag är av naturen en människa som litar väldigt mycket på min intuition, på magkänslan. När jag gjort lyckade val i livet är det helt min intuition jag har navigerat efter, något som blir väldigt tydligt i efterhand. Det är också utefter den intuitionen jag väljer mina vänner. Så ibland möter jag människor på min väg där magkänslan extra starkt talar till mig – den här människan har korsat din väg av ett skäl, ta chansen. De flesta utav dessa människor har med tiden blivit mina absolut närmaste vänner, de jag inte kan tänka mig att leva utan för att de blir en så stor del av mig (you know who you are). Och jag har ofta älskat dom från första stund, förstått att jag kommit över en riktig skatt och känt den där överväldigande värmen i bröstet nästan direkt. Som att falla fritt och totalt okontrollerat. Min valda familj. Som hjälps åt att lyfta varandra, stöttar till utveckling och tillväxt. Som delar glädje och sorg med öppenhet och sårbarhet. Det är ett sådant enormt privilegie jag har, att få omge mig med så många fantastiska, kloka och inspirerande människor!

En av mina nyfunna vänner heter Kalle och driver bloggen IntoOutdoor.se. Det må låta helknäppt – men jag tänker inte hymla det minsta med att jag förstod han var något alldeles extra redan innan jag någonsin mött honom. Att jag instinktivt tyckte om honom. Ja, till och med redan innan vi kommit i kontakt och jag bara var en anonym läsare som trillat över hans blogg. Jag förstod väldigt tidigt att han var en likasinnad. En person som fullt ut skulle förstå saker som min längtan bort från staden, ut till en liten stuga och närmare naturen. Så, av en slump, läste jag en dag ett inlägg som talade till mig sådär lite extra mycket och lämnade därför en kommentar. Inte anade jag att det skulle vara starten till de många samtal vi sedan dess delat och som väldigt snabbt utvecklats till en vänskap jag finner oerhört speciell. Ja, men jag gör faktiskt det. Och jag inuitivt kände jag så starkt för den här – egentligen helt främmande – människan att jag fann mig bjuda hem honom till mig, Erik och hundarna. För att umgås och för att köra hund. Ja, för lustigt nog så visade det sig att Kalle ville skaffa hund och var riktigt nyfiken på draghunderiet och huskies! Vi kan väl sammanfatta besöket med att säga jag inte tyckte mindre bra om honom efter att ha sett honom tillsammans med flocken 🙂

Om några dagar kommer Kalle på besök igen, innan han åker iväg ett par dagar till sin lilla stuga i norr. Och när han åker så följer Ratchel med på äventyret, för att i en intensivkurs undervisa Kalle om hur livet kan se ut som huskyhusse. Det ska bli himla roligt att få ta emot rapporter och höra hur dom haft det! Min intuition säger mig att Kalle och Rackarn kommer stortrivas däruppe i stugan ihop. Att låna ut en hund är nu ingenting jag gör i en handvändning, det tror jag dom flesta som känner mig vet, utan det kräver att jag känner mig oerhört trygg med en person. Och det är så otroligt fint att känna en sådan trygghet inför Rackerluringens mini-semester i norr. Tack Kalle, för det! Och för en hyfsat nyfödd, men fin vänskap jag är säker på kommer hänga med även i framtiden 🙂