Vad vet du om din hunds livlina?

Såhär på hösten är det inte ovanligt att det i draghundsportsforum på sociala medier eller i min inkorg dyker upp allehanda frågor kring dragutrustning. Sporten växer, breddar sig och med den växer också de många funderingarna över hur, vad och varför. En av de många återkommande frågorna gäller allt som oftast draglinor – de där oerhört viktiga (liv)linorna mellan oss och våra älskade hundar. Det finns faktiskt fall där skicket och materialet på dina linor kommer vara direkt avgörande för din och hundarnas säkerhet. Så låt oss titta lite närmare på hur draglinor fungerar och vad det finns för vanliga valmöjligheter. 

Linor och åter linor. Lånad bild från Swedish Centerlines.

DRAGLINANS UPPBYGGNAD

Beroende på hur många hundar man tränar så ser givetvis linornas uppbyggnad olika ut, men gemensamt för alla typer av draglinor är att dessa slits över tid och ska klara av hög belastning. När du kör 1-2 hundar har du vanligtvis en en- eller tvåspannslina som är delvis expanderande för att dämpa obehagliga ryck för hundarna när de jobbar framåt. Kör du däremot fler hundar än två så förändras uppbyggnaden en aning då man istället nu bygger linorna i olika många ihopsatta sektioner beroende på antalet hundar i spannet.

I större spann har man närmast fordonet (oftast) en större, segare expander som dämpar rycken för hela spannet och därför är linorna i övrigt ”fasta”. I mitten, mellan alla hundarna utom ledarhundarna, finns en så kallad stamlina/centerlina och det är denna stamlina som är basen i de sektioner man sätter ihop. Utifrån varje sektion går sedan två rumplinor och två nacklinor. I varje sektion kan således två hundar sättas in och du kan alltid plocka isär sektionerna för att göra spannet större eller mindre. Men dessa är inte de enda linorna du har i ett spann när du kör hund och framförallt inte om du kör på snö. Då tillkommer även ofta ankarlinor – de linor som är kopplade till snöankaret som funkar som parkeringsbroms och ska hålla för heta, springsugna hundar som inte alltid vill stå stilla. Många kör dessutom gärna med en säkerhetslina/släplina som fungerar som en extra trygghet om du av någon anledning skulle tappa ditt spann. Även dessa linor görs oftast i något av de material jag snart kommer nämna.

STAMLINAN är direkt avgörande för säkerheten – ju fler hundar desto större slitage och därför är det viktigt att se till att stamlinan är av en kvalité som faktiskt håller för belastningen den ska utsättas för. Det finns flera olika material på stamlinor, men generellt kan vi dela upp det i stamlinor med eller utan en kärna av vajer. Man kan även ha klädd vajer i rump- och nacklinor, vilket kan vara en trygghet om man har väldigt tuggiga hundar. De linor som är utan vajer är lätta, smidiga och enkla att jobba med, men de är inte odödliga och slits betydligt snabbare än en vajerlina. En bra och välpressad vajerlina av hög kvalité däremot tål väldigt mycket belastning och slitage – säkerheten blir således högre. Men inte heller en vajerlina är helt odödlig år ut och år in. Därtill finns olika styrkor och svagheter i en vajer beroende på om den är galvaniserad eller rostfri/syrafast – men det ämnet får vi djupdyka i en annan gång. Jag ska strax berätta mer om de olika linmaterialen i sig, vad de har för för- och nackdelar i olika situationer, men först kommer här ett lästips för dig som är sugen på att läsa lite mer om hur vajrar egentligen fungerar:

[LÄSTIPS: ”Får det bära – eller brista?” av Marlene Karlsson, Yabasta ]

MATERIAL

Det finns som ovan nämnt ett par olika material som man ser i draglinor – säkert finns där fler än de jag vet men här kommer jag att gå igenom de allra vanligaste du hittar både vad gäller linor för 1-2 hundar och linor till större spann. Gemensamt för precis alla linor är att de slits om de används frekvent. Inte bara av själva belastningen utan även sådant som smuts, solljus och fukt spelar in. Linor är därför någonting du regelbundet bör se över och uppdatera; de är en billig livförsäkring både för dig som förare och hundarna du tränar.

POLYETEN (PE) är kanske det materialet på linor man först och oftast ser som ny i sporten, särskilt när det kommer till spann med få hundar. Linorna är då splitsade av relativt slittåligt, lösflätat polyetenrep oftast i en tjocklek på 6, 8, 10 eller 12 mm. Polyeten är enkelt att hitta, finns i en uppsjö olika färger och går att få med inflätade reflextrådar – därtill är det ett lättsplitsat material som framförallt är väldigt billigt. Då polyetenlinor inte suger upp vätska så är det också smidiga vinterlinor eftersom de inte blir blöta och tunga, utan håller sig lätta. Dessutom tål polyeten ordentligt låga temperaturer.

Nackdelen med materialet är däremot att det ofärgat är känsligt för UV-strålning, slits av mycket smuts och blir kraftigt försvagat/går sönder av värmefriktion. Därför lämpar sig oskyddad PE dåligt för t.ex. skarvar i sektioner eller dylikt, men däremot funkar de ypperligt till sådant som rump-/nacklinor eller linor till cyklar/kickbike.

Lösflätad polyeten – ett av de vanligaste materialen i draglinor vi ser idag. Lånad bild från Google.

DYNEEMA (HMPE) är ett material som jag helt hade missat under mina tidiga år inom draghundsport och fick höra om först för ett par tre år sedan. Dyneema består av ett mycket starkt syntetfiber med en oerhört hög draghållfasthet/slitstyrka och används idag ofta som ersättning för vajer/stållinor inom t.ex. industrier och jordbruk. Faktum är att det inte finns ett annat tågvirke som har en högre brottsstyrka i förhållande till sin vikt än just dyneema. Med andra ord lämpar sig detta material mycket bra för större spann eller t.ex. soft shackles (ett alternativ till karbinhaken) där belastningen på linorna blir mycket hög. Dyneema väger inte mycket, har en låg vattenabsorption, tål kyla mycket bra, har en betydligt bättre UV-tålighet än PE och är lätt att splitsa. Jämfört med PE så tål också dyneema mer när det kommer till värmefriktion och tuggande hundar, men dess fibrer är inte odödliga för vare sig nötningen från tänder eller friktionen från värmen.

Nackdelarna med dyneema är att det är ett ganska dyrt material – dyrare än PE:n och därför kostar draglinor i dyneema vanligtvis mer än polyetenlinor, men för den extra slittåligheten så kan det vara väl värda pengar att lägga. Jag vill också slå ett extra slag för soft shackles i dyneema! Det är så mycket smidigare att jobba med om vintrarna när metall fryser.

Dyneemalina från Swedish Centerlines. (Lånad bild från Qurts.se)

POLYESTERSILKE (PS) har på senare år blivit ett utav mina favoritmaterial på draglinor som jag gärna använder på tävlingsset alternativt rumplinor till mitt barmarks-linset. Det består av många tätflätade polyestersilketrådar och har en hög draghållfasthet, tål UV-ljus bra och har också ganska god nötningstålighet. Detta är ett material med låg vikt som är smidigt och himla lätt att jobba med, det finns i massor av olika färger som gör att du syns bra om dagarna och en av de saker jag älskar mest med det är de inflätade reflextrådarna som gör spannet synligt i mörkret på långt håll. Perfekt för höst- och vintersäsongen! Det är helt enkelt en praktisk, snygg och prisvärd allround-lina som börjat synas mer och mer ute i tävlingsspåren.

Nackdelarna med PS är att det inte är särskilt tuggvänligt. Det drar också åt sig mer vatten än t.ex. PE – men å andra sidan tycker jag inte att det är något som märks av särskilt mycket då materialet redan är såpass lätt.

Polyestersilke kan du hitta i regnbågens alla färger. (Lånad bild från Swedish Centerlines).

PVC (polyvinyl chloride) är en plast som används inom många olika områden och inom draghundsvärlden är ganska vanlig som skyddande hölje när du köper en klädd vajerlina, såsom t.ex. stamlinor eller stake-outs. PVC:n funkar som så att den skyddar vajern från smuts, fukt och slitage.

ACRYLON är ett annat material, av en slags polyeten, som används inom många områden – och som precis som PVC kan användas till att klä vajerlinor i för att skydda den mot smuts, fukt och slitage.

Båda materialen är rätt lättskötta men ska vi jämföra dessa två olika material mot varandra så är acrylon ofta det dyrare alternativet – men troligen det mest prisvärda om man ser mer långsiktigt på saken. Acrylon är tåligare än PVC både när det kommer till solljus och trauman såsom t.ex. hundtänder, skav och annan nötning. Helt enkelt slits eller spricker det inte sönder lika lätt eller snabbt som PVC gör vilket är av vikt då du inte vill att fukt ska leta sig in till din vajer – eller att vajern ska bli exponerad och riskera att knäckas. Återigen spelar typen av och kvalitén på vajern in, men kontentan är densamma: du vill att ditt skyddande hölje ska hålla så länge som möjligt och för så mycket som möjligt.

Klädd vajer lämpar sig extra bra för barmarksträning där det ofta blir blött, grusigt, smutsigt och slitaget på linor är stort. Själv har jag idag gått över från PVC-klädda vajersektioner till acrylonklädda när jag tränar storspann under barmarksperioden, helt enkelt på grund av ovanstående skäl. För mig är det tveklöst det mest prisvärda alternativet om man kör väldigt mycket hund och längre distanser. Jag kombinerar personligen gärna med rumplinor som är till hälften i acrylonklädd vajer i kombination med polyestersilke som syns bra i mörkret.

I stort är valet av linor och material ändå en smaksak och olika lösningar funkar bäst för olika människor – precis som med allting annat. Det som är rätt för mig är inte alltid rätt för dig – vi kör olika hundar och stilar, olika distanser, olika fordon och på tusen och en olika vis. Alla dessa faktorer spelar in när material och lösningar för draglinorna ska väljas. Men min förhoppning är att du som läser detta inlägg ska känna att du har lite mer kött på benen och lättare kan navigera i utrustningsdjungeln nästa gång du funderar över att uppdatera ditt linset eller köper din allra första draglina.

Mitt träningslinset från Swedish Centerlines: stamlinor i acrylonklädd vajer, rumplinor i hälften acrylonvajer och hälften gul polyestersilke med reflex. Eskimåkulor istället för metallhakar är min favorit – dessa sitter med tunna men starka dyneematampar från selarna. Ett linset jag satte ihop tillsammans med tillverkare Tobias som lät mig vara med i verkstaden under processen och hjälpte mig navigera i mina val av material.

Det finns väldigt mycket mer att lära sig kring ämnet draglinor och det jag gått igenom nu är egentligen en basic genomgång av de vanligaste materialen du hittar hos din lintillverkare. Det bästa du kan göra när du är osäker på vad som egentligen passar dig, ditt spann och er träning, det är att ställa frågor till just de människor som tillverkar linorna. En duktig, seriös lintillverkare kommer kunna förklara för dig varför och hur – och de bör ha en mycket god kännedom gällande de material de använder, men även hur de används i kombination till varandra och hur man har jobbat när man gjort linorna. De ska kunna förklara processerna och berätta för dig om både för- och nackdelar. Så ställ frågor!

Och glöm inte att draglinor är utrustning som slits hårt på och behöver ses över ofta – helst varje säsong. 

Är du nyfiken på att skaffa dig mer kunskap gällande utrustningen som används inom draghundskörningen?  Vill du veta mer om hakar och krokar? Kanske undrar du över hur en släde utrustas och är uppbyggd? Jag är nyfiken på din nyfikenhet! Lämna gärna en kommentar och berätta vad just du skulle vilja veta mer om.

Facebook Comments

I väntans tider

Sommaren börjar äntligen lida mot sitt slut. De allt kyligare vindarna och färgskiftningarna på fjällen fyller mig med ett lugn på ett vis bara kyliga vindar och färgskiftningar gör. Viskningar om att hösten är nära. Viskningar om en ny säsong av erfarenheter, upplevelser och många, många träningsturer med vovvarna. 

Här på kenneln har vi arbetat hårt i sommar mellan de många besöken vi haft av vänner och familj. Det har byggts hundgårdar och kojor, altaner och valplådor… Ja, valplåda – för vi går ju i väntans tider nu. Om en dryg vecka beräknas vår första egna kull göra entré här på jorden, hur fantastiskt är inte det? Så det har inte enbart varit en sommar fylld av hårt jobb, utan också väldigt mycket förväntan. Denna kull är så efterlängtad och jag är så himla nyfiken på vad det gömmer sig för individer därinuti Surprises lilla, stora mage. Magkänslan säger det är något bra.

Det har varit så spännande, fascinerande och lärorikt att på så nära håll få följa en dräktighet. Tidigare har jag ju följt vänners och uppfödares planeringar och deras hundars dräktigheter, jag har hjälpt till första tiden med valpar när där inte gått som man tänkt sig och jag har på håll upplevt både komplikationer och lättsamma valpningar. Men det är så väldigt stor skillnad att själv få uppleva allting på nära håll, precis hela förloppet. Från de första abstrakta drömmarna som växer sig till konkreta planer, från selektering till parning, genom dräktighet och – snart – valpning. Jag har aldrig varit särskilt fascinerad eller intresserad av hur människor blir till, av mänskliga graviditeter och förlossningar – men detta, hundars (djurs generellt) dräktighet och valpfostrens utveckling, DET fascinerar mig! Det får mig att spetsa både öron och ögon, jag läser allt jag kommer över, kan sitta i timmar och läsa andras dräktighetsjournaler… Ja, ni förstår min poäng. På söndag går vi in i vecka nio av Surprises dräktighet och vi påbörjar nedräkningen på allvar. Jisses, så vi längtar!

 

Facebook Comments

Sommarlunk och valpdrömmar

Svalorna dansar i det blå ovanför mitt huvud, flyger högt och bekymmerslöst idag. Nere över vattnet svävar en ensam mås som om även han vore försjunken i djupa tankar. Och där, som varje sommarkväll flaxar enkelbeckasinen ihärdigt tvärsöver torpet, ladan och bort mot skogen. Jag ler alltid när jag hör det omisskännliga, annorlunda lätet. Det tog mig nästan ett helt år att luska ut vad det var för någon som lät sådär – och nu kan jag inte låta bli att tänka ”ah, där far enkelbeckasinen igen” varje kväll. Det är någonting med dess flyktläte som för mig blivit så synonymt med känslan av att vara hemma. Enkelbeckasinen var bland det första jag hörde den där junikvällen då vi anlände på uppfarten med flyttlasset.

Här på gården har vi tveklöst kommit in i någon form av sommarlunk. Klockan existerar inte, nätterna är magiskt ljusa och min dygnsrytm är totalt rubbad. Precis som den alltid blir under sommaren. Känslan av att aldrig vilja gå lägga sig, av att inte vilja missa ljuset, färgerna, dofterna, upplevelserna är så stark och jag låter mig förloras i det. Jag älskar vintern, älskar vad den innebär för vår livsstil och alla äventyr tillsammans med hundarna snön och kylan möjliggör. Men det är någonting med sommarkvällar som väcker något i mig, något helt annat. Något som vilar resten av året. Jag tror det har någonting med mina rötter att göra. Med mitt andra hem i solen att göra. Och det där nyvakna, det ger liv åt nyspirande inspiration. Sorten man inte behöver jobba för. Jag kan inte annat än att låta den flöda fritt när den kommer. Trots att det håller mig vaken till sent inpå småtimmarna.

Juni har hittills inneburit en väldigt lugn period för hundarna. Närsomhelst nu börjar vi simträna dom – för vi ställer ju inte helt av hundarna under sommaren – men jag har också känt att vi alla varit i behov av den där kravlösa sortens vila där vi bara får vara. Där hundarna får spendera sina dagar i hägnet och göra precis vad de vill – och jag likaså. Där vi fokuserar på att bara må bra, har det mysigt tillsammans, slappna av och ta hand om kropparna. Min kropp och mitt sinne har behövt det lika mycket som hundarnas och jag har försökt lyssna efter bästa förmåga. Det märks också i flocken. Hur de kommit in i sommarens lugn.

Men sommaren innebär också mycket annat för oss. Det är nu vi ägnar vår tid åt byggprojekt och kennelutvecklingen. Åt nya hundgårdar, uppdateringar av berikning och diverse projekt vad gäller huset. För mig är det på sätt och vis vila – även om det bitvis är mycket jobb – att bygga. Det är något meditativt över att skissa idéer, lägga trall, finna lösningar och se hur någonting tar form. Vi har hittills byggt två utav tre nya hundgårdar – varav en för gästvovvar då våra gäster ofta har hund och stannar över ett par dagar. Det innebär givetvis också att det byggs kojor på löpande band. Och husets altanbygge är igång, det också. Ja, mycket små och stora projekt har vi helt klart framför oss denna sommar.

I veckan som var började Surprise löpa… Jag är inte ett stort fan av löptider, men just detta löp är så oerhört speciellt för mig och det känns som att jag har väntat mig tokig på det. Det har äntligen, äntligen blivit dags för en första egenuppfödd kull här på kenneln och vi går nu bara och väntar på höglöpet. Att det är just Surprise som förhoppningsvis blir mamma till den första Raxeira-kullen, ja det är otroligt speciellt för mig på så många plan. Jag tänker inte ens försöka beskriva hur mycket den lilla hunden kommit att betyda för mig. Den lilla närhetsälskande hunden med det enorma hjärtat och duracell-energin. Min envisa, kloka, genomsnälla och totalt knasiga ledarhund. Min magiska länk till hennes mamma – och liksom Smella en gång var – en mycket tydlig spegel för hur jag mår. När jag behöver jorda mig, landa, finna lugn, är det ofta hos Surprise jag hamnar. Det är något med hennes sätt att söka min närhet, att så villkorslöst och prestigelöst visa sin kärlek, som får skyddsbarriärer att rasa.

Jag ska inte ljuga – jag hoppas på och längtar efter den här kullen med varje liten fiber i min kropp. Det upptar så mycket av mina tankar att jag vet jag kommer bli fruktansvärt besviken om där inte blir något. Så jag försöker vara försiktig med att ta ut glädjen för mycket i förskott, jobbar hårt på att inte låta isen i magen smälta. Försöker tänka logiskt och förnuftigt. Men det är en ständig kamp när man är en mycket känslostyrd människa, att hålla sig i skinnet, att inte skena iväg i förväg. Det är svårt att tygla sig själv när man längtar, trots att huvudet säger åt en. 

 

 

 

 

Facebook Comments

Kangi – om en raketutveckling och ett stundande farväl

Det är med otroligt blandade känslor jag konstaterar att det snart gått ett helt år sedan Kangi snubblade in i våra liv. Denna genomsnälla, busiga, yviga och fartälskande unghund som snabbt kom att bli en så självklar del av flockens dynamik. Han kom hit som alldeles för tunn ettåring med alldeles för underutvecklad muskulatur, ännu lösare i kroppen än vad valparna vad som sexmånaders och alltid skyggandes undan våra händer. Genomsnäll, alltid, men inte det minsta intresserad av att bli hanterad. Med stor vilja att springa, men en nästan obefintlig kondition och kroppskontroll. Och jag minns jag tänkte för mig själv – hur tusan ska jag få den här hunden redo för träning med spannet i höst? Han som blev trött av en kortare canicross-sträcka som inte ens skulle gjort mina valpar andfådda. Déjà, som är tre månader yngre än Kangi, var redan hundra mil före i sin fysiska utveckling med stenkoll på sin egen kropp och en mycket bra grundkondition. Den fysiska form jag såg hos Kangi var inte riktigt vad jag väntat mig av en ettåring när jag fått frågan om att ha honom hos mig, i träning med mitt unga spann, under kommande säsong.

Kangi och kusinen Sally, som ler och långhalm. Hundar med linjer som var anledningen till varför jag tackade ja till att ha just Kangi hos mig i träning under säsongen som passerat.

Sommaren innebar mycket jobb på många plan – och att bygga upp Kangi, både fysiskt och mentalt blev en av de många missioner jag åtog mig. Vi vande honom vid simträning, ett av de skonsammare sättet för honom att bygga både kondition och muskler på, vi vandrade många mil på fjäll och i utmanande terräng och lade mycket tid på att klura ut hur tusan vi skulle få honom att äta under löptiderna vi alltid har under sommaren. Han hade inte mycket hull att ta av som det var. Det var en utmaning, minst sagt och han spenderade större delen av löptiderna otroligt påverkad av att hans flickvänner löpte. Man kan lugnt säga att han hördes…

Lika mycket tid lades på att bygga ett förtroende oss emellan där vi överhuvudtaget fick hantera honom på riktigt. Saker som att sätta på ett halsband var faktiskt inte helt lätt där i början, han ville helt enkelt inte komma fram utan for än hit än dit. När han väl hade halsband och koppel på sig, ja då var det inga konstigheter, men att ta sig dit tog tålamod. Kloklipp var bara att glömma till en början och eftersom jag inte ville tvinga honom in i fler situationer än absolut nödvändigt, för att jag ville där skulle finnas ett förtroende först, så fick jag helt enkelt gå otroligt långsamt fram. Det var verkligen frustrerande emellanåt och jag fick ofta påminna mig om hur jag arbetat med Eldar, på tiden då han var som räddast om sin kropp.

Svanhågna med Kangi. Foto: Philip Vedin

Men en sak fungerade från dag ett med Kangi: flocken. Han kom in i den helt utan frågetecken eller stök. Kärade ned sig i sina nya vänner och blev precis lika älskad tillbaka. Han och kusinen Sally fick ett mycket starkt band direkt, båda med samma energi och sina genomsnälla, lekfulla personligheter. Likaså blev han snabbt tajt med Déjà – i henne fann han en kamrat som aldrig någonsin sade nej till kapplöpning eller fartlekar. Men kanske var det ändå med valparna – och framförallt Santi, som han skapade starkast band. Santi som redan första dagen, som nyinflyttad valp, bestämde sig för att Kangi var den roligaste och mysigaste i världen och som alltid sökte hans närhet. Det gör han än idag, som ettåring. Att se de båda unga hanarna med varandra är något som fyller mig med värme varje dag. Det är flocken jag till stor del har att tacka för Kangis mentala utveckling; i den har han växt och byggt en trygghet. Han har fått ta en stor plats, fått ta ansvar i fostrandet av valparna och byggt starka relationer. Och han har delvis genom de andra hundarna också byggt relation till oss.

Det är inte alltid lätt att vara alla flickors favorit och alltid få total uppmärksamhet 😉

När så hösten till slut kom var jag inte helt nöjd med hans fysiska utveckling, men jag vågade så sakteliga ändå sätta honom i träning. Korta, inte för snabba pass. Alltid med honom som svagaste länk och den som snabbast av alla blev trött. Det syntes tydligt i hur hans kroppskontroll började försämras, linan började slaka eller nosen började åka i backen så snart den bristfälliga konditionen började göra sig känd. Nej, vi kom inte särskilt långt där i början. Kangi behövde dessutom flest vilodagar av alla – dubbelt så många. Och vi fick traggla på just precis så hela första halvan av hösten. Ofta undrade jag om jag gick för fort fram, för hårt. Om jag borde backa. Och just precis som jag nästan bestämt mig för att backa bandet hände något; Kangi gick ett helt pass utan tecken på trötthet. Och ett till. Och ett till. Och plötsligt kunde jag försiktigt öka distansen, för att så småningom ta bort en vilodag i veckan. Ja, plötsligt kom utvecklingen jag väntat på!

I början av hösten var Kangi väldigt trött efter dragträningen – även efter mycket korta sträckor behövde han mer återhämtning än de andra.
Ofta somnade han kort efter att vi kommit hem igen. Tre månader yngre Déjà däremot undrade varför vi avbrutit uppvärmningen.

Månaderna som följde utvecklades han i raketfart. Det var fortfarande en kamp att överhuvudtaget få på honom selen och sockarna, att hantera honom så fort han inte var inselad, men fysiskt började vi märka av en tydlig skillnad. Dessutom hade han äntligen börjat äta ordentligt och med god aptit! Kanske kom insikten till mig på riktigt när vi åkte till veterinären i Drevsjö för att vaccinera honom. Jag minns jag för första gången tänkte att det var jobbigt att hålla i hans koppel – att han blivit stark. Tidigare när han dragit i kopplet hade jag aldrig haft problem att hålla emot, där hade inte funnits något tryck. Men plötsligt var det där. Det slog mig hur han utnyttjade sin kropp, sin muskulatur på ett vis han inte tidigare gjort eller kunnat göra. Med kontroll och medvetenhet. Jag tog en bild den dagen, för att senare kunna jämföra med de första bilderna från när han flyttat hit, och jag minns att jag hjärtat slog ett extra slag när jag såg hur stor skillnad det var. Hur den unga hanhunden plötsligt hade tydliga muskler, ett fylligare bröst och hur jag inte längre kunde räkna varenda revben eller ryggkota med blotta ögat. Och det märktes även på hans energi – den hade vuxit markant. Jag var så glad och stolt i det ögonblicket! Så tacksam över att jag nu kunde se resultatet av allt jobb vi lagt ned.

I spannet började han nu bli en hund att faktiskt räkna med. Fortfarande den svagaste länken och längst bak i sin fysiska form, men inte längre såpass att jag inte vågade låta honom gå med i den ”vanliga” träningen. Han började bli en konstant i spannet. Och så fortsatte det. Han utvecklades snabbt nu och blev en tillgång. Någonstans började också något annat hända; han började bli alltmer okej med hanteringen, började visa oss ett nytt förtroende – inte bara när han var inselad eller trött, utan även annars. Jag fick börja stretcha och massera honom, på riktigt, utan koppel eller halsband att hålla i. Jag fick börja pilla med hans tassar utan att han fick panik eller ville ta min hand i munnen – inte för att använda tänderna, men för att liksom vänligt markera att han inte ville ha mig där. Jag fick sätta på honom halsband, selar och sockar utan trettio minuters stök eller oändligt tålamod. Och det i sig bidrog till att vår relation på riktigt började djupna.

Hos veterinären i Drevsjö inser jag för första gången vilken enorm skillnad det var på Kangis fysik. Han kändes stark, kraftfull och energisk på ett vis han inte gjort tidigare. Ett stolt ögonblick!

 

Kangis framsteg kom till slut – och nu började det hända saker. Det har varit en ynnest att få se honom växa som individ och ung draghund.

Under vintern började han söka min kontakt, lös ute i rasthägnet, på ett helt nytt sätt där han tidigare bara brytt sig om de andra hundarna. Med en busig, glittrande glimt i ögat började han nu söka upp mig, för att ställa sig framför mig och titta långt och länge i mina ögon med ett stort ”leende” för att sedan skutta upp mot mig och invitera mig i något jag bäst kan likna vid en dans. Så gör han än idag. Det har blivit vår alldeles speciella lilla lek. Och någonstans har det varit just de där ögonblicken som fått mig att inse hur otroligt mycket jag fäst mig vid honom, trots att jag kämpat för att behålla en viss känslomässig distans. För jag har ju vetat; det kommer en dag då han ska åka hem. Då han inte längre är kvar hos oss och jag måste släppa taget.

Och där står vi nu. Mindre än en vecka tills han far hem och jag kan inte längre blunda för den stora klumpen i min hals när tanken slår mig. Trots att jag vetat. Någonstans under de här månaderna har jag fått inse det faktum att han nästlat sig in ordentligt i mitt hjärta – och att jag var blåögd som trodde någonting annat. För jag funkar ju inte så. Är inte en människa som klarar av att hålla känslomässiga distanser till djur eller människor som finns i mitt liv eller som jga lägger ned mycket tid och energi på. Det är nog en styrka, men ibland upplever jag det också som en svaghet. För det gör ont. Det gör ont att känna så starkt och veta man behöver släppa taget. Jag har gjort det så många gånger i mitt liv, på så många olika sätt, men jag tror aldrig jag helt och hållet har läkt efter det utan att det blivit vitnande ärr kvar. Av sorten som alltid ömmar om man råkar komma åt dom. Och nu förbereder jag mig för att ännu en gång släppa taget om någon, om en fyrbent vän jag lagt ned så mycket jobb på och kommit att älska. Jag har vetat hela tiden att dagen ska komma, men det känns inte lättare för det.

Kangi har blivit en riktig guldgosse att ha på stake-out.

Samtidigt är jag så väldigt glad över att ha kunnat hjälpa. Över att ha få varit en del av Kangis utveckling och liv. Att ha fått se så mycket resultat efter allt hårt jobb. Över att ha gjort skillnad. Jag är oändligt tacksam för förtroendet och för lärdomarna jag bär med mig ur detta år med honom i flocken. Tacksam för den roll han spelat i vår flock och i relationen till de andra hundarna. Över den tillgång han varit i spannet denna vinter och hur mycket hans närvaro gett mig. Det är inte utan att jag känner en stolthet över det vi åstadkommit tillsammans.

Fantastiska, vänliga grabb <3

Men jag har också kommit till en annan insikt gällande de framtida hundar som kan komma att leva under mitt tak; det blir inga fler längre lån av hundar. En insikt som för mig inte gjort sig känd utan viss ambivalens – för ibland är det helt enkelt det enklaste och snabbaste sättet att nå dit man vill, att låna in hundar – men som också är det mest rätta för mig jag kan göra. Jag fixar helt enkelt inte riktigt att behöva ta farväl av dessa hundar när avtalet löper ut. Går sönder för mycket. Har för svårt att släppa taget. Jag tror jag på ett undermedvetet plan visste redan efter Turbo, det går inte en dag utan att jag saknar honom med våldsam intensitet, kan ännu inte tänka på honom utan det där stinget i mitt bröst. Men det är med Kangi den insikten verkligen kommit att slå mig med full kraft. Och må så vara att det kanske innebär att jag väljer att avstå en genväg, men det är nog enda sättet att vara helt sann mot mig själv och hur jag fungerar.

Jag är tacksam för erfarenheten, trots allt. Lärdomarna. Det är jag alltid. 

 

Facebook Comments

”Man kan inte piska in något i barn, men man kan smeka mycket ur dem.”

Jag iakttar henne under tystnad. Signalerna. De lugnande. De kontaktsökande. De lekfulla. Den snurrande svansen och de bakåtstrukna öronen. Under den mjuka gråvita pälsen och de kraftfulla musklerna, i de hasselnötsbruna ögonen och bortom det tuffa pannbenet gömmer sig en känslig själ.

Det slår mig där jag sitter på knä i den mjuka nysnön och iakttar den femton månader gamla tiken som under sommaren och hösten tryckt på så många av mina knappar. Knappar som fått mig att reagera starkare än vad jag är stolt över. Känsliga knappar som fått mig att höja rösten mer och fler gånger än vad mitt samvete mäktar med. Knappar som gjort mina händer hårdare än vad de naturligt sett är, vill vara. Jag förstår att det handlat om rädsla. Den där skrikröda känslan som fått mig att tappa humöret mer än en gång. Jag förstår att det egentligen handlar om tidigare trauman, stresspåslag och instinktiv ångest, mer än ilska. Att jag, liksom hon, i en svag stund slagit över när det blivit för mycket. Jag förstår allt det där – men jag ser också hur det rispat vår relation. Hur det skapat en distans mellan oss som jag inte vill ha. Vetskapen och besvikelsen är som en iskall, hårt kramande hand runt hjärtat. Jag vet att jag inte är, aldrig kommer vara, perfekt vare sig som människa eller flockmatte. Men jag förväntar mig bättre än så, av mig själv. Hon förtjänar bättre än så. Jag kan bättre än så. Mitt bagage är inte, har aldrig varit, hennes skuld att bära.

Det är när jag sitter där, i tystnaden och vindens svaga sus genom fjäll och trädkronor, som jag bestämmer mig för att göra en aktiv förändring.För att gå djupt i mig själv och tillbaks till det som en gång var vi. Ta mig igenom hela den snåriga skogen, snavandes ibland kanhända, över stockarna som fallit och myrmarkernas väta som lägger sig som tunga fotbojor runt mina anklar. Hela vägen på den smala stigen – den som leder tillbaks till kärnan. Till glädjen. Lekfullheten. Närheten. Tillbaks till henne, till oss. Jag vet det finns där någonstans, att vi bara tappat det på vägen.

De följande dagarna och veckorna, när hon trycker på mina knappar, bestämmer jag mig aktivt och medvetet för att reagera annorlunda. Rösten blir mjukare, trots att rädslan i mitt bröst bultar stark. Rädsla över att tappa kontroll, över att någon ska skada sig, över att inte läsa rätt. Jag kan känna ångesten krypa i min kropp, men motar den i grind; lägger mina händer mjukt runt hennes fasta bröstkorg och drar djupt efter andan. Låter intutionen tala. Tar henne tätt intill mig, låter allting sakta ned, ta tid. Går in i bubblan. Jag har gjort det här så många gånger förr, jag kan det här. Men kanske, kanske trodde jag att det kapitlet i mitt liv var över nu. På sätt och vis. Att det försvann med honom…

Det ger inte stora, fyrverkeriresultat. Inte då, den där första gången. Men så börjar jag se en förändring.Den kommer istället sakta smygande, men jag ser den komma. Den växer för varje dag. Ett öra åt mitt håll. En snabb blick. En mjuk svansvifting. Ett djupt andetag, istället för ett överslag. Hur hon åter börjar söka min kontakt med lekfullhet, en nyfikenhet. Hur hon lyssnar och känner in. Finner lugn i mina händer. Samarbetar istället för att jobba emot. Eller kanske är det så att det i själva är jag som har börjat lyssna, känna in och samarbeta? Kanhända – antagligen – är det både höna och ägg?

Och kanhända kan man inte värja sig helt för de lektioner livet som flockmatte bär med sig.Kanhända är det så att vi möter de individer vi behöver, snarare än de vi alltid önskar oss eller som vore enklast. Ibland tror jag det.

Kanske hade någon i samma skor valt att söka nytt hem till en hund som inte riktigt faller innanför de ramar man önskar och förväntat sig. Hellre än att anpassa eller förändra. Kanske är det rätt för någon annan… Men jag vet med mig; jag har aldrig varit någon annan. Eller någon som väljer enkla vägar ut. För någon jag älskar är jag en sådan som väljer snåriga, smala stigar. Som bygger om och skräddarsyr. Dissekerar och analyserar. Går vilse, halkar och snavar. Blir rispig och får blåmärken. Och mitt i stormens öga någonstans blir jag en sådan som finner nya vägar. Och det är ingen tvekan om saken; jag älskar henne. Min knapptryckande tonåring i behov av mjuka händer, tålamod och tid. Min fantasiska arbetsmyra, med sitt pubertala temperament som ibland kan skrämma mig halvt från vettet. Jag älskar henne av så många olika skäl. Och av ett enda: hon är min familj. Ohana. And nobody gets left behind or forgotten.

Jag får ibland höra jag är en sådan som skapar mig fler sorger än vad jag måste. Att jag ger för många chanser och stångar mig blodigare än jag behöver. Och kanske är det sant.Kanske behöver jag inte göra ett enda jota. Kanske är det helt fel sätt om du frågar någon annan. Men jag vet inget annat sätt. Mitt sätt är att vrida in och ut på mig själv för att finna vägar. För att jag på djupet tror på att ge ärliga chanser – att vi för högre syften är kapabla till större transformationer och utveckling än vad vi anar. För att jag älskar när jag älskar och lovar när jag lovar. För att jag vet att där finns nycklar, någonstans, gömda i fortet. Och att min viktigaste uppgift är att finna svaret på gåtorna. Att misslyckas ibland, men inte tappa tron. På henne. På mig. På utveckling.

Det är sådan jag bestämt mig för att vara. Som flockmatte. Som människa. Och kanske har jag fler blåmärken än de flesta – men för varje blåmärke blir jag starkare. Lär mig något nytt. Och hon lär mig att att saker behöver tid och ärliga chanser. Mitt jobb, mitt kall är att ge henne just det.

Facebook Comments

Decembers första snö

Vi är nog inte ensamma i år om att rynka pannan över snöns frånvaro under november månad. Över de plötsliga plusgraderna och det jag brukar kalla för Stockholmsväder. Regn, rusk och lera. För mig har de mörka vintermånaderna alltid varit oerhört jobbiga att uthärda i snöns frånvaro – särskilt under perioder där väglaget mest liknar en skridskobana. Och den senaste månaden har inte varit ett undantag. Jag har kämpat med tröttheten, energibristen och ärligt talat, bristen på motivation. Med det fuktiga vädret, grå himlar och den råa typen av kyla som letar sig in och förfryser benmärgen.  Och jag har frågat mig själv – var tusan är snön!?

Men så vaknade jag måndagsmorgonen den tredje december och möttes av ett bekant ljus i gryningsmörkret. Den annars svarta himlen hade ändrat färg, gick i blått som att den lystes upp underifrån. Och mycket riktigt – där över vår allmänning låg ett mjukt, vitt täcke utspritt.  Jag riktade blicken bort mot hundgårdarna när jag hörde Surprises bekanta morgonyl och noterade att jag inte ens kunde se in till dom; sektionerna var fylla av vit snö som klamrat sig fast på varje liten del av nätet. Äntligen!

Jag tror att alla som har polarhundar kan känna igen den alldeles speciella energin som spritter i hundarnas kroppar när där fallit snö. Ögon som gnistrar likt barns på julafton, tassar som förväntansfullt trampar på stället och så den fullkomliga lyckan som exploderar i hela kroppen och ansiktet när de släpps ut att springa fritt i det vita havet. Till och med i min sansade, filosofiska Kit ser jag det. Hur han blir som en valp på nytt, skuttar och dyker, rullar och rusar runt i eufori. Energin smittar av sig. Till flocken. Till mig. Det är det här vi alla väntat på.

Hovärken klädd i decembers första snö. Jag kan inte se mig mätt på den fjällprofilen – tänk att ha den utsikten från hundarnas hägn.

Vi lägger hela vår vilodag på att skutta runt och leka i den nyfallna snön likt skolbarn på vinterlov. Ser med förväntan på hur det vackra vita fortsätter falla från himlen för att täcka vår by i vinterskrud. Jag blickar ut mot sjön, där snön nu täckt isen och jag ser framför mig hur vi snart kan preparera våra efterlängtade hemmaträningsspår. Hur vi snart kommer kunna fara över vinterlederna och ta oss till platser som annars är betydligt mer svårtillgängliga. Det är det här vi alla väntat på. Äntligen.

Nästa morgon har det vita täcket tjocknat. 20 centimeter. 30 centimeter. Trots att jag tidigt inser där inte finns ankarfäste alls; den pudriga snön erbjuder ännu inte mycket motstånd för ankaret och marken därunder är frusen; så börjar jag planera för säsongens första slädtur. Och på kvällen far vi ut – jag, sexspannet och Erik som får agera last och bromshjälp i den gamla, slitna tobogan vi ”ärvt”. Den ser inte mycket ut för världen, har fått utstå mycket, men oj vad jag älskar den. För att den burit oss även när spåren varit dåliga, tagit mig på mina allra första slädturer och vinteräventyr med hundarna. För att den bär på så många minnen. För att den flyttade in i vårt hus tillsammans med Smella.

Hundarna är ivriga och heta när vi far iväg. Kanske är det tur att första hundra metrarna är tunga, ospårade och tröga – för kilometrarna som följer är raka motsatsen och bromskraften är inte stor på underlaget. Jag ömsom skrattar, ömsom drar efter andan. Vet att vi är utelämnade till kommunikationen oss och hundarna emellan, för jag vet inte säkert om jag får stopp på dom helt om dom bestämmer sig för att inte lyssna. Eriks vikt i släden gör den tyngre, tack och lov, men det märks på hundarna att de är i god form. Att de känner sig starka och att adrenalinet över att galoppera fram i snön ökar styrkan. Släden är svårstyrd på det dåliga föret och med över hundra kilo däri. Jag hänger nästan oavbrutet åt vänster, ståendes på ena meden, för att hålla oss från att glida ned i diket. Känner mig som en kappseglare. Hjärtat slår fort och hårt i mitt bröst, vinden viner från sidan och jag känner mig mer levande än på länge där jag står. Undrar om det finns något jag älskar så mycket som känslan just där och då, ståendes på släden i hård vind, med mina hundar framför mig. På släden är jag alltid i nuet. På ett vis jag annars ofta får kämpa för att vara.

Vi har tur med hundarnas öron där i mörkret den kvällen och behöver aldrig ens försöka ankra. De lyssnar. Jag känner deras totala närvaro lika starkt som jag känner min egen. Som att våra hjärtan slår i samma takt, till samma musik. Jag gläds över att se den lilla, lilla tiken kämpa i led. Hur hon hela tiden vill öka farten och hur hennes entusiasm smittar av sig till de andra, även när de börjar bli trötta och spåren har blåsts över med drivor av snö. Hennes energi är smittsam. Varje gång vi stannar till en kort stund, ser jag henne strax därframme skuttandes upp och ned i luften med svansen likt en propeller, redo att fortsätta. Den lilla, lilla tiken med den stora, stora arbetsglädjen. Surprise. Min lilla överraskning.

Kuperade 12,4 kilometer kör vi och kommer hem trötta, men rusiga. Det är ingen distans för hundarna, de är vana att gå längre än så, men det märks att övergången från barmark till snö gjort sitt. De viftar nöjda på svansarna, söker klappar och ler stort, men ingen gör en ansats att rusa runt eller busa i slussen. Lugnet lägger sig snabbt över hundgårdarna den kvällen. Och i stugan.

I mitt hjärta fladdrar det hela vägen in i sömnen. För det är kvällar likt denna vi väntat på. Äventyr likt detta vi flyttat så många mil för. Längtat efter med en värk som blivit nästan fysisk. Äntligen. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!

Facebook Comments

Studiebesök @ Swedish Centerlines

För drygt 1,5 vecka sedan hamnade jag, högst spontant, i verkstan hos Swedish Centerlines på Orust. En tid dessförinnan hade Tobias, som driver företaget tillsammans med sin fru Sara, halvskämtat med mig om att gå som lärling hos dom då de befann sig i en period av ett galet högt ordertryck. Jag tror inte att Tobbe riktigt hade räknat med att jag skulle ta inbjudan på fullaste allvar, men i min värld var det givet. Klart jag skulle gå lärling!

Känner man mig så vet man att jag är en person som absolut älskar att nörda ned mig i pyssliga ting. Att lära mig nya saker. Jag älskar både att arbeta med händerna och att få svar på mina tusentals ”varför” och ”hur” – vill gärna förstå samband bakom teorier, val och åsikter. Får jag chansen så kommer jag ytterst sällan tacka nej till chanser som innebär att jag kan öka min förståelse för och kunskap kring någonting jag är intresserad av. Och nu såg jag chansen att inte bara lära mig mer kring tillverkningen av den utrustning jag nästintill dagligen använder i egenskap av draghundsförare och är beroende av – utan jag såg också chansen att få komma behind the scenes och lära mig mer kring det företag och de människor som valt att satsa på ett samarbete med mig. Att sätta mig in i deras processer, kunskap och tänk. Att utvecklas i min roll som ambassadör och bli duktigare på att förstå den utrustning jag ju faktiskt valt att använda mig av, redan innan Swedish Centerlines blev en oerhört uppskattad samarbetspartner. Ett studiebesök gav mig möjligheten att måna om min trovärdighet, öka min produktkännedom och sätta mig in i den utrustning jag valts att testa. Investera tid i människor som i sin tur valt att investera i mig/oss.

För mig är det otroligt viktigt att kunna ge något tillbaks och att ett samarbete ska vara ett utbyte där vi kan lära av varandra och utvecklas tillsammans – därför väljer jag samarbetspartners med omsorg. Jag vill känna lika starkt för människorna bakom, som för företaget och det de står för och säljer. Och jag vill verkligen kunna göra ett bra jobb när jag väl ger mig in i ett samarbete, vill känna att jag har något att bidra med – i min värld är därför det enda sättet att göra ett bra jobb som ambassadör att verkligen tro på företaget. Att känna sig stolt över det man respresenterar och promotar.

Sara och Tobias i rasthägnet med sin harmoniska flock. Den ljusa tiken ni ser är faktiskt Santi och Coras kullsyster, Vaiana. Det är lite häftigt att det som startade som ett sponsorsamarbete med tiden också kom att ge mig två himla fina uppfödare – och jag vågar nog påstå, vänner! 🙂

Jag är av naturen en individ som blir alldeles lyrisk av att besöka människors verkstäder och ateljéer. Att få botanisera fritt kring verktyg, redskap och material. Sätta mig in i hur saker fungerar och hör samman. Det var precis samma sak när jag var liten och älskade att hänga i pappas frisörsalong. Jag kan inte riktigt förklara vad som sker i mig, men jag tror att det är ungefär samma fysiologiska reaktion som hos ett barn som går in i en godisbutik med 1000 sorters godis i regnbågens alla färger. Att besöka Swedish Centerlines högkvarter var inget undantag. Och precis som en unge som måste smaka på varje godissort; salt, surt och sött; så var jag tvungen att ta ett varv för att klämma och känna på precis allt, medan jag försökte ta tillfället i akt att ställa de nyfikna frågor dom dök upp gällande material och arbetsprocesser. Tack, fantastiska Tobbe och Sara, för ert tålamod och för att ni generöst delade med er av era kunskaper och tankar med så stor passion! Jag har aldrig någonsin varit med om att en människa kan prata så mycket, ingående och varmt om vajrar, brottstyrka, galvaniska strömmar och presslåsprocesser, som Tobbe. Hans gedigna spetskompetens som han samlat på sig efter alla åren inom offshoresektorn märktes lång väg i de pedagogiska förklaringarna och svaren på alla mina ”varför det?”. När en människa talar om någonting med så mycket passion har jag svårt att inte lyssna – även om klockan tickar och visarna pekar på dygnets småtimmar.

[VILL DU VETA MER OM VAJER? LÄS INTERVJUN MED TOBBE: ”Får det bära eller brista?” av Marlene Karlsson, Yabasta.se ]

På tur med Tobbes spann och min första gång någonsin med ett hundspann parkerad utanför en bensinmack 😉 Blev många nyfikna blickar vill jag lova. I det här spannet hittar vi Santi och Coras föräldrar, samt hela tre stycken halvsyskon – jätteroligt att få lära känna dom ännu närmare. Mamma Varga ser ni jämte tiken (Vide) som ligger ned och dricker.

Givetvis vart det inte enbart tid i verkstan på Orust – hundarna skulle ju tränas med! Att följa med andra förare med spann ut på träning är alltid lika intressant och lärorikt. Jag tycker verkligen det är spännande att iaktta hur andra gör med rutiner, hur de pratar med och jobbar med sina hundar. Att se andra hundar arbeta och kunna se på det hela lite mer objektivt än vad man ibland ser på sina egna hundar. Jag älskar att höra andra berätta om tankar och hur/varför de gör det de gör. Och jag älskar det som sker när man ställer frågorna som innebär att någon måste stanna upp och fundera, reflektera över det den gör. Jag älskar när andra vågar ställa de frågorna till mig med – även när det är obekvämt – för det får mig att tänka. Hjälper mig att utvecklas och finna nya perspektiv. Ibland är det inte ens i själva samtalet det händer, det där att insikterna kommer och tankarna kommer i rullning, utan efteråt. När man börjar processa.

Att köra med Tobbe och hans spann gjorde mig väldigt medveten kring hur tydligt det syns när en förare har en stark relation till sina hundar och har jobbat mycket med att utbilda individerna och bygga tydliga arbetsrutiner. Hur mycket extra hundarna svarar när man talar till dom på det där alldeles speciella sättet som man egentligen bara utvecklar med just sitt egna spann, även om de går framåt även för en ny förare. Det märks när en förare lyckas ta fram det där ”lilla extra” i hundarna. När de kanske börjar bli trötta, har en sämre dag eller bara behöver en extra push. Man kan liksom inte slarva med relationer, med det där som bara utvecklas genom oändliga timmar av träning och umgänge. Av att lära känna varandra – och jag tror nog det gäller även i relationen sinsemellan hundarna.

Jag kan inte låta bli att längta efter att få chansen att följa med fler mushers på tur, få iaktta ekipage och hur de samarbetar. Se fler hundar i rörelse, i arbete och i flock.

Extra roligt med att följa med just Tobbes spann ut var ju såklart också att få lära känna Bonzo och Varga – föräldrarna till våra småttingar – ännu närmare och se mer av dom i arbete. Dessutom sprang valparnas tre halvsyskon Masse (i led), Noah och Svala med i spannet. Allihopa individer jag fattat stort tycke för.

Fina Noah – en sjukt trevlig hund och halvbror till våra valpar.
Nordvikens Bonzo – en hund jag blivit riktigt förtjust i. Han är lika härlig som individ och spännande som draghund, som hans öron är fula 😉
Nordvikens Bonzo, som tidigare levt och tävlat för Nisse Uppström. Pappa till Santi och Cora.
Varga (Aleduns Idun) – mamma till Cora och Santi. En riktigt trevlig och social tik!

Som slutprov på mina två intensiva lärlingsdygn hos Swedish Centerlines fick jag i uppdrag att göra mina egna kickbikelinor och färdigställa det linset jag skulle ha med mig hem. Så himla roligt och uppskattat! Har man livlig fantasi och dessutom lätt till ångest, som jag, så ser man ofta väldigt lätt en mängd olika [skrämmande] scenarion framför sig. Man ser varenda liten risk och varenda fallgrop – vilket kan vara otroligt jobbigt och hämmande ibland, en stor svaghet, men det är ju på sätt och vis också en av mina stora styrkor i många situationer. Det är väldigt sällan jag är med om olyckor, just för att jag är typen som helgarderar. Som omedvetet felsöker och hittar svagheter, som ser problemen redan när de är små istället för när det redan är försent. Men den här egenskapen gör mig också till något av ett kontrollfreak som bara helhjärtat litar på de saker jag själv varit med och noggrant planerat, gått igenom och säkrat. Man märker det tydligt när jag ska ut och träna hund; jag är otroligt fast i mina rutiner med att titta igenom utrustningen innan start. Se så att allting ser ut som det ska. Det är inte alltid så charmigt vill jag lova (fråga Erik, haha) men det är mitt sätt att känna mig trygg med att jag gjort allt jag kan för att förhindra en olycka där en hund ska fara illa. Mitt sätt att tackla eventuella hjärnspöken. Vill inte lämna något åt slumpen.

Kanske hade Tobbe plockat upp den detaljen vad gäller min personlighet, där när vi åkte de många milen till Orust mitt i natten och samtalade nonstop, kanske förstod han på något vis hur mycket det därför skulle betyda för mig att själv få vara med i tillverkningen av min egna utrustning. Jag vet faktiskt inte – men nog undrar jag 🙂

Linsetet hade jag och Tobbe diskuterat sedan tidigare – valet hade fallit på acrylonklädda vajerlinor och dragtampar som var delvis acrylonklädd vajer, delvis tampar av polyestersilke. Därtill ville jag ha de ”spridare” i trä som tidigare sett och testat hos Marlene när vi tränat tillsammans. Och givetvis – eskimåkulor! De där kulorna som jag suktat efter att få testa själv, med någon form av skräckblandad förtjusning. De ser liksom inte så himla mycket ut för världen. Hur ska de egentligen kunna hålla när mina galna unghundar härjar i starterna? Tänkt om jag tappar någon av hundarna som är sådär extra svårfångad om den kommer lös? Tänk om…. Jag ska inte ljuga. Jag har varit livrädd inför de första turerna med eskimåkulor! Men de har ju samtidigt verkat så otroligt smidiga och lätthanterliga.

I slutändan har jag ändå kommit fram till och lutat mig mot tanken att om de nu funkar för så många andra därute – folk som kör mycket och hårt och länge i olika discipliner – då borde de ju tamejtusan hålla även för oss!? 

Eskimåkulorna – givetvis i blått eftersom jag fått välja själv 😉 Herregud så smidiga de är att hantera och jobba med!
Riktigt förtjust i vårt nya linset! Hållbart, lätt att hålla rent, lätt att jobba med och anpassat efter just våra behov. I de gula dragtamparna av polyestersilke är det dessutom reflexer – något jag inte kan få för mycket av såhär i mörkertider.

Efter drygt tretton mil med vårt nya linset och eskimåkulor – och noll tappade hundar trots trassel – har jag insett att jag nog aldrig återvänder till pistolhakar igen. Det är otroligt skönt och smidigt att kunna sela in/ut hundar med vantarna på när det är kallt! Men det absolut största gisslet med de hakar vi tidigare använt har framförallt varit att jag vid tre olika tillfällen sedan jag börjat köra hund varit med om att hakarna fryser sönder mitt under träning, trots att det inte varit -10 ens. Kanske har det varit måndagsexemplar, men det har ändå vart ”bra” hakar. Ni kan ju tänka er hur hjärnspökena löper amok när en sådan sak sker och man inser att det enda som håller hunden kvar är nacklinan – en nacklina som sitter med ett fixlock gjort för att kunna gå sönder om olyckan är framme. Jag måste faktiskt erkänna att jag känner mig otroligt mycket tryggare idag med eskimåkulorna, vilket nog säger en hel del om man känner mig 😉 Jag har även testat andra typer av krokar, gjorda i plast, vilka också funkat bra – men får jag välja mellan de olika sorterna så tycker jag smidigheten med just dessa eskimåkulorna väger himla tungt! De sparar tid och energi – särskilt när hundarna är heta i starterna.

Eftersom snön låter vänta på sig måste jag också säga det är jäkligt skönt med ett linset som är lätt att hålla rent och som låter oss synas i mörkret, tack vare reflexerna i de gula dragtamparna.

Jag ska skriva lite mer om dessa linor – varför jag valt den typ jag valt och vad det finns för alternativ på material, fördelar samt nackdelar med dessa – i ett separat inlägg inom kort. Kikar ni i huvudmenyn häruppe på hemsidan så ser ni snart länken vid namn ”Draghundstips” där jag kommer att samla inlägg och information kring just utrustning och annat matnyttigt som kan vara trevligt att veta när man är ny inom draghundssporten eller helt enkelt bara nyfiken på att lära sig mer. Så stay tuned!

Slutligen vill jag bara än en gång rikta ett stort och varmt JÄTTETACK till Tobbe och Sara med familj. Tack för att ni delat med er så himla generöst och transparent av både ert hantverk och era kunskaper, såväl som av ert hem. Tack för många fina samtal, skratt och för god mat. Och tack än en gång, för att ni valt att investera i mig och mitt gäng. Jag är så otroligt stolt över att få vara en av Swedish Centerlines utvalda ambassadörer – att få vara en del utav någonting jag helhjärtat tror på. 

Facebook Comments

Teamet; en reflektion kring säsongen so far

Vi har nu kommit en god bit in på träningssäsongen och det börjar märkas på hundarna. Mer och mer faller bitarna på plats, hundarna börjar få rutin och saker börjar hända. Hundarna utvecklas – och vi med dom. Och min syn på vad jag uppskattar mest i mina hundar, i en draghund i allmänhet, blir alltmer tydlig ju mer vi ägnar oss åt träningen och hundarna. 

Säsongen startade vi som vanligt upp med korta distanser och lätta, nöjsamma turer, särskilt med tanke på de unga hundar som går sin första riktiga säsong i år.  Pö om pö har vi känt att hundarna varit redo för ökningar i distans och belastning; i skrivande stund ligger våra pass för det mesta på distanser mellan 15-20 kilometer. Det har blivit ett par ofrivilliga uppehåll pga väglag, men annars har vi kört på ganska bra enligt plan. Vi har haft några turer på snö (dock inte slädföre), vilket har varit skönt för hundarnas tassar, men än så länge är marken ännu hyfsat bar. Jag ska inte ljuga, vi längtar oss tokiga efter snön nu. ATV i all ära, men nog är det ändå hundra gånger härligare att fara fram bakom en tyst släde i gnistrande snö. Att fara fram uppe på fjällen med magiska vyer och vidder omkring sig. Nu är det förhoppningsvis inte så långt kvar tills vi är där. Men innan dess fortsätter vi i leran och vi gör vårt bästa för att vara lite kreativa med rundorna. Jobbar på att bygga relation, hitta bra startrutiner, låta hundarna rotera på olika positioner, vidareutveckla deras förståelse för tekniska moment och låta unghundarna hitta in i arbetet. Och vi lägger mycket tid på att bygga självförtroende hos hundarna som tränas upp i led jämte Kit som mentor.

Efter varje pass går vi igenom hundarna medan de en god stund får öva på att varva ned på stakeout. Ibland får de även snacks eller mat där. Kit är en rutinerad herre på stake out.

Såhär när vi tagit oss förbi säsongens första månader och börjar närma oss årsskiftet tänkte jag att det kunde vara lite roligt att skriva någon form av reflektion/utvärdering av hur det går för hundarna. För även om spannet körs och tränas som en helhet så har ju också varje individ sina egna saker att jobba på, styrkor, svagheter och utvecklingskurvor. Så hur ser det då ut för teamets hundar, just nu? Vad jobbar vi med på ett individuellt plan och vilka utmaningar har vi, just nu?

Låt oss ta en titt!

TEAM RAXEIRA – NOVEMBER 2018

Sally

Sally går i år sin andra riktiga säsong i selen och fyller i slutet av månaden två år. Det här är någonting vi ofta, ofta, OFTA måste påminna oss om. Med Sally är det en ständig balansgång att inte köra henne för hårt; hon är ännu ung och under stor utveckling, samtidigt som hon i selen är en oerhört mogen liten tik som alltid ger allt hon har. Hon ger så mycket av sig själv att hon ibland riskerar för att gå varm eller ta ut sig för mycket och det är just nu en av våra stora utmaningar med henne; vi måste vara mycket noggranna med att vätska upp henne och köra henne klokt. Att sätta gränser där hon själv inte förmår göra det. Hon är vår absolut största arbetsnarkoman. Därför kör jag henne mycket utan neckline den här säsongen; det ger mig en chans att tydligare se när hon behöver vattnas, när hon riskerar att gå för hårt och dylikt. Jag ser det aldrig på rumplinan; den är alltid sträckt till bristningsgräns oavsett; men jag ser det på hur hon rör sig. Små, ibland subtila men viktiga tecken.

Sally har ända sedan sin absolut första dag i selen gått oerhört fokuserat och hårt. Hon är intensiv i arbete, vill alltid öka farten och är mycket säker med störningar runtom. Hon är het i starter, rycker, har tassarna i luften mer än i marken, vrålar och tuggar gärna linor, men är i övrigt en väldigt okomplicerad och vänlig tik i spannet. Hon är en hund jag blir glad av att köra, riktigt sådär på djupet glad. Hon vill bara göra sitt jobb och hon är otroligt mån om att samarbeta. Och hon gör det med så mycket glädje!

Sally har trots sin unga ålder väldigt god rutin som ledarhund, där hon klarar många trixiga moment och är väldigt pålitlig. Då vi hade färre hundar under hennes första säsong och hon så tydligt visade fallenhet för, samt ville gå i led så hamnade hon oftast där, men med facit i hand så önskar jag att hon hade fått lite mer tid att utvecklas. Hon har därför under denna säsong fått vila mycket mer från ledarhundsjobbet, vilket jag ser har gjort henne gott. Hon går lika hårt ändå, men hon har fått vila mentalt och det har varit nyttigt för henne. På sistone har hon gått mycket i wheel med Kangi, något som inte är optimalt den dagen vi går över till släden eftersom hon är en väldigt nätt hund, men så länge vi kör barmark kan hon gått få gå där ett tag till. Så småningom kommer jag börja henne låta gå mer i led och point igen, för det är tveklöst där hon kommer mest till sin rätt.

Sallys absolut största utmaning utav alla är att behålla hullet när vi går upp i träningsmängd. Hon har en något svajig aptit, framförallt kring löptider. Den ibland vacklande aptiten har troligtvis också att göra med att hennes känsliga mage (pga foderallergi) lätt blir orolig av stress. I kombination med att hon är en mycket aktiv tik som bränner mycket energi, så är det svårt för henne att inte tappa i vikt under en period med sämre aptit. Sally är typexemplet av en hund som inte äter om hon inte får mycket motion, vilket i just det här fallet blir en lite trixig ekvation, som ni kanske förstår. Förhoppningsvis blir det här bättre med tiden och åldern; vi har sett en förbättring i samband med förra löpet och hoppas på att hon får lättare att hålla vikten i takt med att hon blir äldre.

 

Ratchel

Ratchel är en raktigenom okomplicerad hund i spannet som just nu är under stark och tydlig utveckling. Som alltid är hon lugn och behaglig att hantera i starter och gör inte särskilt mycket väsen av sig, oavsett hur mycket de andra hundarna kan stöka.

Utav alla de hundar vi har i full träning nu så är det just Ratchel som har lägst fartkapacitet. Under tidigare säsonger har detta dock märkts av betydligt mer då hon inte fullt vågat trycka på i selen när vi gått i högre hastigheter. Hon har alltid jobbat hårt och flitigt, men har i perioder känts lite obekväm med just fart. Denna säsong har vi märkt en stor skillnad på den här punkten; hon har börjat trycka på och ta ut stegen på ett helt nytt sätt. Jag tror att det kanske främst beror på att hon äntligen funnit balans i selen på riktigt och blivit jämnare musklad; hon har nämligen denna säsong också slutat att dra snett/krabba. Kanske har det hjälpt att vi flyttat runt henne mer, inte enbart låtit henne gå på ena sidan utan försökt variera. Oavsett så är skillnaden riktigt stor.

En annan sak som just nu sker med Ratchel är att hon verkar ha funnit ett nytt självförtroende efter sommarens löp. Hon är en kraftfull och uthållig tik som kan varje kommando, men hon har inte alltid trivts med eller haft huvud att gå i led. Ibland har det varit en fråga om vacklande fokus (lättdistraherad), ibland en fråga om vad jag upplevt vara brist på självförtroendet att leda när spannet blir större och ibland en fråga om att hon helt enkelt inte verkar tycka det är kul. Därför har hon ofta fått gå i wheel eller point under förra säsongen, samt i början av denna. Det var först för några veckor sedan jag började leka med att sätta fram henne igen, i syftet att försöka stärka och vidareutveckla de kunskaper hon har. Och hon har verkligen överraskat! Vi har plötsligt sett henne på eget bevåg vilja öka fart och trycka på i selen, visa stor mognad i trixiga moment och framförallt vara oerhört duktig i vändningar av spannet. Men hon har dessutom haft kul! Visst skulle det vara smidigt om hon sen plötsligt en dag förstod att det vore trevligt för oss andra om hon inte skulle trassla i linorna så fort man stannar till eller plötsligt hoppa ned i ett dike för att rulla i leran, men dom säger ju att Rom inte byggdes på en dag. Och Ratchel är och förblir nog klassens clown ett tag till 😉

I år kommer vi fortsatt att jobba vidare på att utbilda och stärka Ratchels självförtroende i led, samt växelvis låta henne gå på andra positioner för att ibland få vila från ansvaret. Absolut bäst går hon dock i point, ingen tvekan om saken. Hon är en riktig hejare på att backa upp när det kommer till kommandon!

 

Kangi (fostervovven)

Ja, vi kan inte tala om utveckling utan att nämna Kangi. Det är ett som är säkert. Kangi kom till oss i mitten av juni som en väldigt yvig och omusklad ettåring, alldeles för tunn för sin ålder och storlek, men med en stamtavla som vittnade om ett sannolikt mycket intressant grundmaterial. Pappret må inte säga allt om en hund, det ska gudarna veta, men jag ville verkligen se vart det kunde bära. Vad som kunde gömma sig där inuti den taniga unghunden.

Ett av våra största jobb har varit att få upp den här unga hanen i vikt samt börja bygga muskulatur, helt enkelt för att överhuvudtaget våga träna honom. Under sommaren var Kangi både ostadigare och ”lösare” i kroppen än vad våra månadsgamla valpar var. Vi förstod att vi skulle behöva lägga in träning även på ”fritiden” för honom, för att kunna hjälpa hans utveckling på traven. Så alltmedan vi vande in honom vid att bo i hundgård (tidigare innehund) såg vi också till att hans hundgård fick noga uttänkt berikning som gärna utmanade både balans och koordination. Det fanns ärligt talat inte mycket fri yta i hundgården till en början; allting var designat så att han skulle bli tvungen att lyfta på benen, klättra och balansera för att ta sig fram. Han sattes igång att simma, vilket han blev riktigt duktig på och han fick gå mycket promenader i skog och fjäll där terrängen utmanade honom fysiskt. Men vikten blev återigen en stor utmaning när tikarnas löp avlöste varandras under sommaren.

Mot hösten vågade vi till slut ändå sätta honom i träning, men vi började försiktigt. Ja, precis som vore han en helt icke-inkörd valp/unghund. Korta turer först. Hålla koll på hastigheter. Kommandon kunde han till viss del innan, han var inte helt och hållet ny i draget, men orutinerad. I början fick han gå mycket i träning med Déjà, som körts in, på egna träningspass med lättare belastning. Och så småningom kände vi att han ökade i hull och muskulatur såpass att vi vågade sätta honom i träning med de andra.

Under hela hösten har det främst varit Kangi vi behövt anpassa oss till. Den svagaste länken i spannet, som först blivit trött och behövt mest återhämtning. Både mentalt och fysiskt. Ett tag undrade jag om jag överhuvudtaget skulle våga öka distansen med honom, när de andra började bli redo för det. Han blev helt enkelt alldeles för trött. Men så vände det plötsligt. Jag vet inte exakt när det hände, men jag minns vi körde ett pass där han verkligen utmärkte sig positivt. Han kändes stark och stabil, slackade inte en enda gång och var för första gången inte märkbart trött på hemvägen. Han gick inte direkt och la sig när vi kommit hem. Han var pigg under dagen. Pigg dagen därpå.

Nu har ytterligare lite tid gått och Kangi har blivit en hund att räkna med. Under sep-okt har jag nästan uteslutande kört honom utan neckline, nästan hela passen, för att lättare kunna tyda honom och skillnaden har verkligen varit markant. Han visar inte bara på stor fartkapacitet, men också på en allt större moral och mogenhet i arbetet. Han jobbar på med stor glädje och tar i ordentligt. Och framförallt har han fått en riktigt fin balans i selen, där han inte längre far snett åt alla håll utan faktiskt lägger belastningen där den ska vara. Framåt. Det har medfört att hans rörelser blivit alltmer balanserade, påskjutet har blivit starkare och musklerna har börjat träda fram tydligt.

När jag tittar på bilder på Kangi från i somras och på de bilder jag tar idag, när jag iakttar hans rörelser i arbete eller när han springer fritt i rasthägnet och tänker tillbaks på hur jag i somras frågade mig själv hur tusan jag skulle få den där spretiga, tunna hunden redo för träning till hösten… När jag blickar tillbaks på alla de där stunderna av tvivel och på den utveckling han gjort sedan dess, ja då blir jag verkligen otroligt stolt. Över honom. Över oss. För vi har verkligen gjort någonting rätt där. Och jag måste erkänna att jag haft stunder då jag verkligen undrat om det ens skulle vara möjligt att åstadkomma en så stor förändring på så kort tid.

Den här grabben har riktigt mycket potential – såpass att jag mer än gärna behållit honom permanent.

 

Déjà

Yngst av alla i spannet den här säsongen är Déjà. Åtminstone ett tag till. Hon är nu strax över året gammal och en tik som går mycket fokuserat i selen. Det är ingen tvekan om att det här är en unghund av sorten som verkligen, verkligen behöver få jobba för att vara harmonisk i vardagen. Hon har enorma mängder energi, är mycket uthållig och sitter på en hel del fart i den lilla kroppen. Under viloperioder hittar hon ofta på hyss och har lätt för att gå upp i stress om hon inte får utlopp för sin energi.

Déjà är väldigt het i startsituationer när hon går i spannet. Hon skriker och sliter i stamlinan, tuggar av nacklinor på löpande band (även sådana jag badat i tabasco) och stökar med/nafsar hunden hon står jämte. Hon har faktiskt haft av stamlinan en gång i starten tidigt denna säsong och efter det vågar jag inte längre köra utan vajer. Hon är så het att hon lätt får överslag och kan gå in i bråk om hunden jämte skulle ryta till när hon nyper den – och därför har hon mestadels fått gå ensam i höst, alternativt jämte någon av hanarna som skyggar undan. Startar vi turen under 17 km/h (japp, jag har undersökt saken) så springer hon utan problem samtidigt som hon sliter i stamlinan med tänderna. Under pass där temperaturerna innebär flera vattningar så är hon alltid hunden som vill först iväg; hon börjar rycka i stamlinan med tänderna om det inte går fort nog att starta på nytt.

Vi jobbar väldigt mycket med att försöka se till att skapa goda rutiner kring henne för att minimera överslagshandlingar och tjafs. Jag ska inte ljuga; för mig kan det vara väldigt ångestladdat att starta Déjà i spannet efter en vilodag eller två. Jag tycker verkligen inte det är roligt med stökiga starter och konflikter. Därför är jag otroligt noga med rutinerna, så jag alltid har en plan att luta mig mot. Det är dock skönt att se att det blir bättre ju mer vi kör henne och på sistone har hon äntligen börjat coola ned sig såpass att starterna går rätt smidigt, trots allt. Min förhoppning är att hon med tiden, något mindre hormoner i kroppen, mycket regelbunden motion och med mer rutin kommer att bli en behagligare hund att sela och sätta in i spannet i framtiden.

Bortsett från stökiga starter är Déjà en hund som är riktigt rolig att köra. Hon är lyhörd och tuff, har en mycket stor arbetsmoral och distraheras inte av störningar. Hon passerar både vilt, bilar och mötande människor/hundar utan att blinka och bryr sig bara om att jobba vidare. Hon är inte typen som trasslar i linor, vänder sig eller rullar runt på marken när man stannar upp – utan hon står alltid fokuserad framåt och redo att fortsätta. Hon återhämtar sig dessutom snabbt både under och efter träning, trots att hon alltmer utvecklas till att bli en av de som går hårdast i selen.

Jag är ganska säker på att det kan komma att bli en spännande ledarhund av den här unga tiken en dag, hon plockar snabbt upp kommandon och jag misstänker hon har huvudet för det, men än dröjer det ett tag till innan vi testar henne i täten. Hon har mycket potential, den här stökmajan. Vi måste bara lyckas rikta all den där energin åt rätt håll :p

 

Kit

Kitten är den hund i vårt spann som sitter på absolut mest rutin och längst erfarenhet av att vara en aktiv draghund. Han är vår tryggaste kommandoledare och en mycket värdefull mentor åt de yngre hundarna. Går han inte i led så går han antagligen i point, just för att han är för bra för att gå någonannanstans. Kit må vara hyfsat het i starter – han är typen som antingen skriker och rycker eller som står i tystnad och tuggar sönder någons nacklina – men han är väldigt okomplicerad och alltigenom snäll på alla de vis. Jag kan alltid känna mig trygg med att sätta yngre, stökigare eller nya hundar jämte honom.

Utmaningen vi har med Kit är att finna en god balans mellan prehab, arbete och återhämtning, för att hans kropp ska hålla för hans psyke. Kit jobbar alltid hårt och älskar att arbeta i selen, men har tidigare varit skadad och har därför rent fysiska svagheter. Han kräver en klok och ordentlig uppbyggnad för att inte jobba sönder sig själv, vilket i år inneburit att han i början av säsongen gått på ett helt eget schema då han behövt sättas igång lite långsammare och ibland behövt längre återhämtning än de yngre hundarna. Det är inte alltid lätt, det där med balansen, men jag hoppas innerligt att vi ska lyckas förvalta den här fina, kloka hunden på ett så bra sätt som möjligt.

I skrivande stund har Kit tagits ut ur träning ett par dagar framåt då han verkar ha sträckt sig en aning vänster fram under måndagens pass. Efter lite bollande med Amanda på Working Dogs Rehab känner jag mig trygg med att han snart är med i spannet igen, med lite extra vila och omsorg. Han har hämtat sig hyfsat snabbt, men jag vilar honom hellre någon dag för mycket än för lite med tanke på hans historia. Och han verkar handen på hjärtat inte må alltför illa av att få extra tid inomhus, tigga vid matbordet och sova i vår säng 🙂

 

Surprise

Som ni vet så kom ju Surprise till oss först i mitten av september och då under lite speciella omständigheter. Därför har hennes säsong hittills främst handlat om att finna balans, trygghet kring de andra hundarna och att låta henne få utlopp för den enorma energin som bor i hennes kropp. Hon är en rutinerad draghund och har redan gått ett par säsonger, samt tävlingar för tidigare ägare/förare med goda resultat.

I spannet är Surprise en ganska okomplicerad hund. Hon har i höst oftast startats ensam eftersom hon varit ny hos oss och behövt lite tid att känna sig trygg med övriga hundar, men vi har så småningom börjat testa oss fram allt mer med att sätta henne jämte andra hundar. Initialt har vi ibland ändrat om mitt under ett pass, efter att de fått springa av sig värsta energin, för att kunna testa henne jämte olika hundar när de är lite lugnare.

Sup är hyfsat het i starter och är väldigt otålig att komma iväg, därför kan det vara lite bökigt att sela henne. Hon har så jäkla bråttom helt enkelt och far runt som en kanonkula, men hon är egentligen inte särskilt bråkig eller stökig i övrigt. Oftast sliter hon i grästuvor eller gräver djupa gropar där hon står, men hon står alltid fokuserad framåt,bryr sig sällan om de andra hundarna och lämnar linorna ifred. Därför upplever jag henne som en rätt lättstartad individ ändå.

Hon är en alltigenom intensiv tik i allt hon gör, den här damen. Och i arbete är hon intensivt lycklig, vänlig och en hårt arbetande individ som alltid vill öka farten. Hon har en varm energi och glädje som smittar av sig på både oss och resten av spannet, särskilt när hon får gå som ledarhund. Surprise leder sitt spann med en så stor entusiasm och en evigt viftande svans; ja, jag blir verkligen glad av att ha henne med på träning. Surprise är också en väldigt orädd och tuff liten hund. Hon är inte stor och stark på det vis större tikar är, har inte kroppshydda nog att ensam dra de tyngsta lassen, men hon är snabb och smidig och räds inte hårt jobb. Och hon har imponerat stort med att vara väldigt disciplinerad och störningssäker i möten med vilt/hundar/människor, samt duktig på kommandon.

Hon är inte bara kommandosäker utan har också visat sig ha en intressant förmåga att tyda mina kommandon rätt även när jag säger helt fel saker. Hon uppfattar på något vis det jag menar och inte det jag säger. Både i selen och till vardags är Surprise en individ med en enorm ”will to please” som verkligen gör sitt yttersta. Det här är en hund som vill samarbeta och som vill göra rätt. Hon är signalkänslig och lyhörd och snabb på att snappa upp saker. Därför upplever jag det också vara väldigt lätt att jobba med henne, att skapa en relation och en kontakt.

Med Surprise handlar den här säsongen främst om att lära känna varandra, både hundar och människor emellan. Att jobba in henne i flock och spann, att skapa starka relationer och att rehabilitera henne från den stress hon burit med sig sedan innan hon kom till oss. Det absolut största arbetet ligger dock främst i vardagen och den tid vi inte är ute och tränar med spannet. I att hitta en god balans åt henne och hjälpa henne att finna fotfäste. Jämte det jobbar vi på att vidareutveckla henne som ledarhund; jag ser hur Sup kan komma att bli en mycket värdefull mentor åt yngre/orutinerade hundar i framtiden.

En liten utmaning vi har med Surprise är att få henne att stå kvar med sträckt lina framåt när vi stannar för vattningar/sockningar. Den här sociala lilla hunden vill nämligen alltid vända sig om för att med ett enda stort leende och idel vänlighet pussa på hundarna bakom. Jättegulligt att titta på och jag har ibland låtit henne hållas korta stunder då hon ju behöver skapa relation med de andra och jag ser det som positivt att hon söker kontakt med dom på ett vänligt och avslappnat vis, men det kan förstås vara lite bökigt eftersom det lätt blir lintrassel. Men med tiden kan vi nog jobba bort det också. Först skapa trygghet och relation, sedan ställa högre krav. Så tänker jag.

 

Santi och Cora

Så har vi ju till sist valparna, de där två som inte är så himla små längre. Santi och Cora är nu snart sju månader gamla och dagen då de första gången sätts in i spannet börjar närma sig. Vi har den senaste månaden börjat introducera dragselen och canicross för dom båda, men mycket mer än så har de inte gått i dragträning ännu. Precis som jag alltid gör med våra valpar så har vi lärt valparna våra vanligaste kommandon, såsom höger/vänster, passera och vänd om – det märks att de skapat sig en god förståelse för orden och det är alltid en trevlig grund att stå på.

När vi joggar med dom så märks det tydligt att de båda är duktiga på att fokusera framåt och tycker det är roligt att få en arbetsuppgift. Santi har också en riktigt ärlig trav och ett fint påskjut i stegen som påminner mycket om pappa Bonzos. Han är en oerhört lyhörd grabb med en stor samarbetsvilja – det är egenskaper jag gillar att se hos unga draghundar. Cora är mer självständig, mer typen som ”reder sig självt”, men hon visar också tydligt att hon är kvicktänkt, snabb och tuff.

Rent generellt känns båda valparna väldigt stabila och starka i kropparna – betydligt mer stabila än de flesta av mina tidigare valpar varit i samma ålder. De har en väldigt god balans och koordination, det märks tydligt när de far runt i hägnet. De springer och klättrar, gräver, hoppar och kryper, fintas och balanserar på ett vis som vittnar om att de är medvetna om sina kroppar. Det är fint att se.

Det ska verkligen bli himla roligt att få köra in dom här syskonen, se vad det blir av dom. Har en känsla av att de kommer vara mycket trevliga inslag att ha i spannet i vinter – om än jäkligt ljudliga i starten, haha. För röstresurser, det har dom! Vi får väl se om en månad eller så, när de första gången hamnar i spannet 🙂


Ja, såhär ser det alltså ut just nu med hundarna och teamet. Vi jobbar oss framåt, vi jobbar ihop oss. För varje ny individ i spannet kommer nya insikter och lärdomar, för varje ny individ behöver vi utvecklas som förare. Det kommer med sina utmaningar och emellanåt ett par grå hår – men det är en spännande, (nästan alltid) rolig resa. Jag ser verkligen fram emot den här vintersäsongen. Vår första boendes här på nordligare breddgrader, vår första vinter med ett större spann och med massor av tid på släden. Jäklar vad vi kommer att lära oss grejer!

Facebook Comments

Omplacering och stress hos hund

Surprise har nu bott hos oss i Raxeira-flocken i en månads tid. Det är, som de flesta av er vet, inte första gången jag tar över en vuxen hund. En så kallad omplacering. I draghundskretsarna är det kanske vanligare än i andra hundkretsar att omplaceringar sker och jag tror faktiskt att de allra flesta jag idag känner inom draghundsvärlden har tagit en eller flera hundar som de inte tingat som nyfödda valpar. Ibland har det varit omplaceringar som handlat om hundar som farit illa på olika vis, hundar som hamnat i fel händer eller på olika hundstall. Ja, att huskies har en tendens att hamna på Blocket i unghundsåldern är ingenting jag längre höjer på ögonbrynen åt. Jag vet faktiskt inte hur ofta det sker, men det är sorgligt ofta. Men inte alla omplaceringar ser ut på det viset.

Många av de omplaceringar man ser i draghundskretsarna handlar om hundar som kanske inte passar eller trivs i flocken, som inte matchar/kommer till sin rätt i spannet, eller – vilket är vanligt förekommande – tävlingshundar som pensioneras. Hundar som inte längre orkar med de yngre hundarnas fart, men som ännu har massor kvar att erbjuda och uppleva i sina liv. Ibland sker också omplaceringar på grund av att en hund kommit tillbaks till uppfödaren av olika skäl. Och ibland kan omplaceringar ske för att en draghundsförare bestämmer sig för att avveckla sin kennel eller dra ned på hundantalet. Ja, anledningarna kan helt enkelt vara många. Liksom anledningen att välja att ta hem en omplaceringshund kan vara vitt skilda. En god gärning för vissa, en ”trygg” start för andra där grunder redan är lagda. Kanske söker man en färdigutbildad draghund med mer rutin än man själv eller de redan befintliga hundarna hemma har. Kanhända söker man en individ med ett stort avelsvärde för att själv bruka i avel. Kanske känner man att man inte är rätt hem för en valp/unghund, men har massor att erbjuda en aktiv pensionär. Ja, som sagt. Anledningarna ser olika ut för olika människor. Oavsett anledning och oavsett hur man väljer att se på det där med omplaceringar så är det ett faktum att jag och många draghundsentusiaster med mig på något vis varit med om minst en.

I vårt egna fall så är vi nu uppe i fyra hundar som tagits in i vårt hem och som inte tingats som liten valp. Eller kanske fem, beroende på om man vill räkna in Kangi. Sex stycken om man sedan vill räkna in Turbo, som var hos oss under förra vintern. Ja, vad jag vill komma fram till är att dessa hundar haft som gemensam nämnare att de inte kommit till oss som veckogamla valpar. Ingen utav dessa hundar har egentligen kommit till oss som en ”problemhund”, utan det har nästan uteslutande handlat om medvetna val där vi valt en individ med en mycket tydlig tanke bakom. Individer som fungerat bra i sina tidigare hem och som draghundar. Kangi är kanske undantaget, då han trillade in på ett bananskal då husse hade behov av avlastning och återhämtning en tid, men ville se till att Kangi fick sina behov tillgodosedda samtidigt.

Fugitive’s Smella – min första omplacering. Den fantastiska lilla tiken som lärde mig så mycket om livet och om tillit. Hon var en hund med ett omättligt behov av närhet och kontakt, av att känna sig sedd. Hon hade också stort behov av både motion, arbetsuppgifter av olika slag och födoberikning/grejor att tugga på för att hantera stress. Det är just denna lilla Smella som är Surprises mamma.
Världens snällaste Turbo – min första ”fostervovve” som bodde hos oss en vinter. Turbo behövde mycket stimulans i form av ”pysselvänlig” berikning och fysisk aktivitet för att hantera stressen det innebar med tillfälligt nytt hem, ny flock och ”flickvännens” löp mitt i det. Under löpet var hans ”powernaps” schemalagda och placerade inomhus, med avslappnande musik strömmandes ur högtalarna.

Jag tror att det ibland är lätt att glömma att en omplacering ofta är ett ganska stort projekt. Även om och när man tar sig an en ”bra” hund som fungerat bra i sitt förra hem och flock. Det finns nämligen egentligen inga garantier att en bra hund ska fungera friktionsfritt i sitt nya hem. Sannolikheten må vara större att den gör det, än om man tar sig an en hund som bär på mycket bagage, men där är så många faktorer som spelar in och ska stämma överens för att en hund på riktigt ska landa i ett nytt hem. Ibland kan dessa faktorer stämma på en gång, allt bara klaffar och det är ju helt fantastiskt när fallet är så! Men jag tror ärligt talat att det är vanligare att omplaceringar bjuder på en och annan utmaning.

Att flytta från sin hem och sin familj är för en hund en väldigt stor omställning. Nu är hundar otroligt anpassningsbara varelser som kan vänja sig vid det allra mesta, tack och lov. Vissa anpassar sig snabbare än andra, men det sker ytterst sällan utan viss stress hos individen. Kruxet är ju att våra hundar faktiskt inte väljer själva. De är så totalt utelämnade åt vad vi människor bestämmer åt dom. Så tänk dig själv att någon annan än du bestämmer att du en dag ska lämna den familj, det hem och de rutiner du är van vid. Hur skulle du känna dig om du själv inte satt på kontrollen? Jag gissar att du skulle känna viss stress och oro, ja förvirring kanske. Flytten i sig behöver inte innebära något dåligt, utan kanske är det för ditt allra bästa, men du har fortfarande inte bestämt det själv. Inte haft ett val. Noll kontroll över ditt egna liv. Det är en nyttig tanke att själv sätta sig in i dessa känslor, om ni frågar mig.

Det finns individer som till synes tar en flytt med en klackspark. De finner sig snabbt, är trygga i sig själva och har lätt för att bygga nya relationer. Ibland märker man knappt att hunden ens bär på stress, för den verkar så glad och är lättsam nästan jämt. Men för individer som är extremt bundna till sin flock/familj, till sin matte/husse och till sitt hem kan en flytt vara så omskakande att den förlorar fotfästet. Helt. Jag upplever det ibland som att så stor del av tryggheten och identiteten sitter i det tidigare hemmet. I den tidigare relationen med flocken/ägaren, i ett specifikt, personbundet ”vi”. Plötsligt står nu hunden inför något helt nytt – och den står helt utan (upplevd) trygghet eller känslan av kontroll. Utan sin partner in crime. Utan flockens trygghet.

Kangi, som vi haft hos oss sedan juni och ett år framåt, tog det lite tid för att verkligen landa även om han varit mysig och snäll alltid. Främst tyckte han det var rätt jobbigt med hantering, var otroligt yvig och hade i början lite svårt att komma ned i varv i hundgården. Han går nu i full träning och har gjort stora framsteg under dessa veckor. Det är en ynnest att få se honom växa som individ.
Kit, min fantastiska klippa som flyttade hem till oss våren 2017. Första tiden hos oss ville Kit, vår mest rutinerade kommandoledarhund, inte alls springa för Erik som han då inte kände så väl. För Kit är relation med föraren oerhört viktigt – han är en försiktig herre vars stress tar sig ett mer inåtvänt uttryck. Kit behöver känna förtroende för sin omgivning för att verkligen blomma ut.
Min Rackarunge <3 Ratchel kom till oss när hon var halvåret gammal, alltså inte liten valp men inte heller vuxen. Det var en känslig period och samtidigt som hon kom hem till oss hamnade hon i en riktigt spökig utvecklingsfas där hon blev jätteskygg för främmande och barn. Den fasen är VERKLIGEN över nu, hon är nämligen hunden som kelsjukt charmar varenda besökare 😉

Att förstå att det kan komma att ta tid – ibland väldigt mycket tid – för hunden att landa är en mycket viktig faktor för att en omplacering ska slå väl ut. Många hundar börjar landa inom de första 2-3 månaderna, det är åtminstone min upplevelse, men för vissa hundar kan det ta väldigt mycket mer tid än så. Jag tror personligen att det är oerhört viktigt att vara medveten om att en omplacering initialt kan innebära stora utmaningar såsom oönskade beteenden, kommunikationssvårigheter mellan hund/människa, osämja/oro i en eventuell flock, hanteringssvårigheter, separationsångest och ”stissighet” hos hunden. Saker som i en människovärld och i människoögon är mindre önskvärda.

Det är så lätt att avfärda en sådan hund som ”problematisk”, sätta någon form av  stämpel på den. ”Defekt hund” med röda kursiva boksträver. Vi människor är otroligt duktiga på att sätta stämplar på sådant vi inte riktigt förstår för att göra det mer lättbegripligt för oss själva. Det är enklare så. Och det är ofta det som sker med stressade hundar. De kallas snart för ”problemhundar”. Vi behöver inte ta så mycket ansvar då, behöver inte rannsaka oss själva eller sättet på vilket vi håller hund. Behöver inte fråga om det kanske är så att det är vår kunskap, brist på förståelse/empati/kommunikationsskills eller inkänningsförmåga det egentligen handlar om. Eller kanske ifrågasätta huruvida vi är det bästa för just den hunden, för dess utveckling, tillväxt och mående. Vi glömmer kanske att fråga oss själva hur mycket vi egentligen är villiga att ändra på våra liv, uppfattningar, vanor och egna beteenden för att tillgodose hundens behov. Jag tror inte att vi gör detta med flit alla gånger, men jag tror att det är lätt att falla i fällan.

Min upplevelse efter alla de år jag levt nära djur är att de allra flesta s.k. ”problematiska” individer egentligen är individer som inte blir hörda. Missförstådda djur. Vars behov inte blir tillgodosedda, vars röst inte tas på allvar, som inte blir lyssnade på och som av ett eller annat skäl inte kan nå de människor de lever med. De människor de ju faktiskt är beroende av. Som kontrollerar hela deras liv, på gott och ont. Som talar ett helt annat språk.

Personligen tänker jag att det är viktigt att förstå och göra skillnad på symptom och orsak i ett fall där en hund inte fungerar ”som den ska”. Symptomen kan se ut på så många olika sätt; hunden rymmer ständigt, skäller/ylar oavbrutet, tuggar sönder saker, hamnar i slagsmål, bits, flyr från dina händer, verkar oförmögen att ta det lugnt, är extremt klängig, lyssnar inte på nåt man säger, käkar sten… Ja, listan kan göras hur lång som helst. MEN trots alla dessa beteenden så handlar det ytterst sällan om att hunden är konstig, knäpp, omöjlig eller elak. Jag vill faktiskt påstå att det däremot nästan alltid handlar om stress/oro och/eller under-/överstimulans. Känslor som för en hund kan vara otroligt svåra att hantera utan vår hjälp. Orsaken bakom dessa känslor kan skilja sig beroende på situation och hund, men det dessa känslor gör med en levande varelse ser likadant ut för hundar som för oss människor. Rent fysiologiskt.

Jag ska alldeles strax berätta om hur jag jobbar med den här typen av hund och stress. Men först, låt mig berätta lite om Surprise.

Söta Suppiluren. Hon fann snabbt en trygghet i att få eget utrymme i hundgården vi byggde till bara henne.

När Surprise kom hem till oss – för nu en månad sedan – var det för mig oerhört tydligt att jag hade att göra med en individ som bar på stor ackumulerad stress/oro och en otrygghet. Det handlade inte bara om att hennes kropp konstant tycktes vibrera av återhållen stress, som vore hon ständigt nära en explosion, utan det var också hennes sätt att söka min uppmärksamhet och närhet. Det var nästintill maniskt, som att hon försökte krypa under skinnet på mig för att gömma sig där. Men kanske handlade det framförallt om blicken. Hennes vackra bruna ögon var uppspärrade, runda som tefat och blicken flackade ständigt. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag fick en sådan stark känsla av vilsenhet inom mig när jag åter mötte Surprises blick där i slutet av sommaren, strax innan hon flyttade hit. Jag tog en bild den dagen och jag vet faktiskt inte riktigt varför, för det var inte en bild som gjorde mig glad utan det motsatta. Det var någonting med hennes utstrålning som fyllde mig med en djup, smärtsam sorg som jag inte riktigt kunde förklara och som jag inte alls väntat mig, det kom så intuitivt. Slog mig som ett hårt knytnävsslag jag inte varit beredd på. Och det må låta märkligt det jag skriver, men jag har lärt mig att lita på den typen av intuitiva känsla. Den är oftast något på spåren.

Surprises energi var för mig svår att verkligen känna igen för en månad sedan (bilden till vänster). Skillnaden i hennes blick och i hennes utstrålning tre veckor senare (högra bilden) är så otroligt tydlig för mig.

Surprise är inte en problematisk hund som kommer från svåra förhållanden i sitt tidigare hem. Jag vill verkligen poängtera det. Tvärtom har hon varit en mycket uppskattad, rutinerad och värdefull tik med fina meriter från tidigare hem. Men jag upplever henne som typexemplet av en hund som förlorat en stor del av sin trygghet i och med flytten från sin förra flock och ägare. Som förlorat känslan av kontroll. Ett typexempel på när människans goda plan för hunden inte riktigt gick i linje med hundens.

Som jag tidigare nämnde är en omplacering alltid förenat med viss stress för hunden. Även en ”bra” omplacering. För Surprise blev den stressen väldigt stor och svår att hantera när hon i början av sommaren flyttade in hos Marlene och Yabasta-flocken. Vi köpte henne nämligen tillsammans, Marlene och jag. Skrev delägaravtal med en tydlig strategisk tanke kring vårt samarbete och en plan om att Surprise under 2018/2019 skulle bo och gå i träning med Yabastaspannet innan hon flyttade hem till oss året därpå. Men under sommaren gick inte riktigt saker som planerat; Surprise hade svårt att landa i sitt nya hem och i sin nya flock, vilket ökade hennes inneboende stress så till den grad att det började få negativa konsekvenser. Därtill var det en rekordvarm sommar med rekordlite (kvalificerad gissning!) fysisk aktivitet för Sveriges polarhundar.

Intensiva och energiska individer, likt Surprise, har ofta en mycket lägre stresströskel än individer som är raktigenom lugna. Det är åtminstone så jag rent generellt upplever det. Det innebär inte per automatik att det alltid handlar om negativ stress – utan det jag menar är att de tenderar ha lättare att gå upp i varv. De känner och gör allt i stora bokstäver. Sådana individer behöver väldigt tydliga och kvalitativa utlopp för sin energi. Sätt att hantera den intensitet och energi de sitter inne med för att det inte ska slå över till något negativt. Det är när den ackumulerade stressen blir långvarig och övervägande negativ, utan att den hanteras riktigt eller får ett utlopp, som man snart hamnar i en snabbt nedåtgående spiral. Ibland märks den tydligt då hunden agerar ut mest hela tiden, andra gånger kommer det till synes mer smygandes. Byggs upp under ytan för att plötsligt explodera. Eller implodera.

Surprise började efter en tid i sitt nya hem uppvisa en rad symptom – beteenden – som i mina ögon vittnade tydligt om att hon bar på alldeles för mycket stress i kombination med brist på trygghet. Det är en kombination som snabbt kan bli väldigt destruktiv i fel kontext. Och för Surprise resulterade det i att hon lätt råkade i konflikter, hade svårt att slappna av, svårt att knyta an, blev nervös och lättantändlig. Vi hamnade i ett läge där vi behövde göra ett aktivt val; låta henne åka tillbaks till sitt tidigare hem hos Charlotta eller göra drastiska förändringar för att hjälpa Surprise finna fotfäste på nytt.

Så den 14 september for jag och Erik för att hämta hem henne till vår flock. Kanske kunde vi få rätsida på detta med hjälp av en noga uttänkt strategi, en mindre flock med lite annorlunda dynamik och med den erfarenhet vi har av hundar som fungerar likt Surprise genom att vi levt ett par år med hennes mamma. Jag ville väldigt gärna försöka, ge det och henne en ärlig chans. Så starkt kände jag för Surprise redan innan hon kommit hit – hon var för mig inte enbart ett strategiskt val av hund att köpa, utan även ett starkt känslomässigt. Surprise är en individ jag följt sedan jag första gången träffade henne som unghund, alltid haft i bakhuvudet. Jag var inte redo att släppa henne.

Såhär lyder Marlenes ord och tankar kring tiden med Surprise:

Sup var ett helt strategiskt val att köpa in. Hon har gjort bra resultat, är en intensiv tjej med mycket driv. Precis den typen av hund som jag gillar! Vi köpte henne tillsammans, Nicole och jag. Nicole har ju egna band till henne genom Smella. För mig handlade det mer om att få testa en linje och en hund som jag har sett göra resultat. Sånt är alltid intressant för mig.

Jag har ju tagit några och vuxna hundar de senaste åren. Både Nitro och Karma trillade in i flocken helt oplanerat. Det var så klart också strategiska val, de kommer ifrån varsin av de två olika linjer som jag särskilt intresserat mig för. Men det har också handlat om personkemi. Jag har fallit för det här tjejerna. De har inte varit enkla, de kanske inte ens är enkla hundar nu heller. Men jag har hela tiden känt en helhjärtad och tveklös kärlek, en tilltro till deras kapacitet och en djup känsla av samhörighet.

På något sätt känns det lika sorgligt som att avsluta en känslosam relation, att erkänna det här för mig själv. Det gör ont inuti. Men i min relation med Sup så klickade det aldrig. Mina ögon mötte aldrig hennes och fann den där djupa samhörigheten. Hennes närvaro påverkade mig inte med den där underbara energin. Någonstans på vägen mellan oss omvandlades energin till stress. Båda vägar.

Jag vet inte om åren har gjort mig hård. Kanske jag är klok. Eller kanske jag ger upp för lätt. Men jag kände där djupt inuti att vi stod inför en återvändsgränd. Vi behövde båda någonting från den andra, som vi inte kunde ge. Kanske bara just där och då. Eller kanske aldrig. Men situationen påverkade oss båda negativt, på ett sådant sätt att jag gick in i min rationella sinnesstämning och tog kontakt med Nicole.”

Fysisk aktivitet – en oerhört viktig pusselbit för intensiva hundar som Surprise. De behöver få utlopp för energin någonstans.

När jag jobbar med stressade hundar så finns det tre saker jag alltid gör först:

1. Kvalitativ återhämtning. En kropp och ett sinne under stark stress behöver kvalitativ sömn/vila för att kunna varva ned och komma i balans igen. Den här typen av återhämtning behöver ske regelbundet och ostört. Därför ser jag alltid till att ordna någon form av ”frizon” för hunden där den får en chans att vila ostörd. Det ska vara en plats som hunden själv också upplever som trygg, där den kan slappna av.

Med Surprise innebar det att bygga en helt egen hundgård, men också att få spendera extra mycket tid inomhus. På så vis kunde hon komma till ro utan att behöva känna ett ständigt behov av att ha koll på sin omgivning. Den första veckan sov Surprise inne med oss om nätterna och om dagarna sov hon onormalt mycket, det var som att hon inte sovit på hundra år. Med Surprise har jag också varit väldigt medveten kring hur jag placerat kojor i hundgården, då jag märkt att hon ofta velat vila lite skymd undan andra de dagar då hon känner sig mer orolig.

2. Ett säkert utlopp. Att bära på mycket stress och oro blir extremt svårt att hantera – det kräver förr eller senare ett utlopp. Någon form av ventil för att lätta på trycket. Här kan man ibland se olika typer av överslagshandlingar hos hundar, som är ett sätt att lätta på trycket, om än sällan ett konstruktivt sådant. När jag jobbar med stressade hundar försöker jag snabbt hitta åtminstone två olika sätt att erbjuda hunden en säker ventil. Jag väljer en ventil som är mer fysisk för att göra av med energin som sitter i kroppen, samt en ventil som är mer mental och gärna ganska lugn. En som inte drar upp hunden i varv på nytt utan snarare tvärtom. Jag tänker ofta hellre berikning snarare än aktivering, men berikning kan också se väldigt olika ut beroende på vilken individ jag jobbar med.

I Surprises fall har motion (drag/klövjning främst) varit oerhört viktigt, men minst lika viktigt har det mentala varit. Utav alla hundar jag har här i flocken så skulle jag vilja påstå att Surprise är den som behöver jobba mest med huvudet för att må riktigt bra. Shaping har visat sig vara något hon har stor fallenhet för och har blivit ett fantastiskt verktyg för att hjälpa henne ned i varv. Mer än jag hade kunnat ana.

3. Relation, tillit och trygghet. Jag lägger mycket tid på att lära känna hunden. Vara med den, vara nära den (om den vill det), ge den av min tid och odelade uppmärksamhet. Stor energi läggs på att bygga relation och trygghet – men utan att ställa krav eller pressa hunden in i något den inte är redo för eller klarar att hantera. Att inte försätta hunden i situationer den inte är redo för är en enormt viktig pusselbit. Den ska kunna lita på att jag tar rätt beslut. Att jag är stadig och trygg och alltid på dess sida. När jag jobbar med relation och trygghet låter jag känslan styra mer än något annat. Observerar, känner in. Därför kan jag inte alltid säga att ”exakt såhär gör jag”, för det ser olika ut varje gång. Beror helt på individ och situation.

Det finns ett skäl till varför jag inte listar relations-punkten som nummer ett eller två. För att överhuvudtaget kunna möta hunden, möta individen bakom symptomen, är det direkt avgörande med de två förekommande punkterna. Med återhämtning och utlopp. Därför börjar jag alltid där. Med att bygga en grund och förutsättningar för att vi ska kunna mötas. Har ni någonsin försökt komma nära och nå en oerhört stressad människa, vars huvud går i högvarv och som har så hög ångest att den inte förmår fästa blicken, så förstår ni kanske min poäng.

För Surprise – som är en väldigt människobunden individ – är punkt tre väldigt lätt om man förstår hur hon fungerar. Hon svarar oerhört bra på socialt beröm, söker otroligt mycket kontakt och finner trygghet i att vara nära. Det är så viktigt för henne att få vara nära att en hel dag kan bli förstörd för henne om hon inte får känna sig sedd, blir rörd vid och pratad med. Det absolut snabbaste sättet att få henne att bli lugn är att lugnt och mjukt röra vid henne. Det är som att trycka på en knapp.

Dessa tre punkter är ingen quick-fix. Inte heller en universallösning som kommer ta hand om varenda litet problem eller gupp i vägen. De är bara början på vägen. MEN alla punkterna berör behov som är absolut essentiella för alla hundars välmående, oavsett sort eller situation. Därför gör de skillnad. Därför kan de inte ignoreras utan att det får konsekvenser. 

Första tiden sov Surprise en stor del av dygnets timmar. Hon sov som om hon aldrig tidigare sovit i sitt liv. Djupt, ofta och länge. För varje dag minskade hennes stressnivåer.
Surprise i led under ett sent kvällspass. Att få jobba med både huvud och kropp svarar hon på med att bli harmonisk och glad. Dagen efter ett pass som ledarhund är Surprises stressnivåer som absolut lägst.

Det har nu gått snart en månad och saker har börjat hända. Snabbt. Jag har varit förberedd på en stor utmaning som kanske skulle komma att ta lång, lång tid – men jag har blivit så otroligt positivt överraskad av hur snabbt Surprise svarar på mitt sätt att jobba med henne. Det är otroligt givande att få jobba med en individ som ger så tydlig och direkt feedback. För varje dag som går märker jag hur hon mer och mer finner fotfäste, hittar tillbaks till den fantastiska individ som gömt sig bakom väggen av stress och oro. Symptomen har avtagit markant, vissa andra är spårlöst borta. Jag märker hur hon blir lugnare, andas och rör sig annorlunda – men framförallt har jag den senaste tiden sett en helt ny lyster i hennes blick. En lyster och en glädje som rör mig till tårar när jag tänker tillbaks på den där bilden jag tog på henne i Drevsjö, med de stora oroliga ögonen. Och den känslan är verkligen oslagbar. Jag är så oerhört stolt över henne, över de framsteg hon gör och hur hon släpper in mig så totalt utan att tveka. Det är så otroligt värdefullt att få uppleva med egna ögon.

Det är inte lätt alla gånger, att jobba med stressade och oroliga hundar. Att ta in omplaceringar, med bagage eller utan. Men det är oerhört lärorikt och givande. Hittills har jag aldrig varit med om ett tillfälle då det inte varit 100% värt jobbet, det ärliga försöket. Sen händer det ibland att det likväl inte slår väl ut i längden, att saker inte går som man önskat eller enligt plan. Att man inte finner varandra. Och så är livet. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland får strategier ändras och planer revideras. Men även en plan B kan visa sig bli bättre än man först hade anat 🙂

Facebook Comments

Om mening, längtan och oskrivna kontrakt

Utanför mitt fönster singlar snöflingorna sakta ned över ett landskap höljt i tjock, mystisk dimma. Det har hunnit bli oktober och där vi bor har den första snön lagt sig som ett vackert, vitt täcke över fjälltopparna. Det dröjer inte länge nu innan resten av vidderna, skogarna och byn kläs i vinterskrud. Där jag sitter i min kökssoffa vid fönstret, i skenet från levande ljus på bordet och ljudet av brasans trygga sprakande, får jag ett plötsligt behov av att nypa mig själv i armen. Än en gång slår det mig plötsligt – detta är faktiskt på riktigt. 

Igår när jag rensade i mitt arkiv av bilder och videoklipp jag dokumenterat under 2018 snubblade jag över mappen jag gjorde i vintras, strax efter VM i Sveg. En mapp fylld av snabba, atletiska draghundar, snöklädda fjäll och slädturer kring Hovärken. Och så mitt bland filerna en egen mapp, märkt Glöte. Bilder och filmer från den dag då vi på nytt besökte torpet vi idag bor i. Och från den dag då vi fick samtalet från mäklaren om att budgivningen startat. Och filmen från dagen då vi sålde – och visste att vi nu äntligen på fullaste allvar kunde köpa torpet vid Glötesjön. Att återupptäcka alla de där filmklippen och bilderna, höra mig själv prata kring mina tankar och förhoppningar, och idag sitta här i kökssoffan i torpet – det är en oerhört speciell och mäktig känsla. Jag vet inte hur många gånger jag tittat igenom samma filmklipp, om och om igen. Jag kan liksom inte sluta. Det är så otroligt märkligt – mäktigt – att så mycket kan förändras på så kort tid!

Jag ser så väldigt fram emot den första vintern i vårt nya hem. Efter att få upptäcka alla nya träningsmöjligheter med allt vad det innebär för hundkörningen. Jag längtar efter att få uppleva hur hundarna får sina tjocka vinterpälsar, efter att få gräva ned fingrarna och ansiktet i den och dra in doften. Jag längtar efter timmarna på släden, de där tystna, vackra turerna då allt jag hör är vindens sus, våra synkroniserade andetag och medarna som glider mot spåren. Och det rytmiska ljudet av mitt hårt bankande hjärta. Det är fantastiskt att köra hund även med ATV:n på barmark, att köra hund med cykel och vagnar med vinden piskandes mot ansiktet, men det finns verkligen ingenting som mäter sig med att se polarhundarna i deras rätta element. I en vit fjällvärld framför en mjukt glidande släde i vitgnistrande guld. Och i år kommer jag få uppleva det på en nivå jag aldrig upplevt förr. Vetskapen gör mig så själaglad att jag kan gråta. Trots vetskapen om blåfrusna fingrar och tår och all ändlös skottning som säkret väntar oss och alla de andra utmaningar som sannolikt kommer med kylan när man lever som vi nu gör.

Spontandejt med fin vän och spannet.

Den här säsongen har vi valt att inte fara iväg för att själva delta på tävlingar, utan helt lägga tid och energi på att bygga upp spannet. Unga hundar går nu sin första säsong, valparna som kommer köras in i vinter och vi har en flock som på kort tid ökat dubbelt upp i antal individer och som behöver tid att jobbas och växa ihop. Det flocken behöver mest av allt just nu är just det. Tid, tålamod, växtutrymme och uppbyggnad. Utöver det att vi personer som står bakom hundarna i flocken också behöver av detsamma. Tid att komma ikapp. Tid att landa i allt nytt, i studier och i jobb. Det känns oerhört skönt att ha tagit beslutet att inte fara land och rike runt den här säsongen. Vi kanske kör någon turklass senare i vinter, om andan faller på och hundarna känns redo, men inga krav eller stora förväntningar på prestationer. Vi gör det vi känner för, men tränar på som om vi förbereder oss. Kanske åker vi till Polardistans och Vildmarksracet, bara för att titta och mysa och insupa energin. Men vi låter det förbli obestämt just nu – går på lust och känsla.

Vi tränar ändå stadigt och flitigt nu, med mål och noggrant uppdaterad loggbok. Hundarna växer både mentalt och fysiskt allteftersom veckorna går – vilket privilegie det är att kunna spendera så mycket av min tid med dom nu när jag studerar på distans och jobbar allt mer hemifrån. Att kunna sela på och fara ut på träningstur eller andra spontana äventyr som när det passar oss om dagarna. Att kunna följa impulser. Känslan av att i så stor mån kunna styra min egna tid är verkligen oslagbar. Det är inte alltid enkelt det heller, det har sina fallgropar som allting annat i livet, men gud vad jag älskar friheten i det. Av att (för det mesta) inte styras av någon annans klocka än min egen och hundarnas. Av årstider och säsonger. Att sätta mina egna ramar. Att i stort kunna gå upp när jag är utvilad, äta när jag är hungrig, sova när jag är trött. Ligga raklång på backen i en timme om jag känner för det. Ta ansvar för det jag själv gör eller inte gör. Vara min egen, på riktigt. Inte alltid rosenskimrande, inte utan massor av slitsamt jobb – för ingenting sker om jag själv inte ordnar det, men så otroligt mycket enklare att finna mening i. Det är vi som får skörda frukterna, de smakar så mycket sötare nu när vi sår och skördar själva. Och det är ju egentligen precis det jag längtat efter hela tiden. Att finna en mening i sådant jag gör. Att leva meningsfullt, i mina egna ögon. 

Att vakna upp långsamt efter hundmatning, sittandes i kökssoffan med denna vyn är en fin start på dagen.
Spontana fjällturer är en av de många förmånerna med att kunna styra sin egna tid <3

Avslutningsvis; sist jag skrev här så hade Surprise nyligen flyttat in i flocken. Det har nu gått snart tre veckor och lilla fröken energibomb har börjat landa. Den här första tiden har vi prioriterat att lära känna varandra, bygga trygghet och relation, samt få utlopp för energin och jobba mycket stressreduceringen. Surprise var väldigt uppe i varv när hon först kom hit, vilket lätt blir en tickande bomb med en som redan bär på så mycket energi och som nyss flyttat till ett helt nytt hem, ny flock, nya människor. Därför har det varit av största vikt att ge henne utrymme och hjälp att varva ned med hjälp av tydliga ramar, lagom mycket aktivitet, kvalitativ sömn/vila och väldigt mycket närkontakt. Det är inte alla huskies som verkligen kräver gedigen människokontakt sålänge de har sällskap av flocken, men jag upplever att Surprise är en individ vars behov av mänsklig kontakt är otroligt fundamentalt. Det är inte främst i flocken eller hos de andra hundarna jag ser henne söka trygghet hittills, utan i oss människor. Det har sina stora fördelar, för det gör henne väldigt lättmotiverad och följsam. Hon vill verkligen vara nära och slår gladeligen knut på sig själv för att göra oss nöjda. Men det innebär också att hon blir beroende av oss, sina människor, på ett vis som de andra hundarna inte riktigt blir. På gott och ont. Jag ger henne gärna det; den extra tiden av närhet, den extra energin och kärleken jag upplever att hon behöver. Kanhända är det ett behov som är extra starkt just precis nu, när hon är ny här och att det med tiden avtar något. Kanhända är det ett behov som alltid kommer vara lite extra stort i jämförelse med de andras. Det spelar ingen roll, för oavsett hur det är med den saken så är det vad hon behöver. Och vårt jobb är att ge henne det hon behöver för att må bra och trivas. Vårt jobb är att älska henne, villkorslöst. Med hull och hår, styrkor och svagheter. Som den levande, kännande, tänkande individ hon är. Det är det oskrivna kontrakt vi skrev med henne när vi valde att ta in henne i vårt hem.

Och jag vet att vi får igen det. Alltihop. Att vi får direkt feedback och betalt för precis all energi och extra tid vi nu lägger ned på henne. Jag ser hur hon växer för varje dag, ser hur hon finner allt större trygghet i oss, i sina flockkamrater och sitt nya liv. Jag ser att hon ger allt och lite till i träning, gör sitt yttersta för att göra alla glada, göra rätt och bara vill bli älskad. Sedd. Känna sig önskad. Hon jobbar oerhört hårt på att nästla sig in i våra hjärtan, krypa under våra skinn (bokstavligen) och överösa oss med all sin intensiva kärlek. Vi tar emot. Vi tar emot och gör vårt yttersta för att hon ska känna sig älskad och sedd. För att hon ska känna att vi verkligen, verkligen vill ha henne hos oss. För att det i hennes ögon är det värsta av straff som rimligtvis finns att bli ignorerad, vara osynlig. Och jag kan nog känna igen mig i det.

Lilla sprättan. Räkan, tokan, snurran, Smella-klonen, Duracell. Välkommen in i våra liv. I våra hjärtan.

 

 

Facebook Comments